Kärnfrågan

Sveriges och Finlands förhållande till Nato under de senaste årtiondena kan sammanfattas som ett gradvis närmande med en ambition om att både äta kakan och ha den kvar; medlemskap utan medlemskap. Partnerländernas ökade status inom alliansen, senast manifesterat i Chicago, har fått oss att tro att det formella medlemskapet skulle vara en isolerad inrikespolitisk fråga vi kan ta i vår egen takt.

Vi kommer inte att få den lyxen.

Det har från finskt håll gjorts tappra försök att framställa Makarovs kommentarer som missförstånd och en enskild generals åsikter. Om det stämmer så är saken ur världen, men själv är jag helt övertygad om att det här bara är början.

Utspelet var till inget plötsligt infall utan en signal om en ny hård rysk säkerhetspolitisk inriktning för Norden: Finland och de baltiska länderna ingår i den ryska maktsfären och ska inte förvänta sig att kunna föra en självständig säkerhetspolitik.

När Finland skrev på VSB-avtalet 1948 så hade de egentligen inget val; idag har de dock ett alternativ: Natomedlemskap.

Hur stor sannolikheten är för att de faktiskt ansöker om medlemskap beror till stor del på hur den ryska positionen utvecklas. Ifall alla Makarovs krav kvarstår tror jag att den är ganska hög. Jag har i alla fall svårt att tänka mig att Finland skulle gå med på att avstå från partnerskapsövningar, lämna det nordiska försvarssamarbetet och avsäga sig rätten att genomföra övningar i de östra delarna av det egna territoriet.

Är det här då en missräkning från Putins sida? Inte nödvändigtvis.

Putin kom till makten genom att dra igång ett nytt Tjetjenienkrig för att ena nationen (och Georgienkriget fyllde en liknande funktion). Om oppositionen i Moskva och St Petersburg börjar utgöra ett reellt hot mot maktinnehavet så är en lagom stor konfrontation med Nato mycket användbar inrikespolitiskt.

Så länge påtryckningarna håller sig till utspel och övningar så är det dessutom förhållandevis riskfritt; inget Natoland kommer under några omständigheter att initiera ett militärt anfall mot Ryssland och utan rysk gas fryser Västeuropa. Om han går så långt att börja med systematiska gränskränkningar så uppstår dock risken för upptrappning till en militär konfrontation med mer svårförutsägbara konsekvenser.

I det offentliga Sverige råder samsyn om att konflikter bör undvikas och om de uppstår kan lösas med ett konstruktivt samtalsklimat; i vårt stora östra grannland är dock fokus mer på att vinna dem - och gärna även personligen vinna på dem.

Det offentliga Sveriges vägran att debattera relationen till Nato kommer därför under de närmaste åren att bli ännu mer ohållbar. Förr eller senare blir debatten oundviklig och jag tänkte passa på att redan nu avfärda de vanligaste argumenten mot medlemskap så att jag har det gjort:

Opinionen
Den vanligaste undanflykten för att slipa debattera sakfrågan är att peka på att den svenska opinionen idag otvetydigt är mot ett Natomedlemskap och, får man förmoda, därför inte bör besväras med en massa obekväma argument som skulle kunna få den att ändra åsikt.

Att flera generationer av indoktrinering inte försvinner av sig själv är varken förvånade eller avskräckande.

Handlingsfriheten
Det brukar hävdas att vår trovärdighet som internationell medlare skulle minska ifall vi tillhörde en militärallians; ett argument som kräver att mottagaren är helt ovetande om att Norge har en betydligt mer framträdande medlarroll i internationella konflikter än Sverige (alternativt inte vet att Norge är Natomedlem).

Det vanligaste argumentet kopplat till förlorad handlingsfrihet är dock att vi vill kunna välja att stå utanför en konflikt i närområdet; ett argument som kräver att målgruppen antingen är okunnig om solidaritetsförklaringen, och tror att formuleringen i utrikesförklaringen fortfarande är “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, eller besitter mycket effektiva förträngningsmekanismer.

Inget Natoland kan tvingas delta i någon alliansoperation oavsett syfte eller insatsområde. Luxemburg har veto. Den debattör som är riktigt deprimerande okunnig, eller utgår från att publiken är det, kan i det här sammanhanget till och med häva ur sig någon absurditet om att Sverige hade tvingats delta i Irakinvasionen ifall vi varit Natomedlemmar (Operation Iraqi Freedom hade överhuvudtaget ingenting med Nato att göra).

