onsdag 3 september 2014

Katastrof



Den senaste FOI-skandalen är betydligt mycket värre än Saudiaffären eftersom den kan komma att allvarligt skada Sveriges försvars-samarbete med USA. Jag blir alldeles yr av hur vansinnigt det är att ge den kinesiska försvarsindustrin tillgång till källkoden till svensk simuleringsmjukvara.

För USA, Japan, Filippinerna och Vietnam är detta en fientlig handling. Det militärteknologiska samarbetet med Filippinerna och Vietnam är kanske obetydligt men det med USA är helt avgörande för svensk försvarsindustri och svensk försvarsförmåga.

Inte för att lugna drevet utan för att undvika att den för vår säkerhet viktigaste utrikespolitiska relationen lider allvarlig skada, och jag menar "Palme i demonstrationståg med Nordvietnams ambassadör"-skada, måste Jan-Olof Lind avgå och samarbetet mellan KTH och CAE avbrytas; bägge med omedelbar verkan.

Vilka jävla idioter!

Avsnittet av Uppdrag granskning på SVT Play

söndag 13 april 2014

Nästa skiva Salami

Den ryska Salamitaktiken i Ukraina har hittills bara stött på förvirrat och närmast symboliskt motstånd; från både Ukrainas och västländernas sida. När nu Ukraina för första gången försöker försvara sig genom att börja återta de regeringsbyggnader i östra delarna av landet som tagits av Moskvatrogen milis och ryska specialförband är frågan om det kommer att göra någon skillnad för utgången.

Den ryska taktiken i Charkiv, Donetsk och Lugansk är hittills densamma som på Krim. Först kommer protester organiserade av ryska inflytelseagenter och sedan övertagande av regeringsbyggnader av milisförband understödda av ryska specialförband.

På Krim undvek Kiev all konfrontation. Det är oklart ifall detta var handlingsförlamning orsakad av det höga ryska operationstempot eller ett försök att undvika det Georgiska scenariot där användandet av militära medel mot Sydossetien gav ursäkten för den fullskaliga ryska invasionen. Oavsett vilket blev resultatet att Kreml snabbt kunde ta kontrollen över regionen, genomföra en charad till folkomröstning och annektera Krim.

Att undvika att göra motstånd ledde med andra ord snabbt till ett totalt nederlag.

Det är mycket sannolikt att Ukrainska säkerhetsstyrkor i närtid kommer att hamna i strid med de ryska specialförband som opererar i östra Ukraina. Vad händer då? Kommer det att utlösa en fullskalig Rysk invasion över gränsen eller avser Putin att fortsätta på infiltrationsspåret och först eskalera ett större inbördeskrig i östra Ukraina mellan Kiev- och Moskvatrogna grupperingar?

Det som underlättar genomförandet av det senare scenariot är att hela den Ukrainska statsapparaten är grundligt penetrerad av rysk underrättelsetjänst; det är i det närmaste omöjligt för regeringen i Kiev att veta vem som arbetar för Ryssland. Utöver dessa så är det många statstjänstemän vars lojaliteter är mer öppet delade; det som gjort det så enkelt och oblodigt att ockupera de flesta polis-stationerna i öst är att poliserna i dem oftast inte gjorde något motstånd.



Förutom det mer känslogrundade målet att återupprätta det ryska imperiet inom dess “naturliga” gränser så finns det även flera viktiga underleverantörer till rysk försvarsindustri i östra Ukraina, vissa av dessa levererar till och med komponenter till den ryska kärnvapenarsenalen, så oavsett hur kedjan av händelser som leder dit kommer att se ut har jag svårt att se att Putin skulle acceptera en slutpunkt där Ryssland inte kontrollerar dessa fabriker; direkt eller indirekt.

