torsdag 9 december 2010

With his own /b/tard

Det är fascinerande att Wikipedias lyckats mobilisera delar av internets anonyma undermedvetna i en DDoS-attack med en oväntad knorr: frivilliga botnets. Det här är inte grupper som normalt är kända för sitt samhällsengagemang och västvärldens samlade regeringar är en betydligt mer kapabel motståndare än till och med Scientologerna.

Risken finns att det här kommer att bli för internetlagstiftningen vad 11 september blev för det internationella resandet. I den mån dessa attacker inte är explicit olagliga i något land idag kommer de att vara det inom något år. Det som oroar mig är att vi kan komma att hantera något som mer är att likna vid grov skadegörelse som om det vore självmordsbombningar.

I alla fall om det republikanska partiet i USA får som de vill.

Det är inte bara Anonymous som har svårt att tro att åtalet inte är politiskt motiverat. Oförståelsen för för hur det svenska rättssystemet hanterat frågan är ganska kompakt utanför landets gränser. Utvecklingen av sexualbrottslagstiftningen, och praxis för dess tillämpning, har under några årtionden av mycket framgångsrik lobbying gjort att Sverige skiljer sig från resten av världen och Europa i den här frågan; kanske bäst illustrerat av utvecklingen av vår våldtäktsstatistik

Jag har dock egentligen ingen åsikt om vad Assange kan tänkas ha gjort, eller inte gjort, i sängen. Det finns ett brott med betydligt större allmänintresse att utreda och åtala. Assanges betydelse för Wikileaks är kanske inte så stor som han själv vill ge sken av, och förmodligen inbillar sig, men någon på Wikileaks bör ha gjort sig skyldig till obehörig befattning med hemlig uppgift.

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

7 kap. 4 § 4 st. Tryckfrihetsförordningen (1949:105)


7 § Den som, utan syfte att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, döms, vare sig uppgiften är riktig eller ej, för obehörig befattning med hemligt uppgift till böter eller fängelse i högst två år. Lag (1981:1165).

8 § Är brott som i 7 § sägs att anse som grovt, skall för grov obehörig befattning med hemlig uppgift dömas till fängelse i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom. Lag (1976:509).

19 kap. 7-8 §§ Brottsbalken (1962:700)

Konspirationsteoretikerna kan därför ha rätt såtillvida att de lagliga förutsättningarna, det vill säga dubbel straffbarhet, verkar föreligga för att utlämna Assange till USA om de begär det. Jag utgår från att Storbritannien inte har några invändningar.

Även om jag kommer att sakna Cirkus Assange lika lite som de före detta Wikileaks-medarbetarna som nu startar en egen site för anonyma källor så har den senaste mediakampanjen haft en positiv bieffekt som nu riskerar att drunkna i havet av diplomatskvaller.

De läckor som har gjort att det faktiska innehållet i den svenska inrikespolitiska fiktionen kallad Neutraliteten precis bryter genom ytan på offentligheten kan nog vara värda att en dryg australisk primadonna får sina femton minuter.

Det började en gång med den vita lögnen att Sveriges beredskap var god.

För att hålla oss ur Andra världskriget gav vi Tredje riket det det ville ha av oss: järnmalm, kullager och det svenska järnvägsnätet. I utbyte fick vi judisk tandguld och annat stöldgods samt slapp Danmarks och Norges öde.

De ländernas neutralitet gjorde nämligen ingenting för att rädda dem undan kriget; lika lite som vår gjorde det. Men enligt den gemensamma självbilden var det just den som frälst oss och med tiden fick den även en aura av moralisk överlägsenhet.

Sveriges sätt att hantera kriget är dock ingenting att vara stolt över; våra ”beskyddarpengar” förlängde kriget och kostade därmed en mycket stor mängd människor livet. Däremot så hade vi inget val. Om rollerna hade varit ombytta hade inte heller Danmark eller Norge sökt konflikt för att komma till ett ockuperat Sveriges undsättning.

Efter det tyska nederlaget vid Stalingrad blev det alltmer uppenbart att Tyskland skulle förlora kriget och Sverige knöt närmare band med västmakterna för att förbereda sig inför detta, hemliga sådana, och för att undvika att störa den inrikespolitiskt gynnsamma mytbildningen var det enklast att fortsätta att hålla dem hemliga i årtionde efter årtionde.

Peter Bratt har en strålande debattartikel i DN i ämnet. Den är lika obekväm som den är sann och  kommer därför att sjukna utan ett spår. Ingen i den svenska offentligheten har något intresse av att låtsas om dess existens.

Strutstaktiken har hållit all debatt om N-ordet stången i årtionden och den kan tyvärr fortfarande vara gångbar.

söndag 21 november 2010

Kollektivanslutning

Det här inlägget är både mer filosofiskt och mer pessimistiskt än vanligt, och tar sin början i det tidiga folkhemmet. Även om Sverigedemokraternas folkhemskramande säger mer om periodens symbolvärde än om hur det faktiskt var så var Sverige mer homogent på 50-talet.

Landet var mitt uppe i en relativt sen urbaniseringsprocess, men hade kvar bondekulturens intolerans mot avvikelser och en stark moderniseringsrörelse som fått bränsle av tillväxten den krigsrustade svenska industrin fick några frivarv mot ett sönderbombat Europa under årtiondet efter andra världskrigets slut.

Alla tittade på Hyland, lyssnade på Ingos match mot Patterson och var övertygade om att framtiden var en extrapolering av de senaste årtiondets framsteg för Saltsjöbadsandans ombonade version av korporativism. Steriliseringar och andra mörka kvarlevor från 30-talets rasbiologi var tryggt förvisade till det kollektiva undermedvetna.

Det fanns en kultur, en sanning och en framtid.

Det tidiga folkhemmets paradigm, och problemformulerings-monopol, ersattes under det sena 60-talet med 68-vänsterns. För oss som växte upp på 70-talet med Mumlan, eller i bästa fall någon öststatsimport som John Blund eller Professor Balthazar, och uppfostrades av velourtomtar av bägge könen i skolan dröjde det länge innan vi ens reflekterade över att det kunde vara på något annat sätt.

Motreaktionen var dock oundviklig och bestod dels av förorts-ungdomar som ville ha liv som tilläts innehålla någon form av njutning, och dels av en näringslivshöger som lärt av sina motståndare och påbörjat en Hearts and Minds-kampanj med måsar och så småningom reklamfinansierade media.

Men vi talar, den mer uttalade individualismen till trots, fortfarande om ett tydligt grupptänkande.

90-talets mediaexplosion, och speciellt internets spridning under årtiondets slut, leder tillsammans med konsekvenserna av finanskrisen till att konsensus börjar luckras upp. Under det senaste årtiondet har den utvecklingen accelererat och den svenska offentligheten fragmenterats.

Jag har välkomnat mycket i den utvecklingen. Ifrågasättande av etablerade ståndpunkter är något i grunden positivt. Att tillåta människor att vara och tycka olika är grunden för varje samhälle som är värt att leva i.

Problemet uppstår när våra världsbilder glider så långt isär att vi inte längre kan kommunicera på ett meningsfullt sätt.

En sanning har nämligen kommit att ersättas av min sanning.  Alla uppfattningar om världens beskaffenhet är lika giltiga; sanningen är vad jag känner att den borde vara och du ska inte komma och förtrycka mig med observerbara fakta och rationella argument.

När relativismen drivits så långt att inga påståenden lägre är falsifierbara är vi riktigt illa ute.

Internet och det diversifierade och globaliserade medialandskapet har gjort det möjligt att isolera sig från avvikande uppfattningar. Den amerikan i en röd stat som väljer att leva i en Fox News-bubbla behöver aldrig få sin kreationism eller konstitutionsfundamentalism ifrågasatt. Alls. Motsvarande gäller den som lever i en HuffPost-bubbla i San Francisco.

Geografins betydelse för att upprätthålla den bubblan minskar dock alltmer.

Det här är, exemplen ovan till trots, inte ett amerikanskt fenomen. Även om kreationismen, ännu, inte gjort några större framsteg i Sverige så finns även här företrädare för en minst lika kontrafaktisk strömning: Sanningsrörelsen.

Sanningsrörelsen är en löst sammanhållen grupp konspirationsteoretiker som inte tror att skyskrapor går sönder om man flyger in fulltankade passagerarplan i dem. Innan nätet skulle de förmodligen varit en litet antal isolerade kufar, men de som tror på rörelsens budskap är en inte obetydlig minoritet i västvärlden och en majoritet i delar av den muslimska världen.

Alla rörelsens påståenden kan motbevisas, men det spelar ingen roll; fakta och naturlagar är irrelevanta.

Den minoritet i Västeuropa som tror på konspirationsteorierna kring 11 september återfinns, utöver bland de rena foliehattarna, inom den hårda vänstern och bland muslimer. I bägge fallen handlar det om att de inte kan tillåta sig att tro att al-Qaida gjort det organisationen själv skryter om att ha genomfört. Detta skulle nämligen tvinga dem att konfronteras med att al-Qaida inte är den antikoloniala befrielserörelse fiendens fiendelogiken gjort dem till, respektive de problematiska aspekterna av den egna religionen.

