Chock and Awe

När BAE Systems Hägglunds först förlorade upphandlingen av nya pansarterrängbilar till Försvarsmakten var företagets reaktion mest förvånad oförmåga att acceptera vad som hänt. Man har nu helt klart återhämtat sig från chocken, och förmodligen tvingats lämna över frågan till moderbolaget.

Jag kan inte inte undvika att bli lite imponerad av BAE Systems kampanj. Den kombinerar juridiska, politiska och opinionsmässiga påtryckningsmedel på ett mycket kompetent sätt.

Det var inte för inte som Saab vände sig till just BAE Systems för att få hjälp att sälja Gripen internationellt. Det var inte för inte som BAE Systems drog sig tillbaka från den norska upphandlingen av nya stridsflygplan. BAE Systems kan spelet.

Den senaste smarta bomben är en debattartikel i SvD undertecknad av BAE Systems Hägglunds AB:s VD Jan Söderström och tre fackliga företrädare. Den upprepar i stort samma argument som som man använt under hela kampanjen. De två viktigaste invändningarna mot upphandlingen är att man missgynnats av att vissa skallkrav ändrats till börkrav samt att SEP blir billigare än AMV om man räknar in royalties från framtida exportaffärer.

Det relevanta i det första fallet är ifall kravspecifikationen, och eventuella förändringar av den, avspeglar Försvarets behov. Det vet vi inte; bland annat eftersom handlingarna inte är offentliga.

Det har i inlägg på nätet (även i kommentarer på min egen blogg) förekommit argument som känns väldigt mycket som av BAE levererade talking points. Där har siffran 3,6 miljarder nämnts i samband med SEP-offerten och den verkar rimlig.

Om vi ska räkna in virtuella royalties borde vi i så fall även räkna med den högst reella miljard som FMV redan satsat i SEP-projektet för att förtjäna dem. Priset på 113 SEP blir då inte 3,6 utan 4,6 miljarder; två miljarder mer än priset på samma antal AMV.

Värdet på statens royalties för 4000 SEP skulle vara just två miljarder.

I debattartikeln vill Jan Söderström ge intryck av att 2000 fordon är i underkant och att 4000 är mer realistiskt. Det är det inte. Den enda större affär där SEP fortfarande är aktuell är Storbritanniens FRES-upphandling(ar). Bara rika länder har råd att köpa så dyra fordon som SEP för så lätta roller och Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Italien har redan moderna egenutvecklade fordon av den här typen. Konkurrensen i segmentet är extremt hård.

Intäkterna från royalties är med andra ord inte på något sätt säkra.

I sakfrågan om vilken vagn försvaret bör köpa så är det naturligtvis en avvägning mellan operativ förmåga, kostnad och risk. SEP är en mer tekniskt avancerad lösning än AMV och utlovar med tiden vissa förmågor den senare saknar. Är dessa förmågor värda de högre kostnaderna och riskerna SEP innebär? Enligt FMV:s bedömning var de inte det. Var det en korrekt bedömning? Det vet än så länge varken jag eller någon annan utanför FMV. Förhoppningsvis kommer mer detaljerad information om upphandlingen ut i samband med länsrättens prövning.

I väntan på detta skulle lite källkritik inte skada.

FMV har lämnat sitt svar på BAE Systems Hägglunds inlaga till Länsrätten. Verket bestrider samtliga punkter och avslutar med att förklara att den mycket stora prisskillanden, och AMV:s fördelar inom viktiga funktionsområden, gjorde att utfallet av utvärderingen inte kunde bli annat. Det var med andra ord inte ens nära. Tråkigt nog finns alla siffror från offerterna i en hemlig bilaga.