Ingenting tyder på att västländerna är beredda att göra något för att avskräcka honom från att uppnå det och Ukraina är för svagt och splittrat för att på egen hand kunna erbjuda något effektivt motstånd. Trots det kan jag tycka att det fortfarande är värt för dem att försöka. Ett folk behöver kunna se sig självt i spegeln utan att känna avsmak och bara för att ens sak är förlorad betyder inte det att den inte är rättfärdig.

söndag 16 mars 2014

Cui Bono

En närmast reflexmässig reaktion hos faktiska och självidentifierade vänsterintellektuella är att reducera varje konflikt till något som självklart kan förklaras med ekonomiska motiv. Man kan fråga sig ifall detta beror på att de själva uteslutande motiveras av girighet och om så inte är fallet varför de utgår från att alla andra är det.

Detta eviga tjat om cui bono brukar inte behöva följas upp med några faktabaserade argument utan misstanken, eller egentligen misstänkliggörandet, är i sig tillräckligt eftersom "vi vet". Och eftersom "vi vet" så brukar det inte heller löna sig att bemöta dessa påstående med faktabaserade argument.

Exempel på detta är den eviga skrönan att USA invaderade Afghanistan för att säkra pipelines från Centralasien till Pakistan (säkerhetsläget kommer inte att tillåta konstruktionen av någon sådan pipeline under min livstid och även om det vore möjligt är den intäkten, och eventuella negativa effekten för Iran, obetydlig jämfört med kostnaderna för kriget).

Jag stötte på en ny variant av det här fenomenet kopplat till den ryska invasionen av Ukraina och de konsekvenser denna fått på bland annat svensk försvarsdebatt i veckan. Den hävdar att det är det militärindustriella komplexet som vill eskalera konflikten med Ryssland för egen vinning.

När någon anklagar det militärindustriella komplexet för någonting så brukar det som regel av någon anledning vara det i USA eller något annat västland som avses; sällan eller aldrig det ryska eller kinesiska.

Det som gör det hela extra stötande i just det här fallet är att alla själviska ekonomiska motiv talar för att låta Ryssland hållas.

Den här konflikten handlar inte om pengar. Den här konflikten handlar om att Putin vill säkra sitt maktinnehav genom att bygga ett imperium och surfa genom nästa val och in i historieböckerna på en nationalistisk våg. Krim, och eventuella övriga delar av östra Ukraina som inlemmas i det ryska riket, kommer inte i sig att bli en god affär för Putin och hans vänner (även om de blivit obscent rika på att suga ut Ryssland som helhet).

Exakt hur mycket Krim kommer att kosta den ryska eliten återstår att se.

Kalkylen i Kreml har säkerligen utgått från att fortsatta affärer med Ryssland gynnar mycket starka ekonomiska krafter i Europa: från alla förskingrade miljarder i Londons finans- och fastighetsbranscher till franska örlogsvarv via tyskt gasberoende och lukrativa exportaffärer.

Hade Putin fortfarande ägt Tysklands kansler via Gazprom, på det sätt han ägde och äger Gerhard Schröder, så hade det kanske lyckats. Nu heter dock förbundskanslern numera Angela Merkel och jag har drabbats av en rejäl dos kansleravund.

Merkel är sällan snabb till beslut. Hon överväger som regel noga sina alternativ innan hon uttalar sig, men när hon väl formulerat ett beslut brukar det ligga fast. Nu har hon övervägt alternativen, och utforskat det diplomatiska läget, och beslutet är att om Ryssland inte respekterar folkrätten blir det kännbara sanktioner till svar.



Tyskland kommer inte att överge sina grannar för egen ekonomisk vinning och jag känner att det går lite lättare att andas. "Mutti" har satt ner foten och Tyskland väljer den anständiga vägen; inte den mest lönsamma.

söndag 2 mars 2014

Luftslott

Det märks att Ryssland leds av ett gäng gamla chekister. Kombinationen av informationskrigföring, falsk (eller snarare ingen) flagg och dolt uppträdande av specialförband som utmärkt de inledande faserna av invasionen av Ukraina känns väldigt KGB.

Som hantverk betraktat är det imponerande. Speciellt när man jämför med avsaknaden av ledarskap på västsidan. De senaste dagarna är ett skolexempel på hur man besegrar en fiende genom att komma innanför hans OODA-loop; d v s genom att ta initiativet och hålla honom reaktiv.