Sanningsrörelsen är bara ett symptom bland flera på samma sanningsrelativistiska atomisering. Det har alltid funnits subkulturer, men när dessa får allt färre beröringspunkter med varandra, eller det som återstår av majoritetssamhället, uppstår problem.

Om det inte finns någon minsta gemensam nämnare, någon överlappning mellan våra världsbilder, så finns det heller inga förutsättningar för meningsfulla samtal. Detta leder i sin tur till att när det uppstår intressemotsättningar leder dessa oundvikligen till konflikter och konfrontationer; olösliga sådana.

När den här typen av oförmåga till meningsfull kommunikation uppstår mellan samhällen är det illa nog; när den uppstår inom dem, och blir tillräckligt omfattande, faller de sönder.

Och Sumatra som brukar anklaga mig för att vara för optimistisk...

fredag 19 november 2010

Något för alla

Idag inleds NATO:s toppmöte i Lissabon. Media har fokuserat på konsekvenserna för ISAF:s framtid, men på agendan återfinns även fastläggande av ett nytt strategiskt koncept för alliansen, och NATO:s utveckling kommer att påverka oss mer än huruvida ISAF är kvar i Afghanistan till 2020 eller 2025.



Som bloggen Observationsplatsen rapporterade har läckor till den polska tidningen Gazeta Wyborcza gjort gällande att den nya krigsplaneringen för Polen och Baltikum innebär att nio divisioner, varav fyra polska, öronmärkts för dess försvar.

Den minnesgode kommer kanske ihåg att  Polen och Baltikum länge krävde en uppdaterad försvarsplanering och i efterdyningarna av den ryska Georgieninvasionen fick gehör för detta. Baltikum fick dock ingen egen, eftersom det skulle kunna uppfattas som provocerande av Ryssland, utan skulle omfattas av den polska.

Samtidigt som alliansen stärker trovärdigheten för sin förmåga och avsikt att försvara även sina mindre och mer perifera medlemmar, och därmed gör en större insats för fred, säkerhet och stabilitet i Norden är någon högstämd men innehållslös svensk solidaritetsförklaring någonsin kan göra, så återupptar man även arbetet i det samarbetsråd man har med Ryssland.

Det senare är ett starkt tyskt intresse och de tyska liberalerna har även en lite egen tolkning av planerna på ett, jämfört med Bushregeringens förslag, förenklat missilförsvar för hela Europa; de ser det som ett alternativ till alliansens kärnvapen.

De är visserligen helt ensamma om den tolkningen, men innehar utrikesministerposten i den tyska koalitionsregeringen. Den som vill följa eventuella bråk i frågan får dock förmodligen söka sig bortom svenska media.


Se även: Chefsingenjören,Försvar och säkerhet,Alla Dessa Dagar,Obamas debattartikel och min egen Teaser.

torsdag 21 oktober 2010

Köpläge?


Storbritannien har nyligen presenterat de förväntade budget-nedskärningarna och försvarsbudgeten krymper med 8 procent. Förhandstipsen talade om betydligt större nedskärningar på upp till 20 procent, vilket är den genomsnittliga minskningen för alla politik-områden förutom vård och bistånd, så det kunde varit värre. Förmodligen var just den jämförelsen avsikten med läckorna.

En av konsekvenserna är att Royal Fleet Auxiliary kommer att avveckla ett av de fyra stödfartygen av Bay-klass.

Bay-klassen är baserad på den mycket framgångsrika holländska Enforcer-designen och det äldsta fartyget sjösattes 2003. De är stora men enkla fartyg menade att komplettera andra brittiska amfibiefartyg med framförallt logistikstöd.

Det svenska projektet för stridsstödsfartyget L10 håller på och kravställer, men är det inte läge att lägga ett snabbt skambud?

lördag 9 oktober 2010

Teaser

Om en dryg månad ska NATO anta en ny strategi på ett toppmöte i Lissabon och generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen gav en försmak av NATO 3.0 vid ett tal i Bryssel i veckan. Det fulla versionsnumret till trots så är det en väldigt evolutionär strategi han indikerar; en allians som bygger vidare på de erfarenheter man gjort sedan det kalla krigets slut och, utan att ge avkall på det kollektiva självförsvaret, öppnar sig för nya samarbeten.

Han tog bland annat upp behovet av cyberförsvar, bättre möjligheter till samverkan med civila aktörer, som EU och FN, och av att permanenta förmågan till utbildning och mentorskap som värkt fram i Afghanistan under det senaste årtiondet.

Rasmussen slutar med att påpeka att de europeiska medlemmarna, budgetunderskotten till trots, inte kan skära mycket i sina försvarsbudgetar utan att det får konsekvenser för både Lissabonfördragets och det transatlantiska samarbetets trovärdighet.

Helt sant, men frågan är om det räcker för att avskräcka; konsekvenserna är långsiktiga men besparingarna omedelbara.

måndag 20 september 2010

Någon annans problem

Valresultatet ser ut att innebära att det, utan ännu en Socialdemokratisk kovändning, inte finns majoritet i den nya riksdagen för att förlänga den militära insatsen i Afghanistan.

Afghanistans framtid blir i så fall någon annans problem.

Vi ska visserligen inte överskatta betydelsen av vårt nuvarande bidrag. Den svenska kontingenten gör ett bra jobb, men utgör trots allt mindre än en halv procent av ISAF:s truppstyrka; andra truppbidragande länder kommer inte att ha några större svårigheter att ta över våra uppgifter.

Åskådarplats är dock knappast en styrkeposition och vårt inflytande över Afghanistans framtid kommer att gå från marginellt till obefintligt.

Jag är kanske lite väl cynisk, men kan inte låta bli att undra om inte de rödgröna anklagelserna om att regeringen kommer att göra sig beroende av Sverigedemokaterna inte är fråga om projektion. Min fråga till Mona Sahlin är om hon verkligen tänker ta hjälp av en samling gamla nynazister för att kunna vrida svensk utrikes- och säkerhetspolitik i en mer nationalistisk och isolationistisk riktning.

Jag hyser inga större förhoppningar om att hon tänker avstå.

söndag 19 september 2010

Skynda långsamt

Jag vill få in ett sista inlägg om valet såhär på valdagen. Även om jag nu lagt min röst på ytterligare en mandatperiod av Alliansstyre så betyder inte det att jag är helt nöjd med den förda politiken, och min huvudsakliga invändning kan sammanfattas som slarv.

Grundproblemet med Försvarsmaktens nya personalförsörjningssystem, sjukförsäkringsreformen, Boultbee-affären och NK-express är i samtliga fall att Alliansen, drivna av lika delar ideologi och önskan om att kunna visa snabba resultat, forcerat ogenomtänkta åtgärder.

Om Alliansen får förnyat förtroende idag så hoppas jag att man upplever mindre tidspress denna andra mandatperiod och kan göra rätt från början lite oftare.

lördag 4 september 2010

Start och stopp

Urban Ahlin, Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén har en debattartikel med rubriken Krig utan tidsgräns gagnar ingen i dagens SvD. De kommer återigen med det direkt löngaktiga påståendet att den rödgröna Afghanistanpolitiken är identisk med Obamas.

Trots att alla tre författarna vet bättre skiljer de inte på start- och slutdatum.

Obama har satt ett datum för när processen att lämna över till Afghanskt huvudansvar för säkerheten ska inledas; det rödgröna förslaget sätter ett arbiträrt slutdatum. Ett slutdatum inte bara för en överlämning av huvudansvaret utan för svensk militär närvaro.

Vi vet att de vet bättre eftersom deras ståndpunkt och analys innan överenskommelsen med Vänsterpartiet inte skilde sig från regeringens.

Om jag nu hade haft några tankar på att ändra den förhandsröst jag lade i onsdags så hade de blåsts bort av dagens inlägg och enkätsvaren på Wisemans valguide.

fredag 27 augusti 2010

Ut ur garderoben

Många som följt bloggen, och framförallt de som debatterat med mig från en vänsterståndpunkt, blir möjligen förvånade men jag är inte Höger höger utan gammal högersosse.

Skälet till mina bitvis hätska utfall vänsterut är att det huvudsakligen är om utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik jag bloggat och att det är just där mina åsikter alltid skilt sig från partiets; och ja, jag har under en stor del av mitt liv i dagligt tal använt det Sahlinska ”Partiit”.

Jag har alltid varit anhängare av ett starkt försvar. Den åsikten var kanske i minoritet i vissa sammanhang men jag var inte helt ensam om den. Som federalist gjorde EU-frågan, och de otillfredsställande kompromisserna för att hantera sprickan i den inom partiet, mer för att få mig att sluta vara aktiv.

Valet nästa månad blir dock första gången i mitt liv som jag kommer att rösta borgerligt i ett riksdagsval.

Sedan Mona Sahlin misslyckades med att driva partiet mot mitten, och istället gick i koalition med Vänsterpartiet, var planen först att rösta blankt, men nu har sakernas tillstånd blivit sådant att jag är tvungen att göra min del för att hålla kvar oppositionen i oppositionsställning.

Man kan möjligen samarbeta med kommunister i vissa enstaka frågor, men man släpper inte in dem i regeringen – och man låter dem definitivt inte styra utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken.

söndag 15 augusti 2010

Isberg och etiketter

Det finns en tendens inom media att bara följa en fråga i taget (som kommer till sitt mest fulla uttryck i ett drev). I den mediaskugga den öppna insatsen i Afghanistan kastar kan man dock ana konturerna av det hemliga kriget.

