Febrigt

Jag har haft väldigt mycket att göra de senaste månaderna så det har även blivit väldigt låg frekvens på inläggen. Nu är jag hemma och däckad i feber så jag har fått några timmars oväntad fritid så länge effekten av de febernedsättande håller i sig; det ger mig även en bekväm ursäkt ifall jag råkar bli lite svamligare än vanligt.

På försvarsbloggarna finns ett, förklarligt, fokus på förmågor och förmågebrister i det militära försvaret. Ibland slinker det in utrikes- och säkerhetspolitiska överväganden, men det blir lätt mycket system och lite mjuka värden – när dessa inte får tragikomiska uttryck i Firman.

En fråga som jag har funderat alltmer över på sista tiden är ifall det inte finns ett djupare, och allvarligare, problem på det kulturella planet: har pacifismen blivit en etablerad svensk överideologi och går utvecklingen mot anarki den medför att avstyra?

Låt mig utveckla.

Det finns två uppfattningar angående konflikters natur som är deprimerande dominerande i Sverige: att konflikter beror på missförstånd och att en konflikt aldrig kan lösas med våld; den första missuppfattningen bidrar till det andra logiska felslutet.

Konflikter, i både det stora och lilla formatet, beror i en överväldigande majoritet av fallen på motstridiga intressen eller livsåskådningar. Om det inte finns både tydliga gemensamma intressen och en gemensam referensram kan konflikter förvärras av att ”prata om saken”; i tryckpressens spår följde två århundraden av europeiska religionskrig.

Att våld aldrig löser konflikter är lika felaktigt som att påstå det motsatta, men det avgörande i varje förhandlingslösning är parternas styrkeförhållanden; vilket på en grundläggande nivå innebär egen, eller på annat sätt tillgänglig, förmåga till våldsanvändning. Detta gäller vid alla konflikter, men alldeles särskilt ifall tröskeln för faktisk våldsanvändning passerats.

Den som har övertaget kan genomdriva sin vilja även vid förhandlingsbordet eftersom alternativet finns att annars göra det fysiskt. Våld har alltid varit, är och kommer alltid att vara trumf.

Det är närmast en naturlag.

Hans Linde ägnade större delen av sitt inledande anförande under den utrikespolitiska debatten åt männens krig mot kvinnorna i Liberia och resten av världen. Den nu allt vanligare feministiska dogmen om våldtäkt som massförstörelsevapen var en de bärande punkterna. Det rör sig, som jag tidigare påpekat, inte om våldtäkt som vapen utan om våldtäkt som löneförmån. I förmoderna väpnade konflikter är möjlighet till plundring och våldtäkt det huvudsakliga incitamentet för att bära vapen.

Vidrigheterna i Liberia och Kongo är inte nya utan uråldriga och precis det som det statliga våldsmonopolet och den moderna militärmakten utvecklades för att motverka.

Om en tilltagande pacifism får oss att avrusta statens våldsinstrument leder det även till den moderna statens avvecklande, eftersom den stat som inte längre kan garantera sina medborgares säkerhet förlorat grunden för sitt existensberättigande. Oförmåga att möta externa hot innebär att vi i varje konflikt saknar alternativ till underkastelse under vilka krav en extern part än kan tänkas ha, men en oförmåga att möta interna hot riskerar att få ännu allvarligare konsekvenser.

Om jag inte längre kan förvänta mig att staten garanterar min och de minas säkerhet så blir alternativet att göra det själv, och mina metoder skulle inte vara begränsade av någon lag som då förlorat all relevans.

Om säkerheten privatiseras på grund av att staten abdikerar från denna sin mest grundläggande funktion, oavsett om det är till bevakningsföretag, medborgargarden eller den organiserade brottsligheten, får detta betydande konsekvenser för hela samhällsstrukturen.