Inte för att vi sett mycket till reaktioner; lite varmluft möjligen.



Eftersom sannolikheten för att Nato skulle ingripa militärt för att upprätthålla Ukrainas gränser får ses som mycket nära noll inskränker sig omvärldens påtryckningsmedel till diplomatiska och ekonomiska åtgärder.

På det diplomatiska området går det att permanent kasta ut Ryssland ur G8 och att permanent avbryta samarbetet mellan Nato och Ryssland.

På det ekonomiska området går det att rikta sanktioner mot den ryska ledningen, inklusive de oligarker som står Putin nära, frysa deras tillgångar och neka dem visum. På lite längre sikt, och till en betydande investeringskostnad, går det att i Europa ersätta den ryska gasen med amerikansk.

Frågan är dock ifall Väst är villigt att utnyttja ens de möjligheterna; kostnaderna skulle inte enbart drabba Ryssland och vi har samhällen som utmärks av kortsiktighet och girighet. Önsketänkande om att fortsatt samarbete är det enda sättet att påverka Ryssland kommer också att spela en avhållande roll (även om det rör sig om så kallad sunk cost fallacy).

Det är i alla fall vad Putin räknar med och ingenting tyder ännu på att han har fel.

Putin har redan ställt omvärlden inför fullbordat faktum på Krim; frågan nu är hur mycket mer av Ukraina han anser bör införlivas som lydstat(-er) i det nygamla ryska väldet: Donetsk? Luhansk? Charkiv? Hela Svarta havskusten?

Jag har alltid svårt att slita mig från det konstanta nyhetsflödet i såna här situationer, men jag kan inte undvika en självklar reflektion av mer strategisk art:

Sveriges säkerhetspolitik under de senaste dryga årtiondet ligger i spillror och även om alla som är ansvariga för den kan förväntas låtsas som ingenting så kommer det inte att fungera den här gången.

  • Allt naivt önsketänkande om den ryska statens natur och utveckling är avslöjat som sådant
  • Allt naivt önsketänkande om hur effektivt EU är som en säkerhetspolitisk aktör är avslöjat som sådant
  • Allt naivt önsketänkande om att det går att omfattas av Artikel 5 (när det passar oss) utan medlemskap i Nato är avslöjat som sådant

Redan Georgienkriget borde ha räckt som varningsklocka, vi ska vara tacksamma över att vi fått en till. Sverige behöver omedelbart fördubbla sin försvarsbudget och söka medlemskap i Nato. Om vi har riktig tur hinner vi kanske få någon slags grundläggande försvarsförmåga på plats innan det är sudetryssarna i Lettlands tur att räddas av moderlandet.

Uppdatering 17:25
Ian Traynor på The Guardian har skrivit en artikel med ett par deprimerande sannolika scenarier för hur den ryska invasionen av Ukraina kan utvecklas (ett Georgien- och ett Jugoslavienliknande scenario). Som vanligt bör kommentarsfälten på The Guardian undvikas av den som inte är tvångsmässig civilisationsförrädare - de är inte bra för blodtrycket.

torsdag 5 december 2013

Lackmustest

SVT:s Uppdrag granskning har fått ta del av de dokument som Edward Snowden läckte till Glenn Greenwald i våras och har börjat plugga sitt första inslag baserat på dem i övriga media under morgonen. “Avslöjandet” är att Sverige bedriver signalunderrättelsetjänst mot Ryssland och byter delar av det underrättelsematerialet med sina internationella samarbetspartners för att få ta del av deras.

Det vill säga att myndigheten utför sitt uppdrag in enlighet med gällande lagstiftning.

Eftersom det uteslutande är tvångsmässiga landsförrädare som kommer att uppröras av det här så ska det bli intressant att se hur många de är.

onsdag 17 juli 2013

Snömos

Jag antar att de flesta inte har följt Guardians avslöjanden om USA:s och Storbritanniens signalspaningsprogram på internet med riktigt samma fixerade fascination som jag har. Underrättelseläckor är ju alltid intressanta, men själva cirkusen runt omkring och vad som hänt i Guardians kommentarsfält har varit en oemotståndlig dokusåpa - eller möjligen freak show.

