Behovsanalys

Jag hamnade i en debatt med Sumatra om bland annat sega gubbar bland kommentarerna till ett inlägg på Strategi och krigskonst för två veckor sedan. Det här ganska långa inlägget är delvis en fortsättning på den.

Jag har varit lite osynlig på min egen och "de vanliga" bloggarna under veckan, men både Chefsingenjören och Wiseman tog igår upp pågående förändringar i vår strategiska situation; hur vi påverkas av USA:s QDR och Medvedev-doktrinen respektive hur vår ovilja att låta den solidaritetsförklaring vi avgett få någon som helst substans påverkar andras bild av oss.

I samband med solidaritetsförklaringen har jag några gånger uttryckt det som att den måste få bli dimensionerande eller dras tillbaka. Det här inlägget är ett försök att vara mer konstruktivt, mindre om vad jag är mot och mer om vad jag är för, och definiera vad jag menar med dimensionerande.


Ryssland har varit Sveriges största säkerhetsutmaning i över trehundra år. För ett litet grannland till Ryssland spelar det mindre roll om det senare har tsarvälde, kommunistdiktatur eller pseudo-demokratiskt och nationalistiskt styre; Ryssland är Ryssland och om man inte är försiktig så kan man bli det själv med.

Ibland räcker det inte ens att vara försiktig.

Sedan Sovjetunionens fall har de baltiska staternas återvinna frihet inneburit att Rysslands tillgång till Östersjön begränsas till St Petersburg längst in i Finska viken och den lätt avskurna Kaliningradenklaven. Den politiska omvälvningen kring Östersjön var större än de nya gränserna och innebar inte bara att de baltiska länderna utan även Sverige och Finland integrerades i västliga strukturer.

Under det sena 90-talet var förhoppningar om rysk vilja att integreras i väst tillsammans med rysk militär svaghet oemotståndliga skäl för Sveriges politiker att, med Baltikum och Finland som buffert, lägga statens medel på saker som vinner röster.

Så påbörjade Försvarsmakten sin ”strategiska time out”. Konsekvenserna kan sammanfattas som avrustning; ständiga omorganisationer och flyttkaruseller med påföljande organisatoriskt kaos samt en knappt mätbar operativ ambitionsnivå.

Det enda kvantifierbara målet som överlevde var storleken på de internationella insatserna. Det här har lett en del till att ge de internationella insatserna skulden för invasionsförsvarets avveckling. Ståndpunkten har bland annat varit vanlig i samband med debatterna kring den så kallade Afghanistandoktrinen.

Jag tror tvärtom att vi kan tacka de internationella ambitionerna för att vi har kvar något försvar överhuvudtaget. När konsensus inom det svenska försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget var att den eviga freden brutit ut i Norden var det bara behovet av internationella insatser som kunde motivera försvarsanslagen.


Samtidigt som vi själva blivit så nära NATO-medlemmar ett land kan bli utan att faktiskt vara det har vi även hjälpt de baltiska länderna med vapen och aktiv hjälp in i NATO. En rationell politik helt i linje med svenska säkerhetsintressen om än inte svensk säkerhetspolitisk retorik.

Så länge våra östra grannländer är oberoende och väl förankrade i NATO och EU är ett omfattande isolerat ryskt anfall mot svenskt territorium i det närmaste omöjligt. Logistikkedjan från St Petersburg och Kaliningrad håller inte för flera divisioner på andra sidan Östersjön.

Därför är Baltikums fortsatta frihet ett vitalt svenskt säkerhetsintresse.

Även ett begränsat isolerat anfall är extremt osannolikt. Det Gotlandsscenario som Bo Pellnäs framfört under flera år är mer sannolikt men bara som en del av en större operation för att invadera och ockupera ett eller flera baltiska länder. I det läget skulle frambaserade kust- och luftvärnsrobotförband på Gotland kunna skära av Baltikum från förstärkningar.

I ett större perspektiv är det svenska samhället och den svenska ekonomin extremt beroende av system av system och globala flöden. Ett bra exempel på det senare är Operation Atalanta. Att skydda sjöfarten är en av flottans kärnuppgifter som aldrig borde avvecklats och vi behöver kunna ha en närvaro där våra flöden är sårbara.

Det kan dock lika gärna behöva ske i Östersjön som i Adenviken och i det senare fallet med en motståndare med tillgång till mer än lätta vapen och små motorbåtar. Även om konsekvenserna av ett storskaligt angrepp naturligtvis är värre är sannolikheten för något som kan liknas vid kanonbåtsdiplomati betydligt högre.


De säkerhetspolitiska slutsatserna bör vara att bygga upp ett operativt nordiskt försvarssamarbete inom NATO. Bara NATO har de nödvändiga strukturerna för det nära samarbete som skulle krävas och de enda nordiska länderna utanför NATO är Finland och Sverige.

För tio år sedan fanns kanske möjligheten att EU skulle bygga upp en parallell ledningsorganisation under fransk ledning, men det franska återinträdet i NATO:s alla strukturer har stängt den dörren. De resurser för militär ledning och samverkan EU behöver i framtiden kommer att ”lånas” av NATO utöver de för mindre fredsbevarande operationer.

Försvarsmakten är redan helt NATO-anpassad och i och med solidaritetsförklaringen har vi även redan tagit hela risken med att ingå en allians. Det är dock bara genom fullt medlemskap som vi får fördelarna med den investering vi gjort.

Som jag skrivit tidigare så finns det dock historia som förskräcker när det gäller hur Sverige anslutit sig till internationella samarbeten.

När det gäller den amerikanska orminriktningen så påverkar den oss mindre än övriga Europa. Den hjälp vi skulle behöva i ett krisläge vore flyg- och amfibiestridskrafter som snabbt kan omgrupperas globalt.


