Obamas långa beslutsprocess landade till slut i en väl övervägd strategi, men det kommer att ta lång tid och kräva stora insatser för att reparera skadan av att lämna den offentliga debatten till Afghanistaninsatsens kritiker i tre månader.
Wiseman brukar säga att krig är en materielsport. Jag har ett mer humanistiskt perspektiv; om än inte nödvändigtvis mer humant. Väpnade konflikter är i grunden politiska konflikter och folkviljan är det som är avgörande. Även om det finns exempel på krig som varit så totala att de slutat med att någon sida blivit helt utplånad är det vanliga att en, eller flera, deltagande sidor till slut får nog.
Eller för att citera Gunnery Sergeant Hartman i Stanley Kubricks Full Metal Jacket: "It is a hard heart that kills".
När målen för konflikten är begränsade och avlägsna blir bilden av den betydligt viktigare än objektiva fakta på marken. En dominerande narrativ är inte oberoende av den observerbara verkligheten men utgör en gruppsykologisk process; en kollektiv perception. En effektiv informationskampanj bygger på fakta, men att ha fakta på sin sida är i sig otillräckligt eftersom en bra produkt faktiskt inte säljer sig själv.
När McChrystal ställde upp på en längre 60 Minutes-intervju, och åkte och talade på ett seminarium i London, möttes det av närmast hysteriska protester från krigsmotståndare i USA som såg det som en informationskampanj från generalens sida. De hade inte helt fel. McChrystal inser hur avgörande informationsoperationer är för framgång i Afghanistan, men avsikten var snarare att genomföra Obamas politik än att påverka den; vid den tiden trodde få amerikanska militärer att den behövde påverkas.
Resultatet blev att alla i ledande ställning i USA belades med munkavle.
Nu har dock försöken att vinna opinionen återupptagits. Till exempel har McChrystal efter utskottsförhören passerat Riz Kahn och Christiane Amanpour på vägen tillbaka till Kabul. Förhoppningsvis kan momentum vändas mot talibanerna inte bara på marken utan även i det kollektiva medvetandet.
Hm, det där sista lät ju okaraktäristiskt New Age för att komma från mig. Vad kommer härnäst? Att stirra på getter?
torsdag 10 december 2009
onsdag 9 december 2009
McChrystal och Eikenberry inför kongressutskott
General McChrystal och ambassadör Eikenberry vittnade under tisdagen inför representanthusets och senatens försvarsutskott. Bemötandet var ungefär som väntat. Republikanerna försökte få dem att säga att presidenten inte gav dem allt de behövde och de mer progressiva demokraterna försökte få dem att erkänna att insatsen är menings- och utsiktslös.
I bägge fallen utan framgång.
Förre presidentkandidaten senator John McCain är en av senatens största hökar och senator Jim Webb är en av de tuffaste kritikerna av Afghanistankriget. Jag tar med två klipp med herrarnas frågor som ger en ganska heltäckande bild av de sex och en halv timmarna utan att ta lika lång tid i anspråk.
Jag har även lagt in pdf:er med de inledande uttalandena och det går att se utfrågningen i sin helhet på C-SPAN.
Final/Not for distribution
Statement of Ambassador Karl Eikenberry Before the House Armed Services
I bägge fallen utan framgång.
Förre presidentkandidaten senator John McCain är en av senatens största hökar och senator Jim Webb är en av de tuffaste kritikerna av Afghanistankriget. Jag tar med två klipp med herrarnas frågor som ger en ganska heltäckande bild av de sex och en halv timmarna utan att ta lika lång tid i anspråk.
Jag har även lagt in pdf:er med de inledande uttalandena och det går att se utfrågningen i sin helhet på C-SPAN.