Det politiska trycket från andra medlemmar att delta, eller i alla fall inte blockera insatsen, kan dock vara betydligt, men vårt ensidiga Natoberoende gör att vi redan är utsatta för det trycket och dessutom behöver demonstrera solidaritet med alliansen även i situationer där en medlem med faktiska försvarsgarantier kan avstå.

Försvarsgarantierna
Jag får erkänna att jag aldrig förstått på vilket sätt det är moraliskt högstående att lämna sina grannar åt sitt öde och hoppas att deras angripare nöjer sig det grannen hade, men det är uppenbart att blotta omnämnandet av ömsesidiga försvarsgarantier frammanar någon slags betingad reflex hos många svenskar.

Den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget var hård realpolitik, under kalla kriget en dogm för inrikespolitisk konsumtion och efter kalla kriget ett kollapsande korthus; etisk var den aldrig.

Nuläget är att vi har redan i och med solidaritetsförklaringen lämnat ensidiga försvarsgarantier till våra grannländer och vi har ända sedan kalla kriget varit beroende av Natos hjälp i den händelse vårt territorium utsattes för ryska, eller sovjetiska, krigshandlingar.

Vi tar redan alla riskerna och betalar redan det fulla priset för medlemskap men har valt bort det inflytande och de garantier som ett faktiskt medlemskap skulle innebära. Det här är en irrationell säkerhetspolitisk hållning som bara kan förklaras av den mytologiska kraften hos föreställningen om alliansfriheten.

Norden
Ibland framförs en fördjupning av det nordiska försvarssamarbetet som ett alternativ till Natomedlemskap; ett argument som till att börja med kräver att man bortser från det faktum att alla nordiska länder utom Sverige och Finland redan är Natomedlemmar.

Det nordiska samarbetet är i själva verket huvudsakligen det fikonlöv vi i Sverige och Finland behöver för att kunna samarbeta med våra övriga grannländer och samtidigt låtsas att det inte innebär ett samarbete med Nato.

Om det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas ytterligare behöver det bli operativt; något som bara kan ske inom Natos ledningsstrukturer eftersom inget Natoland har något som helst intresse av att tillåta uppbyggnaden av regionala ledningsstrukturer utanför alliansen.

Själv ser jag mycket gärna ett nära operativt nordiskt samarbete, med gemensam ledning av luft- och sjöstridskrafter, en svensk-norsk-finsk Lapplandsdivision och en finsk-svensk Nylandsbrigad, inom Nato.

Finland
Argumentet att vi inte kan lämna Finland ensamma utanför Nato kan, som jag spekulerade inledningsvis, falla under de kommande åren. Motviljan att överhuvudtaget ta i frågan gör att ett eventuellt svenskt Natointräde hursomhelst inte lär ske innan ett finskt; möjligen i samband med men troligare något år efter.

Kärnvapnen
Det faktum att Nato har kärnvapenavskräckning som en grundpelare i det kollektiva försvaret är Natomotståndarnas starkaste argument och ett som avskräcker varje motargument (det finns ingen svensk politiker som skulle våga riskera att uppfattas som försvarare av kärnvapen).

Det är helt korrekt att alliansen delar en gemensam kärnvapenförmåga. Precis  som med försvarsgarantierna är det här en av de huvudsakliga fördelarna med medlemskap; att slippa ha egna kärnvapen utan kunna förlita sig på sina allierades.

Sverige har redan gjort just det valet - fast som vanligt enbart grundat på hemliga inofficiella försäkringar istället för internationella avtal.

Skälet till att vi avbröt det svenska kärnvapenprogrammet var att Sverige fick försäkringar från USA om att vi omfattades av deras kärnvapenparaply. Vi slapp därmed den enorma kostnaden för att utveckla både kärnvapen och lämpliga kärnvapenbärare utan kunde istället fokusera på våra konventionella stridskrafter under 70-talet (som även då var kraftigt underfinansierade - speciellt Armén).

Det var rätt val då och det är rätt val nu. Vi kan dela kärnvapen på samma sätt som vi delar strategiskt transportflyg, med våra allierade.

