Isberg och etiketter

Det finns en tendens inom media att bara följa en fråga i taget (som kommer till sitt mest fulla uttryck i ett drev). I den mediaskugga den öppna insatsen i Afghanistan kastar kan man dock ana konturerna av det hemliga kriget.

Då och då så sticker notiserna om drone strikes upp över ytan av afghanska IED:er och pakistanska skyfall. Det är dock bara toppen av isberget. Under toppen av våldsanvändning finns ett omfattande och långvarigt underrättelsearbete – inte bara i Pakistan utan globalt.

Det är nuförtiden mest motståndare till det som använder begreppet Kriget mot terrorismen. President Obamas terroristbekämpnings-rådgivare John O Brennan har beskrivit det som en kampanj mot al-Qaida och dess samarbetspartners som kommer att sträcka sig över flera generationer;inom Pentagon talas det om Det långa kriget.

Det här är det nya normalläget så det kan vara bra att bekanta sig med det. New York Times publicerade en artikel om igår som ger en överblick över omfattningen med fokus på Jemen. För vidare studier rekommenderas The Long War Journal.


Det tal av John Brennan från i maj i år, hållet vid CSIS Statesmen's Forum, som New York Times-artikeln hänvisar till.

Det här är dock inte Civilisationerna kamp. Bin Ladins jihad är lika mycket mot den nära som den fjärran fienden; det vill säga otillräckligt fanatiska muslimer respektive väst.

Men det är inte bara inom Umma det finns sprickor.

Inom vad man får beteckna som den västliga kultursfären så har vi dels nationalistisk höger, som mer än gärna utmålar den lokale jourbutiksföreståndaren som företrädare för ”Stormakt Grön”, dels en vänster som bara ser att jihadisterna har en gemensam motståndare med dem – de etablerade maktstrukturerna i de liberala marknadsekonomierna.

Konflikten blir alltså inte bara långvarigt utan även komplex och multidimensionell. Det är nätverk mot nätverk, koalition mot koalition och världsbild mot världsbild. Jag borde nog kanske till och med använt pluralformer i föregående mening.

Jag har inga som helst moraliska betänkligheter mot att döda jihadis; om detta sedan sker med med handeldvapen eller beväpnade obemannade flygplan är en teknikalitet. Däremot är jag mindre tvärsäker på hur vi bör hantera de inre politiska och kulturella konflikterna.

Kan man till exempel effektivt bekämpa Assange och Wikileaks utan att göra våld på för vårt samhälle grundläggande principer som åsikts- och yttrandefrihet?

Frågan är inte retorisk, jag har ingen aning, men jag vill ogärna acceptera att vi långsiktigt måste välja mellan nederlag och pyrrhusseger.

En annan sak som tydligen ligger i svensk mediaskugga är den tyska försvarsmaktens kommande övergång till frivillighet och möjligen en organisation på så lite som 156 000 man. Är det så att ingen läser tyska längre eller görs nyhetsvärderingen att ett politiskt storbråk om försvars- och säkerhetspolitik i vårt stora södra grannland inte är värt ens en notis?

Uppdatering 2010-08-28: Se där, inte bara en notis utan en hel artikel.