Charader

Det har varit en chockartad helg. När jag tidigare i månaden uppmanade blocken att gilla läget och göra upp så menade jag ju inte att de skulle göra upp om att avskaffa den parlamentariska demokratin.

Att riktiga moderater som Mikael Odenberg, och mer ideologiska borgerliga röster som ledningarna för Fria Moderata Studentförbundet och Heimdal, protesterar mot vansinnet är inte så konstigt men när även det gamla språkröret Peter Eriksson är förnuftets röst så når surrealismen nya höjder.

Jag tror att det här är första gången som Peter Eriksson och jag är överens om någonting överhuvudtaget.

Alliansen kommer att vara “opposition” på ungefär samma sätt som Alliansen försvarspolitik gav oss “en stärkt försvarsförmåga”. Faktum är att den här överenskommelsen är ett svek av liknande omfattning och ett för mycket.

Alliansens riksdagsledamöter kommer att vara personligt ansvariga för varje skattehöjning och varje förlorat arbetstillfälle. Att tro att det räcker med några skarpa replikskiften i kammaren för att ha någon sorts trovärdighet som opposition är skrattretande.

Efter Decemberöverenskommelsen finns bara ett oppositionsparti kvar i Riksdagen: Sverigedemokraterna. Hur någon partistrateg inom Alliansen kunde tro att den här villkorslösa kapitulationen skulle neutralisera Sverigedemokraterna är helt obegripligt; de enda som som är neutraliserade är Alliansen.

Vänsterpartiets ledning hade i alla fall vett att sälja sitt stöd dyrt.

Oavsett hur långvarig överenskommelsen blir så kommer Stefan Löfven aldrig att behöva leva upp till sin del av avtalet eftersom Alliansen genom detta har förskjutit hundratusentals av sina väljare i famnen på Sverigedemokraterna. Det kommer inte att bli någon ny Alliansregering så länge Decemberöverenskommelsen gäller.

Det finns ett ekonomiskt begrepp som heter kreativ förstörelse. Detta innebär att vid större omvälvningar, orsakade av till exempel teknikskiften, så behöver de företag vars affärsmodeller är beroende av det gamla paradigmet gå under för att frigöra kapital och arbetskraft för nya företag som är konkurrenskraftiga under de nya förutsättningarna.

Det är uppenbarligen så att Allianspartierna i nuvarande form är bortom all räddning och måste gå under för att en borgerlighet värd namnet ska kunna uppstå. Om ni i Alliansen vill oss, era nu före detta väljare, någonting så sitter vi hemma hos Jimmie och spelar nätpoker.

Ekvationens två lösningar

Den enda anledning jag kan tänka mig till att Stefan Löfven valde nyval istället för regeringsombildning är att han verkligen på allvar tror på den egna retoriken om att väljarna i det senaste valet gav honom ett tydligt mandat att riva upp Alliansens ekonomiska politik.

Man kan ju tycka att bara det faktum att det var Alliansens budget som vann Riksdagens stöd borde gett honom en ganska tydlig indikation om att så inte var fallet. Stefan Löfven vann inte riksdagsvalet 2014; Fredrik Reinfeldt förlorade det.

Det verkar som om Stefan Löfven tror att valresultatet var någon sorts misstag som kan redas ut i mars. Han kommer att bli väldigt besviken. Efter Sverigedemokraternas beslut om att söka konfrontation i sin huvudfråga och fälla varje regering som verkar för ökad invandring, och enligt uttalanden under partiets kommundagar kanske till och med en regering som inte verkar för minskad invandring, är den långa svenska traditionen med minoritetsregeringar över.

De två stora blocken ligger runt 40 procent vardera och det är ytterst osannolikt att något av dem kommer att komma över 50 procent i mars nästa år. Det gör att det bara finns två stabila regeringsalternativ: antingen en regering med både Socialdemokraterna och Nya Moderaterna eller en Alliansregering med aktivt stöd av Sverigedemokraterna; inget enskilt block kan få egen majoritet.

Hur främmande den förra lösningen än kan tyckas den befintliga partikulturen i de, just nu, två största partierna är den fortfarande, än så länge, närmare än den senare.

Om man ska möta väljarna med argument om att “någonting håller på att gå sönder i Sverige” så är det kanske inte så konstigt om man då samtidigt måste låtsas som om Nya Moderaternas triangulering inte var på riktigt. Återigen verkar det dock som om det inte bara är en fråga om retorik. Jag undrar ifall Berlin i Stefan Löfvens mentala karta ligger i DDR för hans inviter till “mittenpartierna” Centern och Folkpartiet tyder på en helt föråldrad världsbild.

För tydlighetens, och möjligen Stefan Löfvens, skull: mittenpartiet i den borgerliga Alliansen heter Nya Moderaterna med de tre mindre Allianspartierna tydligt positionerade till höger om dem.

En koalition mellan S och M skulle därför inte vara en regering som samlar högern och vänstern inom svensk politik, som det ibland har påståtts under de senaste dagarna, utan vara en regering bestående av de två stora mittenpartierna.

Min fråga till Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra är vad är det som gör en stor koalition mindre nödvändig, eller lättare att genomföra, efter ett nyval där bägge de två stora mittenpartierna kan förväntas förlora ytterligare väljare till Sverigedemokraterna?

Bägge partierna har i och för sig möjlighet att när de vill stoppa väljarflykten, det skulle räcka med att återgå till den migrationspolitik de förde på 90-talet, men allt tyder på att de tänker gå till val på Miljöpartiets migrationspolitik även i nyvalskampanjen. Om väljarna även fortsättningsvis tvingas välja mellan Miljöpartiets migrationspolitik och Sverigedemokraternas är det bara en tidfråga innan de senare är Riksdagens största parti; mycket beroende på att de två som just nu är större än dem samtidigt kommer att bli väsentligt mycket mindre.

Kommer det att räcka med att Kristdemokraterna åker ur Riksdagen och Sverigedemokraterna får 15 till 20 procent av rösterna, beroende på hur många självmål övriga partier gör under valrörelsen, för att de ska inse vilka de två möjliga lösningarna är?

Svälj prestigen och gilla läget.

Det bästa vore att göra det redan nu, men om de inblandade envisas med att fortsätta blunda för realiteterna hoppas jag verkligen att det räcker med ett nyval för att de ska öppna ögonen. Landet måste regeras. Vår omvärld uppvisar många paralleller till 1910-, 30- och 50-talen; det går inte att ta en time out från geopolitiken när den håller på och ritar om det egna grannskapet.

Wiseman skriver om det rådande förkrigstillståndet i sitt senaste inlägg.

Därför

Sedan valet har anledningarna till Sverigedemokraternas framgång, och Moderaternas motgång, varit ett populärt ämne i både professionella och social media. Analyserna har i stor grad färgats av skribenternas egna perspektiv och jag tänkte inte ens försöka utgöra ett undantag i det hänseendet när jag försöker mig på att formulera en egen förklaring.