Om det verkligen skulle vara så att vi inte kan anses redan omfattas av Natos kärnvapenparaply, med samma ensidiga beroendeförhållande som kännetecknar våra övriga relationer till alliansen, så behöver vi återuppta ett nationellt kärnvapenprogram.

Det skulle bli extremt dyrt.


Karin Enström kommenterar Makarovs besök och uttalanden  efter 06:10 i klippet ovan.

Ledare:
SvD, DN
Bloggat:
Wiseman, Observationsplatsen,, Staffan Danielsson (c)

Utdelning

Efter lunch imorgon lokal tid så inledningstalar statsministern på partnerdelen av Nato-toppmötet i Chicago; en stor framgång för ansträngningarna att vinna acceptans för den svensk-finska linjen om medlemskap utan medlemskap bland de faktiska medlemmarna.

Förutom andras förståelse för det faktum att de flesta länder har sina egna inrikespolitiska egenheter som kan te sig oförklarliga för utomstående så är det som gett Reinfeldt pole position att vi, retoriken till trots, bevisat oss vara goda och pålitliga allierade.

De insättningar Sverige gjort på Nato-kontot i Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Libyen har gett utdelning.

För jag kan i alla fall bara tolka riksdagens avsikt med Afghanistaninsatsen som att med minsta möjliga insats och risk demonstrera lojalitet med alliansen. Om det nu faktiskt fanns en avsikt hos enskilda ledamöter att ha en märkbar påverkan på utvecklingen i ansvarsområdet så var insatsens storlek inte längre djupt cynisk utan istället chockerande verklighetsfrämmande.

Alla får göra sin egen bedömning om vilket som är värst.

Så mina gratulationer till Fredrik Reinfeldt och Göran Persson; det funkade.

Ett skäl till att jag har undvikit att skriva inlägg den senaste tiden är att jag bävat inför hur mycket energi det skulle krävas att ta debatten med alla upprörda anhängare av invasionsförsvar ano dazumal som spammar kommentarsfälten på varje nyhetsartikel eller blogginlägg i försvarsfrågor nu för tiden. Så om du någonsin använt ordet “långtbortistandoktrinen”, här är mina motargument:

Problemet med internationella insatser och försvarets resurser är inte att de utgör en gökunge utan att de kräver för lite.

Ett försvar som enbart är dimensionerat för utlandsuppdrag kan utgöras av ett regemente lätt mekaniserat infanteri med tre stående bataljoner och inget mer. Det är det nationella försvaret som är verkligt resurskrävande; både när det gäller förbandsvolym och plattformar.

Sverige har inte haft förmåga att utan hjälp utifrån avvärja ett storskaligt och isolerat anfall av Ryssland/Sovjetunionen på flera hundra år; vi hade det definitivt inte under kalla kriget. Att tro att det skulle gå att uppnå genom en återgång till värnpliktsförsvar är fria fantasier.

Försvarets grundproblem är istället underfinansieringen.

Det går inte att upprätthålla en trovärdig militär förmåga över tid med ett anslag som ligger runt en procent av BNP. “Finland”, säger då någon. Till att börja med så är Finlands geostrategiska läge ett helt annat. För ett land med lång landgräns mot Ryssland är det en vettig avvägning att satsa på förhållandevis stor numerär på bekostnad av bland annat skydd och rörlighet. Men jag skulle även ifrågasätta ifall de kan upprätthålla den försvarsförmågan på lite längre sikt utan tillskott.

Sverige behöver inte en halv miljon sega gubbar utan en insatsberedd och flexibel försvarsmakt som kan hantera snabbt uppblossande kriser och konflikter i närområdet. Sveriges säkerhet avgörs under, på, över och kring Östersjön.

Att säkra vår egen, och neka Rysslands, tillgång till Östersjön vid en konflikt kan inte göras utan nära operativ samordning och samverkan med våra de facto allierade: Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark, Nederländerna, Storbritannien och USA.

Poängen med att delta i Nato-insatserna är att de stärker våra band med alliansen; både de militära och de politiska. De ger erfarenheter från skarpa insatser ihop med samma länder vi skulle samarbeta med vid en väpnad konflikt i närområdet. Erfarenheter som bygger både förmåga och förtroende.