Final/Not for distribution
Statement of Ambassador Karl Eikenberry Before the House Armed Services
söndag 6 december 2009
Bakom kulisserna
New York Times har idag en artikel om den tre månader långa beslutsprocessen bakom tisdagens Obamatal. Den bygger på ett antal anonyma källor som ska styrka varandra så den kan tänkas ligga nära sanningen. Min egen erfarenhet av beslutsprocesser där motstridiga viljor och synsätt ska samsas är att det är svårt nog att enas om vad man beslutat; närmast omöjligt att enas om hur man kom fram till det.
Någon absolut objektiv sanning kan vi nog aldrig förvänta oss.
Beskrivningen bär dock sannolikhetens prägel. Obama och hans rådgivare har lagt mycket tid på en mycket grundlig genomgång av, och livlig debatt kring, vägen framåt i Afghanistan och Pakistan. För oss som varit utanför processen har den skymtat fram genom läckor och försök att påverka opinionen, och därmed beslutsprocessen, i en viss riktning.
Efter att McChrystal-rapporten läckt cirkulerades bara 20 papperskopior av alternativen för truppförstärkningar. Läckorna, och den våldsamma reaktionen på McChrystals svar på en fråga på ett seminarium i London, fick militären att chockat inse att strategirevisionen inte bara skulle förfina den strategi som presenterats i mars utan förutsättningslöst såg över hela det amerikanska agerandet i regionen.
I Vita huset hade man under sommaren läst Gordon M Goldsteins Lessons In Disaster om Vietnamkriget. Det misstag Obama och hans stab var fast beslutna att inte upprepa var Kennedys och Johnssons okritiska accepterande av militärledningens dominoteori. Militärens analys av sambanden mellan al Qaida och Talibanerna, möjligheterna till förhandlingar med de senare och konsekvenserna av ett amerikanskt misslyckande eller tillbakadragande skulle mötas med skepsis och en djupgående egen analys.
Det är detta som tagit tre månader.
Ansvaret för den amerikanska kampanjen mot jihadis i Pakistan vilar på CIA, med visst stöd av de mer hemliga special- och underrättelseförbanden, så de delarna har inte fått samma offentlighet som Afghanistanstrategin. Här gavs klartecken till en geografiskt utökad kampanj så fort den får pakistanskt medgivande utan något TV-tal.
Gates och Clinton fick till slut Obama att acceptera betydande truppförstärkningar trots presidentens stora oro över de långsiktiga kostnaderna. I oktober lyckades man skapa konsensus om de nu mer avgränsade målen att försvaga talibanerna och bara fokusera på att stärka de mest kritiska funktionerna inom den afghanska staten. Vid nästa möte uttalade Obama vad som skulle krävas för att han skulle acceptera en större förstärkning.
Han ville ha en surge.
Den slutliga planen, kallad Max Leverage, presenterades vid ett mycket långt möte i Vita huset 23 november. Biden var fortfarande skeptisk och Obama gav inget tydligt beslut under mötet. Man får hoppas att presidentens ståndpunkt och avsikt blir tydligare med tiden.
Någon absolut objektiv sanning kan vi nog aldrig förvänta oss.
Beskrivningen bär dock sannolikhetens prägel. Obama och hans rådgivare har lagt mycket tid på en mycket grundlig genomgång av, och livlig debatt kring, vägen framåt i Afghanistan och Pakistan. För oss som varit utanför processen har den skymtat fram genom läckor och försök att påverka opinionen, och därmed beslutsprocessen, i en viss riktning.
"The White House suspected the military of leaking details of the review to put pressure on the president. The military and the State Department suspected the White House of leaking to undercut the case for more troops. The president erupted at the leaks with an anger advisers had rarely seen, but he did little to shut down the public clash within his own government."Enligt artikeln så är de rykten som cirkulerat i media om att vicepresident Joe Biden, säkerhetsrådgivare James Jones och vita husets stabschef Rahm Emanuel drivit på för en mindre och snävare strategi fokuserad på terroristbekämpning sanna. Mot Bidens grupp av skeptiker stod en grupp som ville ge McChrystal det han bad om; bestående av utrikesminister Hillary Clinton, försvarsminister Robert Gates och ÖB Michael Mullen.
