Vinstchanser

Debatter om Afghanistaninsatsen på nätet handlar ofta till viss del om ifall kriget kan vinnas, och i förlängningen, ifall vi håller på att vinna eller förlora. Synen på Operation Moshtarak är ett aktuellt och konkret exempel.

Går den bra eller dåligt?

Den har inte levererat en slutgiltig seger över Talibanerna, men det var aldrig avsikten eller förhoppningen. Den drar ut på tiden, men det kan till stora delar vara ett resultat av att välja en lugn och metodisk taktik för att minimera civila förluster. Se inslaget från Channel 4 nedan för ett exempel på vad jag menar.



Vad ligger då bakom åsikten om att NATO håller på att förlora mot Talibanerna i Nad-e-Ali? Jag menar att det är ett försök att tillämpa det totala industriella krigets paradigm på en begränsad väpnad konflikt.


Det största exemplet på det Stora kriget är andra världskriget vars permanenta plats i vår populärkultur, med uttryck som spänner från MoH till Tony Beevor, gör att det fortfarande är själva definitionen av krig i mångas världsbild. Det som var utmärkande för andra världskriget, som total mobilisering av hela samhället och totala krigsmål syftande till motståndarens förintelse som stat och/eller nation, återfinns delvis även i andra krig före och efter.

Man kan förenklat säga att det började med Napoleon och slutade med MAD.

Napoleon revolutionerade vad krig mellan stater innebar. Revolutionen och republikanismen möjliggjorde för första gången en total mobilisering av alla resurser i en västerländsk stat. Hans motståndare hade politiska system som innebar små expeditionära arméer som i praktiken var för små och dyra för att riskera att förlora.

Som Stalin skulle observera mer än ett århundrade senare så har kvantitet en egen kvalitet i sig; i alla fall i ett totalt krig skulle jag vilja tillägga.

Den ideologiska och politiska motivationen av massarméerna som följde i Napoleons spår utnyttjade den nyvaknande nationalismen och frihetsretorik; exempel på bägge återfinns ännu i de flesta länders nationalsånger (se klippen nedan). Bägge användes även för att mobilisera båda sidorna i det amerikanska inbördeskriget. I det kriget tvingade industrialiseringen av kriget fram tidiga exempel på den tendens till skyttegravskrig som skulle komma att utmärka västfronten under första världskriget.



Generationen som utkämpade "Det stora kriget" hade vant sig vid fred mellan Europas industrialiserade stater. Krig var något som fördes mot dåligt beväpnade vildar kolonierna. I de krig som fördes i samband med Tysklands enande hade den Preussiska tekniska, taktiska och operativa överlägsenheten gjort dem korta och relativt oblodiga. 1914 hade alla stormakterna egna generalstaber, järnvägar och mobiliseringsförberedelser.

Varken de unga män som uppfyllda, och omgivna, av nationalistisk yra marscherade mot fronten eller de som ledde dem insåg konsekvenserna av ett totalt industrialiserat krig mot en jämbördig motståndare. Deras uppfattning om vad krig, och att vinna ett krig, innebär skulle dock fortfarande kännas igen av en nutid som i övrigt ser deras förväntningar som naiva:

1. Mobilisera den egna armén och ställ om hela samhället från fred till krig
2. Besegra fiendens armé i en serie fältslag
3. Inta fiendens huvudstad
4. Diktera fredsvillkoren

Det totala krigets logik nådde sin tragiska höjdpunkt i och med atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Förutsättningarna för framtida konflikter ändrades för alltid med det första sovjetiska atombombsprovet 1949. Konsekvenserna av kärnvapenkrig var först inte uppenbara för en generation politiska och militära ledare som vant sig vid andra världskrigets slakt. Innan ett kärnvapenkrig hann bryta ut utvecklades dock doktriner som såg kärnvapenstyrkorna mer som ett medel för avskräckning än en vapen bland alla andra.

Tröskeln blev så hög att kalla kriget förblev kallt i Europa; övriga världen hade inte samma tur.

Koreakriget var det första kriget i den långa stormaktskonfrontation vi brukar benämna kalla kriget och det sista krig som nästan utkämpades av en stormakt enligt det totala industriella kriget. Den amerikanske befälhavaren general Douglas MacArthur ville, helt i linje med hur det förra kriget förts, genomföra omfattande kärnvapenangrepp mot mål i södra Kina. Istället fick MacArthur sparken och USA varken mobiliserade eller tillgrep kärnvapen.


