Kartan kontra verkligheten

Jag åkte utomlands under Almedalsveckan och missade större delen av Säkerhetspolitiskt sommartorg, men nu har jag tittat ikapp. Det här året, liksom förra, så drev IKFF och Kvinna till Kvinna profilfrågan våldtäkter i krig. Kvinna till Kvinna gör insatser för krigets offer men IKFF kombinerar enbart en fundamentalistisk feminism med dito pacifism på ett sätt som gör att jag måste avreagera mig lite.

Först en liten positionering från min sida: genusvetenskap är lika lite vetenskap som intelligent design är det eller för den delen rasbiologi var det. När svaret redan är av ideologi givet går det inte att hävda att man tillämpar den vetenskapliga metoden.

Visst är socialt kön en aspekt värd analys, men att göra Könsmaktsordningen till en allt överordnad förklaringsmodell är intellektuellt ohederligt.

Att överhuvudtaget hävda att det social könet är en av biologin oberoende konstruktion, vilket är deprimerande vanligt i feministiska kretsar, är inte förenligt med observerbara fakta. Om någon vill ha ett exempel på vad jag menar säger jag: David Reimer. Om någon vill ha ett till så vad sägs om försöken att ”bota” homosexuella?

Det är huvudsakligen hur genusforskningen används som politiskt facit som retar upp mig.

Kvinna till Kvinna visade filmen Kvinnornas krig om erfarenhetsutbyte mellan grupper för våldtagna kvinnor i Bosnien och Kongo. Feminister talar konsekvent om våldtäkt i krig som ett vapen; i fallet Bosnien var det onekligen en del i den etniska rensningen, men jag skulle bestämt hävda att våldtäkterna i Kongo inte har något militärt syfte utan att det rör sig om ersättning.

Under tusentals år har den huvudsakliga ersättningen för krigare i förmoderna samhällen bestått av möjligheter att plundra och våldta. Våra egna förfäders härjningar längst den baltiska kusten och Rysslands floder är ett exempel från vår egen historia, men så sent som för några hundra år sedan var det kutym i Europa att soldater som tvingats storma en stad som inte kapitulerat fick några dagar på sig att plundra och våldta.

Den process som gjort att det inte längre är acceptabelt är till lika delar en fråga om militär disciplin och ändrade värderingar.

I Bosnien var visserligen inte Arkan och Arklöv ensamma bland förövarna om att ha ett kriminellt förflutet, men miliserna i Kongo förstås bäst som organiserad brottslighet. Genom att kontrollera en mineralfyndighet ges milisledaren inkomster, men hans män försörjs på de omgivande byarnas bekostnad.

Att komma till rätta med detta kräver omfattande och kvalificerat militärt våld.

Till detta kommer övergreppen från regeringens polis och militär som har mer gemensamt med det i hela Afrika utbredda sexuella våldet. Att komma till rätta med de övergreppen kräver ett omfattande och långsiktigt SSR-arbete uppbackat av diplomatiska och ekonomiska påtryckningar.

Det är i det här sammanhanget man bör förstå min upprördhet över att företrädare för IKFF framställer det som att militär säkerhet inte hjälper kvinnor utan är en manlig angelägenhet. De som har relativt sett sämre förmåga till våldsanvändning, det vill säga kvinnor och barn, har mer inte mindre att förlora på situationer där det statliga våldsmonopolet utmanas eller där fientliga stater utövar det.

En lärdom alla borde dragit av Bosnien är att fredsbevarande insatser i bästa fall är verkningslösa när det inte finns någon fred att bevara. Det var först när insatsen blev fredsframtvingande som det gick att få slut på konflikten och övergreppen.

Effektivt fredsframtvingande innebär som regel i praktiken att bekämpa den sida, eller de sidor, som man ser som ett hinder tills de ger sig. Det är inte att vara neutral. Det är inte att begränsa sina insatser till snävt definierat självförsvar av egen trupp.

I fallet Kongo så är det enda sättet att få milismännen att sluta våldta att göra det olönsamt att vara milisman. Det gör man genom att spåra upp dem och döda dem tills de ger sig.

Eftersom de flesta afrikanska miliser enbart slåss för egen vinning så saknar de den ideologiska övertygelse om gör talibanerna, eller för den delen al-Shabab, till en uthållig motståndare. De är helt enkelt rövarband.

Även en relativt begränsad insats kan få betydande effekt när motståndaren är van vid försvarslösa offer. Storbritanniens tillträdande ÖB general sir David Richards framgångar under operation Palliser i Sierra Leone år 2000 är ett exempel på detta.

En sak är säker: att bråka med Gunilla Carlsson om behovet av kommissioner gör ingenting för kvinnors säkerhet; varken i Kongo eller någon annanstans. Våldtäkt i krig är redan så olagligt det kan bli; det som saknas är vilja att upprätthålla det förbudet.

Jag är för att Försvarsmakten åker ner i en offensiv EU/NATO-operation med syfte att slå ut miliserna i Kongo.

Det som hindrar är en sådan insats är dock inte en sammansvärjning av det internationella patriarkatet att förtrycka Kongos kvinnor utan att inga europeiska eller nordamerikanska politiker tycker det är värt priset i liv, pengar och därmed röster att göra något åt saken.