fredag 25 november 2011

Lika för lika

Jag är väl lite sen, men jag kan förfarande inte låta bli att kommentera senaste Uppdrag granskning: har Carolina Jemsby ingen skam i kroppen?

För att sammanfatta inslaget så rekryterades informatören Magnus från de vänsterextrema och grovt kriminella miljöer han sökt sig till som spänningstörstande 18-åring. Säkerhetspolisen fortsatte att utnyttja hans tjänster i tio år innan de ansåg att det saknades förutsättningar för ett fortsatt samarbete; i Magnus värld berodde detta på säkerhetsproblem efter en misslyckad "drop" i centrala Stockholm.

Magnus börjar nu kräva arbetsgivarintyg och pension från Säkerhetspolisen (i chatten efter programmet framkommer att han menar att han lurats att anta att han haft en tjänst som analytiker att vänta hos dem). Detta är är, bokstavligen, skrattretande.

I min värld är det ganska uppenbart att det är det faktum att Magnus delvis lever i en fantaisvärld, och är beredd att gå till Uppdrag granskning i ett fåfängt hopp om att realisera den, var något som borde varit tydligt för de som var satta att hantera honom och den mest sannolika anledningen till att de avbröt samarbetet.

En tipsare som får några tusenlappar av en kvällstidning för lite skvaller och några mobilbilder blir lika lite därmed reporter där som en polisinformatör är statstjänsteman.

Inslagets ingång är att Magnus varit anställd och utfört polisarbetsuppgifter; den här absurda utgångspunkten ifrågasätts överhuvudtaget inte under hela programmet. Det som gör det här så djupt cyniskt är att Carolinas egen relation till Magnus är analog med den mellan honom och hans hanterare på Säkerhetspolisen.

För tittarna så är kanske Uppdrag granskning synonymt med den sorts konfronterade intervjuer med "Den Skyldige" som Janne Josefsson gjorde sig känd för på Striptease (och fortfarande slentrianmässigt levererar då och då), men för att få något att konfrontera med så har reportern dessförinnan gjort några veckors researcharbete (ibland helt eller delvis outsourcat till en frilans) och samlat på sig intervjuer med "offret" och lämpliga "experter"

"Offret" är vad en journalist skulle kalla för en källa och en polis skulle kalla för en informatör.

I bägge fallen handlar det om att framstå som sympatisk och förtroendeingivande så att någon berättar saker för dig som du behöver veta för ditt jobb. I bägge fallen är det ofta inte i denne någons intresse att göra det, men det uppmärksammar man dem aldrig på. Om källan tror att det är han som kommer att vinna stora journalistpriset, eller få fast jobb som analytiker på Författningsskyddet, så är det enklast att låt honom fortsätta tro det.

I alla fall tills knäcket är klart.

Så tänker SVT ge Magnus fast anställning, arbetsgivarintyg och pension? Om inte bör redaktionen och företaget offentligt be Polisen om ursäkt; eller skulle göra det ifall de hade någon form av anständighet.

Det enda uppmuntrande i hela affären är att SVT:s försök att få igång ett drev verkar ha fallit ganska platt. Magasinsprogram som Uppdrag granskning försöker få uppmärksamhet i andra media, speciellt pressen, inför varje nytt program genom t ex exklusiva förhandsvisningar av inslagen några dagar innan sändning. DN och kvällstidningarna (Ab, Exp) har fört in de artiklar de skrev som en del av lanseringen av inslaget, men snöbollseffekten verkar har uteblivit. Bortsett från försök att hålla liv i "avslöjandet" i SVT:s, och systerbolaget SR:s, egna nyhetssändningar så verkar ingen riktigt vilja kliva på tåget.

Tar jag ut segern i förskott eller kan det verkligen vara så att dumheten inte kommer att segra den här gången?


I sakfrågan kan jag överhuvudtaget inte se på vilket sätt Säpo skulle ha agerat klandervärt.

fredag 7 oktober 2011

Godtycke

Tioårsdagen av den senaste amerikanska militära inblandningen i Afghanistans krig uppmärksammas i media som tioårsdagen av Afghanistankrigets början. I alla fall i SVT och SR. Det är ett väldigt snävt västerländskt perspektiv; de senaste tio åren i Afghanistan har varit betydligt fredligare än de föregående tio – för att inte tala om de tio innan dess.

Men visst, nu är det tio år sedan vi blev direkt inblandade.