Efter att McChrystal-rapporten läckt cirkulerades bara 20 papperskopior av alternativen för truppförstärkningar. Läckorna, och den våldsamma reaktionen på McChrystals svar på en fråga på ett seminarium i London, fick militären att chockat inse att strategirevisionen inte bara skulle förfina den strategi som presenterats i mars utan förutsättningslöst såg över hela det amerikanska agerandet i regionen.
I Vita huset hade man under sommaren läst Gordon M Goldsteins Lessons In Disaster om Vietnamkriget. Det misstag Obama och hans stab var fast beslutna att inte upprepa var Kennedys och Johnssons okritiska accepterande av militärledningens dominoteori. Militärens analys av sambanden mellan al Qaida och Talibanerna, möjligheterna till förhandlingar med de senare och konsekvenserna av ett amerikanskt misslyckande eller tillbakadragande skulle mötas med skepsis och en djupgående egen analys.
Det är detta som tagit tre månader.
Ansvaret för den amerikanska kampanjen mot jihadis i Pakistan vilar på CIA, med visst stöd av de mer hemliga special- och underrättelseförbanden, så de delarna har inte fått samma offentlighet som Afghanistanstrategin. Här gavs klartecken till en geografiskt utökad kampanj så fort den får pakistanskt medgivande utan något TV-tal.
Gates och Clinton fick till slut Obama att acceptera betydande truppförstärkningar trots presidentens stora oro över de långsiktiga kostnaderna. I oktober lyckades man skapa konsensus om de nu mer avgränsade målen att försvaga talibanerna och bara fokusera på att stärka de mest kritiska funktionerna inom den afghanska staten. Vid nästa möte uttalade Obama vad som skulle krävas för att han skulle acceptera en större förstärkning.
"Still, for the first time, he made it clear that he was ready to send more troops if a strategy could be found to ensure that it was not an endless war. He indicated that the Taliban had to be beaten back. “What do we need to break their momentum?” he asked.Gates ledde så framtagandet av en ny plan, kallad Option 2A, som minskade den amerikanska truppförstärkningen från 40 000 till 30 000 man med förhoppningen att andra NATO-länder skulle stå för mellanskillnaden. Dessa trupper skulle tillföras under 18 månader. Obamas reaktion var att han ville ha en snabbare förstärkning och ett snabbare tillbakadragande.
Four days later, at a meeting with the Joint Chiefs of Staff on Oct. 30, he emphasized the need for speed. “Why can’t I get the troops in faster?” he asked. If they were going to do this, he concluded, it only made sense to do this quickly, to have impact and keep the war from dragging on forever. “This is America’s war,” he said. “But I don’t want to make an open-ended commitment."
Han ville ha en surge.
Den slutliga planen, kallad Max Leverage, presenterades vid ett mycket långt möte i Vita huset 23 november. Biden var fortfarande skeptisk och Obama gav inget tydligt beslut under mötet. Man får hoppas att presidentens ståndpunkt och avsikt blir tydligare med tiden.
torsdag 3 december 2009
Perception
Min första reaktion på Obamas tal, och uppfattning om den reviderade strategin, var ganska skeptisk. Min stora oro var att den amerikanska regeringen övergivit den integrerade militära och civila strategi man presenterade i mars, och den COIN-kampanj McChrystal tagit fram för att implementera den militära delen, för en diskret rusning mot utgången.
Jag kan börja med att säga att jag är lättad och lugnad.
Problemet är att min första reaktion i huvudsak var en produkt av att ha följt den amerikanska debatten de senaste månaderna och att mina farhågor lugnades först efter att ha lyssnat mig genom fem timmar utskottsförhör från onsdagen.
Det har under flera år funnits en mycket livlig amerikansk debatt mellan ”terroristbekämpare” och ”upprorsbekämpare”. Den har ursprungligen huvudsakligen förts mellan experter men allteftersom COIN-doktrinen fått inflytande över den amerikanska politiska och militära ledningen har den blivit alltmer offentlig.