Den väljargrupp som avgjort vilken regering vi haft i Sverige under det senaste årtiondet är de LO-medlemmar som 2006 röstade på Nya moderaterna och som 2010, och i ännu större omfattning 2014, röstade på Sverigedemokraterna.

På försvarsbloggarna har det varit många som i kommentarsfälten meddelat inför valet att det varit den borgerliga alliansens svek i försvarspolitiken som drivit dem att rösta på Sverigedemokraterna. Undersökningarna rankar dock inte helt oväntat invandringen högst som skäl till att väljare valt att rösta på SD med försvaret först på trettonde plats i årets Valu.

Som man frågar får man svar och försvarsfrågan är en icke-fråga för de flesta samhällsvetare precis som den är det för det politiska etablissemanget som helhet. Det gör att försvaret oftast inte finns med som ett valbart alternativ i de olika opinionsundersökningar som gjorts i samband med valet. Om “Försvaret” är något som måste skrivas in i ett fält efter kryssrutan “Annan fråga nämligen:” så blir den frågan naturligtvis underrapporterad.

Men jag vet inte ifall så var fallet med årets Valu-undersökning.

Överhuvudtaget måste alla undersökningar kring Sverigedemokraternas väljarsympatier tas med en stor nypa salt. Partiet har konsekvent undervärderats i alla undersökningar av alla institut. Motsvarande felmarginal behöver gälla även för slutsatser kring vad som motiverat deras väljare att rösta på partiet.

Som federalist och stark förespråkare av ett svenskt Natomedlemskap så har jag själv aldrig känt mig lockad av partiets försvars- och säkerhetspolitik. Den folkhemsnostalgi som genomsyrar partiets retorik har dessutom även lämnat för stort avtryck på den försvarsmakt man förespråkar.

Sverige behöver en försvarsmakt med god förmåga till strid mot en kvalificerad motståndare framförallt över, på och under, men även i viss mån kring, Östersjön. Den behöver dessutom kunna ta upp den striden utan förvarning och från fredsgruppering. Detta kräver en betydande andel stående förband med mycket hög utrustningsnivå.

Att någon som är motståndare till både EU och Nato väljer en i dubbel mening finsk lösning är dock inte förvånande och jag ser inte någon anledning att tvivla på att de som röstat på SD på grund av försvarspolitiken förstått vad de röstat för. Det senare kan tyckas självklart, men det är ett omyndigförklarande som varit vanligt i eftervalsanalysen av nästa politikområde.

Den viktigaste och allt överskuggande frågan för både Sverigedemokraterna och partiets väljare är invandringen. Partiets kritik av den förda migrationspolitiken har två obekväma fakta på sin sida:

1. Sverige för idag en extrem politik på det här området utan motsvarighet i något industrialiserat land. Sverige gav förra året asyl till fler än Tyskland; ett land med drygt åtta gånger större befolkning och en, med europeiska mått mätt, generös flykting- och asylpolitik.
2. Omfattande flyktinginvandring innebär, till skillnad från reglerad arbetskraftsinvandring, betydande samhällsekonomiska kostnader för länder med utbyggda generella välfärdssystem.

Landet försattes i den här situationen efter att Alliansen, i en katastrofal överreaktion, gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken för att markera mot det då i Riksdagen nyligen invalda Sverigedemokraterna (det är aldrig en bra idé att göra upp med Miljöpartiet om någonting).

Sverigedemokraternas lösning på problemet kan tyckas lika extrem, och inte så lite simplistisk, men när den lösningen utgör det enda alternativet till den förda politiken är det kanske inte så konstigt att SD vinner röster.

Om borgerligheten vill undvika att förlora lika många röster till Sverigedemokraterna i nästa val så behöver den släppa fram fler sansade röster som KDU:s ordförande Sara Skyttedal istället för att försöka karaktärsmörda dem.

Under året, och speciellt efter valet till Europaparlamentet, har det talats mycket om en vänstervåg. De som inte låter futtigheter som verkligheten påverka sina ståndpunkter, jag tittar åt ditt håll Göran Greider, talar även i eftervalsdebatten om en vänstervåg. Greider vill få det till att vänstervågen var verklig men att den sköljde förbi vänsterpartierna och istället gav nationalisterna 29 nya mandat på grund av något slags misstag av närsynta vänsterväljare.

Jag tror inte att det var något misstag; i alla fall inte väljarnas. Jag tror att det finns ett vakuum inom svensk politik som orsakas av frånvaron av ett konservativt parti och Jimmie Åkesson vill inget hellre än att detta vakuum ska fyllas av Sverigedemokraterna.

Gudrun Schyman har insett att den här dimensionen är stark i opinionen men i stort sett frånvarande i debatten mellan partierna; inte så konstigt eftersom själva grunden för F!:s existens är att utgöra ena motpolen i konflikten mellan ett så kallat normkritiskt förhållningssätt och traditionella värden. Vilka, utöver Sverigedemokraterna, är villiga att försvara de senare mot angrepp från Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och dem närstående debattörer?


Nya moderaterna har ingen ideologi, de har en strategi för röstmaximering med hjälp av triangulering och plånboksfrågor, även de gamla Moderaterna under Bildt och Lundgren var mer nyliberala än konservativa och Kristdemokraterna har inte mycket mer än en konservativ tummetott i form av vårdnadsbidraget att visa upp.

Sverige behöver ett parti som har mer än hån till övers för nationen och familjen; som vågar tala om bortglömda dygder som medborgerlig plikt och personligt ansvarstagande. Kan en Moderat högersväng möta det här behovet? Kan Kristdemokraterna nu när de, i alla fall tillfälligt, är ute ur den nymoderata slagskuggan?

Om svaret på de två frågorna visar sig bli “nej” så kommer ingen att vara gladare över det än Jimmie Åkesson.

With his own /b/tard

Det är fascinerande att Wikipedias lyckats mobilisera delar av internets anonyma undermedvetna i en DDoS-attack med en oväntad knorr: frivilliga botnets. Det här är inte grupper som normalt är kända för sitt samhällsengagemang och västvärldens samlade regeringar är en betydligt mer kapabel motståndare än till och med Scientologerna.

Risken finns att det här kommer att bli för internetlagstiftningen vad 11 september blev för det internationella resandet. I den mån dessa attacker inte är explicit olagliga i något land idag kommer de att vara det inom något år. Det som oroar mig är att vi kan komma att hantera något som mer är att likna vid grov skadegörelse som om det vore självmordsbombningar.

I alla fall om det republikanska partiet i USA får som de vill.