Jag vet inte ifall jag har så mycket nytt att tillföra i ämnet. Efter Emiratets fall blev insatsen närmast symbolisk när Irakkriget tog resurser och fokus fram till Obamas tillträde som president. De senaste två åren har avvärjt nederlaget, men krigströttheten och den ekonomiska krisen har tagit ut sin rätt vilket lett till att västvärlden har gjort en betydande ambitionssänkning.

Nu är målet att dra sig ur med hedern i behåll; det vill säga utan att Kabul faller till Talibanerna.

Den afghanska armén kan, till skillnad från polisen, mycket väl vara redo att axla huvudansvaret 2014, men korruptionen och godtycket i den afghanska myndighetsutövningen gör att sannolikheten för ett fredligt och stabilt Afghanistan efter 2014 får anses som mycket låg.


DN, Godmorgon Sverige, P1-Morgon

Uppdatering 23:10: McChrystal har blivit intervjuad av Tom Brokaw på ett event med anledning av tioårsdagen på Council of Foreign Relations. Det är djupt tragiskt att den mannen inte hade bättre omdöme angående vem han var beredd att ta en en öl med.

söndag 2 oktober 2011

Rätt och fel

Den amerikanska ståndpunkten att landet befinner sig i krig med al-Qaida brukar inte ges någon större tyngd i svenska, eller för den delen europeiska, medier. I samband med med den mycket lyckade attacken mot al-Awlakis bil i Jemen har oförståelsen fått ny aktualitet.

För européer, liksom för en extremt liten minoritet amerikaner, är det obegripligt hur en stat kan rättfärdiga mordet på en av dess egna medborgare. Motargumentet är att al Qaida är en militär organisation som redan på 90-talet formellt förklarade krig mot USA och sedan dess begått tillräckligt många krigshandlingar mot USA, och dess allierade, för att även USA ska se konflikten som militär.

Att som Anwar al-Awlaki och Samir Khan ansluta sig till fienden är visserligen att göra sig skyldig till det i USA med dödsstraff belagda brottet förräderi, men det relevanta är inte ifall de var brottslingar utan att de var fiender på slagfältet. Lika lite som varje konfederationssoldat behövde dras inför rätta innan han kunde bekämpas på inbördeskrigets slagfält behöver den som idag anslutit sig till den samtida fienden lagföras för att kunna bekämpas med militära medel.

USA:s regering har inte mördat någon – den har utövat USA:s rätt till självförsvar.

I stort ansluter jag mig till den amerikanska tolkningen även om den öppnar för mycket allvarliga gränsdragningsproblem; framför allt: hur avgränsar man vad som utgör slagfältet i en global asymmetrisk konflikt och hur avgränsar man vad som utgör stöd till fienden?

Det hade varit svårt på gränsen till omöjligt att gripa al-Alwaki och föra honom till USA för rättegång, men hur svårt behöver det vara för att man ska slippa försöka? Al-Awlakis roll inom al-Qaida var huvudsakligen propagandistens, men var drar vi gränsen för vad som utgör stöd till al-Qaida; det räcker att vara utgivare av Inspire, men räcker det att vara moderator på ett jihadi-forum?

Det riskerar att bli väldigt mycket gråzon vilket öppnar för väldigt mycket godtycke.


Den som undrar över vem Anwar al-Awlaki var och varför USA:s regering ville har honom död, och har en dryg timme över såhär på söndagen, kan tittat på den här paneldebatten anordnad av Carnegie Endowment for International Peace i samband med att det blev känt att han var med på listan över prioriterade mål.

fredag 22 juli 2011

There But For The Grace of God...

Det verkar som om Taimour Abdulwahabs norska motsvarighet var mer händig med sprängämnen än Sveriges förste shahid. Det är ännu oklart om hur omfattande skadorna i Oslo är, men det talas preliminärt om flera skadade.

Det dyker upp frågor i huvudet som: är det här det nya normalläget och kommer våra offentliga byggnader att behöva byggas om till bunkrar?

Mest av allt fylls jag dock av känslan av hur nära vi var en massaker på Drottninggatan i julas.

Det dock inte hållbart i längden att förlita sig på egen tur och fiendens inkompetens; vilket om inte annat bevisas av dagens tragedi. För att besvara min egen inledande fråga: ja, det här är det nya normalläget och vi behöver hitta ett sätt att förhålla oss till det.