Myndigheternas förmåga att leverera säkerhet består av både resurser och det utrymme lagstiftning och förordningar ger dem att verka. Det är till exempel inte primärt resursbrist som hindrar ett effektivt bekämpande av jihadis, och andra extremister, utan begränsningar i lagstiftningen.

Det här är inte abstrakt utan väldigt konkret; Taimour Abdulwahab parkerade sin vita Audi några våningar under mitt dåvarande kontor och sprängde som tur var bara sig själv inom synhåll från mitt nuvarande, men det faktum att han propagerat för jihad på sin Facebook-sida var bara ett uttryck för hans grundlagsskyddade åsiktsfrihet och därmed inte grund för någon övervakning från säkerhetspolisens sida.

Men eftersom behovet av en fungerande inrikes underrättelsetjänst bara tangerar frågan om pacifismens utbredning får det vänta till ett annat inlägg.

Kanske när jag blir sjuk nästa gång...

With his own /b/tard

Det är fascinerande att Wikipedias lyckats mobilisera delar av internets anonyma undermedvetna i en DDoS-attack med en oväntad knorr: frivilliga botnets. Det här är inte grupper som normalt är kända för sitt samhällsengagemang och västvärldens samlade regeringar är en betydligt mer kapabel motståndare än till och med Scientologerna.

Risken finns att det här kommer att bli för internetlagstiftningen vad 11 september blev för det internationella resandet. I den mån dessa attacker inte är explicit olagliga i något land idag kommer de att vara det inom något år. Det som oroar mig är att vi kan komma att hantera något som mer är att likna vid grov skadegörelse som om det vore självmordsbombningar.

I alla fall om det republikanska partiet i USA får som de vill.

Det är inte bara Anonymous som har svårt att tro att åtalet inte är politiskt motiverat. Oförståelsen för för hur det svenska rättssystemet hanterat frågan är ganska kompakt utanför landets gränser. Utvecklingen av sexualbrottslagstiftningen, och praxis för dess tillämpning, har under några årtionden av mycket framgångsrik lobbying gjort att Sverige skiljer sig från resten av världen och Europa i den här frågan; kanske bäst illustrerat av utvecklingen av vår våldtäktsstatistik

Jag har dock egentligen ingen åsikt om vad Assange kan tänkas ha gjort, eller inte gjort, i sängen. Det finns ett brott med betydligt större allmänintresse att utreda och åtala. Assanges betydelse för Wikileaks är kanske inte så stor som han själv vill ge sken av, och förmodligen inbillar sig, men någon på Wikileaks bör ha gjort sig skyldig till obehörig befattning med hemlig uppgift.

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

7 kap. 4 § 4 st. Tryckfrihetsförordningen (1949:105)


7 § Den som, utan syfte att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, döms, vare sig uppgiften är riktig eller ej, för obehörig befattning med hemligt uppgift till böter eller fängelse i högst två år. Lag (1981:1165).

8 § Är brott som i 7 § sägs att anse som grovt, skall för grov obehörig befattning med hemlig uppgift dömas till fängelse i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom. Lag (1976:509).

19 kap. 7-8 §§ Brottsbalken (1962:700)

Konspirationsteoretikerna kan därför ha rätt såtillvida att de lagliga förutsättningarna, det vill säga dubbel straffbarhet, verkar föreligga för att utlämna Assange till USA om de begär det. Jag utgår från att Storbritannien inte har några invändningar.

Även om jag kommer att sakna Cirkus Assange lika lite som de före detta Wikileaks-medarbetarna som nu startar en egen site för anonyma källor så har den senaste mediakampanjen haft en positiv bieffekt som nu riskerar att drunkna i havet av diplomatskvaller.

De läckor som har gjort att det faktiska innehållet i den svenska inrikespolitiska fiktionen kallad Neutraliteten precis bryter genom ytan på offentligheten kan nog vara värda att en dryg australisk primadonna får sina femton minuter.

Det började en gång med den vita lögnen att Sveriges beredskap var god.