Det är inte bara Anonymous som har svårt att tro att åtalet inte är politiskt motiverat. Oförståelsen för för hur det svenska rättssystemet hanterat frågan är ganska kompakt utanför landets gränser. Utvecklingen av sexualbrottslagstiftningen, och praxis för dess tillämpning, har under några årtionden av mycket framgångsrik lobbying gjort att Sverige skiljer sig från resten av världen och Europa i den här frågan; kanske bäst illustrerat av utvecklingen av vår våldtäktsstatistik

Jag har dock egentligen ingen åsikt om vad Assange kan tänkas ha gjort, eller inte gjort, i sängen. Det finns ett brott med betydligt större allmänintresse att utreda och åtala. Assanges betydelse för Wikileaks är kanske inte så stor som han själv vill ge sken av, och förmodligen inbillar sig, men någon på Wikileaks bör ha gjort sig skyldig till obehörig befattning med hemlig uppgift.

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

7 kap. 4 § 4 st. Tryckfrihetsförordningen (1949:105)


7 § Den som, utan syfte att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, döms, vare sig uppgiften är riktig eller ej, för obehörig befattning med hemligt uppgift till böter eller fängelse i högst två år. Lag (1981:1165).

8 § Är brott som i 7 § sägs att anse som grovt, skall för grov obehörig befattning med hemlig uppgift dömas till fängelse i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom. Lag (1976:509).

19 kap. 7-8 §§ Brottsbalken (1962:700)

Konspirationsteoretikerna kan därför ha rätt såtillvida att de lagliga förutsättningarna, det vill säga dubbel straffbarhet, verkar föreligga för att utlämna Assange till USA om de begär det. Jag utgår från att Storbritannien inte har några invändningar.

Även om jag kommer att sakna Cirkus Assange lika lite som de före detta Wikileaks-medarbetarna som nu startar en egen site för anonyma källor så har den senaste mediakampanjen haft en positiv bieffekt som nu riskerar att drunkna i havet av diplomatskvaller.

De läckor som har gjort att det faktiska innehållet i den svenska inrikespolitiska fiktionen kallad Neutraliteten precis bryter genom ytan på offentligheten kan nog vara värda att en dryg australisk primadonna får sina femton minuter.

Det började en gång med den vita lögnen att Sveriges beredskap var god.

För att hålla oss ur Andra världskriget gav vi Tredje riket det det ville ha av oss: järnmalm, kullager och det svenska järnvägsnätet. I utbyte fick vi judisk tandguld och annat stöldgods samt slapp Danmarks och Norges öde.

De ländernas neutralitet gjorde nämligen ingenting för att rädda dem undan kriget; lika lite som vår gjorde det. Men enligt den gemensamma självbilden var det just den som frälst oss och med tiden fick den även en aura av moralisk överlägsenhet.

Sveriges sätt att hantera kriget är dock ingenting att vara stolt över; våra ”beskyddarpengar” förlängde kriget och kostade därmed en mycket stor mängd människor livet. Däremot så hade vi inget val. Om rollerna hade varit ombytta hade inte heller Danmark eller Norge sökt konflikt för att komma till ett ockuperat Sveriges undsättning.

Efter det tyska nederlaget vid Stalingrad blev det alltmer uppenbart att Tyskland skulle förlora kriget och Sverige knöt närmare band med västmakterna för att förbereda sig inför detta, hemliga sådana, och för att undvika att störa den inrikespolitiskt gynnsamma mytbildningen var det enklast att fortsätta att hålla dem hemliga i årtionde efter årtionde.

Peter Bratt har en strålande debattartikel i DN i ämnet. Den är lika obekväm som den är sann och  kommer därför att sjukna utan ett spår. Ingen i den svenska offentligheten har något intresse av att låtsas om dess existens.

Strutstaktiken har hållit all debatt om N-ordet stången i årtionden och den kan tyvärr fortfarande vara gångbar.

Någon annans problem

Valresultatet ser ut att innebära att det, utan ännu en Socialdemokratisk kovändning, inte finns majoritet i den nya riksdagen för att förlänga den militära insatsen i Afghanistan.

Afghanistans framtid blir i så fall någon annans problem.

Vi ska visserligen inte överskatta betydelsen av vårt nuvarande bidrag. Den svenska kontingenten gör ett bra jobb, men utgör trots allt mindre än en halv procent av ISAF:s truppstyrka; andra truppbidragande länder kommer inte att ha några större svårigheter att ta över våra uppgifter.

Åskådarplats är dock knappast en styrkeposition och vårt inflytande över Afghanistans framtid kommer att gå från marginellt till obefintligt.

Jag är kanske lite väl cynisk, men kan inte låta bli att undra om inte de rödgröna anklagelserna om att regeringen kommer att göra sig beroende av Sverigedemokaterna inte är fråga om projektion. Min fråga till Mona Sahlin är om hon verkligen tänker ta hjälp av en samling gamla nynazister för att kunna vrida svensk utrikes- och säkerhetspolitik i en mer nationalistisk och isolationistisk riktning.

Jag hyser inga större förhoppningar om att hon tänker avstå.

Skynda långsamt

Jag vill få in ett sista inlägg om valet såhär på valdagen. Även om jag nu lagt min röst på ytterligare en mandatperiod av Alliansstyre så betyder inte det att jag är helt nöjd med den förda politiken, och min huvudsakliga invändning kan sammanfattas som slarv.

Grundproblemet med Försvarsmaktens nya personalförsörjningssystem, sjukförsäkringsreformen, Boultbee-affären och NK-express är i samtliga fall att Alliansen, drivna av lika delar ideologi och önskan om att kunna visa snabba resultat, forcerat ogenomtänkta åtgärder.

Om Alliansen får förnyat förtroende idag så hoppas jag att man upplever mindre tidspress denna andra mandatperiod och kan göra rätt från början lite oftare.

Start och stopp

Urban Ahlin, Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén har en debattartikel med rubriken Krig utan tidsgräns gagnar ingen i dagens SvD. De kommer återigen med det direkt löngaktiga påståendet att den rödgröna Afghanistanpolitiken är identisk med Obamas.

Trots att alla tre författarna vet bättre skiljer de inte på start- och slutdatum.

Obama har satt ett datum för när processen att lämna över till Afghanskt huvudansvar för säkerheten ska inledas; det rödgröna förslaget sätter ett arbiträrt slutdatum. Ett slutdatum inte bara för en överlämning av huvudansvaret utan för svensk militär närvaro.

Vi vet att de vet bättre eftersom deras ståndpunkt och analys innan överenskommelsen med Vänsterpartiet inte skilde sig från regeringens.

Om jag nu hade haft några tankar på att ändra den förhandsröst jag lade i onsdags så hade de blåsts bort av dagens inlägg och enkätsvaren på Wisemans valguide.

Ut ur garderoben

Många som följt bloggen, och framförallt de som debatterat med mig från en vänsterståndpunkt, blir möjligen förvånade men jag är inte Höger höger utan gammal högersosse.

Skälet till mina bitvis hätska utfall vänsterut är att det huvudsakligen är om utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik jag bloggat och att det är just där mina åsikter alltid skilt sig från partiets; och ja, jag har under en stor del av mitt liv i dagligt tal använt det Sahlinska ”Partiit”.