När Obamaregeringen började behandla McChrystalrapporten och utvärdera hur man skulle gå vidare internt i början av augusti tog man en tre månader lång time-out från den offentliga arenan. Det tomrummet fylldes av spekulationer och spinn. En av de tolkningar som kom att dominera var att konflikten mellan CT- och COIN-lägren nu utkämpades i de strategimöten som pågick i Vita huset; och att CT-lägret under vicepresident Bidens ledning höll på att vinna.
Vi får vänta på de traditionella avslöjande politiska memoarerna för att få en bättre bild, men om det fanns en sådan konflikt så tyder slutresultatet snarare på att det blev en närmast total COIN-seger.
Den egna långa tystnaden gör att det kommer att krävas en massiv mediekampanj från den amerikanska regeringen för att förklara vad man faktiskt försöker göra. Det är inte många, på någon sida av Atlanten, som har tid eller intresse nog att lägga den tid på att följa parlamentariska utskottsförhör som undertecknad gör.
Utskottsförhören fortsätter idag torsdag klockan 15:00 svensk tid och kan följas live på C-SPAN.
Uppdatering: Clinton och Gates upprepar sin viktigaste talkingpoint på Meet The Press.
Jag kan börja med att säga att jag är lättad och lugnad.
- Den nya strategin är i själva verket bara en mer avgränsad och förtydligad version av den tidigare
- Tillbakadragandet av amerikanska enheter, och överlämningen till afghanska enheter, som ska inledas under juli 2011 gäller bara markstridsförband och utgör inte på något sätt en ”reträtt”
- Det huvudsakliga syftet med att sätta ett datum för när det här överlämnandet ska inledas är att sätta press på den afghanska regeringen
Problemet är att min första reaktion i huvudsak var en produkt av att ha följt den amerikanska debatten de senaste månaderna och att mina farhågor lugnades först efter att ha lyssnat mig genom fem timmar utskottsförhör från onsdagen.
Det har under flera år funnits en mycket livlig amerikansk debatt mellan ”terroristbekämpare” och ”upprorsbekämpare”. Den har ursprungligen huvudsakligen förts mellan experter men allteftersom COIN-doktrinen fått inflytande över den amerikanska politiska och militära ledningen har den blivit alltmer offentlig.
När Obamaregeringen började behandla McChrystalrapporten och utvärdera hur man skulle gå vidare internt i början av augusti tog man en tre månader lång time-out från den offentliga arenan. Det tomrummet fylldes av spekulationer och spinn. En av de tolkningar som kom att dominera var att konflikten mellan CT- och COIN-lägren nu utkämpades i de strategimöten som pågick i Vita huset; och att CT-lägret under vicepresident Bidens ledning höll på att vinna.
Vi får vänta på de traditionella avslöjande politiska memoarerna för att få en bättre bild, men om det fanns en sådan konflikt så tyder slutresultatet snarare på att det blev en närmast total COIN-seger.
Den egna långa tystnaden gör att det kommer att krävas en massiv mediekampanj från den amerikanska regeringen för att förklara vad man faktiskt försöker göra. Det är inte många, på någon sida av Atlanten, som har tid eller intresse nog att lägga den tid på att följa parlamentariska utskottsförhör som undertecknad gör.
Utskottsförhören fortsätter idag torsdag klockan 15:00 svensk tid och kan följas live på C-SPAN.
Uppdatering: Clinton och Gates upprepar sin viktigaste talkingpoint på Meet The Press.
onsdag 2 december 2009
Rien ne va plus
Så har Obama slutligen hållit sitt Afghanistantal och kanske gett konturerna av en Obamadoktrin för amerikansk utrikespolitik. Talet var i huvudsak riktat till en inhemsk publik och lade fram en tredelad plan för Afghanistan och Pakistan.
De tre delarna av strategin är:
Det känns dessutom inte som om händelseutvecklingen i Afghanistan kommer att tillåtas påverka tidsplanen och att ISAF förmodligen kommer att avvecklas parallellt med den amerikanska truppnärvaron.
