Strategiskt

USA:s nya nationella säkerhetsstrategi presenterades av utrikesminister Hillary Clinton vid ett anförande följt av en frågestund på Brookingsinstitutet i Washington tidigare idag.

Sumatra kan vara intresserad av att den svaga amerikanska ekonomins effekter på landets förmåga togs upp flera gånger (första gången ungefär en halvtimme in i klippet). Strategin har dock kritiserats, av bland andra CNAS, för att inte ta ekonomin på tillräckligt stort allvar; framförallt för att inte prioritera tillräckligt tydligt hur alltmer begränsade resurser ska användas.

Det som i grunden skiljer detta dokument från den svenska situationen är att det rör sig om en uttalad samlad nationell strategi som samordnar utrikes- och säkerhetspolitik; utrikes- och försvarsdepartementet; myndigheter för bistånd och inrikes säkerhet.

Ni vet just en sån där comprehensive approach vi gärna och ofta talar om i så generella, och därmed politiskt ofarliga, ordalag som möjligt.

Något som får mig att tänka på chefsbytet på SIDA.

Kan man våga hoppas på att detta inte bara är början på att en mindre del av biståndet förskingras utan att det även äntligen blir en samordnad del av utrikes- och säkerhetspolitiken?

Förmodligen inte.

Folk och Förslag

Folk och Försvar har lagt upp video från seminariet Framtiden och det militära försvaret på Armémuseum tidigare idag för den som vill se hela Lars Björklunds försvarsutspel (jag är ju som alla som följer bloggen vet svag för ursprungliga källor).

Annars är jag ju inte först på bollen.



Timmen är sen så jag inskränker mig till att säga att jag håller med.



Allan Widman utvecklar Folkpartiets ståndpunkt ytterligare en timme in i det första klippet. Paneldebatten med Allan Widman, Håkan Juholt, Annika Nordgren Christensen och Rolf K Nilsson börjar 38 minuter in i det andra klippet.

Hemläxa

Jag har ägnat förmiddagen åt hushållsarbete och att lyssna på några paneldebatter på C-SPAN; jag måste skaffa mig ett liv.

Johns Hopkins School of Advanced International Studies anordnade ett tvådagars seminarium förra veckan om vilka lärdomar som går att dra om COIN-konflikter från Vietnam till Afghanistan, och vilka av dessa som är tillämpbara på situationen i Afghanistan.

Fredagens första paneldiskussion behandlade Irakkriget. Journalisten och författaren Linda Robinson deltog tillsammans med stora delar av CNAS: Patrick Cronin, Andrew Exum och Thomas Ricks.

För att anknyta till gårdagens inlägg så påpekade Andy Exum att det inte handlade om att göra om den amerikanska försvarsmakten till en ren COIN-styrka utan att den behövde vara flexibel nog hantera bland annat COIN, eftersom en framtida fiende alltid kommer att använda de medel USA har bristfälliga motmedel mot.

Den andra tog upp Afghanistan och panelen bestod av Colin Jackson från Naval War College, Gilles Dorronsoro från Carnegie Endowment for International Peace (som skaffat skägg), Gerald Meyerle från CNA Strategic Studies, USA:s Afghanistanambassadör 2005-2007 Ronald Neumann och John Wood från Near East and South Asia Center for Strategic Studies.

Det hettade till en smula mellan Gilles Dorronsoro och Gerald Meyerle på ämnet vad som gick att lära från den sovjetiska erfarenheten i Afghanistan. Dorronsoro hävdade att de sovjetiska framgångarna under slutet av 80-talet berodde på att KGB var betydligt bättre på underrättelsearbete och hade en bättre partner i det Afghanska kommunistparitet. Detta gjorde Meyerle märkbart upprörd. Han hävdade att det sovjetiska uppträdandet enbart borde tjäna som ett varnande exempel.

En sak som var tydlig är att det är väldigt svårt att dra slutgiltiga och självklara lärdomar av historien, så man ska kanske inte räkna med att det någonsin uppstår konsensus om huruvida operation Moshtarak är/var framgångsrik.

