Katastrof

Den senaste FOI-skandalen är betydligt mycket värre än Saudiaffären eftersom den kan komma att allvarligt skada Sveriges försvars-samarbete med USA. Jag blir alldeles yr av hur vansinnigt det är att ge den kinesiska försvarsindustrin tillgång till källkoden till svensk simuleringsmjukvara.

För USA, Japan, Filippinerna och Vietnam är detta en fientlig handling. Det militärteknologiska samarbetet med Filippinerna och Vietnam är kanske obetydligt men det med USA är helt avgörande för svensk försvarsindustri och svensk försvarsförmåga.

Inte för att lugna drevet utan för att undvika att den för vår säkerhet viktigaste utrikespolitiska relationen lider allvarlig skada, och jag menar "Palme i demonstrationståg med Nordvietnams ambassadör"-skada, måste Jan-Olof Lind avgå och samarbetet mellan KTH och CAE avbrytas; bägge med omedelbar verkan.

Vilka jävla idioter!

Avsnittet av Uppdrag granskning på SVT Play

Lackmustest

SVT:s Uppdrag granskning har fått ta del av de dokument som Edward Snowden läckte till Glenn Greenwald i våras och har börjat plugga sitt första inslag baserat på dem i övriga media under morgonen. “Avslöjandet” är att Sverige bedriver signalunderrättelsetjänst mot Ryssland och byter delar av det underrättelsematerialet med sina internationella samarbetspartners för att få ta del av deras.

Det vill säga att myndigheten utför sitt uppdrag in enlighet med gällande lagstiftning.

Eftersom det uteslutande är tvångsmässiga landsförrädare som kommer att uppröras av det här så ska det bli intressant att se hur många de är.

Snömos

Jag antar att de flesta inte har följt Guardians avslöjanden om USA:s och Storbritanniens signalspaningsprogram på internet med riktigt samma fixerade fascination som jag har. Underrättelseläckor är ju alltid intressanta, men själva cirkusen runt omkring och vad som hänt i Guardians kommentarsfält har varit en oemotståndlig dokusåpa - eller möjligen freak show.

Svenska media har mest refererat Guardian och vi har inte fått mycket till svensk debatt i frågan, men i ett inlägg på Brännpunkt i dagens SvD så argumenterar statsvetana Mi Lennhag och Lennart Lundquist med utångspunkt från Snowdens avslöjanden för ett absolut meddelarskydd, även om de inte riktigt formulerar det på det sättet, och eftersom jag inte har något bättre för mig just nu så ska jag förklara varför jag tycker att de har fel.

Grunden för “visslarstatus” är att avslöja brott eller oegentligheter. Själv har jag, till skillnad från alla som inte vid det här laget blivit bortskrämda från kommentarsfälten på guardian.co.uk, svårt att se att de program för underrrättelseinhämtning som avslöjats skulle vara olagliga.

Som tur är så har EFF stämt den amerikanska staten baserat på de avslöjanden Snowden gjort så rättsläget kommer att bli klarlagt. Min gissning är att det enda olagliga som avslöjats är James Clappers uttalanden om inhämtningens omfattning inför kongressen som bör kunna räknas som mened.

Det är nog tyvärr omöjligt att komma överens om vad som utgör oegentligheter i sammanhanget. Klyftan mellan de som ser behovet av en stark stat och de som inte gör det är förmodligen oöverstiglig.

Min andra invädning mot artikeln är att varken yttrandefriheten eller meddelarskyddet är abslout eller oinskränkt. Förutom det svagare meddelarskyddet för privatanställda, som de nämner, är lagstiftningen mycket tydlig med att göra undantag för rikets säkerhet och rikets förhållande till främmande makt.

Det Snowden gjort är med andra ord staffbart enligt svensk lag precis som det är det enligt amerikansk; att vara statsvetare och argumentera som om så inte vore fallet är inte helt klädsamt. Om nu inte poängen var just att vi bör göra yttrandefriheten och meddelarskyddet absolut, men i så fall är det ett otydligt formulerat argument.

Jag håller med artkelförfattarna om att meddelarskyddet behöver stärkas och likställas för privat- och offentliganställda, men att detta skulle innebära att inga hänsyn längre ska tas till rikets säkerhet eller förhållande till främmande makt är för mig, och förhoppningsvis för en överväldigande majoritet i Riksdagen, helt oacceptabelt.

Att den svenska regeringen inte tar ställning för Snowden har dock mindre att göra med strikt juridiska hänsyn än det faktum att svensk signalunderrättelsetjänst haft ett mycket nära samarbete med sina brittiska och amerikanska motsvarigheter sedan början av andra världskriget.

Detta samarbete avmattades inte ens under de mest radikala åren inom svensk utrikespolitik under det tidiga 70-talet.

Det svenska intresset för att göra någonting som kan skada ett så långvarigt, och för rikets säkerhet avgörande, samarbete är naturligtvis noll. Detsamma gäller i större eller mindre utsträckning även alla andra västeuropeiska länder.

Artikelförfattarna ser det bristande stödet för Snowden som beklämmande, berömmer Frankrike för sin kritik och anklagar Spanien för “ett rättslöst och närmast unikt frihetsberövande av Bolivias president Evo Morales”.

Hollandes kritik hade kanske kunna uppfattas som mer än ett cyniskt utspel från den mest impopuläre franske presidenten någonsin för att distrahera hemmaopinionen om det inte vore för det faktum att fransk säkerhets- och underrättelsetjänst har motsvarande program som den amerikanska om än i något mindre skala och med betydligt mindre lagreglering.

Ingen har frihetsberövat Evo Morales; hans plan nekades tillträde till ett antal länders luftrum. Alla länder har rätt att neka främmande statsluftfartyg tillträde till sitt luftrum om de så önskar.

Debattartikeln på Brännpunkt är dock ett under av rationalitet och politisk centrism jämfört med vad som skrivits i kommentarsfälten på Guardians nätupplaga den senaste månaden. De traditionella Guardian-läsarna, tänk samhällskunskapslärare i manchesterkavaj, har trängts undan av en ohelig allians av amerikanska libertarianer och Tea Party-anhängare på ena sidan Atlanten och radikal antiglobaliseringsvänster med rejäla inslag av konspirationsteoretiker på bägge sidor.

Galenskapen är piskad till skum i kommentarstrådar på flera tusen inlägg.

De allt färre enstaka kommentarerna som ifrågasätter den kollektiva psykosen som utvecklats där avfärdas omedelbart som NSA-anställda. Inte helt oväntat har de flesta inläggen som inte är helt okritiska till att västvärlden är en fascistisk diktatur som är omöjlig att skilja från 1984 under de senare veckorna mer tagit formen av enstaka brandfacklor av typen “America Fuck Yeah!”; inte oväntat eftersom det är meningslöst att försöka föra logiska resonemang med psykfall.