Jag har alltid varit anhängare av ett starkt försvar. Den åsikten var kanske i minoritet i vissa sammanhang men jag var inte helt ensam om den. Som federalist gjorde EU-frågan, och de otillfredsställande kompromisserna för att hantera sprickan i den inom partiet, mer för att få mig att sluta vara aktiv.

Valet nästa månad blir dock första gången i mitt liv som jag kommer att rösta borgerligt i ett riksdagsval.

Sedan Mona Sahlin misslyckades med att driva partiet mot mitten, och istället gick i koalition med Vänsterpartiet, var planen först att rösta blankt, men nu har sakernas tillstånd blivit sådant att jag är tvungen att göra min del för att hålla kvar oppositionen i oppositionsställning.

Man kan möjligen samarbeta med kommunister i vissa enstaka frågor, men man släpper inte in dem i regeringen – och man låter dem definitivt inte styra utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken.

Kartan kontra verkligheten

Jag åkte utomlands under Almedalsveckan och missade större delen av Säkerhetspolitiskt sommartorg, men nu har jag tittat ikapp. Det här året, liksom förra, så drev IKFF och Kvinna till Kvinna profilfrågan våldtäkter i krig. Kvinna till Kvinna gör insatser för krigets offer men IKFF kombinerar enbart en fundamentalistisk feminism med dito pacifism på ett sätt som gör att jag måste avreagera mig lite.

Först en liten positionering från min sida: genusvetenskap är lika lite vetenskap som intelligent design är det eller för den delen rasbiologi var det. När svaret redan är av ideologi givet går det inte att hävda att man tillämpar den vetenskapliga metoden.

Visst är socialt kön en aspekt värd analys, men att göra Könsmaktsordningen till en allt överordnad förklaringsmodell är intellektuellt ohederligt.

Att överhuvudtaget hävda att det social könet är en av biologin oberoende konstruktion, vilket är deprimerande vanligt i feministiska kretsar, är inte förenligt med observerbara fakta. Om någon vill ha ett exempel på vad jag menar säger jag: David Reimer. Om någon vill ha ett till så vad sägs om försöken att ”bota” homosexuella?

Det är huvudsakligen hur genusforskningen används som politiskt facit som retar upp mig.

Kvinna till Kvinna visade filmen Kvinnornas krig om erfarenhetsutbyte mellan grupper för våldtagna kvinnor i Bosnien och Kongo. Feminister talar konsekvent om våldtäkt i krig som ett vapen; i fallet Bosnien var det onekligen en del i den etniska rensningen, men jag skulle bestämt hävda att våldtäkterna i Kongo inte har något militärt syfte utan att det rör sig om ersättning.

Under tusentals år har den huvudsakliga ersättningen för krigare i förmoderna samhällen bestått av möjligheter att plundra och våldta. Våra egna förfäders härjningar längst den baltiska kusten och Rysslands floder är ett exempel från vår egen historia, men så sent som för några hundra år sedan var det kutym i Europa att soldater som tvingats storma en stad som inte kapitulerat fick några dagar på sig att plundra och våldta.

Den process som gjort att det inte längre är acceptabelt är till lika delar en fråga om militär disciplin och ändrade värderingar.

I Bosnien var visserligen inte Arkan och Arklöv ensamma bland förövarna om att ha ett kriminellt förflutet, men miliserna i Kongo förstås bäst som organiserad brottslighet. Genom att kontrollera en mineralfyndighet ges milisledaren inkomster, men hans män försörjs på de omgivande byarnas bekostnad.

Att komma till rätta med detta kräver omfattande och kvalificerat militärt våld.

Till detta kommer övergreppen från regeringens polis och militär som har mer gemensamt med det i hela Afrika utbredda sexuella våldet. Att komma till rätta med de övergreppen kräver ett omfattande och långsiktigt SSR-arbete uppbackat av diplomatiska och ekonomiska påtryckningar.

Det är i det här sammanhanget man bör förstå min upprördhet över att företrädare för IKFF framställer det som att militär säkerhet inte hjälper kvinnor utan är en manlig angelägenhet. De som har relativt sett sämre förmåga till våldsanvändning, det vill säga kvinnor och barn, har mer inte mindre att förlora på situationer där det statliga våldsmonopolet utmanas eller där fientliga stater utövar det.

En lärdom alla borde dragit av Bosnien är att fredsbevarande insatser i bästa fall är verkningslösa när det inte finns någon fred att bevara. Det var först när insatsen blev fredsframtvingande som det gick att få slut på konflikten och övergreppen.

Effektivt fredsframtvingande innebär som regel i praktiken att bekämpa den sida, eller de sidor, som man ser som ett hinder tills de ger sig. Det är inte att vara neutral. Det är inte att begränsa sina insatser till snävt definierat självförsvar av egen trupp.

I fallet Kongo så är det enda sättet att få milismännen att sluta våldta att göra det olönsamt att vara milisman. Det gör man genom att spåra upp dem och döda dem tills de ger sig.

Eftersom de flesta afrikanska miliser enbart slåss för egen vinning så saknar de den ideologiska övertygelse om gör talibanerna, eller för den delen al-Shabab, till en uthållig motståndare. De är helt enkelt rövarband.

Även en relativt begränsad insats kan få betydande effekt när motståndaren är van vid försvarslösa offer. Storbritanniens tillträdande ÖB general sir David Richards framgångar under operation Palliser i Sierra Leone år 2000 är ett exempel på detta.

En sak är säker: att bråka med Gunilla Carlsson om behovet av kommissioner gör ingenting för kvinnors säkerhet; varken i Kongo eller någon annanstans. Våldtäkt i krig är redan så olagligt det kan bli; det som saknas är vilja att upprätthålla det förbudet.

Jag är för att Försvarsmakten åker ner i en offensiv EU/NATO-operation med syfte att slå ut miliserna i Kongo.

Det som hindrar är en sådan insats är dock inte en sammansvärjning av det internationella patriarkatet att förtrycka Kongos kvinnor utan att inga europeiska eller nordamerikanska politiker tycker det är värt priset i liv, pengar och därmed röster att göra något åt saken.

Folk och Förslag

Folk och Försvar har lagt upp video från seminariet Framtiden och det militära försvaret på Armémuseum tidigare idag för den som vill se hela Lars Björklunds försvarsutspel (jag är ju som alla som följer bloggen vet svag för ursprungliga källor).

Annars är jag ju inte först på bollen.



Timmen är sen så jag inskränker mig till att säga att jag håller med.



Allan Widman utvecklar Folkpartiets ståndpunkt ytterligare en timme in i det första klippet. Paneldebatten med Allan Widman, Håkan Juholt, Annika Nordgren Christensen och Rolf K Nilsson börjar 38 minuter in i det andra klippet.

