Jämförande krigsvetenskap

Foto: CJCS

På försvarsbloggarna, speciellt Krigsvetenskapsakademiens Strategi och krigskonst, har debattinläggen och kommentarerna för ett svenskt sega gubbar-försvar börjat komma allt tätare. Jag håller som bekant inte med. Vi kan inte positivt påverka vår säkerhet eller våra intressen genom att trycka i skogen, om den inte ligger i Finland.

En svensk expeditionär förmåga behöver byggas för att möta svenska behov, så vi ska inte dra för omfattande slutsatser av den amerikanska diskussionen om deras försvarsmakts framtid; men man kan dra nytta av andras erfarenheter utan att för den skull göra en copy-paste.

USA:s ÖB amiral Mike Mullen höll en föreläsning på Kansas State i onsdags. Han tog bland annat upp sina erfarenheter av det moderna krigets natur och hur USA:s försvarsmakt och regering bör hantera det. Mullen betonade tre punkter:

1. Militärmakt, eller snarare militära förmågor och resurser, bör inte vara den sista utvägen
2. Våld bör, i största möjliga utsträckning, utövas precist och principfast
3. Kvaliteten på personal, träning och system är viktigare än antalet plattformar

Den första punkten kan av en svensk publik upplevas som väldigt provocerande, men vad han menar är att militären har en unik förmåga till snabba insatser i alla typer av kriser och katastrofer och att den är en tillgång i även politiska och diplomatiska sammanhang. Militären bör därför vara inblandad från första början i en whole of governement approach.

Det bör kanske för säkerhets skull påpekas att han talar om den amerikanska militären.

I USA har Foggy Bottom obetydliga resurser jämfört med Pentagon, USA lägger lika mycket på försvar som resten av världen tillsammans, men i Sverige har SIDA nästa lika stor budget som Försvarsmakten. Deras problem är att de icke-militära instrumenten är för svaga och vårt att de civila har allvarliga samarbetssvårigheter.

Jag antar att alla har sina problem.

Det är en sak att inte oroa sig över antalet plattformar om man för befälet över planetens överlägset mest kapabla försvarsmakt; en helt annan att göra det när man är nere på sin sista.

Mullen hade även en väldigt bra liknelse för hur framgång eller seger i Afghanistan skulle se ut:

In other words, success in these types of wars is iterative; it is not decisive. There isn’t going to be a single day when we stand up and say, that’s it, it’s over, we’ve won. We will win but we will do so only over time and only after near constant reassessment and adjustment. Quite frankly, it will feel a lot less like a knock-out punch and a lot more like recovering from a long illness.

Det var ju en mycket mer kortfattad och kärnfull formulering än mitt eget utdragna försök för någon vecka sedan. En utskrift och video från föreläsningen samt den efterföljande frågestunden finns här.