Som freak show betraktat så är det dock fascinerande.

Det som skrämmer mig mest i hela den här affären är emellertid hur många människor som tror att det de skriver eller skickar okrypterat på nätet på något sätt är privat; det finns några herrar från Nigeria som mycket gärna skulle vilja komma i kontakt med er. Statliga myndigheter från det dussin länder som har möjlighet att samla in den informationen är ert minsta problem.

Om information i elektronisk form är känslig så bör den vara ordentligt krypterad även på den egna hårddisken.

Ett av de avslöjanden som gjorts är att NSA och FBI har fått tillgång till okrypterad data från bl a Microsofts Outlook.com-tjänst (fd Hotmail). Är det verkligen någon som trodde att ett amerikanskt företag inte lämnar ut uppgifter om de federala myndigheterna kommer med en domstolsorder (för det är vad saken handlar om)?

Så: nej, det går inte att förlita sig på att en extern part inte under några omständigheter lämnar ut dina uppgifter. Även i det här fallet ska man vara glad ifall det bara är till myndigheter.

Människor...

Rätt och fel

Den amerikanska ståndpunkten att landet befinner sig i krig med al-Qaida brukar inte ges någon större tyngd i svenska, eller för den delen europeiska, medier. I samband med med den mycket lyckade attacken mot al-Awlakis bil i Jemen har oförståelsen fått ny aktualitet.

För européer, liksom för en extremt liten minoritet amerikaner, är det obegripligt hur en stat kan rättfärdiga mordet på en av dess egna medborgare. Motargumentet är att al Qaida är en militär organisation som redan på 90-talet formellt förklarade krig mot USA och sedan dess begått tillräckligt många krigshandlingar mot USA, och dess allierade, för att även USA ska se konflikten som militär.

Att som Anwar al-Awlaki och Samir Khan ansluta sig till fienden är visserligen att göra sig skyldig till det i USA med dödsstraff belagda brottet förräderi, men det relevanta är inte ifall de var brottslingar utan att de var fiender på slagfältet. Lika lite som varje konfederationssoldat behövde dras inför rätta innan han kunde bekämpas på inbördeskrigets slagfält behöver den som idag anslutit sig till den samtida fienden lagföras för att kunna bekämpas med militära medel.

USA:s regering har inte mördat någon – den har utövat USA:s rätt till självförsvar.

I stort ansluter jag mig till den amerikanska tolkningen även om den öppnar för mycket allvarliga gränsdragningsproblem; framför allt: hur avgränsar man vad som utgör slagfältet i en global asymmetrisk konflikt och hur avgränsar man vad som utgör stöd till fienden?

Det hade varit svårt på gränsen till omöjligt att gripa al-Alwaki och föra honom till USA för rättegång, men hur svårt behöver det vara för att man ska slippa försöka? Al-Awlakis roll inom al-Qaida var huvudsakligen propagandistens, men var drar vi gränsen för vad som utgör stöd till al-Qaida; det räcker att vara utgivare av Inspire, men räcker det att vara moderator på ett jihadi-forum?

Det riskerar att bli väldigt mycket gråzon vilket öppnar för väldigt mycket godtycke.


Den som undrar över vem Anwar al-Awlaki var och varför USA:s regering ville har honom död, och har en dryg timme över såhär på söndagen, kan tittat på den här paneldebatten anordnad av Carnegie Endowment for International Peace i samband med att det blev känt att han var med på listan över prioriterade mål.

Moralkaka

Den folkrättsliga grunden för dödandet av Usama bin Ladin har debatterats under de senaste dagarna och den svenska delen av debatten har inte oväntat dominerats av en folkrättslig tolkning som skiljer sig väsentligt från den amerikanska.

I grunden handlar det om ifall man tolkar Usama bin Ladins jihad som ett krig eller ett antal misstänkta brott utan något bevisat samband. Slutsatserna i de respektive fallen blir typiskt att räden var en legitim krigshandling respektive att den var mord.

Dessutom finns som vanligt ståndpunkten att all västlig militär våldsanvändning alltid är olaglig.

Behövs det kanske en fällande dom för att få bekämpa en specifik stabsplats? Går det att styrka en brottsmisstanke mot någon vars identitet inte är säkerställd bortom allt tvivel? Behövs det kanske fullständigt namn och folkbokföringsadress innan en stämning kan delges den enskilde fiendesoldaten misstänkt fientlige påstådde soldaten?

Oavsett vad folkrätten säger idag, något som sannolikt inte kommer att kunna prövas utanför tidningarnas debattsidor, så är den föränderlig och i grunden politisk.

Kriget är till sin natur brutalt och inhumant. Utvecklingen mot en striktare reglering av militärt våld är i grunden positiv och en naturlig följd av det senaste århundradets samhälleliga och teknologiska utveckling. Om den går för långt står vi dock avväpnade och utlämnade till varje fiendes välvilja eller brist därpå.

Det är kanske inte nödvändigt att vrida tillbaka klockan till att rent formellt förklara jihadister hostis humani generis, men vi får inte beröva oss själva de medel som krävs för att hantera de konflikter vi har att utkämpa idag och i framtiden.

Låt mig lyfta ner frågan till en mer individuell motsvarighet.

Att vinna ett slagsmål kan ibland vara svårt, men aldrig särskilt komplicerat: slå först, slå hårt och fortsätt slå tills motståndaren är oförmögen att utgöra ett hot. I lagens ögon innebär det här grov misshandel eller i bästa fall nödvärnsexcess; i mina innebär det att inte åka på stryk – eller om man så vill: vinna.

Tröskeln för våldsanvändning behöver vara hög, men när den väl passerats behöver våldet vara så omfattande och effektiv att det kan avslutas så snabbt som möjligt.*

De eventuella juridiska konsekvenserna får man ta om och när de dyker upp; om man nu inte lyckas undvika dem helt det vill säga. Det här med att inte åka dit är ju det viktigaste skälet till att hemliga operationer är just hemliga eller i alla fall erbjuder de ansvariga deniability.

Även om en del länder uttryckligen tillåter egen underrättelse-verksamhet så innebär den ju oundvikligen lagbrott sett från målets perspektiv.

Om man tycker sig behöva ägna sig åt inte bara så kallad särskild inhämtning, det vill säga bedrägeri, stöld och utpressning, utan även hemliga direkta aktioner, det vill säga allmänfarlig ödeläggelse, olaga frihetsberövande och mord, så blir behovet av att inte åka fast ännu större.