Uppdatering 23:30
...eller var det kanske Norges Tim McVeigh? Jihadis kan visserligen vara av vilken etnicitet som helst, men de brukar inte ge sig levande på själva attentatsplatsen.

måndag 18 juli 2011

Konvergens

Samtidigt som värnpliktens avskaffande och övergången till frivillig rekrytering har utsatts för omfattande kritik här hemma förväntas Storbritanniens försvarsminister Liam Fox inom kort presentera ett förslag i parlamentet som innebär att de närmar sig vår målbild från andra hållet.

Den brittiska utgångspunkten baseras på den försvarsmakt man haft det senaste halva århundradet: huvudsakligen stående förband med en liten ren personalreserv och ett hemvärn som trots kvalificerade territorialförsvarsuppgifter under kalla kriget, och flera skarpa internationella insatser sedan dess slut, i fortfarande ses som lite av Dad's Army.

Bara stående förband med under flera år verksamma yrkessoldater är på riktigt; reservister är bara civilister i uniform.

Lite som här hemma – fast tvärtom.

Som en del av besparingarna inom försvarsbudgeten kommer den stående armén nu att minskas med totalt 17 000 man till 84 000 man. Samtidigt ska den insatsberedda reserven ökas från 20 000 till 35 000 man. Det brittiska målet för 2015 är med andra ord det omvända förhållandet mellan stående och kontrakterade förband som det svenska.

Från ett brittiskt perspektiv är det här dock en oroande hög andel reservister.

All kritik är dock inte kulturell, varken här eller där, och grundproblemet i bägge fallen är, i alla fall enligt min uppfattning, resursbrist; i det brittiska fallet beroende på mycket ansträngda statsfinanser och i det svenska på att det inte anses finnas märkbart många röster att vinna på att stärka försvaret men väl på att hålla försvarsutgifterna nere.

Regementsdöden, som ju härjat så våldsamt i Sverige, kommer att skörda offer i framförallt Tyskland och Skottland. Det enda plåstret på såren är en reell ökning av materielanslaget på en procent mellan 2015 och 2020.

Kommer Storbritannien att lyckas skapa reservförband, i tillräcklig volym, som är både effektiva och kostnadseffektiva? Kommer vi?

Som amerikanerna säger: There's no such thing as a free lunch.

Ut ur bubblan

Jag har väldigt dåligt samvete över mitt bloggande, eller snarare bristen därpå, under de senaste månaderna. Det har varit en del på jobbet som krävt mycket tid och energi; nu blir det i alla fall en försenad semester från och med i övermorgon. Under nästa vecka blir eventuella inlägg dock från New York och därför antingen utan å, ä, ö eller väldigt korta och skrivna på mobilen.

söndag 8 maj 2011

Moralkaka

Den folkrättsliga grunden för dödandet av Usama bin Ladin har debatterats under de senaste dagarna och den svenska delen av debatten har inte oväntat dominerats av en folkrättslig tolkning som skiljer sig väsentligt från den amerikanska.

I grunden handlar det om ifall man tolkar Usama bin Ladins jihad som ett krig eller ett antal misstänkta brott utan något bevisat samband. Slutsatserna i de respektive fallen blir typiskt att räden var en legitim krigshandling respektive att den var mord.

Dessutom finns som vanligt ståndpunkten att all västlig militär våldsanvändning alltid är olaglig.

Behövs det kanske en fällande dom för att få bekämpa en specifik stabsplats? Går det att styrka en brottsmisstanke mot någon vars identitet inte är säkerställd bortom allt tvivel? Behövs det kanske fullständigt namn och folkbokföringsadress innan en stämning kan delges den enskilde fiendesoldaten misstänkt fientlige påstådde soldaten?

Oavsett vad folkrätten säger idag, något som sannolikt inte kommer att kunna prövas utanför tidningarnas debattsidor, så är den föränderlig och i grunden politisk.

Kriget är till sin natur brutalt och inhumant. Utvecklingen mot en striktare reglering av militärt våld är i grunden positiv och en naturlig följd av det senaste århundradets samhälleliga och teknologiska utveckling. Om den går för långt står vi dock avväpnade och utlämnade till varje fiendes välvilja eller brist därpå.

Det är kanske inte nödvändigt att vrida tillbaka klockan till att rent formellt förklara jihadister hostis humani generis, men vi får inte beröva oss själva de medel som krävs för att hantera de konflikter vi har att utkämpa idag och i framtiden.