Då och då så sticker notiserna om drone strikes upp över ytan av afghanska IED:er och pakistanska skyfall. Det är dock bara toppen av isberget. Under toppen av våldsanvändning finns ett omfattande och långvarigt underrättelsearbete – inte bara i Pakistan utan globalt.

Det är nuförtiden mest motståndare till det som använder begreppet Kriget mot terrorismen. President Obamas terroristbekämpnings-rådgivare John O Brennan har beskrivit det som en kampanj mot al-Qaida och dess samarbetspartners som kommer att sträcka sig över flera generationer;inom Pentagon talas det om Det långa kriget.

Det här är det nya normalläget så det kan vara bra att bekanta sig med det. New York Times publicerade en artikel om igår som ger en överblick över omfattningen med fokus på Jemen. För vidare studier rekommenderas The Long War Journal.


Det tal av John Brennan från i maj i år, hållet vid CSIS Statesmen's Forum, som New York Times-artikeln hänvisar till.

Det här är dock inte Civilisationerna kamp. Bin Ladins jihad är lika mycket mot den nära som den fjärran fienden; det vill säga otillräckligt fanatiska muslimer respektive väst.

Men det är inte bara inom Umma det finns sprickor.

Inom vad man får beteckna som den västliga kultursfären så har vi dels nationalistisk höger, som mer än gärna utmålar den lokale jourbutiksföreståndaren som företrädare för ”Stormakt Grön”, dels en vänster som bara ser att jihadisterna har en gemensam motståndare med dem – de etablerade maktstrukturerna i de liberala marknadsekonomierna.

Konflikten blir alltså inte bara långvarigt utan även komplex och multidimensionell. Det är nätverk mot nätverk, koalition mot koalition och världsbild mot världsbild. Jag borde nog kanske till och med använt pluralformer i föregående mening.

Jag har inga som helst moraliska betänkligheter mot att döda jihadis; om detta sedan sker med med handeldvapen eller beväpnade obemannade flygplan är en teknikalitet. Däremot är jag mindre tvärsäker på hur vi bör hantera de inre politiska och kulturella konflikterna.

Kan man till exempel effektivt bekämpa Assange och Wikileaks utan att göra våld på för vårt samhälle grundläggande principer som åsikts- och yttrandefrihet?

Frågan är inte retorisk, jag har ingen aning, men jag vill ogärna acceptera att vi långsiktigt måste välja mellan nederlag och pyrrhusseger.

En annan sak som tydligen ligger i svensk mediaskugga är den tyska försvarsmaktens kommande övergång till frivillighet och möjligen en organisation på så lite som 156 000 man. Är det så att ingen läser tyska längre eller görs nyhetsvärderingen att ett politiskt storbråk om försvars- och säkerhetspolitik i vårt stora södra grannland inte är värt ens en notis?

Uppdatering 2010-08-28: Se där, inte bara en notis utan en hel artikel.

onsdag 28 juli 2010

Petraeus efteträdare

I och med att general Petraeus tvingades ta över efter general McChrystal i Afghanistan uppstod en vakans som regional befälhavare för hela mellanöstern och centralasien – CENTCOM. Den utsedde efterträdaren, marinkårsgeneralen James Mattis, hade sitt senatsutskottsförhör igår tisdag.

För svenska öron kan det kanske låta som om Mattis vore anklagad för någonting, men alla högre utnämningar den amerikanske presidenten gör måste godkännas av senaten och representanthuset.

Generalen är dock inte helt okontroversiell; speciellt med tanke på omständigheterna kring McChrystals avsked.

Han är visserligen väl bekant med regionen. Han var befälhavare för 1st Marine Expeditionary Brigade/Task Force 58 under inledningen av Afghanistanoperationerna och för 1st Marine Division under Irakinvasionen och bägge slagen om Fallujah.

Hans problem är att han inte alltid vet när det är bäst att inte säga vad han tycker. Hans mest ökända uttalande är från 2005 då han under en paneldebatt förklarade att talibanerna var sånt avskum att det var kul att skjuta dem.

Vilket möjligen är sant, men inte sånt man bör säga offentligt.

Under utskottsförhören var han dock hur PK som helst och höll sig i alla delar till partilinjen. Den som inte tror mig kan titta själv på C-SPAN.

Som den marinkårsgeneral han är anser Mattis att det är kvaliteten på männen människorna som utkämpar krig, snarare än utrustningens, som fäller avgörandet. Han utvecklar sin syn i en intervju med Vago Muradian på This Week In Defense News.

måndag 26 juli 2010

Att plocka körsbär

När jag tittar igenom de läckta rapporterna och läser reaktionerna på nätet så påminns jag om de underrättelserapporter som användes för att rättfärdiga invasionen av Irak.

De påståenden som återfanns i dem var inte helt fabricerade utan byggde på uppgifter som kommit brittisk underrättelsetjänst tillhanda; lösryckta och obekräftade uppgifter utan något omnämnande av de fakta som motsade dem eller pekade på en annan tolkning.

De nu aktuella rapporterna laddades ner från Secret Internet Protocol Router Network och Joint Worldwide Intelligence Communications System, två amerikanska nätverk för underrättelseinformation, av Bradley ”Bradass87” Manning när han var posterad i Irak. Han var även källan till cockpitvideon som Wikileaks använde till Collateral Murder och det amerikanska diplomattelegram som avslöjade att Kaupthing plundrades innan konkursen.

Manning sitter just nu i förvar i väntan på att den amerikanska militära rättsprocessen ska ha sin gång. De åtalspunkter som nämnts innebär ett maxstraff på 52 år och efter dagens händelser är det närmast otänkbart att den militäre åklagaren skulle att kräva mindre.

Urvalet har ett amerikanskt fokus, det finns bara 2 143 rapporter från Regional Command North jämfört med 30 234  för RC South, men det är väntat eftersom syftet med läckan är att vända den amerikanska opinionen mot ”Kriget mot terrorismen”; en etikett som för övrigt sedan många år uteslutande används av just dess motståndare.

För PRT MeS del handlar det huvudsakligen om rapporter om desarmerade eller detonerade vägbomber.

De uppgifter som verkligen tagit fart i USA är dock de som handlar om den pakistanska underrättelsetjänsten ISI:s samröre med talibanerna. Dessa är dock, liksom det om iranska revolutionsgardets aktiviteter, just den sortens råa och obekräftade underrättelser som hävdade att Irak kunde sätta in kemiska vapen med 45 minuters förvarning och hade mobila biovapenlaboratorier.

Det är förmodligen sant att element inom, eller möjligen hela, ISI spelar under täcket med talibanerna, men de nu läckta rapporterna utgör inte bevis för detta.

Alldeles oavsett vad som faktiskt framgår av materialet är det tydligt vilken tolkning som blir dominerande, nämligen Wikileaks egna: att krigsförbrytelser och det oundvikliga nederlaget medvetet dolts för medborgarna men nu bevisas i den läckta databasen. Jag har hittills inte hittat något stöd för den tolkningen i materialet, men det finns ju några tiotusental rapporter kvar att läsa...

Uppdatering 2010-07-27: Jag håller med Andrew "Abu Muqawama" Exum om allt han skriver i sin debattartikel i New York Times, den snärtigaste formuleringen är dock:
Third, the site asserts that the Pentagon employs a secret task force of highly trained commandos charged with capturing or killing insurgent leaders. I suspect that in the eyes of most Americans, using special operations teams to kill terrorists is one of the least controversial ways in which the government spends their tax dollars.

Researchtips

Jag har inte hunnit börja läsa Wikileaks-dokumenten om Afghanistan än, men jag vill tipsa om the Guardians portal för den som vill börja göra sin egen research.

En kort kommentar till artikeln om TF 373: den typ av operationer och den befälsordning som beskrivs tyder på att styrkan kommer från de "svarta" specialförbanden i JSOC snarare än något av de "vita" som 7th Special Forces Group.

lördag 24 juli 2010

Kartan kontra verkligheten

Jag åkte utomlands under Almedalsveckan och missade större delen av Säkerhetspolitiskt sommartorg, men nu har jag tittat ikapp. Det här året, liksom förra, så drev IKFF och Kvinna till Kvinna profilfrågan våldtäkter i krig. Kvinna till Kvinna gör insatser för krigets offer men IKFF kombinerar enbart en fundamentalistisk feminism med dito pacifism på ett sätt som gör att jag måste avreagera mig lite.

Först en liten positionering från min sida: genusvetenskap är lika lite vetenskap som intelligent design är det eller för den delen rasbiologi var det. När svaret redan är av ideologi givet går det inte att hävda att man tillämpar den vetenskapliga metoden.

Visst är socialt kön en aspekt värd analys, men att göra Könsmaktsordningen till en allt överordnad förklaringsmodell är intellektuellt ohederligt.

Att överhuvudtaget hävda att det social könet är en av biologin oberoende konstruktion, vilket är deprimerande vanligt i feministiska kretsar, är inte förenligt med observerbara fakta. Om någon vill ha ett exempel på vad jag menar säger jag: David Reimer. Om någon vill ha ett till så vad sägs om försöken att ”bota” homosexuella?