Det nya, och problematiska, under det senaste årtiondet är att många av dessa hemliga operationer blivit så storskaliga att det inte längre är möjligt att spela ovetande (delar av den förra amerikanska regeringen försökte inte ens av ideologiska skäl utan var stolta som franska Algerietveteraner över sin roll i storskalig tortyr).

Det är visserligen ett brott mot krigets lagar att döda en fiende som gett sig, men det finns inget krav på att ge fienden tillfälle att ge sig. Om bilderna från hjälmkameran så småningom visar att Usama bin Ladin stod på knä med händerna bakom huvudet när han sköts så ska jag ändra åsikt om hur berättigat det var att skjuta honom i huvudet; inte förr.

Det bästa vore ifall folkrätten utvecklas till att explicit hantera de avvägningar som krävs i en värld där väpnade konflikter nästan aldrig är krig i traditionell mening. Tills dess kommer nationalstaterna fortsätta att driva sina egna nytolkningar och försöka hålla sina värsta överträdelser i skuggorna.

Men kriget kommer aldrig att bli aptitligt.

Sannolikheten att vinna en väpnad konflikt står i direkt proportion till både militär förmåga och villigheten till uppoffringar, och det första offret kan ofta bli ett skålpund av den egna medmänskligheten. En dyrköpt seger må smaka bittert, men hur bittert den än smakar är den fortfarande lättare att svälja än nederlaget.

Uppdatering 2011-05-09: David Axe på Wired-bloggen Danger Room tar upp behovet av tydligare lagar inför framtidens bin Ladin-räder på bloggen och i en artikel på Politico.

* Eller som nordstatsgeneralen, och sedermera presidenten, Ulysses S Grant uttryckte saken: ”The art of war is simple enough. Find out where your enemy is. Get at him as soon as you can. Strike him as hard as you can, and keep moving on.”

Petraeus efteträdare

I och med att general Petraeus tvingades ta över efter general McChrystal i Afghanistan uppstod en vakans som regional befälhavare för hela mellanöstern och centralasien – CENTCOM. Den utsedde efterträdaren, marinkårsgeneralen James Mattis, hade sitt senatsutskottsförhör igår tisdag.

För svenska öron kan det kanske låta som om Mattis vore anklagad för någonting, men alla högre utnämningar den amerikanske presidenten gör måste godkännas av senaten och representanthuset.

Generalen är dock inte helt okontroversiell; speciellt med tanke på omständigheterna kring McChrystals avsked.

Han är visserligen väl bekant med regionen. Han var befälhavare för 1st Marine Expeditionary Brigade/Task Force 58 under inledningen av Afghanistanoperationerna och för 1st Marine Division under Irakinvasionen och bägge slagen om Fallujah.

Hans problem är att han inte alltid vet när det är bäst att inte säga vad han tycker. Hans mest ökända uttalande är från 2005 då han under en paneldebatt förklarade att talibanerna var sånt avskum att det var kul att skjuta dem.

Vilket möjligen är sant, men inte sånt man bör säga offentligt.

Under utskottsförhören var han dock hur PK som helst och höll sig i alla delar till partilinjen. Den som inte tror mig kan titta själv på C-SPAN.

Som den marinkårsgeneral han är anser Mattis att det är kvaliteten på männen människorna som utkämpar krig, snarare än utrustningens, som fäller avgörandet. Han utvecklar sin syn i en intervju med Vago Muradian på This Week In Defense News.

McChrystals avsked

Under veckan har den trehundrade brittiske soldaten dött i Afghanistan och FN rapporterat om att talibanernas användning av väg- och självmordsbomber ökat dramatiskt i samband med att ISAF utökat sina operationer i södra delarna av landet.

Våldet är tragiskt men väntat och säger i sig ingenting om huruvida ISAF, och COIN, är framgångsrikt eller inte. Problemet under operation Moshtarak är inte att ISAF har problem att besegra talibanerna på slagfältet utan att innehållet i "regeringslådan" inte levt upp till förhoppningarna.

Problemet och risken i Afghanistan är alltså i första hand det afghanska politiska systemets oförmåga att hantera andra frågor än interna maktkamper; tråkigt nog gäller detsamma i USA.



Amerikansk inrikespolitik, och president Obamas prestige, har lett till general McChrystals avsked på grund av nedlåtande åsikter om den egna regeringen han skulle ha gett uttryck för i en artikel av Michael Hastings i Rolling Stone.

Den kommentar som har ansetts vara nedlåtande mot vicepresident Biden är det inte. Här är den i sitt sammanhang:

The general prides himself on being sharper and ballsier than anyone else, but his brashness comes with a price: Although McChrystal has been in charge of the war for only a year, in that short time he has managed to piss off almost everyone with a stake in the conflict. Last fall, during the question-and-answer session following a speech he gave in London, McChrystal dismissed the counterterrorism strategy being advocated by Vice President Joe Biden as "shortsighted," saying it would lead to a state of "Chaos-istan." The remarks earned him a smackdown from the president himself, who summoned the general to a terse private meeting aboard Air Force One. The message to McChrystal seemed clear: Shut the fuck up, and keep a lower profile

Now, flipping through printout cards of his speech in Paris, McChrystal wonders aloud what Biden question he might get today, and how he should respond. "I never know what's going to pop out until I'm up there, that's the problem," he says. Then, unable to help themselves, he and his staff imagine the general dismissing the vice president with a good one-liner.

"Are you asking about Vice President Biden?" McChrystal says with a laugh. "Who's that?"

Den är med andra ord ett skämt om konsekvenserna av att svara ärligt fel på en oförberedd fråga. Alla citat angående hur McChrystal skulle uppfattat sitt första möte med Obama är attribuerade till anonyma medarbetare - inte till generalen själv.



Artikelförfattarens syfte och tendens är tydlig; angreppet på McChrystal, och "McChrystals strategi", är ett sätt att angripa COIN. Hastings är en del av det i USA utbredda motståndet mot allt vad nationsbyggande heter.

Det var naturligtvis idiotiskt av McChrystal att överhuvudtaget ge en intervju, än mindre ge tillgång under flera dagar, till Michael Hastings. Tydligen ska det isländska askmolnet varit orsaken till att en intervju blev till en utekväll och flera dagars förtrolighet. Det är ingen ursäkt. I ett krig där informationsaspekterna är avgörande var det ett katastrofalt nybörjarfel.

Det finns tillfällen när det inte är nödvändigt att säga hela sanningen. Det här var ett sånt tillfälle.