Det Lilla kriget har existerat parallellt med det stora i århundraden. Samtidigt som Napoleon omdanade hur stater utkämpar krig myntades termen Guerilla ("litet krig") för motståndet mot den Franska ockupationen av Spanien.  Ickestatliga entiteters militära förmåga har lite gemensamt med den hos en stats militär, men stamkrigaren och rövaren fanns långt innan soldaten och polisen. 

Det statliga våldsmonopolet är både en förutsättning för, och ett resultat av, starka stater som kontrollerar hela sitt territorium. Det är inte på något sätt en naturlag utan måste aktivt upprätthållas.

Det Lilla krigets mål är, liksom dess medel, som regel begränsade. Innan Usama bin Ladin hade ingen föreslagit att erövra hela världen med terrorism, bakhåll och vägbomber. Även stater utkämpar dock begränsade väpnade konflikter; inte bara mot ickestatliga aktörer utan även mot varandra.

Det Lilla kriget mot en stat, oavsett om det är den egna eller en ockupationsmakt, handlar om att störa statens maktutövning genom våldsaktioner riktade mot svaga punkter som logistik eller ämbetsmän i sina hem. Syftet är att provocera fram överreaktioner från staten, etablera den egna bilden av konflikten bland befolkningen i övrigt samt göra det så kostsamt för staten att den drar sig tillbaka och låter de små krigarna ta över kontrollen.

Om en gerillakampanj innehåller regelrätta fältslag har den antingen gått riktigt illa eller så är det ingen gerillakampanj. Det var ingen gerillaarmé som intog Saigon 1975, det var den reguljära Nordvietnamesiska.


"Interventioner" har varit betydligt vanligare än "krig" de senaste årtiondena. Detta är inte bara en fråga om politiskt korrekt nyspråk. Rent folkrättsligt så är krig något som utkämpas mellan två stater. Dagens konflikter är som regel antingen subnationella eller överstatliga. De har ofta sina rötter långt tillbaka men då doldes de av det större Kalla kriget och tolkades i den kontexten.

Ett land där stormaktsrivalitet samverkade med subnationella konflikter på ett katastrofalt sätt är Afghanistan.

Den moderna afghanska staten grundades 1747 av Ahmad Shah Durrani. Under 1920-talet hade kortlivade försök att importera kemalistiska idéer mött våldsamt motstånd, men den pashtunska monarkin överlevde fram till en statskupp 1973; en ny kupp 1978 förde kommunistpartiet till makten (en Aprilrevoultion att motsvara Oktoberrevolutionen).

Det här öppnade sprickor längst flera dimensioner inom det afghanska samhället:

• Mellan höger och vänster i en västerländsk mening
• Mellan modern sekulär stad och traditionell islamistisk landsbyggd
• Mellan och inom olika folkgrupper, stammar och klaner

Konflikten blir väpnad när en samling Gudskrigare, eller Mujahedin, börjar ett Litet krig mot kommunistregeringen i Kabul. USA väljer att i det läget hälla bränsle på elden genom att ge dessa stöd enligt logiken att fiendens fiende är min vän - eller i alla fall min tillfälliga allierade.

USA:s mål är att få Sovjetunionen och dess allierade att blöda så mycket som möjligt.

Kommunistregeringen i Kabul sätter hårt mot hårt och i mars 1979 tillträder Hafizullah Amin som ny president. Hans hårdhänta och kompromisslösa metoder stärker bara upprorsmännens ställning och situationen blir kritisk för den seniore partnern Sovjetunionen.

Sovjetunionen har genom sin officiella ateism redan en viss oro över lojaliteten hos delar av den muslimska befolkningen i de centralasiatiska delrepublikerna. Den islamistiska revolutionen i Iran och det tilltagande islamistiska upproret i Afghanistan ses som allvarliga hot mot statens säkerhet. Eftersom den afghanska ledningen inte verkar förmögen att lösa uppgiften behöver den uppenbarligen "hjälp"; denna kommer i from av den sovjetiska invasionen på julafton 1979.

Sovjetunionens mål är att säkra en stabil och lydig regering i Afghanistan som kan hindra vågen av islamistisk radikalisering från att fortsätta norrut.


De två supermakternas respektive mål leder till att kriget i Afghanistan är två helt olika typer av konflikter beroende på om man befinner sig i Washington eller Moskva.

USA utkämpar ett Litet krig via ombud. Eftersom målet inskränker sig till att skada Sovjetunionens intressen räcker det att genom de pakistanska och saudiska underrättelsetjänsterna ge de lokala små krigarna medel att göra detta. Hur detta sker, vilka det gynnar i regionen och vilken påverkan detta får på situationen efter kriget ses inte som relevant.