Jämförande krigsvetenskap

Foto: CJCS

På försvarsbloggarna, speciellt Krigsvetenskapsakademiens Strategi och krigskonst, har debattinläggen och kommentarerna för ett svenskt sega gubbar-försvar börjat komma allt tätare. Jag håller som bekant inte med. Vi kan inte positivt påverka vår säkerhet eller våra intressen genom att trycka i skogen, om den inte ligger i Finland.

En svensk expeditionär förmåga behöver byggas för att möta svenska behov, så vi ska inte dra för omfattande slutsatser av den amerikanska diskussionen om deras försvarsmakts framtid; men man kan dra nytta av andras erfarenheter utan att för den skull göra en copy-paste.

USA:s ÖB amiral Mike Mullen höll en föreläsning på Kansas State i onsdags. Han tog bland annat upp sina erfarenheter av det moderna krigets natur och hur USA:s försvarsmakt och regering bör hantera det. Mullen betonade tre punkter:

1. Militärmakt, eller snarare militära förmågor och resurser, bör inte vara den sista utvägen
2. Våld bör, i största möjliga utsträckning, utövas precist och principfast
3. Kvaliteten på personal, träning och system är viktigare än antalet plattformar

Den första punkten kan av en svensk publik upplevas som väldigt provocerande, men vad han menar är att militären har en unik förmåga till snabba insatser i alla typer av kriser och katastrofer och att den är en tillgång i även politiska och diplomatiska sammanhang. Militären bör därför vara inblandad från första början i en whole of governement approach.

Det bör kanske för säkerhets skull påpekas att han talar om den amerikanska militären.

I USA har Foggy Bottom obetydliga resurser jämfört med Pentagon, USA lägger lika mycket på försvar som resten av världen tillsammans, men i Sverige har SIDA nästa lika stor budget som Försvarsmakten. Deras problem är att de icke-militära instrumenten är för svaga och vårt att de civila har allvarliga samarbetssvårigheter.

Jag antar att alla har sina problem.

Det är en sak att inte oroa sig över antalet plattformar om man för befälet över planetens överlägset mest kapabla försvarsmakt; en helt annan att göra det när man är nere på sin sista.

Mullen hade även en väldigt bra liknelse för hur framgång eller seger i Afghanistan skulle se ut:

In other words, success in these types of wars is iterative; it is not decisive. There isn’t going to be a single day when we stand up and say, that’s it, it’s over, we’ve won. We will win but we will do so only over time and only after near constant reassessment and adjustment. Quite frankly, it will feel a lot less like a knock-out punch and a lot more like recovering from a long illness.

Det var ju en mycket mer kortfattad och kärnfull formulering än mitt eget utdragna försök för någon vecka sedan. En utskrift och video från föreläsningen samt den efterföljande frågestunden finns här.

Försoning

Ibland framförs försoning som lösningen på den nuvarande konflikten i Afghanistan. Det framställs i värsta fall som att försoning skulle bli den naturliga konsekvensen av ett trupptillbakadragande; som om alla Afghanistans problem skulle försvinna tillsammans med de utländska trupperna.

Det är inte så enkelt.

De i en amerikansk kontext liberala tankesmedjorna Center for American Progress och New America Foundation anordnade en paneldebatt med ämnet Reconciliation and Insurgency - Political Strategies in the Afghan War i torsdags. Medverkande var Gilles Dorronsoro från Carnegie Endowment for International Peace, Michael Semple från Carr Center on Human Rights Policy och Joanna Nathan tidigare analytiker vid International Crisis Group.



Alla panelmedlemmarna var överens om att försoning bara kan utgöra en del av en större politisk lösning och att shuran i Quetta inte har någon anledning att förhandla så länge talibanerna vinner militärt.

Gilles Dorronsoro hade en intressant invändning mot general McChrystals strategi. Han menar att försöken att kontrollera byarna i södra Afghanistan är dömda att misslyckas; det är enligt honom omöjligt för en utländsk aktör att vinna över den pashtunska befolkningen på landsbygden. Man bör istället nu koncentrera sig på att säkra de större städerna i söder.

Angående konsekvenserna av ett trupptillbakadragande var Gilles Dorronsoro och Michael Semple oense. Den förre ansåg att talibanerna skulle ta makten inom tre månader och Michael Semple att de skulle få svårare att rekrytera i bredare folklager och att inbördeskriget därför skulle bli ett utdraget utnötningskrig.