General David Petraeus, som ska ta över även det direkta befälet i Afghanistan, kan som befälhavare för hela CENTCOM inte ge den uppmärksamhet landet kräver, så han är förhoppningsvis bara en tillfällig lösning. Situationen är inte sådan att vi har råd med några distraktioner just nu.

Det här är illa.

Det börjar allt mer se ut som om det kanske är lika bra att se Afghanistan gå under från ett säkert avstånd; USA saknar politisk vilja och Afghanistan politisk förmåga.

SvD, DN, Alla dessa dagar (Carl Bildts blogg)1 och 2.


Uppdatering 2010-06-24: Army Times har en artikel om att Petraeus ska lämna ifrån sig befälet över CENTCOM för att koncentrera sig på Afghanistan.

Strategiskt

USA:s nya nationella säkerhetsstrategi presenterades av utrikesminister Hillary Clinton vid ett anförande följt av en frågestund på Brookingsinstitutet i Washington tidigare idag.

Sumatra kan vara intresserad av att den svaga amerikanska ekonomins effekter på landets förmåga togs upp flera gånger (första gången ungefär en halvtimme in i klippet). Strategin har dock kritiserats, av bland andra CNAS, för att inte ta ekonomin på tillräckligt stort allvar; framförallt för att inte prioritera tillräckligt tydligt hur alltmer begränsade resurser ska användas.

Det som i grunden skiljer detta dokument från den svenska situationen är att det rör sig om en uttalad samlad nationell strategi som samordnar utrikes- och säkerhetspolitik; utrikes- och försvarsdepartementet; myndigheter för bistånd och inrikes säkerhet.

Ni vet just en sån där comprehensive approach vi gärna och ofta talar om i så generella, och därmed politiskt ofarliga, ordalag som möjligt.

Något som får mig att tänka på chefsbytet på SIDA.

Kan man våga hoppas på att detta inte bara är början på att en mindre del av biståndet förskingras utan att det även äntligen blir en samordnad del av utrikes- och säkerhetspolitiken?

Förmodligen inte.

Konfliktens natur

Jag satt och läste en ny CNAS-rapport av Andrew "Abu Muqawama" Exum, Leverage: Designing a Political Campaign for Afghanistan, när det slog mig att vänsterns oförmåga att förstå Afghanistankonfliktens natur beror på hemblindhet.

Låt mig förklara.

Arash tittade förbi bloggen och var pinsam tidigare i veckan. Som en en representativ företrädare för bloggvänstern så är hans förståelse av väpnade konflikter infantil och simplistisk.

Rent generellt finns det en föreställning vänsterut att krig är någonting som militärer ägnar sig åt för att säkra storkapitalets intressen. Visst är det så att många konflikter handlat om kontrollen av resurser, men det är inte den enda orsaken.

Faktum är att vi som art är betydligt mer ideella än så.

Krig är kulturella. Vi är betydligt mer villiga att döda för vad vi tror på, och identifierar oss med, än för vad som gynnar oss ekonomiskt. Det förra har sin grund i djupa strukturer i vår hjärna som är betydligt äldre än vårt genus; att förneka vår biologi är en dålig grund för vilken förklaringsmodell som helst.

Ett vardagligt exempel på vad jag menar är fotboll.

Det som gör fotboll till världens största publiksport är inte det världsomspännande intresset för män i kortbyxor som springer efter en boll. Fotboll är ritualiserat stamkrig. Den som är av avvikande mening kan ju som ett litet experiment sätta sig i en klack iklädd fel färger.

Man kan ju tycka att en politisk riktning som ser sig själv som progressiv borde hålla sig för god för att går folkmördares, piraters och gudskrigares ärenden. Det direkt tvångsmässiga stödet för allt och alla som är fiender till väst är närmast oidipalt.

Det är dock inte oväntat. Fiendens fiendelogiken leder dem obönhörligt till att bli nyttiga idioter. Churchill sade sig ha varit beredd att gå i allians med djävulen för att besegra Hitler, men behövde bara gå så långt som att gå i säng med Stalin. Hur långt är den svenska vänstern, definierat som Aftonbladet och vänsterut, beredd att gå?

Vänstern, speciellt den utomparlamentariska och den bloggande delen, definierar sig själv i opposition till sin motståndare vilket betyder den patriarkala imperialistiska globala kapitalismen. Glömde jag något epitet? Det spelar ingen roll för det betyder de nuvarande politiska och ekonomiska maktstrukturerna i USA och EU, The Man eller ännu enklare: pappa.

Så trots att man själv motiveras av ideologisk övertygelse lämnar inte denna ideologi utrymme för förklaringsmodeller som inkluderar immateriella drivkrafter bakom konflikter. Talibanerna är FNL i turban som utkämpar ett antiimperialistiskt befrielsekrig mot USA-imperialismens ekonomiska utsugning av tredje världens folk.

Punkt slut.

Krig är politiska. Fredrik den store av Preussen ska ha sagt att diplomati utan vapenmakt är som en orkester utan instrument. Om han nu inte gjorde det så borde han ha gjort det. Det är väldigt sant.

Våld har alltid varit, är och kommer alltid att vara trumf.

Det betyder inte att vi i alla lägen ska tillgripa våld utan att vi måste förhålla oss realistiskt till våldsanvändning för att påverka konflikters utgång. Både vår egen och andras.

Exum citerar i inledningen min egen favorit i ämnet: General Sir Rupert Smith och hans The Utility of Force – The Art of War in the Modern World. Den som inte läst den bör göra det.

CNAS-rapporten tar upp just det jag påpekade för Arash att det är den politiska aspekten som är den verkliga utmaningen. Nu när tillräckliga resurser tillförs ISAF är utgången på slagfältet närmast en självklarhet. Men kan politikerna utnyttja det handlingsutrymme detta skapar och hur ska USA och dess allierade i Afghanistan, däribland Sverige, hantera det faktum att deras intressen i stora delar inte sammanfaller med Karzairegeringens.

Kan vi utnyttja de taktiska och operativa framgångarna för att nå strategiska och politiska framsteg?

Vänstern, och Karzais politiska fiender i Afghanistan, framställer slentrianmässigt Karzai som en USA-marionett; om så ändå vore fallet, då vore kriget i stort sett vunnet.

Rapporten föreslår att Obamaregeringen tillämpar metodik lånad från amerikansk militär kampanjplanering för att ta fram en politisk kampanjplan för Afghanistan.

Den tar upp de politiska, säkerhetsrelaterade och finansiella påtryckningsmedel som finns tillgängliga för att påverka Kabul, identifierar huvuddelen av det nuvarande biståndet som kontraproduktivt och fokuserar på behovet av en samordnad diplomatisk linje som kan driva den Afghanska politiken i rätt riktning.