[Jag har ändrat uppfattning, se nästa inlägg, men låter ändå det sista stycket stå kvar.]
Uppdatering: McChrystal kommenterar Obamas tal och de kommande utmaningarna vid onsdagsmorgonens videokonferens.
De tre delarna av strategin är:
- En 18 månader lång förstärkning av de amerikanska militära styrkorna i landet för att pressa tillbaka Talibanerna och snabbt bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna följd av en gradvis avveckling av insatsen
- En civil kraftsamling i Afghanistan där han antydde att man om det blir nödvändigt kommer att arbeta runt regeringen i Kabul
- Ett fördjupat samarbete med Pakistan
Det känns dessutom inte som om händelseutvecklingen i Afghanistan kommer att tillåtas påverka tidsplanen och att ISAF förmodligen kommer att avvecklas parallellt med den amerikanska truppnärvaron.
[Jag har ändrat uppfattning, se nästa inlägg, men låter ändå det sista stycket stå kvar.]
Uppdatering: McChrystal kommenterar Obamas tal och de kommande utmaningarna vid onsdagsmorgonens videokonferens.
tisdag 1 december 2009
Vietnamigt
Amerikanska media och webbfora närmar sig kokpunkten inför president Obamas tal om den nya Afghanistanstrategin på West Point klockan två i natt svensk tid.
De trötta klyschorna om hur Afghanistan är Obamas Vietnam har rätt i en aspekt: den amerikanska opinionen börjar bli lika polariserad som under Vietnamkriget.
Sedan valnederlaget i förra årets presidentval har Republikanerna drabbats av en ledarskapskris där partiet riskerar att kapas av den yttersta dumhögern personifierad av Sarah Palin och Rush Limbaugh. När nu oppositionen inskränkts till ren obstruktion har yttersta dumvänstern inom Demokraterna drabbats av minnesförlust och hybris.
Den kollektiva minnesförlusten yttrar sig i mycket arga anklagelser om Obamas oerhörda svek när han inte omedelbart drar hem alla trupper från Afghanistan. Han ska tydligen genom någon sorts telepati lovat dem att avsluta kriget i Afghanistan. Det vara bara för alla andra som det lät som upprepade löften om att avsluta det stora misstaget i Irak och tillföra tillräckliga resurser för att vinna i Afghanistan.
Övermodet består i att tro att bara för att oppositionen för tillfället är nere för räkning så är det riskfritt att splittra det egna partiet inför kongressvalet 2010. För de kan väl inte vara så förvirrade att de tror att Obama kommer att upphäva de order han gav i söndags om de bara är tillräckligt högljudda?
Jag tar med ett klipp med Keith Olberman från gårdagens Countdown på MSNBC. Han hinner häva ur sig en bedövande och bedrövande mängd faktafel under dryga nio minuter. Det skulle bli för långt om jag skulle rätta alla så jag låter dem, i alla fall för tillfället, alla stå oemotsagda. Poängen är att ge ett exempel på demokraternas vänsterflygels ståndpunkt.
De trötta klyschorna om hur Afghanistan är Obamas Vietnam har rätt i en aspekt: den amerikanska opinionen börjar bli lika polariserad som under Vietnamkriget.
Sedan valnederlaget i förra årets presidentval har Republikanerna drabbats av en ledarskapskris där partiet riskerar att kapas av den yttersta dumhögern personifierad av Sarah Palin och Rush Limbaugh. När nu oppositionen inskränkts till ren obstruktion har yttersta dumvänstern inom Demokraterna drabbats av minnesförlust och hybris.
Den kollektiva minnesförlusten yttrar sig i mycket arga anklagelser om Obamas oerhörda svek när han inte omedelbart drar hem alla trupper från Afghanistan. Han ska tydligen genom någon sorts telepati lovat dem att avsluta kriget i Afghanistan. Det vara bara för alla andra som det lät som upprepade löften om att avsluta det stora misstaget i Irak och tillföra tillräckliga resurser för att vinna i Afghanistan.