Jag skulle bli väldigt positivt överraskad ifall Reinfeldt talade klarspråk i några av de här frågorna i Chicago, eller för den delen hemma, men bara det faktum att han är på Nato-toppmötet är ett steg i rätt riktning.


SvD, DN

Något för alla

Idag inleds NATO:s toppmöte i Lissabon. Media har fokuserat på konsekvenserna för ISAF:s framtid, men på agendan återfinns även fastläggande av ett nytt strategiskt koncept för alliansen, och NATO:s utveckling kommer att påverka oss mer än huruvida ISAF är kvar i Afghanistan till 2020 eller 2025.



Som bloggen Observationsplatsen rapporterade har läckor till den polska tidningen Gazeta Wyborcza gjort gällande att den nya krigsplaneringen för Polen och Baltikum innebär att nio divisioner, varav fyra polska, öronmärkts för dess försvar.

Den minnesgode kommer kanske ihåg att  Polen och Baltikum länge krävde en uppdaterad försvarsplanering och i efterdyningarna av den ryska Georgieninvasionen fick gehör för detta. Baltikum fick dock ingen egen, eftersom det skulle kunna uppfattas som provocerande av Ryssland, utan skulle omfattas av den polska.

Samtidigt som alliansen stärker trovärdigheten för sin förmåga och avsikt att försvara även sina mindre och mer perifera medlemmar, och därmed gör en större insats för fred, säkerhet och stabilitet i Norden är någon högstämd men innehållslös svensk solidaritetsförklaring någonsin kan göra, så återupptar man även arbetet i det samarbetsråd man har med Ryssland.

Det senare är ett starkt tyskt intresse och de tyska liberalerna har även en lite egen tolkning av planerna på ett, jämfört med Bushregeringens förslag, förenklat missilförsvar för hela Europa; de ser det som ett alternativ till alliansens kärnvapen.

De är visserligen helt ensamma om den tolkningen, men innehar utrikesministerposten i den tyska koalitionsregeringen. Den som vill följa eventuella bråk i frågan får dock förmodligen söka sig bortom svenska media.


Se även: Chefsingenjören,Försvar och säkerhet,Alla Dessa Dagar,Obamas debattartikel och min egen Teaser.

Teaser

Om en dryg månad ska NATO anta en ny strategi på ett toppmöte i Lissabon och generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen gav en försmak av NATO 3.0 vid ett tal i Bryssel i veckan. Det fulla versionsnumret till trots så är det en väldigt evolutionär strategi han indikerar; en allians som bygger vidare på de erfarenheter man gjort sedan det kalla krigets slut och, utan att ge avkall på det kollektiva självförsvaret, öppnar sig för nya samarbeten.

Han tog bland annat upp behovet av cyberförsvar, bättre möjligheter till samverkan med civila aktörer, som EU och FN, och av att permanenta förmågan till utbildning och mentorskap som värkt fram i Afghanistan under det senaste årtiondet.

Rasmussen slutar med att påpeka att de europeiska medlemmarna, budgetunderskotten till trots, inte kan skära mycket i sina försvarsbudgetar utan att det får konsekvenser för både Lissabonfördragets och det transatlantiska samarbetets trovärdighet.

Helt sant, men frågan är om det räcker för att avskräcka; konsekvenserna är långsiktiga men besparingarna omedelbara.

Grupparbete

Den expertgrupp ledd av USA:s före detta utrikesminister Madeleine Albright som tagit fram ett förslag till nytt strategiskt koncept för NATO-alliansen presenterade idag resultatet av sitt arbete i Bryssel (det nu gällande antogs 1999).

Kärnan i alliansen, den nära transatlantiska länken syftande till kollektivt försvar, ska bestå men NATO behöver anpassa sig till en förändrad hotbild och även bli bättre på att hantera andra uppgifter; bland dem utökad global förmåga till stabiliseringsoperationer, pirat- och terroristbekämpning samt missilförsvar.

Det flaggas även för behovet att hitta samordningsvinster och effektivisera den omfattande civila och militära byråkratin inom organisationen.

En fråga som ställdes under presskonferensen var hur de förväntade budgetnedskärningarna i många europeiska länder skulle påverka det redan stora gapet mellan amerikansk och europeisk militär förmåga. Rasmussen var diplomatisk, det vill säga hal, och föredrog att se det som en drivkraft för nödvändiga effektiviseringar. Albright påpekade att NATO-medlemskapet även medför vissa förpliktelser...