Syftet bör vara att sätta tydliga gränser för Karzai; gällande till exempel förhandlingarna med Shuran i Quetta och de kommande parlamentsvalen. Viktigare än vad som händer på den nationella nivån är dock dugligt politiskt ledarskap på provins- och distriktsnivå. Varje politisk kampanj behöver dessutom ta hänsyn till förhållandet mellan Kabul, Islamabad och Delhi. Ännu en begränsande faktor är att opinionen i det truppbidragande länderna inte förväntas stödja en fortsatt insats i nuvarande, eller strax under nuvarande, omfattning längre än ytterligare två år.

Rapporten anslutas med tre rekommendationer:

• Genomför en en översyn av den civila strategin motsvarande den militären genomförde under 2009
• Bygg en fungerande relation till Karzai och ge honom en utländsk motpart i Kabul med en civil motsvarighet till McChrystals militära befogenheter
• Använd USA:s och ISAF-ländernas påtryckningsmedel för att tvinga fram lokalt valda, eller av Kabul utnämnda kompetenta, distriktsguvernörer

Om den civila kampanjen misslyckas rekommenderar CNAS att USA och NATO drar tillbaka sina egna markstridsförband och stöder regeringssidan i det då uppflammande inbördeskriget med mer indirekta medel. Ett scenario vars konsekvenser för Afghanistan och hela regionen gör behovet av en översyn av den civila insatsen i landet akut.

Uppdatering: Obama verkar i alla fall delvis redan vara inne på Exums linje.

Fokus på Kandahar

Afghanistanbefälhavaren general McChrystal och NATO:s högste civile representant ambassadör Mark Sedwill höll en presskonferens för Pentagons presskår via telefon igår.

Fokus börjar nu skifta från Helmand till Kandahar, men det betyder inte att Moshtarak på långa vägar är över. Det innebär snarare att de operationer ISAF sedan flera månader genomför för att "forma slagfältet" i och kring Kandahar kommer att trappas upp.

Kandhar-operationen verkar även bli det första stora, och kanske avgörande, provet för underrättelsechefen generalmajor Flynns underrättelsereformer. En god insikt i den lokala politiska, ekonomiska och sociala situationen i operationsområdet blir helt nödvändig för framgång i en mycket komplex situation.



McChrystals chef den regionale befälhavaren general Petraeus vittnade för sin del inför senatens försvarsutskott i tisdags. Ämnet var egentligen nästa års budget, men situationen i Afghanistan och Pakistan tog naturligtvis upp en stor del av de nästan tre timmarna.

Hemläxa

Jag har ägnat förmiddagen åt hushållsarbete och att lyssna på några paneldebatter på C-SPAN; jag måste skaffa mig ett liv.

Johns Hopkins School of Advanced International Studies anordnade ett tvådagars seminarium förra veckan om vilka lärdomar som går att dra om COIN-konflikter från Vietnam till Afghanistan, och vilka av dessa som är tillämpbara på situationen i Afghanistan.

Fredagens första paneldiskussion behandlade Irakkriget. Journalisten och författaren Linda Robinson deltog tillsammans med stora delar av CNAS: Patrick Cronin, Andrew Exum och Thomas Ricks.

För att anknyta till gårdagens inlägg så påpekade Andy Exum att det inte handlade om att göra om den amerikanska försvarsmakten till en ren COIN-styrka utan att den behövde vara flexibel nog hantera bland annat COIN, eftersom en framtida fiende alltid kommer att använda de medel USA har bristfälliga motmedel mot.

Den andra tog upp Afghanistan och panelen bestod av Colin Jackson från Naval War College, Gilles Dorronsoro från Carnegie Endowment for International Peace (som skaffat skägg), Gerald Meyerle från CNA Strategic Studies, USA:s Afghanistanambassadör 2005-2007 Ronald Neumann och John Wood från Near East and South Asia Center for Strategic Studies.

Det hettade till en smula mellan Gilles Dorronsoro och Gerald Meyerle på ämnet vad som gick att lära från den sovjetiska erfarenheten i Afghanistan. Dorronsoro hävdade att de sovjetiska framgångarna under slutet av 80-talet berodde på att KGB var betydligt bättre på underrättelsearbete och hade en bättre partner i det Afghanska kommunistparitet. Detta gjorde Meyerle märkbart upprörd. Han hävdade att det sovjetiska uppträdandet enbart borde tjäna som ett varnande exempel.

En sak som var tydlig är att det är väldigt svårt att dra slutgiltiga och självklara lärdomar av historien, så man ska kanske inte räkna med att det någonsin uppstår konsensus om huruvida operation Moshtarak är/var framgångsrik.

Jämförande krigsvetenskap

Foto: CJCS

På försvarsbloggarna, speciellt Krigsvetenskapsakademiens Strategi och krigskonst, har debattinläggen och kommentarerna för ett svenskt sega gubbar-försvar börjat komma allt tätare. Jag håller som bekant inte med. Vi kan inte positivt påverka vår säkerhet eller våra intressen genom att trycka i skogen, om den inte ligger i Finland.

En svensk expeditionär förmåga behöver byggas för att möta svenska behov, så vi ska inte dra för omfattande slutsatser av den amerikanska diskussionen om deras försvarsmakts framtid; men man kan dra nytta av andras erfarenheter utan att för den skull göra en copy-paste.

USA:s ÖB amiral Mike Mullen höll en föreläsning på Kansas State i onsdags. Han tog bland annat upp sina erfarenheter av det moderna krigets natur och hur USA:s försvarsmakt och regering bör hantera det. Mullen betonade tre punkter:

1. Militärmakt, eller snarare militära förmågor och resurser, bör inte vara den sista utvägen
2. Våld bör, i största möjliga utsträckning, utövas precist och principfast
3. Kvaliteten på personal, träning och system är viktigare än antalet plattformar

Den första punkten kan av en svensk publik upplevas som väldigt provocerande, men vad han menar är att militären har en unik förmåga till snabba insatser i alla typer av kriser och katastrofer och att den är en tillgång i även politiska och diplomatiska sammanhang. Militären bör därför vara inblandad från första början i en whole of governement approach.

Det bör kanske för säkerhets skull påpekas att han talar om den amerikanska militären.

I USA har Foggy Bottom obetydliga resurser jämfört med Pentagon, USA lägger lika mycket på försvar som resten av världen tillsammans, men i Sverige har SIDA nästa lika stor budget som Försvarsmakten. Deras problem är att de icke-militära instrumenten är för svaga och vårt att de civila har allvarliga samarbetssvårigheter.

Jag antar att alla har sina problem.