Svenska media har mest refererat Guardian och vi har inte fått mycket till svensk debatt i frågan, men i ett inlägg på Brännpunkt i dagens SvD så argumenterar statsvetana Mi Lennhag och Lennart Lundquist med utångspunkt från Snowdens avslöjanden för ett absolut meddelarskydd, även om de inte riktigt formulerar det på det sättet, och eftersom jag inte har något bättre för mig just nu så ska jag förklara varför jag tycker att de har fel.

Grunden för “visslarstatus” är att avslöja brott eller oegentligheter. Själv har jag, till skillnad från alla som inte vid det här laget blivit bortskrämda från kommentarsfälten på guardian.co.uk, svårt att se att de program för underrrättelseinhämtning som avslöjats skulle vara olagliga.

Som tur är så har EFF stämt den amerikanska staten baserat på de avslöjanden Snowden gjort så rättsläget kommer att bli klarlagt. Min gissning är att det enda olagliga som avslöjats är James Clappers uttalanden om inhämtningens omfattning inför kongressen som bör kunna räknas som mened.

Det är nog tyvärr omöjligt att komma överens om vad som utgör oegentligheter i sammanhanget. Klyftan mellan de som ser behovet av en stark stat och de som inte gör det är förmodligen oöverstiglig.

Min andra invädning mot artikeln är att varken yttrandefriheten eller meddelarskyddet är abslout eller oinskränkt. Förutom det svagare meddelarskyddet för privatanställda, som de nämner, är lagstiftningen mycket tydlig med att göra undantag för rikets säkerhet och rikets förhållande till främmande makt.

Det Snowden gjort är med andra ord staffbart enligt svensk lag precis som det är det enligt amerikansk; att vara statsvetare och argumentera som om så inte vore fallet är inte helt klädsamt. Om nu inte poängen var just att vi bör göra yttrandefriheten och meddelarskyddet absolut, men i så fall är det ett otydligt formulerat argument.

Jag håller med artkelförfattarna om att meddelarskyddet behöver stärkas och likställas för privat- och offentliganställda, men att detta skulle innebära att inga hänsyn längre ska tas till rikets säkerhet eller förhållande till främmande makt är för mig, och förhoppningsvis för en överväldigande majoritet i Riksdagen, helt oacceptabelt.

Att den svenska regeringen inte tar ställning för Snowden har dock mindre att göra med strikt juridiska hänsyn än det faktum att svensk signalunderrättelsetjänst haft ett mycket nära samarbete med sina brittiska och amerikanska motsvarigheter sedan början av andra världskriget.

Detta samarbete avmattades inte ens under de mest radikala åren inom svensk utrikespolitik under det tidiga 70-talet.

Det svenska intresset för att göra någonting som kan skada ett så långvarigt, och för rikets säkerhet avgörande, samarbete är naturligtvis noll. Detsamma gäller i större eller mindre utsträckning även alla andra västeuropeiska länder.

Artikelförfattarna ser det bristande stödet för Snowden som beklämmande, berömmer Frankrike för sin kritik och anklagar Spanien för “ett rättslöst och närmast unikt frihetsberövande av Bolivias president Evo Morales”.

Hollandes kritik hade kanske kunna uppfattas som mer än ett cyniskt utspel från den mest impopuläre franske presidenten någonsin för att distrahera hemmaopinionen om det inte vore för det faktum att fransk säkerhets- och underrättelsetjänst har motsvarande program som den amerikanska om än i något mindre skala och med betydligt mindre lagreglering.

Ingen har frihetsberövat Evo Morales; hans plan nekades tillträde till ett antal länders luftrum. Alla länder har rätt att neka främmande statsluftfartyg tillträde till sitt luftrum om de så önskar.

Debattartikeln på Brännpunkt är dock ett under av rationalitet och politisk centrism jämfört med vad som skrivits i kommentarsfälten på Guardians nätupplaga den senaste månaden. De traditionella Guardian-läsarna, tänk samhällskunskapslärare i manchesterkavaj, har trängts undan av en ohelig allians av amerikanska libertarianer och Tea Party-anhängare på ena sidan Atlanten och radikal antiglobaliseringsvänster med rejäla inslag av konspirationsteoretiker på bägge sidor.