Alliansen kommer att ta beslut om strategiskt koncept på toppmötet i Lissabon i november.

NATO:s minisite om det nya strategiska konceptet.

Han e bakom're!

Jag är för ett svensk NATO-medlemskap, men mot att vi fortsätter att backa in i alliansen på samma sätt som vi backade in i EU.

EU-medlemskapet presenterades för medborgarna som en ekonomisk nödvändighet i samband med en finanskris. Genom att framställa EU som det frihandelsområde det ursprungligen var, snarare än den politiska union det var på väg att bli, gick det att ansöka och gå med utan att ifrågasätta den svenska självbilden.

Att undvika de grundläggande frågorna har dock varit starkt bidragande till att den svenska opinionen efter 15 år av medlemskap fortfarande är uppdelad i Ja och Nej; även om den dimensionen tack och lov är i avtagande.

En svekdebatt är inte helt obefogad i Europafrågan och svek är ingenting vi vill ha förknippat med vår säkerhetspolitik. Den risken finns. På ett liknande sätt har nämligen den försvars- och säkerhetspolitiska förändringen sedan början av 90-talet skett utan någon som helst debatt i kärnfrågan.

Försvarsmakten är idag mer NATO-anpassad än de flesta NATO-länders, samtidigt som förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige är obefintlig och de ensidiga utfästelser vi gör i solidaritetsförklaringen går längre än de i Atlantfördragets artikel fem.

Inget av detta är tillfälligheter eller utan djupa rötter i vår nutidshistoria.


När "Sveriges beredskap är god" gick från att vara en besvärjelse till att bli grunden i den svenska neutralitetsmytologin var regering och försvarsledning realister nog att inse att Sverige omöjligt kunde stå emot Sovjetunionen utan hjälp från NATO.

Medborgarna ansågs dock inte mogna nog att betros med kunskap om landets verkliga strategiska överväganden. Tro nu inte för ett ögonblick att detta rörde sig om att hålla någonting hemligt från Sovjetunionen; de visste redan allt och vi visste att de visste.

Med åren fick myterna allt större betydelse i och med att nya generationer av politiker växt upp med dem. Den svenska neutralitetspolitiken var inte längre egennyttig, och vad som räddat oss undan kriget, utan moraliskt överlägsen (och vad som räddat oss undan kriget).

Det är kanske bättre för självkänslan att tro att det var vår höga moral snarare än vår järnmalm som höll oss ur kriget och uppbyggligare att tro att det var unika svenska kvalitéer, snarare än det faktum att vårt land inte låg i ruiner, som låg bakom rekordåren.

Någon som anmanat den här värdsbilden har dock svårt att se poängen med att söka europeiska eller transatlantiska lösningar på våra utmaningar; därav det fortsatta behovet av att inte tala klarspråk.


Det är därför väldigt positivt att allt fler börjar kräva en öppen och saklig debatt om Sveriges förhållande till NATO; nu senast med en debattartikel av Annika Nordgren Christensen och Ulf Henricsson i SvD.

Jag tycker för övrigt att Annika Nordgren Christensen och Allan Widman med flera ska börja debattera NATO i alla tillgängliga fora tills de ortodoxas tystnad blir så pinsam att även den trognaste partifunktionär måste ta debatten.

Om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer vi att ha tvingat in oss själva i NATO när den nuvarande situationen blivit tillräckligt ohållbar. Min gissning är att detta i så fall inträffar efter 2015 men innan 2025 och utan föregående debatt.

I alla fall ingen där Socialdemokratiska partiföreträdare deltar frivilligt.


Rubriken bör läsas på gammaldags Stockholmsdialekt; tänk Robban Aschberg, Jacques Wallner eller Jerry Williams.

Kalla fötter?

Afghanistanbefälhavaren McChrystals begäran om förstärkningar ska nu vara på väg till den amerikanske presidentens bord.

I amerikanska media har Afghanistandebatten inom Obamaregeringen beskrivits som en konflikt mellan på den ena sidan vicepresident Biden och på den andra utrikesminister Clinton och militärledningen. Vad president Obama till slut beslutar återstår att se. Vissa signaler tyder tyvärr på att han omprövar den Afghanistanpolitik ha presenterade i mars.