Det är en sak att inte oroa sig över antalet plattformar om man för befälet över planetens överlägset mest kapabla försvarsmakt; en helt annan att göra det när man är nere på sin sista.

Mullen hade även en väldigt bra liknelse för hur framgång eller seger i Afghanistan skulle se ut:

In other words, success in these types of wars is iterative; it is not decisive. There isn’t going to be a single day when we stand up and say, that’s it, it’s over, we’ve won. We will win but we will do so only over time and only after near constant reassessment and adjustment. Quite frankly, it will feel a lot less like a knock-out punch and a lot more like recovering from a long illness.

Det var ju en mycket mer kortfattad och kärnfull formulering än mitt eget utdragna försök för någon vecka sedan. En utskrift och video från föreläsningen samt den efterföljande frågestunden finns här.

Petraeus möter pressen och Georgia Tech

General McChrystals närmste chef, USA:s regionale befälhavare för mellanöstern och centralasien, general David Petraeus var på NBC:s Meet The Press idag. Innan han tillträdde sin nuvarande post var han befälhavare i Irak under The Surge, som han även var den huvudsaklige arkitekten bakom.

Han är i stort sett försiktigt optimistisk angående Operation Moshtarak och den COIN-kampanj operationen ingår i, även om han själv föredrar "realistisk", och han avfärdar helt behovet av tortyr för att få viktiga fångar som mulla Baradar att samarbeta.

Det senare kan för en svensk publik verka som ett lite onödigt uttalande, men förre vicepresidenten Dick Cheney har sedan regeringsskiftet drivit linjen att det är landsförräderi att inte tortera fångar.

Amerikansk politik blir inte mer begriplig om man följer den nära.

Intervjun refereras även av BBC, NBC:s utskrift av hela intervjun finns här och video nedan (inslaget är uppdelat i flera klipp).

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

För den som har en dryg timme att fördriva höll Petraeus även en presentation och besvarade frågor på Georgia Tech 19 januari (det går med fördel att hoppa fram till 0:11:57).



För att kompensera ordflödet i gårdagens inlägg så håller jag mig kort ikväll...

Kvalitet eller kvantitet?

Robert Haddick, från Small Wars Journal och Foreign Policy, har skrivit en artikel med rubriken What Afghanistan Can Learn from Colombia i högertankesmedjan American Enterprise Institutes tidskrift The American.

Se där bevis på att jag inte får hela min världsbild, eller i alla fall inte alla mina argument, från CNAS.

Haddick menar att situationen i dagens Afghanistan har stora likheter med 90-talets Colombia; om något så var våldet, korruptionen och området under gerillans kontroll mer utbredda i det senare fallet. Lösningen i fallet Columbia var att stärka kvalitén på arméns professionella manöverförband kombinerat med lokala värnpliktiga hemvärnsplutoner.

En viktig faktor i den ökade förmågan för manöverbataljonerna var att gå från en helikopterstyrka med 20 helikoptrar till en med 255. Ett närmast surrealistiskt antal jämfört med svenska förhållanden.

En fördel med lokala hemvärnsförband i Afghanistan skulle enligt Haddick vara att möjligheten att tjänstgöra lokalt skulle minska risken för deserteringar, något som idag är ett mycket stort problem för ANA. Frågan är om det finns tid till att bygga kvalitet när det inhemska stödet för insatsen är så skakig i ISAF-länderna, men lokal milis borde gå snabbare att få på fötter än luftburna bataljoner.

Det finns redan ett Afghan Public Protection Program att bygga på, men det är än så länge ett pilotprojekt i Wardak.

X & Y

The Guardian, och DN, uppmärksammar en rapport från CNAS med titeln Fixing Intel: A Blueprint for Making Intelligence Relevant in Afghanistan skriven av ISAF:s underrättelsechef generalmajor Michael T Flynn, kapten Matt Pottinger från dennes stab och Paul D Batchelor från DIA.

Det är med andra ord ett dokument med betydligt större tyngd än man vanligen ser från en think tank eftersom det skrivits av personer som leder underrättelsearbetet i Afghanistan; inte bara såhär skulle man kunna göra utan såhär blir det.

Rapporten analyserar bristerna med den befintliga processen och presenterar ett antal åtgärder som ska ge en underrättelsefunktion som är bättre lämpad för den COIN-kampanj ISAF börjat genomföra.

Huvudproblemet har inte varit brister i informationsinhämtningen utan i sammanställningen och analysen. Underrättelseanalytikerna har, mest av tradition och vana, koncentrerat sig på att sammanställa information om motståndarens aktiviteter åt beslutsfattare högt upp i beslutskedjan.

Uppgifter om lokala ekonomiska, politiska och sociala förhållanden har både centrala beslutsfattare och kompanichefer ”på marken” fått söka i media.

Bland åtgärderna finns att analytiker inte längre ska arbeta funktionsindelat utan geografiskt och ges frihet att besöka de enheter som står för underrättelseinhämtning i fält samt att det inrättas regionala Stability Operations Information Centers där analytiker och ”informationsmäklare” ska se till att allas informationsbehov möts.

Det mesta verkar vettigt och förändringarna borde i stort sett vara genomförbara innan nästa stridssäsong.


The Guardian sätter rapporten i samband med självmordsbombningen som dödade sju CIA-anställda på FOB Chapman 30 december. De har sökt, men inte fått, någon kommentar till rapporten från CIA.

Drevlogiken och ”hemlig” nutidshistoria leder dem i det här fallet fel. Det här är inte det senaste skottet i den byråkratiska kampen mellan militären och CIA. Här kan det vara på sin plats med lite bakgrundsinformation.


I Sverige är underrättelsetjänsten militär. MUST är en del av försvarsmakten. FRA, FOI och FMV är alla civila myndigheter under Försvarsdepartementet.

Den brittiska, och sedermera amerikanska, modellen är dock att landets huvudsakliga underrättelsetjänst är civil och formellt underställd utrikesdepartementet men i praktiken rapporterar direkt till regeringschefen.

I Storbritannien heter den civila utrikes underrättelsetjänsten Secret Intelligence Service (SIS) och den militära Defence Intelligence Staff (DIS); i USA Central Intelligence Agency (CIA) och Defense Intelligence Agency (DIA).

Det här är något förenklat eftersom det i de två länderna finns ett stort, i USA:s fall mycket stort, antal myndigheter som är aktiva inom underrättelseinhämtning och -analys.


Sedan 11 september 2001 har det pågått en dragkamp mellan Pentagon och Langley om vem som ska leda det hemliga ”Kriget mot terrorismen”. CIA blev belagda med vissa begränsningar i Intelligence Authorization Act och dåvarande försvarsminister Rumsfeld hävdade att militären däremot kunde genomföra alla hemliga operationer man ansåg nödvändiga för att ”förbereda slagfältet” – utan att fråga eller informera någon i kongressen.

