Ekvationens två lösningar

Den enda anledning jag kan tänka mig till att Stefan Löfven valde nyval istället för regeringsombildning är att han verkligen på allvar tror på den egna retoriken om att väljarna i det senaste valet gav honom ett tydligt mandat att riva upp Alliansens ekonomiska politik.

Man kan ju tycka att bara det faktum att det var Alliansens budget som vann Riksdagens stöd borde gett honom en ganska tydlig indikation om att så inte var fallet. Stefan Löfven vann inte riksdagsvalet 2014; Fredrik Reinfeldt förlorade det.

Det verkar som om Stefan Löfven tror att valresultatet var någon sorts misstag som kan redas ut i mars. Han kommer att bli väldigt besviken. Efter Sverigedemokraternas beslut om att söka konfrontation i sin huvudfråga och fälla varje regering som verkar för ökad invandring, och enligt uttalanden under partiets kommundagar kanske till och med en regering som inte verkar för minskad invandring, är den långa svenska traditionen med minoritetsregeringar över.

De två stora blocken ligger runt 40 procent vardera och det är ytterst osannolikt att något av dem kommer att komma över 50 procent i mars nästa år. Det gör att det bara finns två stabila regeringsalternativ: antingen en regering med både Socialdemokraterna och Nya Moderaterna eller en Alliansregering med aktivt stöd av Sverigedemokraterna; inget enskilt block kan få egen majoritet.

Hur främmande den förra lösningen än kan tyckas den befintliga partikulturen i de, just nu, två största partierna är den fortfarande, än så länge, närmare än den senare.

Om man ska möta väljarna med argument om att “någonting håller på att gå sönder i Sverige” så är det kanske inte så konstigt om man då samtidigt måste låtsas som om Nya Moderaternas triangulering inte var på riktigt. Återigen verkar det dock som om det inte bara är en fråga om retorik. Jag undrar ifall Berlin i Stefan Löfvens mentala karta ligger i DDR för hans inviter till “mittenpartierna” Centern och Folkpartiet tyder på en helt föråldrad världsbild.

För tydlighetens, och möjligen Stefan Löfvens, skull: mittenpartiet i den borgerliga Alliansen heter Nya Moderaterna med de tre mindre Allianspartierna tydligt positionerade till höger om dem.

En koalition mellan S och M skulle därför inte vara en regering som samlar högern och vänstern inom svensk politik, som det ibland har påståtts under de senaste dagarna, utan vara en regering bestående av de två stora mittenpartierna.

Min fråga till Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra är vad är det som gör en stor koalition mindre nödvändig, eller lättare att genomföra, efter ett nyval där bägge de två stora mittenpartierna kan förväntas förlora ytterligare väljare till Sverigedemokraterna?

Bägge partierna har i och för sig möjlighet att när de vill stoppa väljarflykten, det skulle räcka med att återgå till den migrationspolitik de förde på 90-talet, men allt tyder på att de tänker gå till val på Miljöpartiets migrationspolitik även i nyvalskampanjen. Om väljarna även fortsättningsvis tvingas välja mellan Miljöpartiets migrationspolitik och Sverigedemokraternas är det bara en tidfråga innan de senare är Riksdagens största parti; mycket beroende på att de två som just nu är större än dem samtidigt kommer att bli väsentligt mycket mindre.

Kommer det att räcka med att Kristdemokraterna åker ur Riksdagen och Sverigedemokraterna får 15 till 20 procent av rösterna, beroende på hur många självmål övriga partier gör under valrörelsen, för att de ska inse vilka de två möjliga lösningarna är?

Svälj prestigen och gilla läget.

Det bästa vore att göra det redan nu, men om de inblandade envisas med att fortsätta blunda för realiteterna hoppas jag verkligen att det räcker med ett nyval för att de ska öppna ögonen. Landet måste regeras. Vår omvärld uppvisar många paralleller till 1910-, 30- och 50-talen; det går inte att ta en time out från geopolitiken när den håller på och ritar om det egna grannskapet.

Wiseman skriver om det rådande förkrigstillståndet i sitt senaste inlägg.