Föreläsande

Irländaren Michael Semple höll en föreläsning på Carr Center for Human Rights Policy 15 september som nu lagts upp på YouTube. Semple är förmodligen mest känd för att ha utvisats från Afghanistan 2007 för att han, som en del av sitt uppdrag som biträdande chef för EU-missionen i landet, haft kontakter med talibanerna. Även för den som inte vill lyssna på all 89 minuterna, vilket rekommenderas, kan det vara intressant att höra hans svar på en fråga om det afghanska valet 00:49:22.

I sammanfattning menar han att FN-ledningen medvetet lät Karzai stjäla valet och att kritiken av valfusket kuppades igenom av Peter Galbraith när Kai Eide var i Norge för att fira sin bröllopsdag.



Det är väldigt intressant att höra så utförligt från någon som är så insatt i både landets historia och alla turerna efter Kabuls fall 2001. Det är även rätt intressant hur han avslutar med att såga hela PRT-konceptet jämt med fotknölarna. Den enda verkliga poängen med dem är enligt honom att få länder som egentligen inte vill vara i Afghanistan att adoptera en provins och långsiktigt ge bistånd till den; enligt Semple står och faller Afghanistans utveckling med ett framgångsrikt samarbete mellan ISAF och UNAMA.

Jag är inte i en position att säga att han har fel.

Ett system där den civila och politiska dimensionen i provinserna är FN:s snarare än ett enskilt lands angelägenhet är förmodligen den långsiktiga lösningen. Vi bör dock inte vänta på den utan fortsätta att stärka vår civila närvaro i PRT MeS eftersom en förändring av hela upplägget måste ske i samordning och samförstånd med hela världssamfundet.

Sånt tar tid vi inte har.

Hemmafronten

Motståndarna till den internationella insatsen i Afghanistan har fått styra debatten på bägge sidor av Atlanten under de senaste månaderna vilket synts i opinionsundersökningarna.

Motståndarna i Sverige har en tendens av komma från vänster och förespråka ett totalt tillbakadragande från en pacifistisk utgångspunkt. I USA finns det dock även motståndare från höger som vill dra tillbaka alla markstridskrafter och förlita sig till underrättelsetjänst, specialförband och flygstridskrafter för att hindra Talibanerna från att etablera en ny regering. Den här senare gruppen är helt öppen i sin likgiltighet för hur det går för afghanerna.

Utan politiskt stöd på hemmaplan blir en fortsatt närvaro i Afghanistan omöjlig. I USA har förespråkarna av Obamas politik, både bland militärledningen och opinionsbildare, börjat argumentera för sin sak under veckan. Rösten som saknas är dock Obamas. Att vända opinionen kan bli lika svårt som att vända utvecklingen på marken i Afghanistan, men är en förutsättning för det.

Det svåra med att bemöta argument som i stort består av slagord baserade på lite mer än fördomar med argument baserade på fakta är att det senare tar lång tid. Verkligheten är krånglig och passar sällan in en enkla berättelser om gott och ont; i Afghanistan och Pakistan i ännu högre grad än i Sverige.

Den pakistanske journalisten, författaren och debattören Ahmed Rashid har en debattartikel i dagens Washington Post. Den är en kort sammanfattning av vad som gått fel under de senaste åtta åren och vad som behöver göras nu. Så för den som har lite mer tid över lägger jag till ett klipp från förra årets bokturné för Descent into Chaos. Det är på en hel timme, men hinner på den täcka mycket av bakgrunden till sakernas tillstånd i Afghanistan och Pakistan.



Ett bra exempel på att man kan vara mycket kritisk mot hur insatsen i Afghanistan genomförts utan att vara motståndare till den.

Ofred

Är vi i krig eller inte? Vi har helt klart sett krigsrubriker under de senaste dagarna, men en del menar att det överhuvudtaget inte pågår något krig i Afghanistan eftersom krig, rent definitionsmässigt, bara kan utkämpas mellan stater. Det är möjligen korrekt ur ett strikt folkrättsligt perspektiv, men verkligheten har sedan länge gått vidare. Den som bäst beskrivit vad som ersatt det industriella kriget är Rupert Smith; eller om man ska vara formell: General Sir Rupert Smith KCB, DSO, OBE, QGM.