Galenskapen är piskad till skum i kommentarstrådar på flera tusen inlägg.

De allt färre enstaka kommentarerna som ifrågasätter den kollektiva psykosen som utvecklats där avfärdas omedelbart som NSA-anställda. Inte helt oväntat har de flesta inläggen som inte är helt okritiska till att västvärlden är en fascistisk diktatur som är omöjlig att skilja från 1984 under de senare veckorna mer tagit formen av enstaka brandfacklor av typen “America Fuck Yeah!”; inte oväntat eftersom det är meningslöst att försöka föra logiska resonemang med psykfall.

Som freak show betraktat så är det dock fascinerande.

Det som skrämmer mig mest i hela den här affären är emellertid hur många människor som tror att det de skriver eller skickar okrypterat på nätet på något sätt är privat; det finns några herrar från Nigeria som mycket gärna skulle vilja komma i kontakt med er. Statliga myndigheter från det dussin länder som har möjlighet att samla in den informationen är ert minsta problem.

Om information i elektronisk form är känslig så bör den vara ordentligt krypterad även på den egna hårddisken.

Ett av de avslöjanden som gjorts är att NSA och FBI har fått tillgång till okrypterad data från bl a Microsofts Outlook.com-tjänst (fd Hotmail). Är det verkligen någon som trodde att ett amerikanskt företag inte lämnar ut uppgifter om de federala myndigheterna kommer med en domstolsorder (för det är vad saken handlar om)?

Så: nej, det går inte att förlita sig på att en extern part inte under några omständigheter lämnar ut dina uppgifter. Även i det här fallet ska man vara glad ifall det bara är till myndigheter.

Människor...

onsdag 22 maj 2013

Vacuum

Jag har slagits av hur både Husbykravallerna och den Ryska påsken blottlägger en svaghet i den svenska staten orsakad av strömningar i vårt samhälle som under årtionden avfärdat, eller gått till storms mot, den mest grundläggande grunden för en modern stat.

Grundproblemet är nämligen varken småkriminella snorungar i förorten med maffia-ambitioner eller ett återupprustat Ryssland med revanschistiska supermaktsambitioner utan det vakuum som uppstår när en stat, i det här fallet Sverige, inte upprätthåller sitt våldsmonopol med tillräcklig vigör.

Det är väl självklart att en stat som signalerar något annat än en orubblig beslutsamhet att konsekvent kontrollera sitt territorium får finna sig i att andra aktörer markerar intresse. Det finns inte en markplätt utanför Antarktis som inte kontrolleras genom någons förmåga till våldsutövning och bara i absolut bästa fall är denne någon en demokratisk rättsstat.

Om man vill göra en välvillig tolkning av drivkrafterna hos dem som försöker avveckla det staliga våldsmonopolet, och därmed staten, så skulle det möjligen vara en naiv tro på att resultatet skulle bli att våldet försvinner ihop statens utövande av det.

Ett förlorat våldsmonopol resulterar tvärtom alltid i en våldets fria marknad; det som på engelska brukar benämnas en failed state. Det statliga våldsmonopolet är en viktigare innovation än både elden och hjulet. Det är det enda som står mellan oss och maffiavälde eller, ännu värre, allas krig mot alla.

Den som kritiserar vår “militäriserade” polis när Stockholm brinner åsamkar det svenska samhället större skada än den som faktiskt tänder på. Den som avfärdar tal om att återta ens en mycket grundläggande försvarsförmåga som krighets utgör ett större hot mot Sveriges säkerhet än ryska bombplan.

De som bränner bilar och kastar sten behöver gripas, lagföras och ges kännbara straff. Den främmande makt som demonstrerar sin förmåga till luftangrepp på Sverige behöver mötas av en lika tydlig demonstration av svensk vilja och förmåga att möta ett sådant angrepp.

Varför är det som borde vara självklart så omöjligt i det här landet?