Låt mig lyfta ner frågan till en mer individuell motsvarighet.

Att vinna ett slagsmål kan ibland vara svårt, men aldrig särskilt komplicerat: slå först, slå hårt och fortsätt slå tills motståndaren är oförmögen att utgöra ett hot. I lagens ögon innebär det här grov misshandel eller i bästa fall nödvärnsexcess; i mina innebär det att inte åka på stryk – eller om man så vill: vinna.

Tröskeln för våldsanvändning behöver vara hög, men när den väl passerats behöver våldet vara så omfattande och effektiv att det kan avslutas så snabbt som möjligt.*

De eventuella juridiska konsekvenserna får man ta om och när de dyker upp; om man nu inte lyckas undvika dem helt det vill säga. Det här med att inte åka dit är ju det viktigaste skälet till att hemliga operationer är just hemliga eller i alla fall erbjuder de ansvariga deniability.

Även om en del länder uttryckligen tillåter egen underrättelse-verksamhet så innebär den ju oundvikligen lagbrott sett från målets perspektiv.

Om man tycker sig behöva ägna sig åt inte bara så kallad särskild inhämtning, det vill säga bedrägeri, stöld och utpressning, utan även hemliga direkta aktioner, det vill säga allmänfarlig ödeläggelse, olaga frihetsberövande och mord, så blir behovet av att inte åka fast ännu större.

Det nya, och problematiska, under det senaste årtiondet är att många av dessa hemliga operationer blivit så storskaliga att det inte längre är möjligt att spela ovetande (delar av den förra amerikanska regeringen försökte inte ens av ideologiska skäl utan var stolta som franska Algerietveteraner över sin roll i storskalig tortyr).

Det är visserligen ett brott mot krigets lagar att döda en fiende som gett sig, men det finns inget krav på att ge fienden tillfälle att ge sig. Om bilderna från hjälmkameran så småningom visar att Usama bin Ladin stod på knä med händerna bakom huvudet när han sköts så ska jag ändra åsikt om hur berättigat det var att skjuta honom i huvudet; inte förr.

Det bästa vore ifall folkrätten utvecklas till att explicit hantera de avvägningar som krävs i en värld där väpnade konflikter nästan aldrig är krig i traditionell mening. Tills dess kommer nationalstaterna fortsätta att driva sina egna nytolkningar och försöka hålla sina värsta överträdelser i skuggorna.

Men kriget kommer aldrig att bli aptitligt.

Sannolikheten att vinna en väpnad konflikt står i direkt proportion till både militär förmåga och villigheten till uppoffringar, och det första offret kan ofta bli ett skålpund av den egna medmänskligheten. En dyrköpt seger må smaka bittert, men hur bittert den än smakar är den fortfarande lättare att svälja än nederlaget.


Uppdatering 2011-05-09: David Axe på Wired-bloggen Danger Room tar upp behovet av tydligare lagar inför framtidens bin Ladin-räder på bloggen och i en artikel på Politico.


* Eller som nordstatsgeneralen, och sedermera presidenten, Ulysses S Grant uttryckte saken: ”The art of war is simple enough. Find out where your enemy is. Get at him as soon as you can. Strike him as hard as you can, and keep moving on.”

onsdag 4 maj 2011

Wannabes

PBS Frontlines senaste program handlar om det hemliga kriget i Pakistan, som kanske inte längre är så hemligt efter räden mot bin Ladin, och några al-Qaida wannabes som delvis är aktiva i den södra delen av det svenska ansvarsområdet i Afghanistan. Lika utmärkta reportage som vanligt.


Watch the full episode. See more FRONTLINE.

Hur stökigt CIA:s och JSOC:s krig i Pakistan än är så så är det fortfarande städat jämfört med ett öppet krig mot Pakistan. Så jag tror inte att de nya bevisen, eller i alla fall indicierna, på Pakistans dubbelspel i samband med Usama bin Ladins fristad en kilometer från Pakistans Karlberg kommer att få några alltför dramatiska konsekvenser.

Insallah.

tisdag 29 mars 2011

Ja, men...