Det är huvudsakligen hur genusforskningen används som politiskt facit som retar upp mig.

Kvinna till Kvinna visade filmen Kvinnornas krig om erfarenhetsutbyte mellan grupper för våldtagna kvinnor i Bosnien och Kongo. Feminister talar konsekvent om våldtäkt i krig som ett vapen; i fallet Bosnien var det onekligen en del i den etniska rensningen, men jag skulle bestämt hävda att våldtäkterna i Kongo inte har något militärt syfte utan att det rör sig om ersättning.

Under tusentals år har den huvudsakliga ersättningen för krigare i förmoderna samhällen bestått av möjligheter att plundra och våldta. Våra egna förfäders härjningar längst den baltiska kusten och Rysslands floder är ett exempel från vår egen historia, men så sent som för några hundra år sedan var det kutym i Europa att soldater som tvingats storma en stad som inte kapitulerat fick några dagar på sig att plundra och våldta.

Den process som gjort att det inte längre är acceptabelt är till lika delar en fråga om militär disciplin och ändrade värderingar.

I Bosnien var visserligen inte Arkan och Arklöv ensamma bland förövarna om att ha ett kriminellt förflutet, men miliserna i Kongo förstås bäst som organiserad brottslighet. Genom att kontrollera en mineralfyndighet ges milisledaren inkomster, men hans män försörjs på de omgivande byarnas bekostnad.

Att komma till rätta med detta kräver omfattande och kvalificerat militärt våld.

Till detta kommer övergreppen från regeringens polis och militär som har mer gemensamt med det i hela Afrika utbredda sexuella våldet. Att komma till rätta med de övergreppen kräver ett omfattande och långsiktigt SSR-arbete uppbackat av diplomatiska och ekonomiska påtryckningar.

Det är i det här sammanhanget man bör förstå min upprördhet över att företrädare för IKFF framställer det som att militär säkerhet inte hjälper kvinnor utan är en manlig angelägenhet. De som har relativt sett sämre förmåga till våldsanvändning, det vill säga kvinnor och barn, har mer inte mindre att förlora på situationer där det statliga våldsmonopolet utmanas eller där fientliga stater utövar det.

En lärdom alla borde dragit av Bosnien är att fredsbevarande insatser i bästa fall är verkningslösa när det inte finns någon fred att bevara. Det var först när insatsen blev fredsframtvingande som det gick att få slut på konflikten och övergreppen.

Effektivt fredsframtvingande innebär som regel i praktiken att bekämpa den sida, eller de sidor, som man ser som ett hinder tills de ger sig. Det är inte att vara neutral. Det är inte att begränsa sina insatser till snävt definierat självförsvar av egen trupp.

I fallet Kongo så är det enda sättet att få milismännen att sluta våldta att göra det olönsamt att vara milisman. Det gör man genom att spåra upp dem och döda dem tills de ger sig.

Eftersom de flesta afrikanska miliser enbart slåss för egen vinning så saknar de den ideologiska övertygelse om gör talibanerna, eller för den delen al-Shabab, till en uthållig motståndare. De är helt enkelt rövarband.

Även en relativt begränsad insats kan få betydande effekt när motståndaren är van vid försvarslösa offer. Storbritanniens tillträdande ÖB general sir David Richards framgångar under operation Palliser i Sierra Leone år 2000 är ett exempel på detta.

En sak är säker: att bråka med Gunilla Carlsson om behovet av kommissioner gör ingenting för kvinnors säkerhet; varken i Kongo eller någon annanstans. Våldtäkt i krig är redan så olagligt det kan bli; det som saknas är vilja att upprätthålla det förbudet.

Jag är för att Försvarsmakten åker ner i en offensiv EU/NATO-operation med syfte att slå ut miliserna i Kongo.

Det som hindrar är en sådan insats är dock inte en sammansvärjning av det internationella patriarkatet att förtrycka Kongos kvinnor utan att inga europeiska eller nordamerikanska politiker tycker det är värt priset i liv, pengar och därmed röster att göra något åt saken.

onsdag 23 juni 2010

McChrystals avsked

Under veckan har den trehundrade brittiske soldaten dött i Afghanistan och FN rapporterat om att talibanernas användning av väg- och självmordsbomber ökat dramatiskt i samband med att ISAF utökat sina operationer i södra delarna av landet.

Våldet är tragiskt men väntat och säger i sig ingenting om huruvida ISAF, och COIN, är framgångsrikt eller inte. Problemet under operation Moshtarak är inte att ISAF har problem att besegra talibanerna på slagfältet utan att innehållet i "regeringslådan" inte levt upp till förhoppningarna.

Problemet och risken i Afghanistan är alltså i första hand det afghanska politiska systemets oförmåga att hantera andra frågor än interna maktkamper; tråkigt nog gäller detsamma i USA.



Amerikansk inrikespolitik, och president Obamas prestige, har lett till general McChrystals avsked på grund av nedlåtande åsikter om den egna regeringen han skulle ha gett uttryck för i en artikel av Michael Hastings i Rolling Stone.

Den kommentar som har ansetts vara nedlåtande mot vicepresident Biden är det inte. Här är den i sitt sammanhang:
The general prides himself on being sharper and ballsier than anyone else, but his brashness comes with a price: Although McChrystal has been in charge of the war for only a year, in that short time he has managed to piss off almost everyone with a stake in the conflict. Last fall, during the question-and-answer session following a speech he gave in London, McChrystal dismissed the counterterrorism strategy being advocated by Vice President Joe Biden as "shortsighted," saying it would lead to a state of "Chaos-istan." The remarks earned him a smackdown from the president himself, who summoned the general to a terse private meeting aboard Air Force One. The message to McChrystal seemed clear: Shut the fuck up, and keep a lower profile
Now, flipping through printout cards of his speech in Paris, McChrystal wonders aloud what Biden question he might get today, and how he should respond. "I never know what's going to pop out until I'm up there, that's the problem," he says. Then, unable to help themselves, he and his staff imagine the general dismissing the vice president with a good one-liner.
"Are you asking about Vice President Biden?" McChrystal says with a laugh. "Who's that?"
Den är med andra ord ett skämt om konsekvenserna av att svara ärligt fel på en oförberedd fråga. Alla citat angående hur McChrystal skulle uppfattat sitt första möte med Obama är attribuerade till anonyma medarbetare - inte till generalen själv.



Artikelförfattarens syfte och tendens är tydlig; angreppet på McChrystal, och "McChrystals strategi", är ett sätt att angripa COIN. Hastings är en del av det i USA utbredda motståndet mot allt vad nationsbyggande heter.

Det var naturligtvis idiotiskt av McChrystal att överhuvudtaget ge en intervju, än mindre ge tillgång under flera dagar, till Michael Hastings. Tydligen ska det isländska askmolnet varit orsaken till att en intervju blev till en utekväll och flera dagars förtrolighet. Det är ingen ursäkt. I ett krig där informationsaspekterna är avgörande var det ett katastrofalt nybörjarfel.

Det finns tillfällen när det inte är nödvändigt att säga hela sanningen. Det här var ett sånt tillfälle.

General David Petraeus, som ska ta över även det direkta befälet i Afghanistan, kan som befälhavare för hela CENTCOM inte ge den uppmärksamhet landet kräver, så han är förhoppningsvis bara en tillfällig lösning. Situationen är inte sådan att vi har råd med några distraktioner just nu.

Det här är illa.

Det börjar allt mer se ut som om det kanske är lika bra att se Afghanistan gå under från ett säkert avstånd; USA saknar politisk vilja och Afghanistan politisk förmåga.

SvD, DN, Alla dessa dagar (Carl Bildts blogg)1 och 2.


Uppdatering 2010-06-24: Army Times har en artikel om att Petraeus ska lämna ifrån sig befälet över CENTCOM för att koncentrera sig på Afghanistan.

Den osynlige mannen

Jag har bollat tre samtidiga projekt och en ny certifiering de senaste veckorna och har har inte haft tid över för bloggen. Det blir ett nytt inlägg om den allt annat än osynlige general McChrystal under kvällen.

torsdag 27 maj 2010

Strategiskt

USA:s nya nationella säkerhetsstrategi presenterades av utrikesminister Hillary Clinton vid ett anförande följt av en frågestund på Brookingsinstitutet i Washington tidigare idag.

Sumatra kan vara intresserad av att den svaga amerikanska ekonomins effekter på landets förmåga togs upp flera gånger (första gången ungefär en halvtimme in i klippet). Strategin har dock kritiserats, av bland andra CNAS, för att inte ta ekonomin på tillräckligt stort allvar; framförallt för att inte prioritera tillräckligt tydligt hur alltmer begränsade resurser ska användas.

Det som i grunden skiljer detta dokument från den svenska situationen är att det rör sig om en uttalad samlad nationell strategi som samordnar utrikes- och säkerhetspolitik; utrikes- och försvarsdepartementet; myndigheter för bistånd och inrikes säkerhet.

Ni vet just en sån där comprehensive approach vi gärna och ofta talar om i så generella, och därmed politiskt ofarliga, ordalag som möjligt.

Något som får mig att tänka på chefsbytet på SIDA.