För att hålla oss ur Andra världskriget gav vi Tredje riket det det ville ha av oss: järnmalm, kullager och det svenska järnvägsnätet. I utbyte fick vi judisk tandguld och annat stöldgods samt slapp Danmarks och Norges öde.

De ländernas neutralitet gjorde nämligen ingenting för att rädda dem undan kriget; lika lite som vår gjorde det. Men enligt den gemensamma självbilden var det just den som frälst oss och med tiden fick den även en aura av moralisk överlägsenhet.

Sveriges sätt att hantera kriget är dock ingenting att vara stolt över; våra ”beskyddarpengar” förlängde kriget och kostade därmed en mycket stor mängd människor livet. Däremot så hade vi inget val. Om rollerna hade varit ombytta hade inte heller Danmark eller Norge sökt konflikt för att komma till ett ockuperat Sveriges undsättning.

Efter det tyska nederlaget vid Stalingrad blev det alltmer uppenbart att Tyskland skulle förlora kriget och Sverige knöt närmare band med västmakterna för att förbereda sig inför detta, hemliga sådana, och för att undvika att störa den inrikespolitiskt gynnsamma mytbildningen var det enklast att fortsätta att hålla dem hemliga i årtionde efter årtionde.

Peter Bratt har en strålande debattartikel i DN i ämnet. Den är lika obekväm som den är sann och  kommer därför att sjukna utan ett spår. Ingen i den svenska offentligheten har något intresse av att låtsas om dess existens.

Strutstaktiken har hållit all debatt om N-ordet stången i årtionden och den kan tyvärr fortfarande vara gångbar.

Kollektivanslutning

Det här inlägget är både mer filosofiskt och mer pessimistiskt än vanligt, och tar sin början i det tidiga folkhemmet. Även om Sverigedemokraternas folkhemskramande säger mer om periodens symbolvärde än om hur det faktiskt var så var Sverige mer homogent på 50-talet.

Landet var mitt uppe i en relativt sen urbaniseringsprocess, men hade kvar bondekulturens intolerans mot avvikelser och en stark moderniseringsrörelse som fått bränsle av tillväxten den krigsrustade svenska industrin fick några frivarv mot ett sönderbombat Europa under årtiondet efter andra världskrigets slut.

Alla tittade på Hyland, lyssnade på Ingos match mot Patterson och var övertygade om att framtiden var en extrapolering av de senaste årtiondets framsteg för Saltsjöbadsandans ombonade version av korporativism. Steriliseringar och andra mörka kvarlevor från 30-talets rasbiologi var tryggt förvisade till det kollektiva undermedvetna.

Det fanns en kultur, en sanning och en framtid.

Det tidiga folkhemmets paradigm, och problemformulerings-monopol, ersattes under det sena 60-talet med 68-vänsterns. För oss som växte upp på 70-talet med Mumlan, eller i bästa fall någon öststatsimport som John Blund eller Professor Balthazar, och uppfostrades av velourtomtar av bägge könen i skolan dröjde det länge innan vi ens reflekterade över att det kunde vara på något annat sätt.

Motreaktionen var dock oundviklig och bestod dels av förorts-ungdomar som ville ha liv som tilläts innehålla någon form av njutning, och dels av en näringslivshöger som lärt av sina motståndare och påbörjat en Hearts and Minds-kampanj med måsar och så småningom reklamfinansierade media.

Men vi talar, den mer uttalade individualismen till trots, fortfarande om ett tydligt grupptänkande.

90-talets mediaexplosion, och speciellt internets spridning under årtiondets slut, leder tillsammans med konsekvenserna av finanskrisen till att konsensus börjar luckras upp. Under det senaste årtiondet har den utvecklingen accelererat och den svenska offentligheten fragmenterats.

Jag har välkomnat mycket i den utvecklingen. Ifrågasättande av etablerade ståndpunkter är något i grunden positivt. Att tillåta människor att vara och tycka olika är grunden för varje samhälle som är värt att leva i.

