Det här inlägget är både mer filosofiskt och mer pessimistiskt än vanligt, och tar sin början i det tidiga folkhemmet. Även om Sverigedemokraternas folkhemskramande säger mer om periodens symbolvärde än om hur det faktiskt var så var Sverige mer homogent på 50-talet.
Landet var mitt uppe i en relativt sen urbaniseringsprocess, men hade kvar bondekulturens intolerans mot avvikelser och en stark moderniseringsrörelse som fått bränsle av tillväxten den krigsrustade svenska industrin fick några frivarv mot ett sönderbombat Europa under årtiondet efter andra världskrigets slut.
Alla tittade på Hyland, lyssnade på Ingos match mot Patterson och var övertygade om att framtiden var en extrapolering av de senaste årtiondets framsteg för Saltsjöbadsandans ombonade version av korporativism. Steriliseringar och andra mörka kvarlevor från 30-talets rasbiologi var tryggt förvisade till det kollektiva undermedvetna.
Det fanns en kultur, en sanning och en framtid.
Det tidiga folkhemmets paradigm, och problemformulerings-monopol, ersattes under det sena 60-talet med 68-vänsterns. För oss som växte upp på 70-talet med Mumlan, eller i bästa fall någon öststatsimport som John Blund eller Professor Balthazar, och uppfostrades av velourtomtar av bägge könen i skolan dröjde det länge innan vi ens reflekterade över att det kunde vara på något annat sätt.
Motreaktionen var dock oundviklig och bestod dels av förorts-ungdomar som ville ha liv som tilläts innehålla någon form av njutning, och dels av en näringslivshöger som lärt av sina motståndare och påbörjat en Hearts and Minds-kampanj med måsar och så småningom reklamfinansierade media.
Men vi talar, den mer uttalade individualismen till trots, fortfarande om ett tydligt grupptänkande.
90-talets mediaexplosion, och speciellt internets spridning under årtiondets slut, leder tillsammans med konsekvenserna av finanskrisen till att konsensus börjar luckras upp. Under det senaste årtiondet har den utvecklingen accelererat och den svenska offentligheten fragmenterats.
Jag har välkomnat mycket i den utvecklingen. Ifrågasättande av etablerade ståndpunkter är något i grunden positivt. Att tillåta människor att vara och tycka olika är grunden för varje samhälle som är värt att leva i.
Problemet uppstår när våra världsbilder glider så långt isär att vi inte längre kan kommunicera på ett meningsfullt sätt.
En sanning har nämligen kommit att ersättas av min sanning. Alla uppfattningar om världens beskaffenhet är lika giltiga; sanningen är vad jag känner att den borde vara och du ska inte komma och förtrycka mig med observerbara fakta och rationella argument.
När relativismen drivits så långt att inga påståenden lägre är falsifierbara är vi riktigt illa ute.
Internet och det diversifierade och globaliserade medialandskapet har gjort det möjligt att isolera sig från avvikande uppfattningar. Den amerikan i en röd stat som väljer att leva i en Fox News-bubbla behöver aldrig få sin kreationism eller konstitutionsfundamentalism ifrågasatt. Alls. Motsvarande gäller den som lever i en HuffPost-bubbla i San Francisco.
Geografins betydelse för att upprätthålla den bubblan minskar dock alltmer.
Det här är, exemplen ovan till trots, inte ett amerikanskt fenomen. Även om kreationismen, ännu, inte gjort några större framsteg i Sverige så finns även här företrädare för en minst lika kontrafaktisk strömning: Sanningsrörelsen.
Sanningsrörelsen är en löst sammanhållen grupp konspirationsteoretiker som inte tror att skyskrapor går sönder om man flyger in fulltankade passagerarplan i dem. Innan nätet skulle de förmodligen varit en litet antal isolerade kufar, men de som tror på rörelsens budskap är en inte obetydlig minoritet i västvärlden och en majoritet i delar av den muslimska världen.
Alla rörelsens påståenden kan motbevisas, men det spelar ingen roll; fakta och naturlagar är irrelevanta.
Den minoritet i Västeuropa som tror på konspirationsteorierna kring 11 september återfinns, utöver bland de rena foliehattarna, inom den hårda vänstern och bland muslimer. I bägge fallen handlar det om att de inte kan tillåta sig att tro att al-Qaida gjort det organisationen själv skryter om att ha genomfört. Detta skulle nämligen tvinga dem att konfronteras med att al-Qaida inte är den antikoloniala befrielserörelse fiendens fiendelogiken gjort dem till, respektive de problematiska aspekterna av den egna religionen.
Sanningsrörelsen är bara ett symptom bland flera på samma sanningsrelativistiska atomisering. Det har alltid funnits subkulturer, men när dessa får allt färre beröringspunkter med varandra, eller det som återstår av majoritetssamhället, uppstår problem.
Om det inte finns någon minsta gemensam nämnare, någon överlappning mellan våra världsbilder, så finns det heller inga förutsättningar för meningsfulla samtal. Detta leder i sin tur till att när det uppstår intressemotsättningar leder dessa oundvikligen till konflikter och konfrontationer; olösliga sådana.
När den här typen av oförmåga till meningsfull kommunikation uppstår mellan samhällen är det illa nog; när den uppstår inom dem, och blir tillräckligt omfattande, faller de sönder.
Och Sumatra som brukar anklaga mig för att vara för optimistisk...
Krig har präglat Bidens utrikespolitiska år
-
Fyra år går snabbt och mer än så blir det inte för Joe Biden i Vita Huset.
Om två månader vet vi om hans enda presidentperiod blev en kort parentes
mellan ...
16 timmar sedan