Kan man våga hoppas på att detta inte bara är början på att en mindre del av biståndet förskingras utan att det även äntligen blir en samordnad del av utrikes- och säkerhetspolitiken?

Förmodligen inte.

torsdag 20 maj 2010

Folk och Förslag

Folk och Försvar har lagt upp video från seminariet Framtiden och det militära försvaret på Armémuseum tidigare idag för den som vill se hela Lars Björklunds försvarsutspel (jag är ju som alla som följer bloggen vet svag för ursprungliga källor).

Annars är jag ju inte först bollen.



Timmen är sen så jag inskränker mig till att säga att jag håller med.



Allan Widman utvecklar Folkpartiets ståndpunkt ytterligare en timme in i det första klippet. Paneldebatten med Allan Widman, Håkan Juholt, Annika Nordgren Christensen och Rolf K Nilsson börjar 38 minuter in i det andra klippet.

måndag 17 maj 2010

Grupparbete

Den expertgrupp ledd av USA:s före detta utrikesminister Madeleine Albright som tagit fram ett förslag till nytt strategiskt koncept för NATO-alliansen presenterade idag resultatet av sitt arbete i Bryssel (det nu gällande antogs 1999).

Kärnan i alliansen, den nära transatlantiska länken syftande till kollektivt försvar, ska bestå men NATO behöver anpassa sig till en förändrad hotbild och även bli bättre på att hantera andra uppgifter; bland dem utökad global förmåga till stabiliseringsoperationer, pirat- och terroristbekämpning samt missilförsvar.

Det flaggas även för behovet att hitta samordningsvinster och effektivisera den omfattande civila och militära byråkratin inom organisationen.

En fråga som ställdes under presskonferensen var hur de förväntade budgetnedskärningarna i många europeiska länder skulle påverka det redan stora gapet mellan amerikansk och europeisk militär förmåga. Rasmussen var diplomatisk, det vill säga hal, och föredrog att se det som en drivkraft för nödvändiga effektiviseringar. Albright påpekade att NATO-medlemskapet även medför vissa förpliktelser...

Alliansen kommer att ta beslut om strategiskt koncept på toppmötet i Lissabon i november.

NATO:s minisite om det nya strategiska konceptet.

fredag 14 maj 2010

The Biggest Loser

Faran med att försöka att korrekt beskriva de betydande problemen med att stabilisera Afghanistan är att kvällstidningensversionen blir att allt är hopplöst förlorat.

Det kom en ny officiell amerikansk rapport om situationen i landet i slutet av förra månaden och i den mån den togs upp i debatten var det i form av tendentiösa vantolkningar om talibanernas oövervinnerlighet och folkliga stöd.

Det är inte riktigt det det står.



Igår visade PBS en intervju med general McChrystal som, i den mån den alls uppmärksammas, förmodligen kommer att spinnas som "Afghanistanbefälhavaren tror inte att NATO vinner".

Det är inte riktigt det han säger.



Gör er själva en tjänst och titta på hela intervjun istället för att läsa referatet skrivet av någon som inte har intresse av att förstå.

lördag 8 maj 2010

Konfliktens natur

Jag satt och läste en ny CNAS-rapport av Andrew "Abu Muqawama" Exum, Leverage: Designing a Political Campaign for Afghanistan, när det slog mig att vänsterns oförmåga att förstå Afghanistankonfliktens natur beror på hemblindhet.

Låt mig förklara.

Arash tittade förbi bloggen och var pinsam tidigare i veckan. Som en en representativ företrädare för bloggvänstern så är hans förståelse av väpnade konflikter infantil och simplistisk.

Rent generellt finns det en föreställning vänsterut att krig är någonting som militärer ägnar sig åt för att säkra storkapitalets intressen. Visst är det så att många konflikter handlat om kontrollen av resurser, men det är inte den enda orsaken.

Faktum är att vi som art är betydligt mer ideella än så.

Krig är kulturella. Vi är betydligt mer villiga att döda för vad vi tror på, och identifierar oss med, än för vad som gynnar oss ekonomiskt. Det förra har sin grund i djupa strukturer i vår hjärna som är betydligt äldre än vårt genus; att förneka vår biologi är en dålig grund för vilken förklaringsmodell som helst.

Ett vardagligt exempel på vad jag menar är fotboll.

Det som gör fotboll till världens största publiksport är inte det världsomspännande intresset för män i kortbyxor som springer efter en boll. Fotboll är ritualiserat stamkrig. Den som är av avvikande mening kan ju som ett litet experiment sätta sig i en klack iklädd fel färger.

Man kan ju tycka att en politisk riktning som ser sig själv som progressiv borde hålla sig för god för att går folkmördares, piraters och gudskrigares ärenden. Det direkt tvångsmässiga stödet för allt och alla som är fiender till väst är närmast oidipalt.

Det är dock inte oväntat. Fiendens fiendelogiken leder dem obönhörligt till att bli nyttiga idioter. Churchill sade sig ha varit beredd att gå i allians med djävulen för att besegra Hitler, men behövde bara gå så långt som att gå i säng med Stalin. Hur långt är den svenska vänstern, definierat som Aftonbladet och vänsterut, beredd att gå?

Vänstern, speciellt den utomparlamentariska och den bloggande delen, definierar sig själv i opposition till sin motståndare vilket betyder den patriarkala imperialistiska globala kapitalismen. Glömde jag något epitet? Det spelar ingen roll för det betyder de nuvarande politiska och ekonomiska maktstrukturerna i USA och EU, The Man eller ännu enklare: pappa.

Så trots att man själv motiveras av ideologisk övertygelse lämnar inte denna ideologi utrymme för förklaringsmodeller som inkluderar immateriella drivkrafter bakom konflikter. Talibanerna är FNL i turban som utkämpar ett antiimperialistiskt befrielsekrig mot USA-imperialismens ekonomiska utsugning av tredje världens folk.

Punkt slut.

Krig är politiska. Fredrik den store av Preussen ska ha sagt att diplomati utan vapenmakt är som en orkester utan instrument. Om han nu inte gjorde det så borde han ha gjort det. Det är väldigt sant.

Våld har alltid varit, är och kommer alltid att vara trumf.

Det betyder inte att vi i alla lägen ska tillgripa våld utan att vi måste förhålla oss realistiskt till våldsanvändning för att påverka konflikters utgång. Både vår egen och andras.

Exum citerar i inledningen min egen favorit i ämnet: General Sir Rupert Smith och hans The Utility of Force – The Art of War in the Modern World. Den som inte läst den bör göra det.

CNAS-rapporten tar upp just det jag påpekade för Arash att det är den politiska aspekten som är den verkliga utmaningen. Nu när tillräckliga resurser tillförs ISAF är utgången på slagfältet närmast en självklarhet. Men kan politikerna utnyttja det handlingsutrymme detta skapar och hur ska USA och dess allierade i Afghanistan, däribland Sverige, hantera det faktum att deras intressen i stora delar inte sammanfaller med Karzairegeringens.

Kan vi utnyttja de taktiska och operativa framgångarna för att nå strategiska och politiska framsteg?

Vänstern, och Karzais politiska fiender i Afghanistan, framställer slentrianmässigt Karzai som en USA-marionett; om så ändå vore fallet, då vore kriget i stort sett vunnet.

Rapporten föreslår att Obamaregeringen tillämpar metodik lånad från amerikansk militär kampanjplanering för att ta fram en politisk kampanjplan för Afghanistan.

Den tar upp de politiska, säkerhetsrelaterade och finansiella påtryckningsmedel som finns tillgängliga för att påverka Kabul, identifierar huvuddelen av det nuvarande biståndet som kontraproduktivt och fokuserar på behovet av en samordnad diplomatisk linje som kan driva den Afghanska politiken i rätt riktning.

Syftet bör vara att sätta tydliga gränser för Karzai; gällande till exempel förhandlingarna med Shuran i Quetta och de kommande parlamentsvalen. Viktigare än vad som händer på den nationella nivån är dock dugligt politiskt ledarskap på provins- och distriktsnivå. Varje politisk kampanj behöver dessutom ta hänsyn till förhållandet mellan Kabul, Islamabad och Delhi. Ännu en begränsande faktor är att opinionen i det truppbidragande länderna inte förväntas stödja en fortsatt insats i nuvarande, eller strax under nuvarande, omfattning längre än ytterligare två år.

Rapporten anslutas med tre rekommendationer:
  • Genomför en en översyn av den civila strategin motsvarande den militären genomförde under 2009
  • Bygg en fungerande relation till Karzai och ge honom en utländsk motpart i Kabul med en civil motsvarighet till McChrystals militära befogenheter
  • Använd USA:s och ISAF-ländernas påtryckningsmedel för att tvinga fram lokalt valda, eller av Kabul utnämnda kompetenta, distriktsguvernörer
Om den civila kampanjen misslyckas rekommenderar CNAS att USA och NATO drar tillbaka sina egna markstridsförband och stöder regeringssidan i det då uppflammande inbördeskriget med mer indirekta medel. Ett scenario vars konsekvenser för Afghanistan och hela regionen gör behovet av en översyn av den civila insatsen i landet akut.

Uppdatering: Obama verkar i alla fall delvis redan vara inne på Exums linje.

måndag 19 april 2010

Vad var det jag sa...