Sagt och gjort.

Den hemliga delen av de amerikanska specialförbanden finns samlade under Joint Special Operations Command (JSOC) och de gav sig ut på en global jakt efter al Qaida; det är vissa av dessa operationer som Seymour Hersh på The New Yorker kallat mordkommandon.

JSOC:s befälhavare mellan 2003 och 2008 var dåvarande generallöjtnant Stanley A McChrystal.


Så när general McChrystals handplockade underrättelsechef generalmajor Flynn kritiserar även CIA finns det en historik. Därmed inte sagt att syftet med den nya inriktningen är att minska CIA:s roll. Till att börja med är kritiken explicit riktad mot hela underrättelse-funktionen i Afghanistan, både den militära och civila, med mycket av udden riktad mot den militära underrättelseanalysens fokus på IED:er.

TT och DN missar, som vanligt när det gäller militära frågor, målet grovt och ger intrycket att rapporten hanterar CIA som verkar sköta all underrättelsetjänst i Afghanistan. Det är en sak att inte vara insatt i frågan, men att i rubriken inte ens veta hur man (inte) använder citattecken? Vem skulle ha sagt att "CIA kan för lite om Afghanistan"? Av sammanhanget skulle man kunna förledas att tro att det rör sig om ett Flynn-citat.

Tabloidfasoner.

Om vi ger motståndarna till Afghanistaninsatsen rätt och fortsätter göra samma misstag som under de första åtta åren men med fler trupper kommer det även att ge samma nedslående resultat.

Det är just för att göra den här typen av förändringar som Flynn blev tillsatt i juni förra året. Att snabbt bygga upp en underrättelsefunktion som är mer anpassad till de behov en befolkningscentrerad COIN-kampanj har är avgörande för dess framgång.


Uppdatering: SvD


Slutligen för de läsare som inte är gamla nog att känna igen referensen i rubriken:

Obamas tur

Efter att hans regeringsmedlemmar, diplomater och generaler lagt grunden har så president Obama själv börjat argumentera för sin Afghanistanstrategi i en intervju med CBS 60 Minutes. Intervjun, som sändes i USA igår söndag, spelades ursprungligen in 7 december.


Watch CBS News Videos Online

Genom att inte retirera från Afghanistan har Obama förlorat stora delar av de nätrötter som spelade en viktig roll i att få honom vald. Bloggare på Huffington Post och MoveOn.Org har förklarat Obamas beslut med att ”generalerna” lurat och/eller tvingat på honom det här alternativet. Det är därför viktigt att presidenten gör klart att han handlar som han gör därför att han, efter att ha noga övervägt alternativen, är övertygad om att det är rätt.

Punkt slut.

Walter Reed syftar på militärsjukhuset Walter Reed Army Medical Center; Dover på Dover Air Force Base dit all militär personal som dödats utomlands flygs och Arlington på militärkyrkogården Arlington National Cemetary.

Informationskrigföring

Obamas långa beslutsprocess landade till slut i en väl övervägd strategi, men det kommer att ta lång tid och kräva stora insatser för att reparera skadan av att lämna den offentliga debatten till Afghanistaninsatsens kritiker i tre månader.

Wiseman brukar säga att krig är en materielsport. Jag har ett mer humanistiskt perspektiv; om än inte nödvändigtvis mer humant. Väpnade konflikter är i grunden politiska konflikter och folkviljan är det som är avgörande. Även om det finns exempel på krig som varit så totala att de slutat med att någon sida blivit helt utplånad är det vanliga att en, eller flera, deltagande sidor till slut får nog.

Eller för att citera Gunnery Sergeant Hartman i Stanley Kubricks Full Metal Jacket: "It is a hard heart that kills".

När målen för konflikten är begränsade och avlägsna blir bilden av den betydligt viktigare än objektiva fakta på marken. En dominerande narrativ är inte oberoende av den observerbara verkligheten men utgör en gruppsykologisk process; en kollektiv perception. En effektiv informationskampanj bygger på fakta, men att ha fakta på sin sida är i sig otillräckligt eftersom en bra produkt faktiskt inte säljer sig själv.

När McChrystal ställde upp på en längre 60 Minutes-intervju, och åkte och talade på ett seminarium i London, möttes det av närmast hysteriska protester från krigsmotståndare i USA som såg det som en informationskampanj från generalens sida. De hade inte helt fel. McChrystal inser hur avgörande informationsoperationer är för framgång i Afghanistan, men avsikten var snarare att genomföra Obamas politik än att påverka den; vid den tiden trodde få amerikanska militärer att den behövde påverkas.

Resultatet blev att alla i ledande ställning i USA belades med munkavle.

Nu har dock försöken att vinna opinionen återupptagits. Till exempel har McChrystal efter utskottsförhören passerat Riz Kahn och Christiane Amanpour på vägen tillbaka till Kabul. Förhoppningsvis kan momentum vändas mot talibanerna inte bara på marken utan även i det kollektiva medvetandet.

Hm, det där sista lät ju okaraktäristiskt New Age för att komma från mig. Vad kommer härnäst? Att stirra på getter?

McChrystal och Eikenberry inför kongressutskott

General McChrystal och ambassadör Eikenberry vittnade under tisdagen inför representanthusets och senatens försvarsutskott. Bemötandet var ungefär som väntat. Republikanerna försökte få dem att säga att presidenten inte gav dem allt de behövde och de mer progressiva demokraterna försökte få dem att erkänna att insatsen är menings- och utsiktslös.

I bägge fallen utan framgång.

Förre presidentkandidaten senator John McCain är en av senatens största hökar och senator Jim Webb är en av de tuffaste kritikerna av Afghanistankriget. Jag tar med två klipp med herrarnas frågor som ger en ganska heltäckande bild av de sex och en halv timmarna utan att ta lika lång tid i anspråk.





Jag har även lagt in pdf:er med de inledande uttalandena och det går att se utfrågningen i sin helhet på C-SPAN.

Final/Not for distribution 
Statement of Ambassador Karl Eikenberry Before the House Armed Services

Bakom kulisserna

New York Times har idag en artikel om den tre månader långa beslutsprocessen bakom tisdagens Obamatal. Den bygger på ett antal anonyma källor som ska styrka varandra så den kan tänkas ligga nära sanningen. Min egen erfarenhet av beslutsprocesser där motstridiga viljor och synsätt ska samsas är att det är svårt nog att enas om vad man beslutat; närmast omöjligt att enas om hur man kom fram till det.

Någon absolut objektiv sanning kan vi nog aldrig förvänta oss.

