Gratislunchernas framtid

Jag såg en intressant intervju nu på morgonen som The Economists digitale redaktör Tom Standage gjorde med Christopher Soghoian från ACLU i våras. Ämnet är den personliga  integriteten på nätet och mer specifikt hur denna påverkas av de kommersiella aktörernas beteende.



Vad som från mitt perspektiv är så obegripligt med upprördheten kring Snowdens NSA-läckor är antagandet många gör att det är NSA, och med NSA allierade underrättelsetjänster, som utgör Hotet med stort H mot den personliga integriteten på internet.

Om du inte är ett mål för avsiktlig inhämtning från en säkerhets- eller underrättelsetjänsts sida är den information dessa samlar in om dig obetydlig jämfört med den information som samlas in om dig i kommersiella syften varje ögonblick du är online. De av er som faktiskt är upprörda på riktigt över att era IP-paket kan mellanlagras i något dygn hos GCHQ, medan de filtrerar fram den data de egentligen söker efter, bör ta ett djupt andetag och se till att sitta bekvämt innan ni läser vidare.

Det mest uppenbara är att när du inte betalar för någonting så beror det på att du själv är produkten. Twitter är t ex inte i huvudsak en kommunikationsplattform utan en annonsplattform byggd för att samla in användardata så att det blir möjligt att visa rätt reklam för rätt användare. Man kan tycka att de flesta borde inse att ingenting som läggs upp på en gratistjänst är privat i någon egentlig mening, men de kränkta röster som hörts de senaste året över att “staten” läser på Facebook visar att det är lätt att överskatta människor.

Den information som Twitter, Google eller Facebook samlar in om dig på sina egna sajter och appar är dock bara början. Samma spårningsverktyg kan användas även utanför de stora tjänsterna och sammantaget innebär detta att i stort sett allt någon gör på webben spåras och analyseras i kommersiella syften. Finns det en annons, även en blockerad sådan, på sidan? I så fall samlas det garanterat in data om besökare där.

All denna data förädlas och sammanställs slutligen i nya kombinationer av för konsumenten anonyma informationsmäklare. Någon av er kanske undrar hur Personuppgiftslagen (PUL) kan tillåta något sådant? Svaret är att varken CoreLogic, Acxiom eller Recorded Future lyder under svensk lag och i USA går det att avtala bort de rättigheter till personlig integritet man har med tillräckligt långa och oläsbara användarvillkor.

Soghoian har en intressant tes (vid 14:33 i YouTube-videon) om att de stora reklamfinansierade internetbolagen befinner sig i samma läge idag som klädindustrin gjorde innan media började uppmärksamma barnarbete och andra missförhållanden hos deras underleverantörer.

Hur skulle industrin påverkas av motsvarande en Snowdenläcka inifrån Google eller Facebook?