Den tyska federala åklagarmyndigheten har idag meddelat att man lägger ner förundersökningen mot överste Georg Klein som beordrade bombningen av de stulna tankbilarna utanför Kunduz 4 september förra året.

Ordern utgjorde inget brott mot tysk eller internationell lag.

Vilket är vad jag själv hävdade när det begav sig. Angreppet utfördes inte enligt gällande insatsregler, men var inte ens i närheten av att utgöra ett brott mot krigets lagar.
Verstöße gegen innerdienstliche Vorgaben, insbesondere gegen einzelne Einsatzregeln (Rules of Engagement) sind nicht geeignet, völkerrechtlich zulässige Handlungen einzuschränken, weil solche Einsatzregeln rein intern gelten und ihnen keine völkerrechtlich verbindliche Rechtswirkung nach außen zukommt.

söndag 11 april 2010

Till Tomten

Bara ett av försvarsministerns två utspel inför vårbudgeten var oväntat, men bägge medför risker inför framtiden.

För att börja med överraskningen: Black Hawk som interimshelikopter. Jag har tidigare skrivit om hur svårdödad Helikopter 14 är och det är just den delen som även fortsätter att oroa mig.

Black Hawk som interimshelikopter skapar fler problem än det löser; Black Hawk/Seahawk som ersättare för det havererade Hkp 14-projektet är däremot väldigt vettigt.

UH-60M, eller MH-60S, som en markoperativ Hkp 16A och MH-60R som en marinoperativ Hkp 16B kan lösa alla uppgifter som Försvarsmakten har för medeltunga helikoptrar, utom möjligen trupptransport, lika bra som den fortfarande halvvirtuella Hkp 14A/B. Att parallellt anskaffa två multifunktionsplattformar, i för litet antal, för att lösa samma uppgifter skulle ta helikoptereländet inom FM till nya höjder.

Därmed inte sagt att det inte kommer att hända.

Om jag får lämna min helikopterönskelista till Tomten så ser den för de närmaste åren ut såhär: 30 stycken Sikorsky Seahawk (även känd som Knighthawk) MH-60S och 10 stycken Sikorsky Seahawk MH-60R. Skälet till att jag föredrar Sierra över Mike är att den har större likheter med Romeo och därmed underlättar logistik och underhåll för vad som fortfarande är en liten helikopterflotta.

Inga Hkp 14. Alls. Speciellt inga Bertil och ingen TMS.

Det Black Hawk/Seahawk skulle behöva kompletteras med vore ett mindre antal, säg tio, tyngre trupptransporthelikoptrar som Boeing CH-47F Chinook eller AgustaWestland AW101 Merlin. Den senare kan även fås med samma T700-motorer som Black Hawk-serien.

Jag önskar Allan Widman lycka till i sin fortsatta kamp för att få slut på den härdsmälta Hkp 14 utgör i svensk materielförsörjning. För allas vår skull.

Beslutet att även långsiktigt bibehålla u-båtsvapnet, men med väldigt få båtar tillverkade i väldigt korta serier, innebär att vi kommer att ha u-båtar, men förmodligen inte när och där vi behöver dem.

Ungefär som med helikoptrarna idag.

tisdag 6 april 2010

Föregångslandet

När Reinfeldt och Borg skapade De Nya Moderaterna var förebilden New Labour. Genom att triangulera, det vill säga anamma de delar av motståndarens politik som attraherar mittenväljare, vann det "nya" partiet här som där. När nu Gordon Brown bett drottningen att få upplösa parlamentet och utlysa nyval kan det bli så att den brittiska politiken åter utgör exempel för vår egen.

Den starka brittiska ekonomin under New Labour byggde på en stark finanssektor och ökade offentliga utgifter; bägge sektorerna befinner sig idag i kris. Som Clinton-kampanjen en gång observerade: “it’s the economy stupid”.

En del på försvarsbloggarna vill kanske tro att försvarsfrågan kommer att spela en viktig roll i höstens svenska valrörelse, men det vore i så fall första gången. Se Clinton.

Om SAAB Automobile tvingats lägga ner hade det inte varit någon tvekan om utgången av höstens val, men nu blir det den ekonomiska optimism som råder under sommaren, eller inte, som kommer att avgöra. Själv upplever jag att hjulen snurrar i mycket hög takt, men valmanskåren består inte enbart av IT-konsulter i Stockholm…

torsdag 18 mars 2010

Fokus på Kandahar

Afghanistanbefälhavaren general McChrystal och NATO:s högste civile representant ambassadör Mark Sedwill höll en presskonferens för Pentagons presskår via telefon igår.

Fokus börjar nu skifta från Helmand till Kandahar, men det betyder inte att Moshtarak på långa vägar är över. Det innebär snarare att de operationer ISAF sedan flera månader genomför för att "forma slagfältet" i och kring Kandahar kommer att trappas upp.

Kandhar-operationen verkar även bli det första stora, och kanske avgörande, provet för underrättelsechefen generalmajor Flynns underrättelsereformer. En god insikt i den lokala politiska, ekonomiska och sociala situationen i operationsområdet blir helt nödvändig för framgång i en mycket komplex situation.



McChrystals chef den regionale befälhavaren general Petraeus vittnade för sin del inför senatens försvarsutskott i tisdags. Ämnet var egentligen nästa års budget, men situationen i Afghanistan och Pakistan tog naturligtvis upp en stor del av de nästan tre timmarna.

torsdag 11 mars 2010

Kundfokus

I samband med domen i Länsrätten så undrade jag över ifall Hägglunds tänkte göra ett allvarligt försök att vinna nästa upphandling på egna meriter eller förlita sig på sin politiska tyngd; det verkar som om man tänker försöka sig på både och.

Samtidigt som den politiska kampanjen fortsätter så har företaget meddelat att man, trots tidigare osäkerhet, ska lämna ett anbud på 113 pansarterrängbilar till försvaret.

Den förenklade och väsentligt billigare versionen av SEP 8x8, som även marknadsförts internationellt som Thor, benämns Alligator. De första detaljerna kring fordonet tyder på att företaget använt den tid överklagandet köpte dem väl och att man faktiskt har en vilja, och en chans, att vinna upphandlingen genom att ha det bästa erbjudandet.

Det blir inte bara billigare utan obeprövad och onödig spetsteknologi utan dessutom bättre. Försvaret behöver inte i första hand innovativa utan fältmässiga pansarfordon. Om det nu är vad Hägglunds beslutat att erbjuda till ett konkurrenskraftigt pris önskar jag dem lycka till.

Om de ska klara leveranstiden så kan de behöva det.

söndag 7 mars 2010

Hemläxa

Jag har ägnat förmiddagen åt hushållsarbete och att lyssna på några paneldebatter på C-SPAN; jag måste skaffa mig ett liv.

Johns Hopkins School of Advanced International Studies anordnade ett tvådagars seminarium förra veckan om vilka lärdomar som går att dra om COIN-konflikter från Vietnam till Afghanistan, och vilka av dessa som är tillämpbara på situationen i Afghanistan.

Fredagens första paneldiskussion behandlade Irakkriget. Journalisten och författaren Linda Robinson deltog tillsammans med stora delar av CNAS: Patrick Cronin, Andrew Exum och Thomas Ricks.

För att anknyta till gårdagens inlägg så påpekade Andy Exum att det inte handlade om att göra om den amerikanska försvarsmakten till en ren COIN-styrka utan att den behövde vara flexibel nog hantera bland annat COIN, eftersom en framtida fiende alltid kommer att använda de medel USA har bristfälliga motmedel mot.

Den andra tog upp Afghanistan och panelen bestod av Colin Jackson från Naval War College, Gilles Dorronsoro från Carnegie Endowment for International Peace (som skaffat skägg), Gerald Meyerle från CNA Strategic Studies, USA:s Afghanistanambassadör 2005-2007 Ronald Neumann och John Wood från Near East and South Asia Center for Strategic Studies.

Det hettade till en smula mellan Gilles Dorronsoro och Gerald Meyerle på ämnet vad som gick att lära från den sovjetiska erfarenheten i Afghanistan. Dorronsoro hävdade att de sovjetiska framgångarna under slutet av 80-talet berodde på att KGB var betydligt bättre på underrättelsearbete och hade en bättre partner i det Afghanska kommunistparitet. Detta gjorde Meyerle märkbart upprörd. Han hävdade att det sovjetiska uppträdandet enbart borde tjäna som ett varnande exempel.

En sak som var tydlig är att det är väldigt svårt att dra slutgiltiga och självklara lärdomar av historien, så man ska kanske inte räkna med att det någonsin uppstår konsensus om huruvida operation Moshtarak är/var framgångsrik.

lördag 6 mars 2010

Jämförande krigsvetenskap

Foto: CJCS
På försvarsbloggarna, speciellt Krigsvetenskapsakademiens Strategi och krigskonst, har debattinläggen och kommentarerna för ett svenskt sega gubbar-försvar börjat komma allt tätare. Jag håller som bekant inte med. Vi kan inte positivt påverka vår säkerhet eller våra intressen genom att trycka i skogen, om den inte ligger i Finland.

En svensk expeditionär förmåga behöver byggas för att möta svenska behov, så vi ska inte dra för omfattande slutsatser av den amerikanska diskussionen om deras försvarsmakts framtid; men man kan dra nytta av andras erfarenheter utan att för den skull göra en copy-paste.

