Metafysiskt dravel

Religionsdebatten på DN rullar på och idag publiceras en debattartikel av Stefan Einhorn som bland annat innehåller ett agnostiskt manifest. Inte helt oväntat är det allmänt snömosigt metafysiskt dravel.

Punkt fem är väldigt konstig för att vara skriven av någon som borde vara väl bekant med den vetenskapliga metoden.

5) Ödmjukhet. I medvetande om att en begränsad andel av mänsklighetens frågor ännu har kunnat besvaras med hjälp av vetenskaplig metodik understryker vi behovet av ett ödmjukt förhållningssätt i avseende på att det vi i dag betraktar som kunskap i framtiden kan komma att modifieras.

Det här beror naturligtvis på vilka man antar att mänsklighetens frågor är. När vetandets gräns nu befinner sig ögonblick efter Big Bang finns i alla fall inget utrymme för religiös kosmologi. Den vetenskapliga metoden kommer dock aldrig att tala om för oss hur vi ska leva, i mitt tycke en av dess största fördelar, men den kan ge oss en verklighetsbeskrivning vi kan grunda våra etiska överväganden på.

Ateister har inga problem med att det vi uppfattar som sanningen bygger på observerbara fakta och kan omprövas om nya uppgifter motsäger vår uppfattning. Det är de religiösa, eller möjligen andliga, som behöver den enda eviga sanningens snuttefilt.

Tanken på att universum med största sannolikhet inte har något syfte, utan bara är, verkar fylla troende och agnostiker med djup motvilja och ångest. För egen del är just min egen obetydlighet på en kosmisk skala källa till en närmast religiös känsla av under. Inget kan som ”skapelsen” få skaparen att framstå som den infantila bronsåldersmyt han är.