söndag 21 november 2010

Kollektivanslutning

Det här inlägget är både mer filosofiskt och mer pessimistiskt än vanligt, och tar sin början i det tidiga folkhemmet. Även om Sverigedemokraternas folkhemskramande säger mer om periodens symbolvärde än om hur det faktiskt var så var Sverige mer homogent på 50-talet.

Landet var mitt uppe i en relativt sen urbaniseringsprocess, men hade kvar bondekulturens intolerans mot avvikelser och en stark moderniseringsrörelse som fått bränsle av tillväxten den krigsrustade svenska industrin fick några frivarv mot ett sönderbombat Europa under årtiondet efter andra världskrigets slut.

Alla tittade på Hyland, lyssnade på Ingos match mot Patterson och var övertygade om att framtiden var en extrapolering av de senaste årtiondets framsteg för Saltsjöbadsandans ombonade version av korporativism. Steriliseringar och andra mörka kvarlevor från 30-talets rasbiologi var tryggt förvisade till det kollektiva undermedvetna.

Det fanns en kultur, en sanning och en framtid.

Det tidiga folkhemmets paradigm, och problemformulerings-monopol, ersattes under det sena 60-talet med 68-vänsterns. För oss som växte upp på 70-talet med Mumlan, eller i bästa fall någon öststatsimport som John Blund eller Professor Balthazar, och uppfostrades av velourtomtar av bägge könen i skolan dröjde det länge innan vi ens reflekterade över att det kunde vara på något annat sätt.

Motreaktionen var dock oundviklig och bestod dels av förorts-ungdomar som ville ha liv som tilläts innehålla någon form av njutning, och dels av en näringslivshöger som lärt av sina motståndare och påbörjat en Hearts and Minds-kampanj med måsar och så småningom reklamfinansierade media.

Men vi talar, den mer uttalade individualismen till trots, fortfarande om ett tydligt grupptänkande.

90-talets mediaexplosion, och speciellt internets spridning under årtiondets slut, leder tillsammans med konsekvenserna av finanskrisen till att konsensus börjar luckras upp. Under det senaste årtiondet har den utvecklingen accelererat och den svenska offentligheten fragmenterats.

Jag har välkomnat mycket i den utvecklingen. Ifrågasättande av etablerade ståndpunkter är något i grunden positivt. Att tillåta människor att vara och tycka olika är grunden för varje samhälle som är värt att leva i.

Problemet uppstår när våra världsbilder glider så långt isär att vi inte längre kan kommunicera på ett meningsfullt sätt.

En sanning har nämligen kommit att ersättas av min sanning.  Alla uppfattningar om världens beskaffenhet är lika giltiga; sanningen är vad jag känner att den borde vara och du ska inte komma och förtrycka mig med observerbara fakta och rationella argument.

När relativismen drivits så långt att inga påståenden lägre är falsifierbara är vi riktigt illa ute.

Internet och det diversifierade och globaliserade medialandskapet har gjort det möjligt att isolera sig från avvikande uppfattningar. Den amerikan i en röd stat som väljer att leva i en Fox News-bubbla behöver aldrig få sin kreationism eller konstitutionsfundamentalism ifrågasatt. Alls. Motsvarande gäller den som lever i en HuffPost-bubbla i San Francisco.

Geografins betydelse för att upprätthålla den bubblan minskar dock alltmer.

Det här är, exemplen ovan till trots, inte ett amerikanskt fenomen. Även om kreationismen, ännu, inte gjort några större framsteg i Sverige så finns även här företrädare för en minst lika kontrafaktisk strömning: Sanningsrörelsen.

Sanningsrörelsen är en löst sammanhållen grupp konspirationsteoretiker som inte tror att skyskrapor går sönder om man flyger in fulltankade passagerarplan i dem. Innan nätet skulle de förmodligen varit en litet antal isolerade kufar, men de som tror på rörelsens budskap är en inte obetydlig minoritet i västvärlden och en majoritet i delar av den muslimska världen.

Alla rörelsens påståenden kan motbevisas, men det spelar ingen roll; fakta och naturlagar är irrelevanta.

Den minoritet i Västeuropa som tror på konspirationsteorierna kring 11 september återfinns, utöver bland de rena foliehattarna, inom den hårda vänstern och bland muslimer. I bägge fallen handlar det om att de inte kan tillåta sig att tro att al-Qaida gjort det organisationen själv skryter om att ha genomfört. Detta skulle nämligen tvinga dem att konfronteras med att al-Qaida inte är den antikoloniala befrielserörelse fiendens fiendelogiken gjort dem till, respektive de problematiska aspekterna av den egna religionen.

Sanningsrörelsen är bara ett symptom bland flera på samma sanningsrelativistiska atomisering. Det har alltid funnits subkulturer, men när dessa får allt färre beröringspunkter med varandra, eller det som återstår av majoritetssamhället, uppstår problem.

Om det inte finns någon minsta gemensam nämnare, någon överlappning mellan våra världsbilder, så finns det heller inga förutsättningar för meningsfulla samtal. Detta leder i sin tur till att när det uppstår intressemotsättningar leder dessa oundvikligen till konflikter och konfrontationer; olösliga sådana.

När den här typen av oförmåga till meningsfull kommunikation uppstår mellan samhällen är det illa nog; när den uppstår inom dem, och blir tillräckligt omfattande, faller de sönder.

Och Sumatra som brukar anklaga mig för att vara för optimistisk...

fredag 19 november 2010

Något för alla

Idag inleds NATO:s toppmöte i Lissabon. Media har fokuserat på konsekvenserna för ISAF:s framtid, men på agendan återfinns även fastläggande av ett nytt strategiskt koncept för alliansen, och NATO:s utveckling kommer att påverka oss mer än huruvida ISAF är kvar i Afghanistan till 2020 eller 2025.



Som bloggen Observationsplatsen rapporterade har läckor till den polska tidningen Gazeta Wyborcza gjort gällande att den nya krigsplaneringen för Polen och Baltikum innebär att nio divisioner, varav fyra polska, öronmärkts för dess försvar.

Den minnesgode kommer kanske ihåg att  Polen och Baltikum länge krävde en uppdaterad försvarsplanering och i efterdyningarna av den ryska Georgieninvasionen fick gehör för detta. Baltikum fick dock ingen egen, eftersom det skulle kunna uppfattas som provocerande av Ryssland, utan skulle omfattas av den polska.

Samtidigt som alliansen stärker trovärdigheten för sin förmåga och avsikt att försvara även sina mindre och mer perifera medlemmar, och därmed gör en större insats för fred, säkerhet och stabilitet i Norden är någon högstämd men innehållslös svensk solidaritetsförklaring någonsin kan göra, så återupptar man även arbetet i det samarbetsråd man har med Ryssland.

Det senare är ett starkt tyskt intresse och de tyska liberalerna har även en lite egen tolkning av planerna på ett, jämfört med Bushregeringens förslag, förenklat missilförsvar för hela Europa; de ser det som ett alternativ till alliansens kärnvapen.

De är visserligen helt ensamma om den tolkningen, men innehar utrikesministerposten i den tyska koalitionsregeringen. Den som vill följa eventuella bråk i frågan får dock förmodligen söka sig bortom svenska media.


Se även: Chefsingenjören,Försvar och säkerhet,Alla Dessa Dagar,Obamas debattartikel och min egen Teaser.