Konfliktens natur

Jag satt och läste en ny CNAS-rapport av Andrew "Abu Muqawama" Exum, Leverage: Designing a Political Campaign for Afghanistan, när det slog mig att vänsterns oförmåga att förstå Afghanistankonfliktens natur beror på hemblindhet.

Låt mig förklara.

Arash tittade förbi bloggen och var pinsam tidigare i veckan. Som en en representativ företrädare för bloggvänstern så är hans förståelse av väpnade konflikter infantil och simplistisk.

Rent generellt finns det en föreställning vänsterut att krig är någonting som militärer ägnar sig åt för att säkra storkapitalets intressen. Visst är det så att många konflikter handlat om kontrollen av resurser, men det är inte den enda orsaken.

Faktum är att vi som art är betydligt mer ideella än så.

Krig är kulturella. Vi är betydligt mer villiga att döda för vad vi tror på, och identifierar oss med, än för vad som gynnar oss ekonomiskt. Det förra har sin grund i djupa strukturer i vår hjärna som är betydligt äldre än vårt genus; att förneka vår biologi är en dålig grund för vilken förklaringsmodell som helst.

Ett vardagligt exempel på vad jag menar är fotboll.

Det som gör fotboll till världens största publiksport är inte det världsomspännande intresset för män i kortbyxor som springer efter en boll. Fotboll är ritualiserat stamkrig. Den som är av avvikande mening kan ju som ett litet experiment sätta sig i en klack iklädd fel färger.

Man kan ju tycka att en politisk riktning som ser sig själv som progressiv borde hålla sig för god för att går folkmördares, piraters och gudskrigares ärenden. Det direkt tvångsmässiga stödet för allt och alla som är fiender till väst är närmast oidipalt.

Det är dock inte oväntat. Fiendens fiendelogiken leder dem obönhörligt till att bli nyttiga idioter. Churchill sade sig ha varit beredd att gå i allians med djävulen för att besegra Hitler, men behövde bara gå så långt som att gå i säng med Stalin. Hur långt är den svenska vänstern, definierat som Aftonbladet och vänsterut, beredd att gå?

Vänstern, speciellt den utomparlamentariska och den bloggande delen, definierar sig själv i opposition till sin motståndare vilket betyder den patriarkala imperialistiska globala kapitalismen. Glömde jag något epitet? Det spelar ingen roll för det betyder de nuvarande politiska och ekonomiska maktstrukturerna i USA och EU, The Man eller ännu enklare: pappa.

Så trots att man själv motiveras av ideologisk övertygelse lämnar inte denna ideologi utrymme för förklaringsmodeller som inkluderar immateriella drivkrafter bakom konflikter. Talibanerna är FNL i turban som utkämpar ett antiimperialistiskt befrielsekrig mot USA-imperialismens ekonomiska utsugning av tredje världens folk.

Punkt slut.

Krig är politiska. Fredrik den store av Preussen ska ha sagt att diplomati utan vapenmakt är som en orkester utan instrument. Om han nu inte gjorde det så borde han ha gjort det. Det är väldigt sant.

Våld har alltid varit, är och kommer alltid att vara trumf.

Det betyder inte att vi i alla lägen ska tillgripa våld utan att vi måste förhålla oss realistiskt till våldsanvändning för att påverka konflikters utgång. Både vår egen och andras.

Exum citerar i inledningen min egen favorit i ämnet: General Sir Rupert Smith och hans The Utility of Force – The Art of War in the Modern World. Den som inte läst den bör göra det.

CNAS-rapporten tar upp just det jag påpekade för Arash att det är den politiska aspekten som är den verkliga utmaningen. Nu när tillräckliga resurser tillförs ISAF är utgången på slagfältet närmast en självklarhet. Men kan politikerna utnyttja det handlingsutrymme detta skapar och hur ska USA och dess allierade i Afghanistan, däribland Sverige, hantera det faktum att deras intressen i stora delar inte sammanfaller med Karzairegeringens.

Kan vi utnyttja de taktiska och operativa framgångarna för att nå strategiska och politiska framsteg?

Vänstern, och Karzais politiska fiender i Afghanistan, framställer slentrianmässigt Karzai som en USA-marionett; om så ändå vore fallet, då vore kriget i stort sett vunnet.

Rapporten föreslår att Obamaregeringen tillämpar metodik lånad från amerikansk militär kampanjplanering för att ta fram en politisk kampanjplan för Afghanistan.

Den tar upp de politiska, säkerhetsrelaterade och finansiella påtryckningsmedel som finns tillgängliga för att påverka Kabul, identifierar huvuddelen av det nuvarande biståndet som kontraproduktivt och fokuserar på behovet av en samordnad diplomatisk linje som kan driva den Afghanska politiken i rätt riktning.

Syftet bör vara att sätta tydliga gränser för Karzai; gällande till exempel förhandlingarna med Shuran i Quetta och de kommande parlamentsvalen. Viktigare än vad som händer på den nationella nivån är dock dugligt politiskt ledarskap på provins- och distriktsnivå. Varje politisk kampanj behöver dessutom ta hänsyn till förhållandet mellan Kabul, Islamabad och Delhi. Ännu en begränsande faktor är att opinionen i det truppbidragande länderna inte förväntas stödja en fortsatt insats i nuvarande, eller strax under nuvarande, omfattning längre än ytterligare två år.

Rapporten anslutas med tre rekommendationer:

• Genomför en en översyn av den civila strategin motsvarande den militären genomförde under 2009
• Bygg en fungerande relation till Karzai och ge honom en utländsk motpart i Kabul med en civil motsvarighet till McChrystals militära befogenheter
• Använd USA:s och ISAF-ländernas påtryckningsmedel för att tvinga fram lokalt valda, eller av Kabul utnämnda kompetenta, distriktsguvernörer

Om den civila kampanjen misslyckas rekommenderar CNAS att USA och NATO drar tillbaka sina egna markstridsförband och stöder regeringssidan i det då uppflammande inbördeskriget med mer indirekta medel. Ett scenario vars konsekvenser för Afghanistan och hela regionen gör behovet av en översyn av den civila insatsen i landet akut.

Uppdatering: Obama verkar i alla fall delvis redan vara inne på Exums linje.

Till Tomten

Bara ett av försvarsministerns två utspel inför vårbudgeten var oväntat, men bägge medför risker inför framtiden.

För att börja med överraskningen: Black Hawk som interimshelikopter. Jag har tidigare skrivit om hur svårdödad Helikopter 14 är och det är just den delen som även fortsätter att oroa mig.

Black Hawk som interimshelikopter skapar fler problem än det löser; Black Hawk/Seahawk som ersättare för det havererade Hkp 14-projektet är däremot väldigt vettigt.

UH-60M, eller MH-60S, som en markoperativ Hkp 16A och MH-60R som en marinoperativ Hkp 16B kan lösa alla uppgifter som Försvarsmakten har för medeltunga helikoptrar, utom möjligen trupptransport, lika bra som den fortfarande halvvirtuella Hkp 14A/B. Att parallellt anskaffa två multifunktionsplattformar, i för litet antal, för att lösa samma uppgifter skulle ta helikoptereländet inom FM till nya höjder.

Därmed inte sagt att det inte kommer att hända.

Om jag får lämna min helikopterönskelista till Tomten så ser den för de närmaste åren ut såhär: 30 stycken Sikorsky Seahawk (även känd som Knighthawk) MH-60S och 10 stycken Sikorsky Seahawk MH-60R. Skälet till att jag föredrar Sierra över Mike är att den har större likheter med Romeo och därmed underlättar logistik och underhåll för vad som fortfarande är en liten helikopterflotta.

Inga Hkp 14. Alls. Speciellt inga Bertil och ingen TMS.

Det Black Hawk/Seahawk skulle behöva kompletteras med vore ett mindre antal, säg tio, tyngre trupptransporthelikoptrar som Boeing CH-47F Chinook eller AgustaWestland AW101 Merlin. Den senare kan även fås med samma T700-motorer som Black Hawk-serien.

Jag önskar Allan Widman lycka till i sin fortsatta kamp för att få slut på den härdsmälta Hkp 14 utgör i svensk materielförsörjning. För allas vår skull.

Beslutet att även långsiktigt bibehålla u-båtsvapnet, men med väldigt få båtar tillverkade i väldigt korta serier, innebär att vi kommer att ha u-båtar, men förmodligen inte när och där vi behöver dem.

Ungefär som med helikoptrarna idag.

Föregångslandet

När Reinfeldt och Borg skapade De Nya Moderaterna var förebilden New Labour. Genom att triangulera, det vill säga anamma de delar av motståndarens politik som attraherar mittenväljare, vann det "nya" partiet här som där. När nu Gordon Brown bett drottningen att få upplösa parlamentet och utlysa nyval kan det bli så att den brittiska politiken åter utgör exempel för vår egen.

Den starka brittiska ekonomin under New Labour byggde på en stark finanssektor och ökade offentliga utgifter; bägge sektorerna befinner sig idag i kris. Som Clinton-kampanjen en gång observerade: “it’s the economy stupid”.

En del på försvarsbloggarna vill kanske tro att försvarsfrågan kommer att spela en viktig roll i höstens svenska valrörelse, men det vore i så fall första gången. Se Clinton.

Om SAAB Automobile tvingats lägga ner hade det inte varit någon tvekan om utgången av höstens val, men nu blir det den ekonomiska optimism som råder under sommaren, eller inte, som kommer att avgöra. Själv upplever jag att hjulen snurrar i mycket hög takt, men valmanskåren består inte enbart av IT-konsulter i Stockholm…

Han e bakom're!

Jag är för ett svensk NATO-medlemskap, men mot att vi fortsätter att backa in i alliansen på samma sätt som vi backade in i EU.

EU-medlemskapet presenterades för medborgarna som en ekonomisk nödvändighet i samband med en finanskris. Genom att framställa EU som det frihandelsområde det ursprungligen var, snarare än den politiska union det var på väg att bli, gick det att ansöka och gå med utan att ifrågasätta den svenska självbilden.

Att undvika de grundläggande frågorna har dock varit starkt bidragande till att den svenska opinionen efter 15 år av medlemskap fortfarande är uppdelad i Ja och Nej; även om den dimensionen tack och lov är i avtagande.

En svekdebatt är inte helt obefogad i Europafrågan och svek är ingenting vi vill ha förknippat med vår säkerhetspolitik. Den risken finns. På ett liknande sätt har nämligen den försvars- och säkerhetspolitiska förändringen sedan början av 90-talet skett utan någon som helst debatt i kärnfrågan.

Försvarsmakten är idag mer NATO-anpassad än de flesta NATO-länders, samtidigt som förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige är obefintlig och de ensidiga utfästelser vi gör i solidaritetsförklaringen går längre än de i Atlantfördragets artikel fem.

Inget av detta är tillfälligheter eller utan djupa rötter i vår nutidshistoria.


När "Sveriges beredskap är god" gick från att vara en besvärjelse till att bli grunden i den svenska neutralitetsmytologin var regering och försvarsledning realister nog att inse att Sverige omöjligt kunde stå emot Sovjetunionen utan hjälp från NATO.

Medborgarna ansågs dock inte mogna nog att betros med kunskap om landets verkliga strategiska överväganden. Tro nu inte för ett ögonblick att detta rörde sig om att hålla någonting hemligt från Sovjetunionen; de visste redan allt och vi visste att de visste.

Med åren fick myterna allt större betydelse i och med att nya generationer av politiker växt upp med dem. Den svenska neutralitetspolitiken var inte längre egennyttig, och vad som räddat oss undan kriget, utan moraliskt överlägsen (och vad som räddat oss undan kriget).

Det är kanske bättre för självkänslan att tro att det var vår höga moral snarare än vår järnmalm som höll oss ur kriget och uppbyggligare att tro att det var unika svenska kvalitéer, snarare än det faktum att vårt land inte låg i ruiner, som låg bakom rekordåren.

Någon som anmanat den här värdsbilden har dock svårt att se poängen med att söka europeiska eller transatlantiska lösningar på våra utmaningar; därav det fortsatta behovet av att inte tala klarspråk.


Det är därför väldigt positivt att allt fler börjar kräva en öppen och saklig debatt om Sveriges förhållande till NATO; nu senast med en debattartikel av Annika Nordgren Christensen och Ulf Henricsson i SvD.

Jag tycker för övrigt att Annika Nordgren Christensen och Allan Widman med flera ska börja debattera NATO i alla tillgängliga fora tills de ortodoxas tystnad blir så pinsam att även den trognaste partifunktionär måste ta debatten.

Om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer vi att ha tvingat in oss själva i NATO när den nuvarande situationen blivit tillräckligt ohållbar. Min gissning är att detta i så fall inträffar efter 2015 men innan 2025 och utan föregående debatt.

I alla fall ingen där Socialdemokratiska partiföreträdare deltar frivilligt.


Rubriken bör läsas på gammaldags Stockholmsdialekt; tänk Robban Aschberg, Jacques Wallner eller Jerry Williams.

Kulturkampf

Jag satt och slösurfade och lyssnade på Neu!, vilket kändes om en lagom ambitiös sysselsättning såhär på nyårsdagen, när jag stötte på ett samlingsklipp med Combat Cameras produktioner under 2008-2009 på YouTube.



Det är lätt att driva med Combat Camera och hela den ”marknadskommunikation bristfälligt maskerad som information”-genre enheten är en militär representant för. Det är faktiskt så lätt att jag tänker avstå och skriva om den betydligt knepigare relaterade frågan om motsättningarna mellan militär och civil kultur istället.

Poängen med att ha en försvarsmakt är att ge staten förmåga till väpnad strid; det vill säga döda människor och förstöra saker.

Detta är något man som regel undviker att tala om i de vulgära termerna, men det är vad det i grunden handlar om. Inom mer teknikintensiva vapenslag kan man kanske till vardags tänka i abstraktioner om att man strider mot andra plattformar, men det finns ingenting abstrakt med vad som händer efter att en sjömålsrobot träffat en fartygssida.

Just därför att det är så obehagligt, och bokstavligen abnormt, undviker vi att tala om den egentliga kärnverksamheten i den offentliga försvarsdebatten. Det känns mycket bättre att framställa utlandsmissioner som bistånd och den nationella uppgiften som att vara ännu en blåljusmyndighet.

Men staten har redan biståndsarbetare på SIDA och räddningstjänsten har redan brandmän; inga andra myndigheter har dock soldater.

Under stormaktstiden var gapet mellan den civila och militära verkligheten mindre eftersom fattigdom, missväxt och sjukdom gjorde döden ständigt närvarande i bondesamhället. Idag gör förväntningarna om ett långt liv, fritt från risker, våld och uppoffringar, det nästan oöverstigligt.

När den officiella bilden av utlandsstyrkan som bistånd möter den afghanska verkligheten med eldöverfall och IED:er uppstår inte oväntat en viss kognitiv dissonans hos den bredare allmänheten. Att framställa militära insatser som närmast civila för att minska de politiska kostnaderna förenade med att beordra dem kan framstå som lockande, men bara om man räknar med att aldrig hamna i skarpt läge.

Tråkigt nog kommer en motståndare aldrig ta hänsyn till vad som är inrikespolitiskt opportunt i Sverige annat än för att hitta politiska svagheter att utnyttja.

Kulturskillnaderna mellan det militära och civila är inte bara oundvikliga utan även nödvändiga. Om den militära och civila kulturen är identisk i ett industrialiserat land innebär det antingen ett militariserat samhälle eller en oanvändbar militär. Den militära subkulturen behöver dock vara förankrad i det samhälle den ska skydda.

Kulturkrockar förekomer även inom Försvarsmakten och blir som tydligast när det gäller inställningen till värnpliktens avskaffande.

Wisemans inlägg om riskerna med det nya personalförsörjnings-systemet brukar som regel få mothugg av yngre truppförande officerare från Armén eller Amfibiekåren. Man kan förklara det med att de senare aldrig upplevt ett fungerande värnpliktsförsvar, och därför inte ser något värde i värnplikten, eller med att det finns en kulturskillnad när det gäller synen på den militära identiteten.

Även om en bild säger tusen ord är det svårt att överbrygga allt detta med några YouTube-klipp som dessutom ska vara säljande.

Obamas tur

Efter att hans regeringsmedlemmar, diplomater och generaler lagt grunden har så president Obama själv börjat argumentera för sin Afghanistanstrategi i en intervju med CBS 60 Minutes. Intervjun, som sändes i USA igår söndag, spelades ursprungligen in 7 december.


Watch CBS News Videos Online

Genom att inte retirera från Afghanistan har Obama förlorat stora delar av de nätrötter som spelade en viktig roll i att få honom vald. Bloggare på Huffington Post och MoveOn.Org har förklarat Obamas beslut med att ”generalerna” lurat och/eller tvingat på honom det här alternativet. Det är därför viktigt att presidenten gör klart att han handlar som han gör därför att han, efter att ha noga övervägt alternativen, är övertygad om att det är rätt.

Punkt slut.

Walter Reed syftar på militärsjukhuset Walter Reed Army Medical Center; Dover på Dover Air Force Base dit all militär personal som dödats utomlands flygs och Arlington på militärkyrkogården Arlington National Cemetary.

McChrystal och Eikenberry inför kongressutskott

General McChrystal och ambassadör Eikenberry vittnade under tisdagen inför representanthusets och senatens försvarsutskott. Bemötandet var ungefär som väntat. Republikanerna försökte få dem att säga att presidenten inte gav dem allt de behövde och de mer progressiva demokraterna försökte få dem att erkänna att insatsen är menings- och utsiktslös.

I bägge fallen utan framgång.

Förre presidentkandidaten senator John McCain är en av senatens största hökar och senator Jim Webb är en av de tuffaste kritikerna av Afghanistankriget. Jag tar med två klipp med herrarnas frågor som ger en ganska heltäckande bild av de sex och en halv timmarna utan att ta lika lång tid i anspråk.





Jag har även lagt in pdf:er med de inledande uttalandena och det går att se utfrågningen i sin helhet på C-SPAN.

Final/Not for distribution 
Statement of Ambassador Karl Eikenberry Before the House Armed Services

Bakom kulisserna

New York Times har idag en artikel om den tre månader långa beslutsprocessen bakom tisdagens Obamatal. Den bygger på ett antal anonyma källor som ska styrka varandra så den kan tänkas ligga nära sanningen. Min egen erfarenhet av beslutsprocesser där motstridiga viljor och synsätt ska samsas är att det är svårt nog att enas om vad man beslutat; närmast omöjligt att enas om hur man kom fram till det.

Någon absolut objektiv sanning kan vi nog aldrig förvänta oss.

Beskrivningen bär dock sannolikhetens prägel. Obama och hans rådgivare har lagt mycket tid på en mycket grundlig genomgång av, och livlig debatt kring, vägen framåt i Afghanistan och Pakistan. För oss som varit utanför processen har den skymtat fram genom läckor och försök att påverka opinionen, och därmed beslutsprocessen, i en viss riktning.

"The White House suspected the military of leaking details of the review to put pressure on the president. The military and the State Department suspected the White House of leaking to undercut the case for more troops. The president erupted at the leaks with an anger advisers had rarely seen, but he did little to shut down the public clash within his own government."

Enligt artikeln så är de rykten som cirkulerat i media om att vicepresident Joe Biden, säkerhetsrådgivare James Jones och vita husets stabschef Rahm Emanuel drivit på för en mindre och snävare strategi fokuserad på terroristbekämpning sanna. Mot Bidens grupp av skeptiker stod en grupp som ville ge McChrystal det han bad om; bestående av utrikesminister Hillary Clinton, försvarsminister Robert Gates och ÖB Michael Mullen.

Efter att McChrystal-rapporten läckt cirkulerades bara 20 papperskopior av alternativen för truppförstärkningar. Läckorna, och den våldsamma reaktionen på McChrystals svar på en fråga på ett seminarium i London, fick militären att chockat inse att strategirevisionen inte bara skulle förfina den strategi som presenterats i mars utan förutsättningslöst såg över hela det amerikanska agerandet i regionen.

I Vita huset hade man under sommaren läst Gordon M Goldsteins Lessons In Disaster om Vietnamkriget. Det misstag Obama och hans stab var fast beslutna att inte upprepa var Kennedys och Johnssons okritiska accepterande av militärledningens dominoteori. Militärens analys av sambanden mellan al Qaida och Talibanerna, möjligheterna till förhandlingar med de senare och konsekvenserna av ett amerikanskt misslyckande eller tillbakadragande skulle mötas med skepsis och en djupgående egen analys.

Det är detta som tagit tre månader.

Ansvaret för den amerikanska kampanjen mot jihadis i Pakistan vilar på CIA, med visst stöd av de mer hemliga special- och underrättelseförbanden, så de delarna har inte fått samma offentlighet som Afghanistanstrategin. Här gavs klartecken till en geografiskt utökad kampanj så fort den får pakistanskt medgivande utan något TV-tal.

Gates och Clinton fick till slut Obama att acceptera betydande truppförstärkningar trots presidentens stora oro över de långsiktiga kostnaderna. I oktober lyckades man skapa konsensus om de nu mer avgränsade målen att försvaga talibanerna och bara fokusera på att stärka de mest kritiska funktionerna inom den afghanska staten. Vid nästa möte uttalade Obama vad som skulle krävas för att han skulle acceptera en större förstärkning.

"Still, for the first time, he made it clear that he was ready to send more troops if a strategy could be found to ensure that it was not an endless war. He indicated that the Taliban had to be beaten back. “What do we need to break their momentum?” he asked.

Four days later, at a meeting with the Joint Chiefs of Staff on Oct. 30, he emphasized the need for speed. “Why can’t I get the troops in faster?” he asked. If they were going to do this, he concluded, it only made sense to do this quickly, to have impact and keep the war from dragging on forever. “This is America’s war,” he said. “But I don’t want to make an open-ended commitment."

Gates ledde så framtagandet av en ny plan, kallad Option 2A, som minskade den amerikanska truppförstärkningen från 40 000 till 30 000 man med förhoppningen att andra NATO-länder skulle stå för mellanskillnaden. Dessa trupper skulle tillföras under 18 månader. Obamas reaktion var att han ville ha en snabbare förstärkning och ett snabbare tillbakadragande.

Han ville ha en surge.

Den slutliga planen, kallad Max Leverage, presenterades vid ett mycket långt möte i Vita huset 23 november. Biden var fortfarande skeptisk och Obama gav inget tydligt beslut under mötet. Man får hoppas att presidentens ståndpunkt och avsikt blir tydligare med tiden.

Perception

Min första reaktion på Obamas tal, och uppfattning om den reviderade strategin, var ganska skeptisk. Min stora oro var att den amerikanska regeringen övergivit den integrerade militära och civila strategi man presenterade i mars, och den COIN-kampanj McChrystal tagit fram för att implementera den militära delen, för en diskret rusning mot utgången.

Jag kan börja med att säga att jag är lättad och lugnad.

• Den nya strategin är i själva verket bara en mer avgränsad och förtydligad version av den tidigare
• Tillbakadragandet av amerikanska enheter, och överlämningen till afghanska enheter, som ska inledas under juli 2011 gäller bara markstridsförband och utgör inte på något sätt en  ”reträtt”
• Det huvudsakliga syftet med att sätta ett datum för när det här överlämnandet ska inledas är att sätta press på den afghanska regeringen

Problemet är att min första reaktion i huvudsak var en produkt av att ha följt den amerikanska debatten de senaste månaderna och att mina farhågor lugnades först efter att ha lyssnat mig genom fem timmar utskottsförhör från onsdagen.

Det har under flera år funnits en mycket livlig amerikansk debatt mellan ”terroristbekämpare” och ”upprorsbekämpare”. Den har ursprungligen huvudsakligen förts mellan experter men allteftersom COIN-doktrinen fått inflytande över den amerikanska politiska och militära ledningen har den blivit alltmer offentlig.

När Obamaregeringen började behandla McChrystalrapporten och utvärdera hur man skulle gå vidare internt i början av augusti tog man en tre månader lång time-out från den offentliga arenan. Det tomrummet fylldes av spekulationer och spinn. En av de tolkningar som kom att dominera var att konflikten mellan CT- och COIN-lägren nu utkämpades i de strategimöten som pågick i Vita huset; och att CT-lägret under vicepresident Bidens ledning höll på att vinna.

Vi får vänta på de traditionella avslöjande politiska memoarerna för att få en bättre bild, men om det fanns en sådan konflikt så tyder slutresultatet snarare på att det blev en närmast total COIN-seger.

Den egna långa tystnaden gör att det kommer att krävas en massiv mediekampanj från den amerikanska regeringen för att förklara vad man faktiskt försöker göra. Det är inte många, på någon sida av Atlanten, som har tid eller intresse nog att lägga den tid på att följa parlamentariska utskottsförhör som undertecknad gör.

Utskottsförhören fortsätter idag torsdag klockan 15:00 svensk tid och kan följas live på C-SPAN.

Uppdatering: Clinton och Gates upprepar sin viktigaste talkingpoint på Meet The Press.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Vietnamigt

Amerikanska media och webbfora närmar sig kokpunkten inför president Obamas tal om den nya Afghanistanstrategin på West Point klockan två i natt svensk tid.

De trötta klyschorna om hur Afghanistan är Obamas Vietnam har rätt i en aspekt: den amerikanska opinionen börjar bli lika polariserad som under Vietnamkriget.

Sedan valnederlaget i förra årets presidentval har Republikanerna drabbats av en ledarskapskris där partiet riskerar att kapas av den yttersta dumhögern personifierad av Sarah Palin och Rush Limbaugh. När nu oppositionen inskränkts till ren obstruktion har yttersta dumvänstern inom Demokraterna drabbats av minnesförlust och hybris.

Den kollektiva minnesförlusten yttrar sig i mycket arga anklagelser om Obamas oerhörda svek när han inte omedelbart drar hem alla trupper från Afghanistan. Han ska tydligen genom någon sorts telepati lovat dem att avsluta kriget i Afghanistan. Det vara bara för alla andra som det lät som upprepade löften om att avsluta det stora misstaget i Irak och tillföra tillräckliga resurser för att vinna i Afghanistan.

Övermodet består i att tro att bara för att oppositionen för tillfället är nere för räkning så är det riskfritt att splittra det egna partiet inför kongressvalet 2010. För de kan väl inte vara så förvirrade att de tror att Obama kommer att upphäva de order han gav i söndags om de bara är tillräckligt högljudda?

Jag tar med ett klipp med Keith Olberman från gårdagens Countdown på MSNBC. Han hinner häva ur sig en bedövande och bedrövande mängd faktafel under dryga nio minuter. Det skulle bli för långt om jag skulle rätta alla så jag låter dem, i alla fall för tillfället, alla stå oemotsagda. Poängen är att ge ett exempel på demokraternas vänsterflygels ståndpunkt.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Jag nöjer mig med att citera Rob Riggles klassiska replik: ”AAARGH, HIPPIES! BOARDS!”

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Marines in Berkeley
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis