Finlandisering

Som Jägarchefen och Wiseman nyligen uppmärksammat så har den förda säkerhetspolitiken, och speciellt solidaritetsförklaringen, praktiska konsekvenser och vi kan se tydliga tecken på dem i form av värdlandsavtal, guldkort och geografiska val för Natos stabsövningar. Men det finns ett alternativ till nästanmedlemskap i Nato och det är att inte bara samarbeta med Finland militärt utan även anamma en finsk, eller kanske mer korrekt finlandiserad, säkerhetspolitik.

I takt med att de nordiska Natoländerna har blivit tydligare i sina prioriteringar i ett mer spänt omvärldsläge har det nordiska försvarssamarbetet alltmer kommit att bli till ett svensk-finskt samarbete. I den svenska debatten är det speciellt Socialdemokraterna som krampaktigt håller fast vid denna sista spillra av en Nordisk säkerhetslösning skild från Nato.

På de svenska försvarsbloggarna, och speciellt deras kommentarsfält, så har ofta Finland framhållits som ett föregångsland. Den finska Natodebatten, beväpningen av det finska stridsflyget och framförallt den finska värnplikten har framhållits som vägval även Sverige borde ha gjort.

Men när Finland används som slagträ missar vi ofta att den finska ståndpunkten, och den finska relationen med Ryssland, inte är svartvit. Det finska insatserna under Vinterkriget är med rätta legendariska, men Andra världskriget slutande, heroiska insatser till trots, med Finland på den förlorande sidan och intvingat i VSB-pakten.

Det var inte bara en försvars- och säkerhetspolitisk fråga; då som nu hade relationen med Ryssland en betydande ekonomisk dimension. Den utrikespolitiska balansgången under Kalla kriget hade även en i Sverige lätt bortglömd förhistoria i hur den finska eliten hanterat Finlands ställning inom det ryska imperiet (Storfurstendömet Finland lyckades i stort behålla sin autonomi under större delen av sin existens som en del av det ryska imperiet).

Det borde därför inte komma som någon större överraskning när Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja i en intervju i morgonens Godmorgon världen gör tydligt att öppen Natodebatt till trots så är finlandiseringen inte så död som man kunde hoppas.

Vad talar för att Sverige skulle göra samma vägval?

Den ryska ståndpunkten är tydlig: Sverige är en del av den ryska intressesfären och kan därför inte förvänta sig att få föra en oberoende säkerhetspolitik. Det finns dock ingenting som tyder på att Putin ser någon del av svenskt territorium som en naturlig del av ett återupprättat ryskt imperium. Så länge vi blockerar allt stöd för Baltikum och alla sanktioner mot Ryssland så behöver inte Sverige avträda någon del av sitt territorium och de ekonomiska belöningarna kan bli betydande.

Det är ett alternativ som fyller mig med ett djupt känt äckel men det gör det tyvärr inte omöjligt; speciellt om Sverige inte skapar de nödvändiga förutsättningarna för att kunna neka ryska krav på eftergifter. Om vår solidaritetsförklaring och vårt utökade Natosamarbete talar för en säkerhetspolitik förankrad i en västlig kontext så talar den svenska nedrustningen och det uteblivna återtagandet för en finlandiserad säkerhetspolitik även för Sverige.

Miljöpartiet driver redan i praktiken finlandiseringslinjen genom att trivialisera den ryska aggressionen och förespråka fortsatt svensk nedrustning. Vilket vägval kommer regeringen Löfven att göra?