Övermodet består i att tro att bara för att oppositionen för tillfället är nere för räkning så är det riskfritt att splittra det egna partiet inför kongressvalet 2010. För de kan väl inte vara så förvirrade att de tror att Obama kommer att upphäva de order han gav i söndags om de bara är tillräckligt högljudda?
Jag tar med ett klipp med Keith Olberman från gårdagens Countdown på MSNBC. Han hinner häva ur sig en bedövande och bedrövande mängd faktafel under dryga nio minuter. Det skulle bli för långt om jag skulle rätta alla så jag låter dem, i alla fall för tillfället, alla stå oemotsagda. Poängen är att ge ett exempel på demokraternas vänsterflygels ståndpunkt.
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Jag nöjer mig med att citera Rob Riggles klassiska replik: ”AAARGH, HIPPIES! BOARDS!”| The Daily Show With Jon Stewart | Mon - Thurs 11p / 10c | |||
| Marines in Berkeley | ||||
| ||||
tisdag 24 november 2009
Dripp dropp
Enligt de senaste läckorna och ryktena i Washington kommer president Obama att tillkännage sitt beslut om strategi och styrkenivåer för Afghanistan efter Thanksgiving. Ett sent möte mellan presidenten och hans rådgivare i måndags kväll ska ha varit det sista strategimötet innan Obama bestämmer sig.
Det beslut som ska vara det mest sannolika är en förstärkning med ytterligare 34 000 amerikanska soldater under 2010. Förstärkningarna kommer att tillföras gradvis och med ”avfarter” för att sätta press på den afghanska regeringen att bekämpa korruption och snabbare ta ett större ansvar för den egna säkerheten.
En tydlig skillnad jämfört med den nuvarande strategin är ett tydligare fokus på en explicit exit strategy: när och hur USA och NATO ska lämna över säkerhetsansvaret till afghanerna själva.
Mycket av debatten inom den amerikanska ledningen under de senaste månaderna har varit mellan förespråkare av en strategi baserad på Counterinsurgency, eller COIN, och anhängare av en baserad på Counterterrorism, eller CT; skillnaden mellan att försöka vinna över befolkningen eller döda terrorister.
På grund av bristande förståelse för vad detta innebär har många krigsmotståndare stött den senare linjen; i media ofta identifierad med vicepresident Biden. Den innebär visserligen färre trupper, men även utökad användning av flyg- och specialförband; det vill säga just de "terrorbombningar" och "krigsförbrytelser" som får före detta nedrustningsambassadörer och försvarsministrar att bli hysteriska.
CT kommer förmodligen att spela en stor roll framöver, men det betyder inte att Obama kommer att uppehålla sig vid det när han presenterar sitt beslut. Det är nämligen ingen nyhet. Sedan årsskiftet har antalet robotangrepp med förarlösa flygplan i Pakistan ökat markant, och även antalet dödade ledande jihadis. De amerikanska operationerna i Afghanistan leds av den amerikanska militären under mycket stor mediebevakning medan de i Pakistan utförs av CIA i stort sett utan att lämna spår i den västerländska offentligheten.
För att stabilisera Afghanistan krävs en tonvikt på COIN men för att bekämpa al Qaida, och dess hangarounds, krävs CT. Det är dock inte opportunt att påpeka att det här är två olika saker.
De militära förstärkningarna ska, igen enligt ryktet, bestå av 23 000 soldater i tre armébrigader och en marinkårsbrigad; 7 000 man i en nytt amerikanskt divisionshögkvarter för ISAF-styrkorna i södra Helmand och slutligen ytterligare 4 000 instruktörer för att utbilda och handleda den afghanska armén.
Någon vecka efter tillkännagivandet väntas ett nytt NATO-toppmöte om att utöka den övriga alliansens bidrag till ISAF. Flera NATO-länder, tydligast Storbritannien, har flaggat för att en amerikansk förstärkning är en förutsättning för att de ska utöka sina egna ISAF-kontingenter.