I sin bok The Utility of Force – The Art of War in the Modern World från 2005 beskriver han vad han kallar War Amongst the People. Detta krig utkämpas bland och om folket. Det strategiska målet är inte att besegra fiendens arméer i snabba kampanjer utan att påverka avsikter över tid. Han förklarar det bättre själv, här i en föreläsning för Carnegie Council for Ethics in International Affairs.

Den inbäddade versionen av videon streamar inte som den ska. Använd den här länken istället.

För den som inte har en timme över tar jag även med en intervju från The Daily Show with Jon Stewart.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
General Rupert Smith Pt. 1
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Joke of the Day

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
General Rupert Smith Pt. 2
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Joke of the Day

Så: ja, vi är i krig. Vi är i Afghanistan för att stödja den Afghanska regeringen och därför i krig, eller mer exakt i väpnad konflikt, med Talibanerna. När vi kan åka hem utan att Afghanistan faller samman har vi vunnit. Detta uppnår vi genom att stödja uppbyggnaden av säkerhet, rättsväsende och politiska strukturer samtidigt som vi i samverkan med afghanerna motverkar upprorsmän, korruption och kriminalitet. Ja: det är lättare sagt än gjort, och ja: det tar väldigt lång tid.

Sedan Sverige tog över PRT Mazar-e-Sharif har säkerhetshoten i de fyra provinser som ingår i vårt ansvarsområde inskränkt sig till organiserad brottslighet och lokala krigsherrar som inte fick någon roll i regeringen (i stort sett samma sak). Nu kommer dock eldöverfallen allt tätare och även självmordsbombningar har börjat förekomma i området. Detta tyder på att Talibanerna etablerat sig i de små fickor av Pashtuner som finns uppe i norr.

Kriget har med andra ord till slut även kommit till vårt lilla lugna hörn av landet.

I fredags lyckades, efter förstärkningar och flera timmars strid, en svensk styrka av till slut plutonstorlek besegra en motståndare som förmodligen uppträdde i plutonstyrka*; i södra Afghanistan genomför talibanerna ofta angreppsstrid i kompanistyrka och med tyngre vapen. Det finns risk för att fienden kan komma att agera i kompanistyrka även i norr vilket gör det mycket viktigt att vi tillför en kvalificerad förmåga till kompanistrid.

Det nuvarande förbandet FS17 behöver förstärkas med minst ett skyttekompani och avlösande FS18 behöver utökas till en bataljonstridsgrupp. Bägge besluten behöver tas omgående.

Att sticka huvudet i sanden är inte ett effektivt skydd mot fientlig eldgivning.

Att ge Försvarsmakten bättre möjligheter att lösa sina uppgifter i Afghanistan är visserligen nödvändigt, men långtifrån tillräckligt. För att stabilisera vårt ansvarsområde behövs även omfattande biståndsarbete där. SIDA ser dock sin roll i landet som identisk med den i andra utvecklingsländer. Detta är en farlig missuppfattning. Man behöver driva projekt i det svenska ansvarsområdet som stärker de lokala samhällenas samhörighet med regeringen.

Bistånd är inte välgörenhet utan ett utrikes- och säkerhetspolitiskt verktyg. Om generaldirektör Anders Nordström inte förstår det bör han bytas ut. Alla myndigheter som verkar i Afghanistan behöver samordna sin verksamhet där i en integrerad strategi.

* Edit 2009-07-31: Nya uppgifter om den aktuella striden som dykt upp under veckan tyder på att det här är en felaktig beskrivning. Överfallet var mindre än vad jag beskriver det och svenskarna som framgångsrikt hanterade de inledande stridskontakterna var ännu färre än upprorsmännen.

Streamad sommarläsning

Jag är lite senare än vanligt med att beställa min sommarläsning, men David Kilcullens The Accidental Guerilla är med på listan (tillsammans med bland annat Tony Beevors nya D-Day). För den som inte är bekant med Kilcullen, som ju har pluggat sin bok ganska flitigt de senaste månaderna, har jag lagt in två klipp. Det första är en lite kortare testund med The Economist och den andra en timslång föreläsning och frågestund anordnad av Google.





För den som har ännu mer tid över är det här en länk till en timslång föreläsning till, den här gången på Pritzker Military Library i Chicago.