USA:s ÖB amiral Mike Mullen höll en föreläsning på Kansas State i onsdags. Han tog bland annat upp sina erfarenheter av det moderna krigets natur och hur USA:s försvarsmakt och regering bör hantera det. Mullen betonade tre punkter:
  1. Militärmakt, eller snarare militära förmågor och resurser, bör inte vara den sista utvägen
  2. Våld bör, i största möjliga utsträckning, utövas precist och principfast
  3. Kvaliteten på personal, träning och system är viktigare än antalet plattformar
Den första punkten kan av en svensk publik upplevas som väldigt provocerande, men vad han menar är att militären har en unik förmåga till snabba insatser i alla typer av kriser och katastrofer och att den är en tillgång i även politiska och diplomatiska sammanhang. Militären bör därför vara inblandad från första början i en whole of governement approach.

Det bör kanske för säkerhets skull påpekas att han talar om den amerikanska militären.

I USA har Foggy Bottom obetydliga resurser jämfört med Pentagon, USA lägger lika mycket på försvar som resten av världen tillsammans, men i Sverige har SIDA nästa lika stor budget som Försvarsmakten. Deras problem är att de icke-militära instrumenten är för svaga och vårt att de civila har allvarliga samarbetssvårigheter.

Jag antar att alla har sina problem.

Det är en sak att inte oroa sig över antalet plattformar om man för befälet över planetens överlägset mest kapabla försvarsmakt; en helt annan att göra det när man är nere på sin sista.

Mullen hade även en väldigt bra liknelse för hur framgång eller seger i Afghanistan skulle se ut:
In other words, success in these types of wars is iterative; it is not decisive. There isn’t going to be a single day when we stand up and say, that’s it, it’s over, we’ve won. We will win but we will do so only over time and only after near constant reassessment and adjustment. Quite frankly, it will feel a lot less like a knock-out punch and a lot more like recovering from a long illness.
Det var ju en mycket mer kortfattad och kärnfull formulering än mitt eget utdragna försök för någon vecka sedan. En utskrift och video från föreläsningen samt den efterföljande frågestunden finns här.

söndag 21 februari 2010

Petraeus möter pressen och Georgia Tech

General McChrystals närmste chef, USA:s regionale befälhavare för mellanöstern och centralasien, general David Petraeus var på NBC:s Meet The Press idag. Innan han tillträdde sin nuvarande post var han befälhavare i Irak under The Surge, som han även var den huvudsaklige arkitekten bakom.

Han är i stort sett försiktigt optimistisk angående Operation Moshtarak och den COIN-kampanj operationen ingår i, även om han själv föredrar "realistisk", och han avfärdar helt behovet av tortyr för att få viktiga fångar som mulla Baradar att samarbeta.

Det senare kan för en svensk publik verka som ett lite onödigt uttalande, men förre vicepresidenten Dick Cheney har sedan regeringsskiftet drivit linjen att det är landsförräderi att inte tortera fångar.

Amerikansk politik blir inte mer begriplig om man följer den nära.

Intervjun refereras även av BBC, NBC:s utskrift av hela intervjun finns här och video nedan (inslaget är uppdelat i flera klipp).


För den som har en dryg timme att fördriva höll Petraeus även en presentation och besvarade frågor på Georgia Tech 19 januari (det går med fördel att hoppa fram till 0:11:57).



För att kompensera ordflödet i gårdagens inlägg så håller jag mig kort ikväll...

lördag 20 februari 2010

Vinstchanser

Debatter om Afghanistaninsatsen på nätet handlar ofta till viss del om ifall kriget kan vinnas, och i förlängningen, ifall vi håller på att vinna eller förlora. Synen på Operation Moshtarak är ett aktuellt och konkret exempel.

Går den bra eller dåligt?

Den har inte levererat en slutgiltig seger över Talibanerna, men det var aldrig avsikten eller förhoppningen. Den drar ut på tiden, men det kan till stora delar vara ett resultat av att välja en lugn och metodisk taktik för att minimera civila förluster. Se inslaget från Channel 4 nedan för ett exempel på vad jag menar.



Vad ligger då bakom åsikten om att NATO håller på att förlora mot Talibanerna i Nad-e-Ali? Jag menar att det är ett försök att tillämpa det totala industriella krigets paradigm på en begränsad väpnad konflikt.


Det största exemplet på det Stora kriget är andra världskriget vars permanenta plats i vår populärkultur, med uttryck som spänner från MoH till Tony Beevor, gör att det fortfarande är själva definitionen av krig i mångas världsbild. Det som var utmärkande för andra världskriget, som total mobilisering av hela samhället och totala krigsmål syftande till motståndarens förintelse som stat och/eller nation, återfinns delvis även i andra krig före och efter.

Man kan förenklat säga att det började med Napoleon och slutade med MAD.

Napoleon revolutionerade vad krig mellan stater innebar. Revolutionen och republikanismen möjliggjorde för första gången en total mobilisering av alla resurser i en västerländsk stat. Hans motståndare hade politiska system som innebar små expeditionära arméer som i praktiken var för små och dyra för att riskera att förlora.

Som Stalin skulle observera mer än ett århundrade senare så har kvantitet en egen kvalitet i sig; i alla fall i ett totalt krig skulle jag vilja tillägga.

Den ideologiska och politiska motivationen av massarméerna som följde i Napoleons spår utnyttjade den nyvaknande nationalismen och frihetsretorik; exempel på bägge återfinns ännu i de flesta länders nationalsånger (se klippen nedan). Bägge användes även för att mobilisera båda sidorna i det amerikanska inbördeskriget. I det kriget tvingade industrialiseringen av kriget fram tidiga exempel på den tendens till skyttegravskrig som skulle komma att utmärka västfronten under första världskriget.



Generationen som utkämpade "Det stora kriget" hade vant sig vid fred mellan Europas industrialiserade stater. Krig var något som fördes mot dåligt beväpnade vildar kolonierna. I de krig som fördes i samband med Tysklands enande hade den Preussiska tekniska, taktiska och operativa överlägsenheten gjort dem korta och relativt oblodiga. 1914 hade alla stormakterna egna generalstaber, järnvägar och mobiliseringsförberedelser.

Varken de unga män som uppfyllda, och omgivna, av nationalistisk yra marscherade mot fronten eller de som ledde dem insåg konsekvenserna av ett totalt industrialiserat krig mot en jämbördig motståndare. Deras uppfattning om vad krig, och att vinna ett krig, innebär skulle dock fortfarande kännas igen av en nutid som i övrigt ser deras förväntningar som naiva:
  1. Mobilisera den egna armén och ställ om hela samhället från fred till krig
  2. Besegra fiendens armé i en serie fältslag
  3. Inta fiendens huvudstad
  4. Diktera fredsvillkoren



Det totala krigets logik nådde sin tragiska höjdpunkt i och med atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Förutsättningarna för framtida konflikter ändrades för alltid med det första sovjetiska atombombsprovet 1949. Konsekvenserna av kärnvapenkrig var först inte uppenbara för en generation politiska och militära ledare som vant sig vid andra världskrigets slakt. Innan ett kärnvapenkrig hann bryta ut utvecklades dock doktriner som såg kärnvapenstyrkorna mer som ett medel för avskräckning än en vapen bland alla andra.

Tröskeln blev så hög att kalla kriget förblev kallt i Europa; övriga världen hade inte samma tur.

Koreakriget var det första kriget i den långa stormaktskonfrontation vi brukar benämna kalla kriget och det sista krig som nästan utkämpades av en stormakt enligt det totala industriella kriget. Den amerikanske befälhavaren general Douglas MacArthur ville, helt i linje med hur det förra kriget förts, genomföra omfattande kärnvapenangrepp mot mål i södra Kina. Istället fick MacArthur sparken och USA varken mobiliserade eller tillgrep kärnvapen.


Det Lilla kriget har existerat parallellt med det stora i århundraden. Samtidigt som Napoleon omdanade hur stater utkämpar krig myntades termen Guerilla ("litet krig") för motståndet mot den Franska ockupationen av Spanien.  Ickestatliga entiteters militära förmåga har lite gemensamt med den hos en stats militär, men stamkrigaren och rövaren fanns långt innan soldaten och polisen. 

Det statliga våldsmonopolet är både en förutsättning för, och ett resultat av, starka stater som kontrollerar hela sitt territorium. Det är inte på något sätt en naturlag utan måste aktivt upprätthållas.

Det Lilla krigets mål är, liksom dess medel, som regel begränsade. Innan Usama bin Ladin hade ingen föreslagit att erövra hela världen med terrorism, bakhåll och vägbomber. Även stater utkämpar dock begränsade väpnade konflikter; inte bara mot ickestatliga aktörer utan även mot varandra.

Det Lilla kriget mot en stat, oavsett om det är den egna eller en ockupationsmakt, handlar om att störa statens maktutövning genom våldsaktioner riktade mot svaga punkter som logistik eller ämbetsmän i sina hem. Syftet är att provocera fram överreaktioner från staten, etablera den egna bilden av konflikten bland befolkningen i övrigt samt göra det så kostsamt för staten att den drar sig tillbaka och låter de små krigarna ta över kontrollen.