Problemet uppstår när våra världsbilder glider så långt isär att vi inte längre kan kommunicera på ett meningsfullt sätt.

En sanning har nämligen kommit att ersättas av min sanning.  Alla uppfattningar om världens beskaffenhet är lika giltiga; sanningen är vad jag känner att den borde vara och du ska inte komma och förtrycka mig med observerbara fakta och rationella argument.

När relativismen drivits så långt att inga påståenden lägre är falsifierbara är vi riktigt illa ute.

Internet och det diversifierade och globaliserade medialandskapet har gjort det möjligt att isolera sig från avvikande uppfattningar. Den amerikan i en röd stat som väljer att leva i en Fox News-bubbla behöver aldrig få sin kreationism eller konstitutionsfundamentalism ifrågasatt. Alls. Motsvarande gäller den som lever i en HuffPost-bubbla i San Francisco.

Geografins betydelse för att upprätthålla den bubblan minskar dock alltmer.

Det här är, exemplen ovan till trots, inte ett amerikanskt fenomen. Även om kreationismen, ännu, inte gjort några större framsteg i Sverige så finns även här företrädare för en minst lika kontrafaktisk strömning: Sanningsrörelsen.

Sanningsrörelsen är en löst sammanhållen grupp konspirationsteoretiker som inte tror att skyskrapor går sönder om man flyger in fulltankade passagerarplan i dem. Innan nätet skulle de förmodligen varit en litet antal isolerade kufar, men de som tror på rörelsens budskap är en inte obetydlig minoritet i västvärlden och en majoritet i delar av den muslimska världen.

Alla rörelsens påståenden kan motbevisas, men det spelar ingen roll; fakta och naturlagar är irrelevanta.

Den minoritet i Västeuropa som tror på konspirationsteorierna kring 11 september återfinns, utöver bland de rena foliehattarna, inom den hårda vänstern och bland muslimer. I bägge fallen handlar det om att de inte kan tillåta sig att tro att al-Qaida gjort det organisationen själv skryter om att ha genomfört. Detta skulle nämligen tvinga dem att konfronteras med att al-Qaida inte är den antikoloniala befrielserörelse fiendens fiendelogiken gjort dem till, respektive de problematiska aspekterna av den egna religionen.

Sanningsrörelsen är bara ett symptom bland flera på samma sanningsrelativistiska atomisering. Det har alltid funnits subkulturer, men när dessa får allt färre beröringspunkter med varandra, eller det som återstår av majoritetssamhället, uppstår problem.

Om det inte finns någon minsta gemensam nämnare, någon överlappning mellan våra världsbilder, så finns det heller inga förutsättningar för meningsfulla samtal. Detta leder i sin tur till att när det uppstår intressemotsättningar leder dessa oundvikligen till konflikter och konfrontationer; olösliga sådana.

När den här typen av oförmåga till meningsfull kommunikation uppstår mellan samhällen är det illa nog; när den uppstår inom dem, och blir tillräckligt omfattande, faller de sönder.

Och Sumatra som brukar anklaga mig för att vara för optimistisk...

Isberg och etiketter

Det finns en tendens inom media att bara följa en fråga i taget (som kommer till sitt mest fulla uttryck i ett drev). I den mediaskugga den öppna insatsen i Afghanistan kastar kan man dock ana konturerna av det hemliga kriget.

Då och då så sticker notiserna om drone strikes upp över ytan av afghanska IED:er och pakistanska skyfall. Det är dock bara toppen av isberget. Under toppen av våldsanvändning finns ett omfattande och långvarigt underrättelsearbete – inte bara i Pakistan utan globalt.

Det är nuförtiden mest motståndare till det som använder begreppet Kriget mot terrorismen. President Obamas terroristbekämpnings-rådgivare John O Brennan har beskrivit det som en kampanj mot al-Qaida och dess samarbetspartners som kommer att sträcka sig över flera generationer;inom Pentagon talas det om Det långa kriget.