Den antiterrorisminriktning som Biden förespråkar är inte ny utan innebär i stort en återgång till Bushregeringens strategi, fast med ännu mindre styrkor och utan några ambitioner att stabilisera eller bygga upp Afghanistan.

Att byta tillbaka ett halvår efter att man gått ut med en ny strategi, och fått med sig sina allierade på den, skulle lamslå det internationella samfundets insatser i Afghanistan just när landet står och väger efter det stulna valet.

Vad Obama bör göra är att fullfölja den Afghanistanpolitik han påbörjat. Den garanterar inte framgång, men alternativen garanterar misslyckande. Obama har redan valt helt rätt befälhavare och behöver nu ge honom resurser att lösa uppgiften.


Watch CBS Videos Online

McChrystals rapport i pdf till slut

Den icke-hemligstämplade versionen av general McChrystals Afghanistanrapport har så till slut dykt upp i pressen. Det som strukits är mer ingående beskrivningar av säkerhets- och underrättelseläget. Rapporten beskriver nuläget och föreslår en militär strategi för ISAF som kan nå de mål som beskrivits i USA:s och NATO:s övergripande strategi för Afghanistan.



Rapporten menar, som väntat, att situationen är kritisk och kräver omedelbara åtgärder:

"[--- M]ore importantly, we face both a short and long-term fight. The long-term fight will require patience and commitment, but I believe the short-term fight will be decisive. Failure to gain the initiative and reverse insurgent momentum in the near-term (next 12 months) – while Afghan security capacity matures – risks an outcome where defeating the insurgency is no longer possible."

Nuläget beskrivs utan några större försök att dölja problemen med hur ISAF hittills utfört sitt uppdrag:

"As formidable as the threat may be, we make the problem harder. ISAF is a conventional force that is poorly configured for COIN, inexperienced in local languages and culture, and struggling with challenges inherent to coalition warfare. These intrinsic disadvantages are exacerbated by our current operational culture and how we operate.

Pre-occupied with protection of our own forces, we have operated in a manner that distances us – physically and psychologically – from the people we seek to protect. In addition, we run the risk of strategic defeat by pursuing tactical wins that cause civilian casualties or unnecessary collateral damage. The insurgents cannot defeat us militarily; but we can defeat ourselves."

Kontrasten med den officiella NATO-rapporten för 2009 är skarp. Den föreslagna nya militära strategi för ISAF rapporten förespråkar bygger på fyra pelare:

• ISAF ska i "radikalt" större omfattning integreras och samverka med de afghanska säkerhetsstyrkorna för att möjliggöra en snabbare utökning av de senares förmåga
• ISAF ska prioritera stödet av en god afghansk myndighetsutövning lika högt som det rena säkerhetsarbetet
• ISAF:s operationer ska i fösta hand inriktas på att återta initiativet och vända utvecklingen till upprorsmännens nackdel
• ISAF ska prioritera de områden där befolkningen är under störst hot

Rapporten innehåller med andra ord inga större överraskningar; mest beroende på att de som arbetat med att ta fram underlag för den uttalat sig löpande i amerikanska media.

Skälet till att den kommer ut i offentligheten just nu har huvudsakligen med amerikansk inrikespolitik att göra. Opinionen har svängt under sommaren till att bli alltmer kritisk till insatsen i Afghanistan, och inom några veckor kommer Obama att få en begäran om stora truppförstärkningar på sitt bord.

Det är dock den lokala politiken i Afghanistan som är det mest akuta hotet mot framgång för det internationella samfundet. Utan en andra, bättre övervakad, valomgång blir en omvald president Karzai utan legitimitet inte bara i omvärldens utan även i afghanernas ögon. Utan en någorlunda fungerande, och någorlunda legitim, regering i Afghanistan kan ingen NATO-strategi besegra Talibanerna.

Rapporten i sin helhet finns att läsa här:
Assessment Redacted 092109
Den politiska delen av Afghanistanstrategin behandlas bara översiktligt i rapporten eftersom denna behandlar den underordnade militära strategin. För den som är intresserad finns den övergripande amerikanska strategin för regionen beskriven här:
Afghanistan-Pakistan White Paper