USA:s krigsmål uppnås om det Lilla kriget blir framgångsrikt i att motverka statens maktutövning eller orsakar fienden betydande förluster.

Sovjetunionen utkämpar ett begränsat krig för att slå ner ett uppror i en klientstat; man bekämpar med andra ord ett Litet krig både direkt och genom ombud. Detta är en betydligt större utmaning än att bedriva ett uppror eftersom det kräver kontroll över befolkning och territorium och inte bara möjlighet att verka inom dem.

Sovjetunionens krigsmål uppnås om det Lilla kriget misslyckas, statens maktutövning blir effektiv samt att den egna kontrollen över den staten bibehålls.

Så vem vann?

Det beror på vad man menar med att vinna.

USA lyckades mycket väl med att få Sovjetunionen och dess allierade att blöda. Även om Sovjetunionen till slut tvingades dra sig tillbaka så lämnade man efter sig en kommunistregering som behöll kontrollen över de afghanska städerna tills Sovjetunionens sammanbrott tog bort dess förutsättningar för att överleva.

Det är däremot mycket enkelt att säga vilka som förlorade; runt 1,5 miljoner afghaner förlorade sina liv.

Komplexa konflikter med begränsade mål får sällan tydliga och slutgiltiga utfall. De är inte totala förintelsekrig utan politik med andra medel. Konsekvenserna för de som är direkt drabbande kan dock fortfarande bli absoluta.


Så kan vi vinna nu, och i så fall: vinner vi? Det beror på hur man definierar vinna, men jag skulle svara: "ja" och "vi får se".

Vårt, det vill säga Sveriges, FN:s, EU:s, NATO:s och USA:s, mål i Afghanistan är att skapa en stabil stat som inte utgör en fristad för terrorister. Den militära delen av det uppdraget vilar på NATO:s ISAF-styrka, där Sveriges militära insats i Afghanistan ingår, och målet med den insatsen är att stabilisera säkerhetsläget och bygga upp Afghanistans kapacitet att ta över säkerhetsansvaret.

Sedan president Obamas tillträde har USA:s ledarskap för insatsen förnyats och både en ny strategi och tillräckliga resurser har tillförts; eller tillförs under första halvåret i år.

En del misstolkar tal om att besegra Talibanerna som en avsikt att nedkämpa dem till siste talib, men så är icke fallet. Det viktiga är inte att döda Talibaner utan att hindra dem från att uppnå sina mål. För att utkämpa sitt Lilla krig så behöver de kontrollera befolkningen och hindra staten från att kontrollera territoriet.

Den nu pågående Operation Moshtarak är första gången som alla element samverkar som tänkt. Tillräckliga NATO-styrkor för att ta mark utan att förlita sig på tyngre eldunderstöd, afghanska enheter som i största möjliga mån står för direktkontakten med lokalbefolkningen samt en afghansk och internationell civil insats i den militärens fotspår.

Det är inte säkert att det lyckas, men om vi ska vinna i Afghanistan så är det såhär det behöver göras.

Även om Talibanerna förlorar kontrollen över landsbygden i sina kärnområden i Helmand och Kandahar så har de dock fortfarande kvar sin fristad i Pakistan.

Eller har de det?

Den pakistanska militära underrättelsetjänsten ISI byggde en gång upp Talibanrörelsen som ett sätt att säkra ett pålitligt Indienfientligt strategiskt djup i Afghanistan. Talibanernas exilregering Det islamiska emiratet Afghanistans Shura majlis har om något år tillbringat ett årtionde i Quetta, Pakistan.

Den senaste veckan har dock tre mycket tunga Talibanledare gripits av ISI: rörelsens näst högste ledare mulla Abdul Ghani Baradar, skugguvernören i Kunduz mulla Abdul Salam och skugguvernören i Baghlan mulla Mir Mohammad.

Om det här är början på en trend, och det här innebär att Pakistan börjar agera mot den afghanska delen av Talibanrörelsen på samma sätt som man agerat mot delar av den rent inhemska, då kan det innebära att Quetta shuran inte längre är säker i Quetta.

Om Talibanerna förlorar sin fristad i Pakistan så är de besegrade inom ett år.

Om.

Bara det utökade tryck dessa gripanden utgör, när de nu kommer samtidigt med en NATO-offensiv för att beröva Talibanerna kontrollen över sina kärnområden i Afghanistan, är dock mycket välkommet.

Det tyder kanske inte nödvändigtvis på att vi vinner, men vi har i alla fall slutat förlora.