Det här är det nya normalläget så det kan vara bra att bekanta sig med det. New York Times publicerade en artikel om igår som ger en överblick över omfattningen med fokus på Jemen. För vidare studier rekommenderas The Long War Journal.


Det tal av John Brennan från i maj i år, hållet vid CSIS Statesmen's Forum, som New York Times-artikeln hänvisar till.

Det här är dock inte Civilisationerna kamp. Bin Ladins jihad är lika mycket mot den nära som den fjärran fienden; det vill säga otillräckligt fanatiska muslimer respektive väst.

Men det är inte bara inom Umma det finns sprickor.

Inom vad man får beteckna som den västliga kultursfären så har vi dels nationalistisk höger, som mer än gärna utmålar den lokale jourbutiksföreståndaren som företrädare för ”Stormakt Grön”, dels en vänster som bara ser att jihadisterna har en gemensam motståndare med dem – de etablerade maktstrukturerna i de liberala marknadsekonomierna.

Konflikten blir alltså inte bara långvarigt utan även komplex och multidimensionell. Det är nätverk mot nätverk, koalition mot koalition och världsbild mot världsbild. Jag borde nog kanske till och med använt pluralformer i föregående mening.

Jag har inga som helst moraliska betänkligheter mot att döda jihadis; om detta sedan sker med med handeldvapen eller beväpnade obemannade flygplan är en teknikalitet. Däremot är jag mindre tvärsäker på hur vi bör hantera de inre politiska och kulturella konflikterna.

Kan man till exempel effektivt bekämpa Assange och Wikileaks utan att göra våld på för vårt samhälle grundläggande principer som åsikts- och yttrandefrihet?

Frågan är inte retorisk, jag har ingen aning, men jag vill ogärna acceptera att vi långsiktigt måste välja mellan nederlag och pyrrhusseger.

En annan sak som tydligen ligger i svensk mediaskugga är den tyska försvarsmaktens kommande övergång till frivillighet och möjligen en organisation på så lite som 156 000 man. Är det så att ingen läser tyska längre eller görs nyhetsvärderingen att ett politiskt storbråk om försvars- och säkerhetspolitik i vårt stora södra grannland inte är värt ens en notis?

Uppdatering 2010-08-28: Se där, inte bara en notis utan en hel artikel.

Fiendens fiende

Lena Andersson har en kolumn i dagens DN där hon, med anledning av Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”, tar upp paradoxen att den kulturkonservativa främlingsfientliga högern i Danmark påstår sig försvara kulturradikalism för att kontrastera mot kulturkonservativa muslimer.

Hon avslutar med:

Så hur ska samhället bära sig åt för att bekämpa främlingsfientlighet och nationalism utan att tvinga in alla pluralistiska tillskyndare i kulturrelativism? Att ta av det berömda locket och låta hatet koka över leder bara till mer förakt och förråelse, visar det danska exemplet. Verklighet skapas av ord. Samtidigt innebär en sannfärdig debatt att man observerar och talar om tillvaron oavsett hur den ser ut, och att var och en och inte minst konsten är fri att göra påståenden om idéer, värderingar och religioner. Fast helst inte bara en av dem och aldrig i mobbningssyfte.

Att infantilisera minoriteter är heller inte lösningen, och inte att ignorera integrationsproblem. Men som Lena Sundström framhåller måste det göras med anständighet och framför allt med likvärdigheten som princip, vilket framhålls av chefredaktören för dagstidningen Politiken som intervjuas i boken: ”Jag har lov att vara här och du har lov att vara här.” Det är en bra grund, om man bara är medveten om att sådant som blasfemi och hädelse ofta har ansetts just oanständigt i sin samtid, men som oumbärliga land­vinningar i efterhand.

Jag har för ovanlighetens skull inga invändningar, sarkasmer eller tillägg. Hon har helt rätt.