Jag kan nog inte uttrycka min reaktion på dagens regeringsbeslut om Libyeninsatsen bättre än i mitt svar på en kommentar av Teaterdirektören på Chefsingenjörens blogg från tidigare idag:
En för sen och meningslös gest till en bedömd politisk kostnad i nivå med effekten - helt i linje med säkerhetspolitiken i övrigt med andra ord.
Om man ska se till det positiva så har naturligtvis Wiseman och Chefsingenjören rätt i att detta ger användbara erfarenheter för Flygvapnet. Det danska flygvapnet behöver dessutom inte slösa resurser på att flyga rena jaktuppdrag mot fiender som inte flyger längre och viktigast: när FN kallade så sa vi inte ”nej” utan vi väntade tills andra var klara med det svåraste och farligaste innan vi svarade ”ja, men”.

söndag 20 mars 2011

Symmetri

De vanliga anklagelserna om kolonialkrig för olja har framförts av de vanliga foliehattarna inom nätvänstern. Även om det pågående inbördeskriget naturligtvis påverkar leveranssäkerheten så är detta trams; det var ingen som hade några problem med att köpa gas och olja av Khadaffi.

Om vi ska isolera ett enda avgörande motiv så är min kandidat snarare Frankrikes Ära.

Frankrikes inledande stöd till den tunisiska regimen fick landet att tappa ansiktet och tvingade till slut fram utrikesminister Michèle Alliot-Maries avgång. Frankrikes, och republikens presidents, ära krävde att landet demonstrerade att det var redo att med vapenmakt försvara de värden republiken är grundad på.

Ett bra historiskt exempel på en liknande motivbild är De Gaulles allt överskuggande mål under andra världskriget att återupprätta Frankrikes Ära; vilket vid flera tillfällen orsakade slitningar med de övriga allierande.

Ett annat sätt att uttrycka det, och kanske ett som är mer begripligt i en svensk kontext, är att det hade varit oförenligt med den franska självbilden att agera på något annat sätt. Det hela är på sätt och vis existentialistiskt i och med att det handlar om vem och vad man väljer att vara; vilket även vi i Sverige gör, men med andra resultat.

Det borde kanske inte komma som någon överraskning. Vi har i Sverige inte bara övergett alla begrepp om ära som hopplöst föråldrade, vi är dessutom olidligt självgoda och överlägsna över detta.

Det har även uttryckts en del oro över att Khadaffi nu skulle övergå till irreguljära metoder för att bekämpa både koalitionen och oppositionen, men hans metoder är redan irreguljära. De hjälpförband av libyska anhängare och utländska legosoldater som rensar de återtagna städerna på oppositionella är ett exempel och uppgifterna om operatörer från säkerhetstjänsten i Benghazi skulle kunna vara ett annat.

Utan tunga vapen hade dock regeringssidan inte återtagit en enda stad och utan tunga vapen kommer de inte att kunna hålla de med ett omfattande stöd för revolutionen. Det är ett rimligt antagande att stödet för denna ökat snarare än minskat i städer som Brega och Misurata.

Om han gör slag i saken och beväpnar alla sina anhängare så innebär det att resten av inbördeskriget kommer att utkämpas mellan irreguljära förband på bägge sidor. Detta är inte asymmetri utan symmetri och utnötningskrig, vilket gynnar sidan med flest arga män med automatkarbin.

Det vill säga rebellerna.

Innan han, skrämd av invasionerna av Afghanistan och Irak, övergav det var Khadaffi en av världens största sponsorer av terrorism – eller möjligen frihetskämpar beroende på läsarens ideologiska hemvist. Det är troligt att han försöker återuppta de kontakterna för att slå mot länderna i koalitionen men om han lyckas är en mer öppen fråga.

Libyen var en effektiv bas för grupper från IRA till PLO eftersom det var utanför västs kontroll men samtidigt hade kommunikations-möjligheter dit. Så länge flygoperationerna pågår och rebellerna är aktiva är det svårt att se hur han skulle kunna återskapa den situationen.

Vi har, i hela den globala mediadebatten, i alltför stor utsträckning köpt myten om att asymmetriska och irreguljära metoder inte kan besegras, men om regimen inte faller inom någon vecka så riskerar inbördeskriget att bli både utdraget och blodigt.

Guardian (forts.) DN SvD

torsdag 17 februari 2011

Febrigt

Jag har haft väldigt mycket att göra de senaste månaderna så det har även blivit väldigt låg frekvens på inläggen. Nu är jag hemma och däckad i feber så jag har fått några timmars oväntad fritid så länge effekten av de febernedsättande håller i sig; det ger mig även en bekväm ursäkt ifall jag råkar bli lite svamligare än vanligt.