Beskrivningen bär dock sannolikhetens prägel. Obama och hans rådgivare har lagt mycket tid på en mycket grundlig genomgång av, och livlig debatt kring, vägen framåt i Afghanistan och Pakistan. För oss som varit utanför processen har den skymtat fram genom läckor och försök att påverka opinionen, och därmed beslutsprocessen, i en viss riktning.

"The White House suspected the military of leaking details of the review to put pressure on the president. The military and the State Department suspected the White House of leaking to undercut the case for more troops. The president erupted at the leaks with an anger advisers had rarely seen, but he did little to shut down the public clash within his own government."

Enligt artikeln så är de rykten som cirkulerat i media om att vicepresident Joe Biden, säkerhetsrådgivare James Jones och vita husets stabschef Rahm Emanuel drivit på för en mindre och snävare strategi fokuserad på terroristbekämpning sanna. Mot Bidens grupp av skeptiker stod en grupp som ville ge McChrystal det han bad om; bestående av utrikesminister Hillary Clinton, försvarsminister Robert Gates och ÖB Michael Mullen.

Efter att McChrystal-rapporten läckt cirkulerades bara 20 papperskopior av alternativen för truppförstärkningar. Läckorna, och den våldsamma reaktionen på McChrystals svar på en fråga på ett seminarium i London, fick militären att chockat inse att strategirevisionen inte bara skulle förfina den strategi som presenterats i mars utan förutsättningslöst såg över hela det amerikanska agerandet i regionen.

I Vita huset hade man under sommaren läst Gordon M Goldsteins Lessons In Disaster om Vietnamkriget. Det misstag Obama och hans stab var fast beslutna att inte upprepa var Kennedys och Johnssons okritiska accepterande av militärledningens dominoteori. Militärens analys av sambanden mellan al Qaida och Talibanerna, möjligheterna till förhandlingar med de senare och konsekvenserna av ett amerikanskt misslyckande eller tillbakadragande skulle mötas med skepsis och en djupgående egen analys.

Det är detta som tagit tre månader.

Ansvaret för den amerikanska kampanjen mot jihadis i Pakistan vilar på CIA, med visst stöd av de mer hemliga special- och underrättelseförbanden, så de delarna har inte fått samma offentlighet som Afghanistanstrategin. Här gavs klartecken till en geografiskt utökad kampanj så fort den får pakistanskt medgivande utan något TV-tal.

Gates och Clinton fick till slut Obama att acceptera betydande truppförstärkningar trots presidentens stora oro över de långsiktiga kostnaderna. I oktober lyckades man skapa konsensus om de nu mer avgränsade målen att försvaga talibanerna och bara fokusera på att stärka de mest kritiska funktionerna inom den afghanska staten. Vid nästa möte uttalade Obama vad som skulle krävas för att han skulle acceptera en större förstärkning.

"Still, for the first time, he made it clear that he was ready to send more troops if a strategy could be found to ensure that it was not an endless war. He indicated that the Taliban had to be beaten back. “What do we need to break their momentum?” he asked.

Four days later, at a meeting with the Joint Chiefs of Staff on Oct. 30, he emphasized the need for speed. “Why can’t I get the troops in faster?” he asked. If they were going to do this, he concluded, it only made sense to do this quickly, to have impact and keep the war from dragging on forever. “This is America’s war,” he said. “But I don’t want to make an open-ended commitment."

Gates ledde så framtagandet av en ny plan, kallad Option 2A, som minskade den amerikanska truppförstärkningen från 40 000 till 30 000 man med förhoppningen att andra NATO-länder skulle stå för mellanskillnaden. Dessa trupper skulle tillföras under 18 månader. Obamas reaktion var att han ville ha en snabbare förstärkning och ett snabbare tillbakadragande.

Han ville ha en surge.

Den slutliga planen, kallad Max Leverage, presenterades vid ett mycket långt möte i Vita huset 23 november. Biden var fortfarande skeptisk och Obama gav inget tydligt beslut under mötet. Man får hoppas att presidentens ståndpunkt och avsikt blir tydligare med tiden.

Perception

Min första reaktion på Obamas tal, och uppfattning om den reviderade strategin, var ganska skeptisk. Min stora oro var att den amerikanska regeringen övergivit den integrerade militära och civila strategi man presenterade i mars, och den COIN-kampanj McChrystal tagit fram för att implementera den militära delen, för en diskret rusning mot utgången.

Jag kan börja med att säga att jag är lättad och lugnad.

• Den nya strategin är i själva verket bara en mer avgränsad och förtydligad version av den tidigare
• Tillbakadragandet av amerikanska enheter, och överlämningen till afghanska enheter, som ska inledas under juli 2011 gäller bara markstridsförband och utgör inte på något sätt en  ”reträtt”
• Det huvudsakliga syftet med att sätta ett datum för när det här överlämnandet ska inledas är att sätta press på den afghanska regeringen

Problemet är att min första reaktion i huvudsak var en produkt av att ha följt den amerikanska debatten de senaste månaderna och att mina farhågor lugnades först efter att ha lyssnat mig genom fem timmar utskottsförhör från onsdagen.

Det har under flera år funnits en mycket livlig amerikansk debatt mellan ”terroristbekämpare” och ”upprorsbekämpare”. Den har ursprungligen huvudsakligen förts mellan experter men allteftersom COIN-doktrinen fått inflytande över den amerikanska politiska och militära ledningen har den blivit alltmer offentlig.

När Obamaregeringen började behandla McChrystalrapporten och utvärdera hur man skulle gå vidare internt i början av augusti tog man en tre månader lång time-out från den offentliga arenan. Det tomrummet fylldes av spekulationer och spinn. En av de tolkningar som kom att dominera var att konflikten mellan CT- och COIN-lägren nu utkämpades i de strategimöten som pågick i Vita huset; och att CT-lägret under vicepresident Bidens ledning höll på att vinna.

Vi får vänta på de traditionella avslöjande politiska memoarerna för att få en bättre bild, men om det fanns en sådan konflikt så tyder slutresultatet snarare på att det blev en närmast total COIN-seger.

Den egna långa tystnaden gör att det kommer att krävas en massiv mediekampanj från den amerikanska regeringen för att förklara vad man faktiskt försöker göra. Det är inte många, på någon sida av Atlanten, som har tid eller intresse nog att lägga den tid på att följa parlamentariska utskottsförhör som undertecknad gör.

Utskottsförhören fortsätter idag torsdag klockan 15:00 svensk tid och kan följas live på C-SPAN.

Uppdatering: Clinton och Gates upprepar sin viktigaste talkingpoint på Meet The Press.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy