I sin bok The Utility of Force – The Art of War in the Modern World från 2005 beskriver han vad han kallar War Amongst the People. Detta krig utkämpas bland och om folket. Det strategiska målet är inte att besegra fiendens arméer i snabba kampanjer utan att påverka avsikter över tid. Han förklarar det bättre själv, här i en föreläsning för Carnegie Council for Ethics in International Affairs.
Den inbäddade versionen av videon streamar inte som den ska. Använd den här länken istället.
För den som inte har en timme över tar jag även med en intervju från The Daily Show with Jon Stewart.
| The Daily Show With Jon Stewart | Mon - Thurs 11p / 10c | |||
| General Rupert Smith Pt. 1 | ||||
| ||||
| The Daily Show With Jon Stewart | Mon - Thurs 11p / 10c | |||
| General Rupert Smith Pt. 2 | ||||
| ||||
Så: ja, vi är i krig. Vi är i Afghanistan för att stödja den Afghanska regeringen och därför i krig, eller mer exakt i väpnad konflikt, med Talibanerna. När vi kan åka hem utan att Afghanistan faller samman har vi vunnit. Detta uppnår vi genom att stödja uppbyggnaden av säkerhet, rättsväsende och politiska strukturer samtidigt som vi i samverkan med afghanerna motverkar upprorsmän, korruption och kriminalitet. Ja: det är lättare sagt än gjort, och ja: det tar väldigt lång tid.
Sedan Sverige tog över PRT Mazar-e-Sharif har säkerhetshoten i de fyra provinser som ingår i vårt ansvarsområde inskränkt sig till organiserad brottslighet och lokala krigsherrar som inte fick någon roll i regeringen (i stort sett samma sak). Nu kommer dock eldöverfallen allt tätare och även självmordsbombningar har börjat förekomma i området. Detta tyder på att Talibanerna etablerat sig i de små fickor av Pashtuner som finns uppe i norr.
Kriget har med andra ord till slut även kommit till vårt lilla lugna hörn av landet.
I fredags lyckades, efter förstärkningar och flera timmars strid, en svensk styrka av till slut plutonstorlek besegra en motståndare som förmodligen uppträdde i plutonstyrka*; i södra Afghanistan genomför talibanerna ofta angreppsstrid i kompanistyrka och med tyngre vapen. Det finns risk för att fienden kan komma att agera i kompanistyrka även i norr vilket gör det mycket viktigt att vi tillför en kvalificerad förmåga till kompanistrid.
Det nuvarande förbandet FS17 behöver förstärkas med minst ett skyttekompani och avlösande FS18 behöver utökas till en bataljonstridsgrupp. Bägge besluten behöver tas omgående.
Att sticka huvudet i sanden är inte ett effektivt skydd mot fientlig eldgivning.
Att ge Försvarsmakten bättre möjligheter att lösa sina uppgifter i Afghanistan är visserligen nödvändigt, men långtifrån tillräckligt. För att stabilisera vårt ansvarsområde behövs även omfattande biståndsarbete där. SIDA ser dock sin roll i landet som identisk med den i andra utvecklingsländer. Detta är en farlig missuppfattning. Man behöver driva projekt i det svenska ansvarsområdet som stärker de lokala samhällenas samhörighet med regeringen.
Bistånd är inte välgörenhet utan ett utrikes- och säkerhetspolitiskt verktyg. Om generaldirektör Anders Nordström inte förstår det bör han bytas ut. Alla myndigheter som verkar i Afghanistan behöver samordna sin verksamhet där i en integrerad strategi.
* Edit 2009-07-31: Nya uppgifter om den aktuella striden som dykt upp under veckan tyder på att det här är en felaktig beskrivning. Överfallet var mindre än vad jag beskriver det och svenskarna som framgångsrikt hanterade de inledande stridskontakterna var ännu färre än upprorsmännen.
Inlägg
Bistånd ger man utan hänsyn till säkerhets eller utrikespolitik. Hela poängen med bistånd är att man ger till de som behöver det, inte till de som är "renläriga".
SvaraRaderaSå om SIDA ska syssla med bistånd så är det inte SIDA du ska argumentera om vilka som har fel syn på Afgainstan.
Att likt USA ge "bistånd" till regimer med rätt åsikter osar riktigt ruttet.
Jag är rädd att SIDA håller med dig och är institutionellt oförmögna att spela en meningsfull roll i Afghanistan. En nödlösning vore att ge Granander en egen biståndsbudget.
SvaraRadera