Jag satt och slösurfade och lyssnade på Neu!, vilket kändes om en lagom ambitiös sysselsättning såhär på nyårsdagen, när jag stötte på ett samlingsklipp med Combat Cameras produktioner under 2008-2009 på YouTube.
Det är lätt att driva med Combat Camera och hela den ”marknadskommunikation bristfälligt maskerad som information”-genre enheten är en militär representant för. Det är faktiskt så lätt att jag tänker avstå och skriva om den betydligt knepigare relaterade frågan om motsättningarna mellan militär och civil kultur istället.
Poängen med att ha en försvarsmakt är att ge staten förmåga till väpnad strid; det vill säga döda människor och förstöra saker.
Detta är något man som regel undviker att tala om i de vulgära termerna, men det är vad det i grunden handlar om. Inom mer teknikintensiva vapenslag kan man kanske till vardags tänka i abstraktioner om att man strider mot andra plattformar, men det finns ingenting abstrakt med vad som händer efter att en sjömålsrobot träffat en fartygssida.
Just därför att det är så obehagligt, och bokstavligen abnormt, undviker vi att tala om den egentliga kärnverksamheten i den offentliga försvarsdebatten. Det känns mycket bättre att framställa utlandsmissioner som bistånd och den nationella uppgiften som att vara ännu en blåljusmyndighet.
Men staten har redan biståndsarbetare på SIDA och räddningstjänsten har redan brandmän; inga andra myndigheter har dock soldater.
Under stormaktstiden var gapet mellan den civila och militära verkligheten mindre eftersom fattigdom, missväxt och sjukdom gjorde döden ständigt närvarande i bondesamhället. Idag gör förväntningarna om ett långt liv, fritt från risker, våld och uppoffringar, det nästan oöverstigligt.
När den officiella bilden av utlandsstyrkan som bistånd möter den afghanska verkligheten med eldöverfall och IED:er uppstår inte oväntat en viss kognitiv dissonans hos den bredare allmänheten. Att framställa militära insatser som närmast civila för att minska de politiska kostnaderna förenade med att beordra dem kan framstå som lockande, men bara om man räknar med att aldrig hamna i skarpt läge.
Tråkigt nog kommer en motståndare aldrig ta hänsyn till vad som är inrikespolitiskt opportunt i Sverige annat än för att hitta politiska svagheter att utnyttja.
Kulturskillnaderna mellan det militära och civila är inte bara oundvikliga utan även nödvändiga. Om den militära och civila kulturen är identisk i ett industrialiserat land innebär det antingen ett militariserat samhälle eller en oanvändbar militär. Den militära subkulturen behöver dock vara förankrad i det samhälle den ska skydda.
Kulturkrockar förekomer även inom Försvarsmakten och blir som tydligast när det gäller inställningen till värnpliktens avskaffande.
Wisemans inlägg om riskerna med det nya personalförsörjnings-systemet brukar som regel få mothugg av yngre truppförande officerare från Armén eller Amfibiekåren. Man kan förklara det med att de senare aldrig upplevt ett fungerande värnpliktsförsvar, och därför inte ser något värde i värnplikten, eller med att det finns en kulturskillnad när det gäller synen på den militära identiteten.
Även om en bild säger tusen ord är det svårt att överbrygga allt detta med några YouTube-klipp som dessutom ska vara säljande.
Inlägg
Landminornas återkomst
-
En finsk soldat monterar en rörmina på ett träd under striderna vid
Uuksujärvi i Ladoga-Karelen, sommaren 1944. Notera snubbeltråden som syns i
brösthöjd p...
22 timmar sedan
Myndighetens normativa ledarskap kommer att successivt men förvånansvärt snabbt anpassa sig till nya förutsättningar och uppgifter vartefter som nya generationer av soldater inklusive officerare sprider sig horisontellt och vertikalt i Försvarsmaktens organisation.
SvaraRaderaSjälvfallet kommer det under lång tid finnas kvar enstaka statstjänstemän med officersgrad utan relevanta erfarenheter och därmed referensramar därefter, som med lagens stöd kommer att vilja hålla sig kvar på sina arbetsplatser tills dess de fyller 67 år. Men de kommer förlora i inflytande och kommer om ett decennium inte vara tillräckligt många för att skydda och hålla liv i traditionella materielprojekt som HKP 14 och Visby.
Försvarspolitikens symboliska ledarskap har en svårare sits. Efter nästa mandatperiod kommer det knappast finnas några riksdagsledamöter som är eller varit reservofficerare. En politiker helt utan militär kunskap kan lätt känna att dennes ansvar för svensk militär förmåga är synnerligen begränsat. För att inte säga obefintligt.
Statschefen och regeringen har ännu inte officiellt eller halvofficiellt erkänt en internationell ledarskapsinsats annan än Generalmajor Wahlgrens inom UNIFIL och UNPROFOR. Ulf Henricssons insats har tydligen inte varit av sådan kaliber att det kunnat motiveras. Han har fått myndighetens inofficiella medaljer sig tilldelade.
Statschefens medalj tilldelas däremot regelmässigt till adjutanter vid hovet. Deras arbete kräver förvisso stora mått av puts, pli och punktlighet. Men bör de även fortsättningvis i praktiken vara våra främsta militära föredomen.
Flera av truppofficerarna i Armén har erfarenhet av yrkessoldater (IA och NBG) och att förenkla deras bild genom att kalla dem historielösa är att blunda inför viktiga fakta. De som har haft anställda soldater under sig är de som propagerar hårdast för det. Inte konstigt alls och det kanske är de övriga som har fel, de som inte har haft anställda soldater?
SvaraRaderaVisst hade värnpliktsförsvaret sina fördelar men det har även ett yrkesförsvar.
För egen del så hade jag gärna sett en bred värnpliktsbas som grund för anställda bataljoner.
@Cynisk
SvaraRaderaJag menade inte att avfärda dem eller deras erfarenheter utan försökte snarare sammanfatta debatten i två meningar.
Om jag för säkerhets skull ska utveckla vad jag menade med "militär identitet" så tror jag att officerare som inte har erfarenhet av kontraktsanställda soldater ofta har en självbild av sig själva som militära yrkesmän men en bild av soldater som värnpliktiga de har ansvar för att utbilda. I andra änden av spektret finns de vilkas militära identitet ligger närmare det krigarideal som varit vanligare i USA:s än i Sveriges försvarsmakt.
Hm, risken finns att jag just stötte mig med ännu fler.
Min poäng var att det finns flera synsätt på vad det innebär att vara militär även inom FM och att den nödvändiga skillnaden mellan militär och civil kultur gör det väldigt svårt att skapa en bild av militär verksamhet som samtidigt: känns igen av de som deltar i den, skapar en positiv bild av den i samhället i stort och attraherar rätt personer till den.
Det vill säga att även om mycket av det Combat Camera och Infostaben tar fram känns lite tafatt så är jag inte säker på hur man borde framställa det istället.
Då är jag med på vad du menar och det ligger nog en hel del i det.
SvaraRaderaDet är ett generationsskifte i full gång mellan invasionsofficeren med fullmakt och insatsofficeren som delar binge med sina anställda soldater.