Det har varit tal om amerikanska förstärkningar av ISAF-förbanden utanför de södra och västra regionerna, där man redan har en betydande närvaro, detta hade dock krävt en betydligt större förstärkning än den ovan. Den svenska Afghanistanstyrkan i det tyskledda Regional Command North kan med andra ord, oavsett den lokala händelseutvecklingen, inte räkna med en utökad amerikansk närvaro där.
Hur nära det här är det faktiska beslutet får vi, igen enligt ryktet, veta i början av nästa vecka. Om McChrystal dyker upp i Washington under helgen så är det ett tydligt tecken på att beslutet är fattat och ska rullas ut.
Det beslut som ska vara det mest sannolika är en förstärkning med ytterligare 34 000 amerikanska soldater under 2010. Förstärkningarna kommer att tillföras gradvis och med ”avfarter” för att sätta press på den afghanska regeringen att bekämpa korruption och snabbare ta ett större ansvar för den egna säkerheten.
En tydlig skillnad jämfört med den nuvarande strategin är ett tydligare fokus på en explicit exit strategy: när och hur USA och NATO ska lämna över säkerhetsansvaret till afghanerna själva.
Mycket av debatten inom den amerikanska ledningen under de senaste månaderna har varit mellan förespråkare av en strategi baserad på Counterinsurgency, eller COIN, och anhängare av en baserad på Counterterrorism, eller CT; skillnaden mellan att försöka vinna över befolkningen eller döda terrorister.
På grund av bristande förståelse för vad detta innebär har många krigsmotståndare stött den senare linjen; i media ofta identifierad med vicepresident Biden. Den innebär visserligen färre trupper, men även utökad användning av flyg- och specialförband; det vill säga just de "terrorbombningar" och "krigsförbrytelser" som får före detta nedrustningsambassadörer och försvarsministrar att bli hysteriska.
CT kommer förmodligen att spela en stor roll framöver, men det betyder inte att Obama kommer att uppehålla sig vid det när han presenterar sitt beslut. Det är nämligen ingen nyhet. Sedan årsskiftet har antalet robotangrepp med förarlösa flygplan i Pakistan ökat markant, och även antalet dödade ledande jihadis. De amerikanska operationerna i Afghanistan leds av den amerikanska militären under mycket stor mediebevakning medan de i Pakistan utförs av CIA i stort sett utan att lämna spår i den västerländska offentligheten.
För att stabilisera Afghanistan krävs en tonvikt på COIN men för att bekämpa al Qaida, och dess hangarounds, krävs CT. Det är dock inte opportunt att påpeka att det här är två olika saker.
De militära förstärkningarna ska, igen enligt ryktet, bestå av 23 000 soldater i tre armébrigader och en marinkårsbrigad; 7 000 man i en nytt amerikanskt divisionshögkvarter för ISAF-styrkorna i södra Helmand och slutligen ytterligare 4 000 instruktörer för att utbilda och handleda den afghanska armén.
Någon vecka efter tillkännagivandet väntas ett nytt NATO-toppmöte om att utöka den övriga alliansens bidrag till ISAF. Flera NATO-länder, tydligast Storbritannien, har flaggat för att en amerikansk förstärkning är en förutsättning för att de ska utöka sina egna ISAF-kontingenter.
Det har varit tal om amerikanska förstärkningar av ISAF-förbanden utanför de södra och västra regionerna, där man redan har en betydande närvaro, detta hade dock krävt en betydligt större förstärkning än den ovan. Den svenska Afghanistanstyrkan i det tyskledda Regional Command North kan med andra ord, oavsett den lokala händelseutvecklingen, inte räkna med en utökad amerikansk närvaro där.
Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy
Hur nära det här är det faktiska beslutet får vi, igen enligt ryktet, veta i början av nästa vecka. Om McChrystal dyker upp i Washington under helgen så är det ett tydligt tecken på att beslutet är fattat och ska rullas ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
