Svenska media har mest refererat Guardian och vi har inte fått mycket till svensk debatt i frågan, men i ett inlägg på Brännpunkt i dagens SvD så argumenterar statsvetana Mi Lennhag och Lennart Lundquist med utångspunkt från Snowdens avslöjanden för ett absolut meddelarskydd, även om de inte riktigt formulerar det på det sättet, och eftersom jag inte har något bättre för mig just nu så ska jag förklara varför jag tycker att de har fel.
Grunden för “visslarstatus” är att avslöja brott eller oegentligheter. Själv har jag, till skillnad från alla som inte vid det här laget blivit bortskrämda från kommentarsfälten på guardian.co.uk, svårt att se att de program för underrrättelseinhämtning som avslöjats skulle vara olagliga.
Som tur är så har EFF stämt den amerikanska staten baserat på de avslöjanden Snowden gjort så rättsläget kommer att bli klarlagt. Min gissning är att det enda olagliga som avslöjats är James Clappers uttalanden om inhämtningens omfattning inför kongressen som bör kunna räknas som mened.
Det är nog tyvärr omöjligt att komma överens om vad som utgör oegentligheter i sammanhanget. Klyftan mellan de som ser behovet av en stark stat och de som inte gör det är förmodligen oöverstiglig.
Min andra invädning mot artikeln är att varken yttrandefriheten eller meddelarskyddet är abslout eller oinskränkt. Förutom det svagare meddelarskyddet för privatanställda, som de nämner, är lagstiftningen mycket tydlig med att göra undantag för rikets säkerhet och rikets förhållande till främmande makt.
Det Snowden gjort är med andra ord staffbart enligt svensk lag precis som det är det enligt amerikansk; att vara statsvetare och argumentera som om så inte vore fallet är inte helt klädsamt. Om nu inte poängen var just att vi bör göra yttrandefriheten och meddelarskyddet absolut, men i så fall är det ett otydligt formulerat argument.
Jag håller med artkelförfattarna om att meddelarskyddet behöver stärkas och likställas för privat- och offentliganställda, men att detta skulle innebära att inga hänsyn längre ska tas till rikets säkerhet eller förhållande till främmande makt är för mig, och förhoppningsvis för en överväldigande majoritet i Riksdagen, helt oacceptabelt.
Att den svenska regeringen inte tar ställning för Snowden har dock mindre att göra med strikt juridiska hänsyn än det faktum att svensk signalunderrättelsetjänst haft ett mycket nära samarbete med sina brittiska och amerikanska motsvarigheter sedan början av andra världskriget.
Detta samarbete avmattades inte ens under de mest radikala åren inom svensk utrikespolitik under det tidiga 70-talet.
Det svenska intresset för att göra någonting som kan skada ett så långvarigt, och för rikets säkerhet avgörande, samarbete är naturligtvis noll. Detsamma gäller i större eller mindre utsträckning även alla andra västeuropeiska länder.
Artikelförfattarna ser det bristande stödet för Snowden som beklämmande, berömmer Frankrike för sin kritik och anklagar Spanien för “ett rättslöst och närmast unikt frihetsberövande av Bolivias president Evo Morales”.
Hollandes kritik hade kanske kunna uppfattas som mer än ett cyniskt utspel från den mest impopuläre franske presidenten någonsin för att distrahera hemmaopinionen om det inte vore för det faktum att fransk säkerhets- och underrättelsetjänst har motsvarande program som den amerikanska om än i något mindre skala och med betydligt mindre lagreglering.
Ingen har frihetsberövat Evo Morales; hans plan nekades tillträde till ett antal länders luftrum. Alla länder har rätt att neka främmande statsluftfartyg tillträde till sitt luftrum om de så önskar.
Debattartikeln på Brännpunkt är dock ett under av rationalitet och politisk centrism jämfört med vad som skrivits i kommentarsfälten på Guardians nätupplaga den senaste månaden. De traditionella Guardian-läsarna, tänk samhällskunskapslärare i manchesterkavaj, har trängts undan av en ohelig allians av amerikanska libertarianer och Tea Party-anhängare på ena sidan Atlanten och radikal antiglobaliseringsvänster med rejäla inslag av konspirationsteoretiker på bägge sidor.
Galenskapen är piskad till skum i kommentarstrådar på flera tusen inlägg.
De allt färre enstaka kommentarerna som ifrågasätter den kollektiva psykosen som utvecklats där avfärdas omedelbart som NSA-anställda. Inte helt oväntat har de flesta inläggen som inte är helt okritiska till att västvärlden är en fascistisk diktatur som är omöjlig att skilja från 1984 under de senare veckorna mer tagit formen av enstaka brandfacklor av typen “America Fuck Yeah!”; inte oväntat eftersom det är meningslöst att försöka föra logiska resonemang med psykfall.
Som freak show betraktat så är det dock fascinerande.
Det som skrämmer mig mest i hela den här affären är emellertid hur många människor som tror att det de skriver eller skickar okrypterat på nätet på något sätt är privat; det finns några herrar från Nigeria som mycket gärna skulle vilja komma i kontakt med er. Statliga myndigheter från det dussin länder som har möjlighet att samla in den informationen är ert minsta problem.
Om information i elektronisk form är känslig så bör den vara ordentligt krypterad även på den egna hårddisken.
Ett av de avslöjanden som gjorts är att NSA och FBI har fått tillgång till okrypterad data från bl a Microsofts Outlook.com-tjänst (fd Hotmail). Är det verkligen någon som trodde att ett amerikanskt företag inte lämnar ut uppgifter om de federala myndigheterna kommer med en domstolsorder (för det är vad saken handlar om)?
Så: nej, det går inte att förlita sig på att en extern part inte under några omständigheter lämnar ut dina uppgifter. Även i det här fallet ska man vara glad ifall det bara är till myndigheter.
Människor...
Inlägg