Hur bör då försvaret se ut för att möta hoten ovan inom ramen för den säkerhetspolitiken? Det som behövs för det nationella militära försvaret är ett starkt skalförsvar. Utöver detta krävs en robust expeditionär snabbinsatsförmåga i närområdet och en begränsad förmåga till insatser utanför det.

Den försvarsmakt som beskrivs i IO 2014 är otillräcklig för att möta de två inledande behoven; den går dock att bygga vidare på om man behåller viss dimensionerande utrustning och infrastruktur. Det handlar med andra om en målbild för IO 2020.

Det finns mycket som är bra med den pågående omställningen som behöver tas till vara:

• Fokus på operativ förmåga och på snabbt gripbara modulära förband med anställda och kontrakterade soldater
• För snabbinsatser i närområdet, och de flesta insatser utanför det, är bataljonstridsgrupp den relevanta förbandsstorleken
• Den höjda ambitionsnivån för Hemvärnet

Det som oroar är bland annat att:

• Genomförande av det nya personalförsörjningssystemet verkar hafsigt och forcerat
• En kris i närområdet kräver förmåga till brigadstrid; vilket kräver mer än brigadstaber
• Steget från målsättning till levererbar operativ effekt är mycket långt och dyrt

Det som saknas på armésidan är reservbrigader eller möjligen reservbrigadstridsgrupper. Plural. Förband som inte behöver rotera genom perioder av beredskap och insats på samma sätt som de övriga kontraktsförbanden men väl hållas samövade och fullt utrustade. Organisatoriskt bör de vara uppbyggda som de övriga manöverförbanden för att bibehålla full interoperabilitet och modularitet, men eftersom det rör sig om förband som normalt bara ska mobiliseras vid en allvarlig kris i närområdet bör det dock uteslutande röra sig om mekaniserade förband.

Dessutom behöver RBS 97 bytas ut mot ett modernt system med lång räckvidd och förmåga att bekämpa både kryssnings- och medeldistansrobotar; det vill säga MEADS eller SAMP/T.


Det som saknas på marinsidan är volym och slutförda projekt. Visbykorvetterna behöver färdigställas; inklusive RBS 15 Mk3/4, luftvärnsrobotar och UAV. Om klassen håller vad den lovar bör den förlängas med tre fartyg. För att klara eskortrollen bör fyra till sex lätta fregatter anskaffas. Ett modernt alternativ med låg risk kan vara att ta rygg på den Israeliska MEKO CSL ordern som verkar vara på gång. A26 ordern behöver utökas till tre enheter för en ubåtsflottilj på sex u-båtar i två klasser och ett andra stridsstödsfartyg beställas.

Syftet med dessa nya kölar är att alltid ha svenska ytstridsfartyg på Östersjön och u-båtar under dess yta.

Alltid.

Om vi ska kunna verka med brigadstridsgrupp i Baltikum behöver vi dessutom kunna få dit den och hålla den försörjd. I ett läge med förhöjd spänning, vilket är en förutsättning för att behovet ska uppstå, krävs det eskortfartyg för det.


Det som saknas på flygvapensidan är vapen-, stör- och spaningssystem till Gripen samt helikoptrar. Nya jaktrobotar är på gång men hur blir det med ersättarna för RB 75 och BK 90? På sikt kan en operativ efterföljare till nEUROn ge Flygvapnet förmåga att bekämpa mål djupt inne i fientligt luftrum. En lösning som finns tillgänglig redan idag, och till ett väsentligt lägre pris, är kryssningsrobotar som KEPD 350 Taurus.

Flygvapnet var väldigt diskreta angående Sk 37E "Störviggen" så länge de flög, så det är möjligt att den nuvarande förmågan bara är hemlig; man kan ju alltid hoppas. Spaningskapseln SPK 39 börjar bli materielprojektens Duke Nukem Forever. Det är kanske dags att börja titta på alternativen.

Någon gång kring 2020 behöver även samtliga Gripar börja moderniseras till en så ambitiös E/F-modell som möjligt. Den som vill spara pengar på HTM:en bör titta på videoklippet nedan.



Även om och när eländet med Helikopter 14 får ett slut och alla 18, eller möjligen 25, maskinerna är operativa någon gång på andra sidan 2020 så kommer de att vara alldeles för få. 18 medeltunga helikoptrar räcker inte ens för ubåtsjakt, räddning och stöd till jägar- och specialförbanden. Transport av trupp och last för ens de två lätta bataljonernas behov kräver lika många till även om vi inskränker oss till att kunna lyfta en kompani i taget.

Nu när det gamla bassystemet är avvecklat, och Flygvapnets numerär så låg, måste baserna få eget permanent luftförsvar och fortifikatoriskt skydd. Ska vi kunna ta emot andra länders stridsflyg behöver det förberedas med bland annat upprättandet av reservbasbataljoner.


Som Clausewitz påpekade så är den bästa strategin att alltid vara stark. Om ett användande av militära maktmedel mot ett av grannländerna i väst innebär väpnad konflikt med ett samlat Norden inom NATO så lockas ingen rysk ledare av alternativet.

Vi uppnår därmed den framtid av hundvalpar, fred och Pripps blå-stunder i skärgården vi är ute efter.

Jag hoppas att jag tolkat Folkpartiets försvarspolitiska utspel rätt i att det är i samma riktning som mina förslag ovan. Allan Widman skrev på sin blogg igår att han skulle lägga upp ett inlägg i frågan under dagen. Vi får ser om det verkar fortsätta peka i rätt riktning.

Uppdatering: Intervjun i SvD och på ledarbloggen var ju i alla fall lovande.