På försvarsbloggarna finns ett, förklarligt, fokus på förmågor och förmågebrister i det militära försvaret. Ibland slinker det in utrikes- och säkerhetspolitiska överväganden, men det blir lätt mycket system och lite mjuka värden – när dessa inte får tragikomiska uttryck i Firman.

En fråga som jag har funderat alltmer över på sista tiden är ifall det inte finns ett djupare, och allvarligare, problem på det kulturella planet: har pacifismen blivit en etablerad svensk överideologi och går utvecklingen mot anarki den medför att avstyra?

Låt mig utveckla.

Det finns två uppfattningar angående konflikters natur som är deprimerande dominerande i Sverige: att konflikter beror på missförstånd och att en konflikt aldrig kan lösas med våld; den första missuppfattningen bidrar till det andra logiska felslutet.

Konflikter, i både det stora och lilla formatet, beror i en överväldigande majoritet av fallen på motstridiga intressen eller livsåskådningar. Om det inte finns både tydliga gemensamma intressen och en gemensam referensram kan konflikter förvärras av att ”prata om saken”; i tryckpressens spår följde två århundraden av europeiska religionskrig.

Att våld aldrig löser konflikter är lika felaktigt som att påstå det motsatta, men det avgörande i varje förhandlingslösning är parternas styrkeförhållanden; vilket på en grundläggande nivå innebär egen, eller på annat sätt tillgänglig, förmåga till våldsanvändning. Detta gäller vid alla konflikter, men alldeles särskilt ifall tröskeln för faktisk våldsanvändning passerats.

Den som har övertaget kan genomdriva sin vilja även vid förhandlingsbordet eftersom alternativet finns att annars göra det fysiskt. Våld har alltid varit, är och kommer alltid att vara trumf.

Det är närmast en naturlag.

Hans Linde ägnade större delen av sitt inledande anförande under den utrikespolitiska debatten åt männens krig mot kvinnorna i Liberia och resten av världen. Den nu allt vanligare feministiska dogmen om våldtäkt som massförstörelsevapen var en de bärande punkterna. Det rör sig, som jag tidigare påpekat, inte om våldtäkt som vapen utan om våldtäkt som löneförmån. I förmoderna väpnade konflikter är möjlighet till plundring och våldtäkt det huvudsakliga incitamentet för att bära vapen.

Vidrigheterna i Liberia och Kongo är inte nya utan uråldriga och precis det som det statliga våldsmonopolet och den moderna militärmakten utvecklades för att motverka.

Om en tilltagande pacifism får oss att avrusta statens våldsinstrument leder det även till den moderna statens avvecklande, eftersom den stat som inte längre kan garantera sina medborgares säkerhet förlorat grunden för sitt existensberättigande. Oförmåga att möta externa hot innebär att vi i varje konflikt saknar alternativ till underkastelse under vilka krav en extern part än kan tänkas ha, men en oförmåga att möta interna hot riskerar att få ännu allvarligare konsekvenser.

Om jag inte längre kan förvänta mig att staten garanterar min och de minas säkerhet så blir alternativet att göra det själv, och mina metoder skulle inte vara begränsade av någon lag som då förlorat all relevans.

Om säkerheten privatiseras på grund av att staten abdikerar från denna sin mest grundläggande funktion, oavsett om det är till bevakningsföretag, medborgargarden eller den organiserade brottsligheten, får detta betydande konsekvenser för hela samhällsstrukturen.

Myndigheternas förmåga att leverera säkerhet består av både resurser och det utrymme lagstiftning och förordningar ger dem att verka. Det är till exempel inte primärt resursbrist som hindrar ett effektivt bekämpande av jihadis, och andra extremister, utan begränsningar i lagstiftningen.

Det här är inte abstrakt utan väldigt konkret; Taimour Abdulwahab parkerade sin vita Audi några våningar under mitt dåvarande kontor och sprängde som tur var bara sig själv inom synhåll från mitt nuvarande, men det faktum att han propagerat för jihad på sin Facebook-sida var bara ett uttryck för hans grundlagsskyddade åsiktsfrihet och därmed inte grund för någon övervakning från säkerhetspolisens sida.

Men eftersom behovet av en fungerande inrikes underrättelsetjänst bara tangerar frågan om pacifismens utbredning får det vänta till ett annat inlägg.

Kanske när jag blir sjuk nästa gång...