Konfliktens natur

Jag satt och läste en ny CNAS-rapport av Andrew "Abu Muqawama" Exum, Leverage: Designing a Political Campaign for Afghanistan, när det slog mig att vänsterns oförmåga att förstå Afghanistankonfliktens natur beror på hemblindhet.

Låt mig förklara.

Arash tittade förbi bloggen och var pinsam tidigare i veckan. Som en en representativ företrädare för bloggvänstern så är hans förståelse av väpnade konflikter infantil och simplistisk.

Rent generellt finns det en föreställning vänsterut att krig är någonting som militärer ägnar sig åt för att säkra storkapitalets intressen. Visst är det så att många konflikter handlat om kontrollen av resurser, men det är inte den enda orsaken.

Faktum är att vi som art är betydligt mer ideella än så.

Krig är kulturella. Vi är betydligt mer villiga att döda för vad vi tror på, och identifierar oss med, än för vad som gynnar oss ekonomiskt. Det förra har sin grund i djupa strukturer i vår hjärna som är betydligt äldre än vårt genus; att förneka vår biologi är en dålig grund för vilken förklaringsmodell som helst.

Ett vardagligt exempel på vad jag menar är fotboll.

Det som gör fotboll till världens största publiksport är inte det världsomspännande intresset för män i kortbyxor som springer efter en boll. Fotboll är ritualiserat stamkrig. Den som är av avvikande mening kan ju som ett litet experiment sätta sig i en klack iklädd fel färger.

Man kan ju tycka att en politisk riktning som ser sig själv som progressiv borde hålla sig för god för att går folkmördares, piraters och gudskrigares ärenden. Det direkt tvångsmässiga stödet för allt och alla som är fiender till väst är närmast oidipalt.

Det är dock inte oväntat. Fiendens fiendelogiken leder dem obönhörligt till att bli nyttiga idioter. Churchill sade sig ha varit beredd att gå i allians med djävulen för att besegra Hitler, men behövde bara gå så långt som att gå i säng med Stalin. Hur långt är den svenska vänstern, definierat som Aftonbladet och vänsterut, beredd att gå?

Vänstern, speciellt den utomparlamentariska och den bloggande delen, definierar sig själv i opposition till sin motståndare vilket betyder den patriarkala imperialistiska globala kapitalismen. Glömde jag något epitet? Det spelar ingen roll för det betyder de nuvarande politiska och ekonomiska maktstrukturerna i USA och EU, The Man eller ännu enklare: pappa.

Så trots att man själv motiveras av ideologisk övertygelse lämnar inte denna ideologi utrymme för förklaringsmodeller som inkluderar immateriella drivkrafter bakom konflikter. Talibanerna är FNL i turban som utkämpar ett antiimperialistiskt befrielsekrig mot USA-imperialismens ekonomiska utsugning av tredje världens folk.

Punkt slut.

Krig är politiska. Fredrik den store av Preussen ska ha sagt att diplomati utan vapenmakt är som en orkester utan instrument. Om han nu inte gjorde det så borde han ha gjort det. Det är väldigt sant.

Våld har alltid varit, är och kommer alltid att vara trumf.

Det betyder inte att vi i alla lägen ska tillgripa våld utan att vi måste förhålla oss realistiskt till våldsanvändning för att påverka konflikters utgång. Både vår egen och andras.

Exum citerar i inledningen min egen favorit i ämnet: General Sir Rupert Smith och hans The Utility of Force – The Art of War in the Modern World. Den som inte läst den bör göra det.

CNAS-rapporten tar upp just det jag påpekade för Arash att det är den politiska aspekten som är den verkliga utmaningen. Nu när tillräckliga resurser tillförs ISAF är utgången på slagfältet närmast en självklarhet. Men kan politikerna utnyttja det handlingsutrymme detta skapar och hur ska USA och dess allierade i Afghanistan, däribland Sverige, hantera det faktum att deras intressen i stora delar inte sammanfaller med Karzairegeringens.

Kan vi utnyttja de taktiska och operativa framgångarna för att nå strategiska och politiska framsteg?

Vänstern, och Karzais politiska fiender i Afghanistan, framställer slentrianmässigt Karzai som en USA-marionett; om så ändå vore fallet, då vore kriget i stort sett vunnet.

Rapporten föreslår att Obamaregeringen tillämpar metodik lånad från amerikansk militär kampanjplanering för att ta fram en politisk kampanjplan för Afghanistan.

Den tar upp de politiska, säkerhetsrelaterade och finansiella påtryckningsmedel som finns tillgängliga för att påverka Kabul, identifierar huvuddelen av det nuvarande biståndet som kontraproduktivt och fokuserar på behovet av en samordnad diplomatisk linje som kan driva den Afghanska politiken i rätt riktning.

Syftet bör vara att sätta tydliga gränser för Karzai; gällande till exempel förhandlingarna med Shuran i Quetta och de kommande parlamentsvalen. Viktigare än vad som händer på den nationella nivån är dock dugligt politiskt ledarskap på provins- och distriktsnivå. Varje politisk kampanj behöver dessutom ta hänsyn till förhållandet mellan Kabul, Islamabad och Delhi. Ännu en begränsande faktor är att opinionen i det truppbidragande länderna inte förväntas stödja en fortsatt insats i nuvarande, eller strax under nuvarande, omfattning längre än ytterligare två år.

Rapporten anslutas med tre rekommendationer:

• Genomför en en översyn av den civila strategin motsvarande den militären genomförde under 2009
• Bygg en fungerande relation till Karzai och ge honom en utländsk motpart i Kabul med en civil motsvarighet till McChrystals militära befogenheter
• Använd USA:s och ISAF-ländernas påtryckningsmedel för att tvinga fram lokalt valda, eller av Kabul utnämnda kompetenta, distriktsguvernörer

Om den civila kampanjen misslyckas rekommenderar CNAS att USA och NATO drar tillbaka sina egna markstridsförband och stöder regeringssidan i det då uppflammande inbördeskriget med mer indirekta medel. Ett scenario vars konsekvenser för Afghanistan och hela regionen gör behovet av en översyn av den civila insatsen i landet akut.

Uppdatering: Obama verkar i alla fall delvis redan vara inne på Exums linje.