Om en gerillakampanj innehåller regelrätta fältslag har den antingen gått riktigt illa eller så är det ingen gerillakampanj. Det var ingen gerillaarmé som intog Saigon 1975, det var den reguljära Nordvietnamesiska.


"Interventioner" har varit betydligt vanligare än "krig" de senaste årtiondena. Detta är inte bara en fråga om politiskt korrekt nyspråk. Rent folkrättsligt så är krig något som utkämpas mellan två stater. Dagens konflikter är som regel antingen subnationella eller överstatliga. De har ofta sina rötter långt tillbaka men då doldes de av det större Kalla kriget och tolkades i den kontexten.

Ett land där stormaktsrivalitet samverkade med subnationella konflikter på ett katastrofalt sätt är Afghanistan.

Den moderna afghanska staten grundades 1747 av Ahmad Shah Durrani. Under 1920-talet hade kortlivade försök att importera kemalistiska idéer mött våldsamt motstånd, men den pashtunska monarkin överlevde fram till en statskupp 1973; en ny kupp 1978 förde kommunistpartiet till makten (en Aprilrevoultion att motsvara Oktoberrevolutionen).

Det här öppnade sprickor längst flera dimensioner inom det afghanska samhället:
  • Mellan höger och vänster i en västerländsk mening
  • Mellan modern sekulär stad och traditionell islamistisk landsbyggd
  • Mellan och inom olika folkgrupper, stammar och klaner
Konflikten blir väpnad när en samling Gudskrigare, eller Mujahedin, börjar ett Litet krig mot kommunistregeringen i Kabul. USA väljer att i det läget hälla bränsle på elden genom att ge dessa stöd enligt logiken att fiendens fiende är min vän - eller i alla fall min tillfälliga allierade.

USA:s mål är att få Sovjetunionen och dess allierade att blöda så mycket som möjligt.

Kommunistregeringen i Kabul sätter hårt mot hårt och i mars 1979 tillträder Hafizullah Amin som ny president. Hans hårdhänta och kompromisslösa metoder stärker bara upprorsmännens ställning och situationen blir kritisk för den seniore partnern Sovjetunionen.

Sovjetunionen har genom sin officiella ateism redan en viss oro över lojaliteten hos delar av den muslimska befolkningen i de centralasiatiska delrepublikerna. Den islamistiska revolutionen i Iran och det tilltagande islamistiska upproret i Afghanistan ses som allvarliga hot mot statens säkerhet. Eftersom den afghanska ledningen inte verkar förmögen att lösa uppgiften behöver den uppenbarligen "hjälp"; denna kommer i from av den sovjetiska invasionen på julafton 1979.

Sovjetunionens mål är att säkra en stabil och lydig regering i Afghanistan som kan hindra vågen av islamistisk radikalisering från att fortsätta norrut.


De två supermakternas respektive mål leder till att kriget i Afghanistan är två helt olika typer av konflikter beroende på om man befinner sig i Washington eller Moskva.

USA utkämpar ett Litet krig via ombud. Eftersom målet inskränker sig till att skada Sovjetunionens intressen räcker det att genom de pakistanska och saudiska underrättelsetjänsterna ge de lokala små krigarna medel att göra detta. Hur detta sker, vilka det gynnar i regionen och vilken påverkan detta får på situationen efter kriget ses inte som relevant.

USA:s krigsmål uppnås om det Lilla kriget blir framgångsrikt i att motverka statens maktutövning eller orsakar fienden betydande förluster.

Sovjetunionen utkämpar ett begränsat krig för att slå ner ett uppror i en klientstat; man bekämpar med andra ord ett Litet krig både direkt och genom ombud. Detta är en betydligt större utmaning än att bedriva ett uppror eftersom det kräver kontroll över befolkning och territorium och inte bara möjlighet att verka inom dem.

Sovjetunionens krigsmål uppnås om det Lilla kriget misslyckas, statens maktutövning blir effektiv samt att den egna kontrollen över den staten bibehålls.

Så vem vann?

Det beror på vad man menar med att vinna.

USA lyckades mycket väl med att få Sovjetunionen och dess allierade att blöda. Även om Sovjetunionen till slut tvingades dra sig tillbaka så lämnade man efter sig en kommunistregering som behöll kontrollen över de afghanska städerna tills Sovjetunionens sammanbrott tog bort dess förutsättningar för att överleva.

Det är däremot mycket enkelt att säga vilka som förlorade; runt 1,5 miljoner afghaner förlorade sina liv.

Komplexa konflikter med begränsade mål får sällan tydliga och slutgiltiga utfall. De är inte totala förintelsekrig utan politik med andra medel. Konsekvenserna för de som är direkt drabbande kan dock fortfarande bli absoluta.


Så kan vi vinna nu, och i så fall: vinner vi? Det beror på hur man definierar vinna, men jag skulle svara: "ja" och "vi får se".

Vårt, det vill säga Sveriges, FN:s, EU:s, NATO:s och USA:s, mål i Afghanistan är att skapa en stabil stat som inte utgör en fristad för terrorister. Den militära delen av det uppdraget vilar på NATO:s ISAF-styrka, där Sveriges militära insats i Afghanistan ingår, och målet med den insatsen är att stabilisera säkerhetsläget och bygga upp Afghanistans kapacitet att ta över säkerhetsansvaret.

Sedan president Obamas tillträde har USA:s ledarskap för insatsen förnyats och både en ny strategi och tillräckliga resurser har tillförts; eller tillförs under första halvåret i år.

En del misstolkar tal om att besegra Talibanerna som en avsikt att nedkämpa dem till siste talib, men så är icke fallet. Det viktiga är inte att döda Talibaner utan att hindra dem från att uppnå sina mål. För att utkämpa sitt Lilla krig så behöver de kontrollera befolkningen och hindra staten från att kontrollera territoriet.

Den nu pågående Operation Moshtarak är första gången som alla element samverkar som tänkt. Tillräckliga NATO-styrkor för att ta mark utan att förlita sig på tyngre eldunderstöd, afghanska enheter som i största möjliga mån står för direktkontakten med lokalbefolkningen samt en afghansk och internationell civil insats i den militärens fotspår.

Det är inte säkert att det lyckas, men om vi ska vinna i Afghanistan så är det såhär det behöver göras.

Även om Talibanerna förlorar kontrollen över landsbygden i sina kärnområden i Helmand och Kandahar så har de dock fortfarande kvar sin fristad i Pakistan.

Eller har de det?

Den pakistanska militära underrättelsetjänsten ISI byggde en gång upp Talibanrörelsen som ett sätt att säkra ett pålitligt Indienfientligt strategiskt djup i Afghanistan. Talibanernas exilregering Det islamiska emiratet Afghanistans Shura majlis har om något år tillbringat ett årtionde i Quetta, Pakistan.

Den senaste veckan har dock tre mycket tunga Talibanledare gripits av ISI: rörelsens näst högste ledare mulla Abdul Ghani Baradar, skugguvernören i Kunduz mulla Abdul Salam och skugguvernören i Baghlan mulla Mir Mohammad.

Om det här är början på en trend, och det här innebär att Pakistan börjar agera mot den afghanska delen av Talibanrörelsen på samma sätt som man agerat mot delar av den rent inhemska, då kan det innebära att Quetta shuran inte längre är säker i Quetta.

Om Talibanerna förlorar sin fristad i Pakistan så är de besegrade inom ett år.

Om.

Bara det utökade tryck dessa gripanden utgör, när de nu kommer samtidigt med en NATO-offensiv för att beröva Talibanerna kontrollen över sina kärnområden i Afghanistan, är dock mycket välkommet.

Det tyder kanske inte nödvändigtvis på att vi vinner, men vi har i alla fall slutat förlora.

söndag 14 februari 2010

Regeringslådan

Operation Moshtarak, den senaste offensiven i Afghanistan, kom inte som en överraskning för någon eftersom den medvetet basunerats ut i förväg. Tanken var att ge civilbefolkningen möjlighet att lämna området, eller ta skydd, och Talibanerna en möjlighet att slinka undan.

Målet är nämligen att ta kontroll över området; inte nödvändigtvis döda Talibaner.


Visa större karta

Det här är den första större operation som helt, och från början, följer general McChrystals COIN-strategi. Alla skillander jämfört med Khanjar, som genomfördes strax efter hans tillträde som befälhavare, är till det bättre.
  • Betydligt större andel Afghanska styrkor (1/3 av markstridsförbanden istället för 1/10)
  • Operationen är politiskt förankrad på nationell, regional och lokal nivå i Afghanistan
  • Färdigt civilt biståndspaket
  • Färdig "regeringslåda" med lokal guvernör, administration och polis
Risken för något som liknar något av slagen om Fallujah är obefintlig. Den militära operationen går än så länge enligt planerna och förväntas inte stöta på några större problem. Den verkliga utmaningen kommer dock när "regeringslådan" ska öppnas.

Kommer innehållet att imponera på lokalbefolkningen nog för att vinna över dem?

Även om det här inte är Det Avgörande Slaget så är det såhär kriget är tänkt att vinnas. Prototypen behöver visa sig tillräckligt lovande för att bygga vidare på om vi ska ha en chans till framgång.

So far so good.