Till Tomten

Bara ett av försvarsministerns två utspel inför vårbudgeten var oväntat, men bägge medför risker inför framtiden.

För att börja med överraskningen: Black Hawk som interimshelikopter. Jag har tidigare skrivit om hur svårdödad Helikopter 14 är och det är just den delen som även fortsätter att oroa mig.

Black Hawk som interimshelikopter skapar fler problem än det löser; Black Hawk/Seahawk som ersättare för det havererade Hkp 14-projektet är däremot väldigt vettigt.

UH-60M, eller MH-60S, som en markoperativ Hkp 16A och MH-60R som en marinoperativ Hkp 16B kan lösa alla uppgifter som Försvarsmakten har för medeltunga helikoptrar, utom möjligen trupptransport, lika bra som den fortfarande halvvirtuella Hkp 14A/B. Att parallellt anskaffa två multifunktionsplattformar, i för litet antal, för att lösa samma uppgifter skulle ta helikoptereländet inom FM till nya höjder.

Därmed inte sagt att det inte kommer att hända.

Om jag får lämna min helikopterönskelista till Tomten så ser den för de närmaste åren ut såhär: 30 stycken Sikorsky Seahawk (även känd som Knighthawk) MH-60S och 10 stycken Sikorsky Seahawk MH-60R. Skälet till att jag föredrar Sierra över Mike är att den har större likheter med Romeo och därmed underlättar logistik och underhåll för vad som fortfarande är en liten helikopterflotta.

Inga Hkp 14. Alls. Speciellt inga Bertil och ingen TMS.

Det Black Hawk/Seahawk skulle behöva kompletteras med vore ett mindre antal, säg tio, tyngre trupptransporthelikoptrar som Boeing CH-47F Chinook eller AgustaWestland AW101 Merlin. Den senare kan även fås med samma T700-motorer som Black Hawk-serien.

Jag önskar Allan Widman lycka till i sin fortsatta kamp för att få slut på den härdsmälta Hkp 14 utgör i svensk materielförsörjning. För allas vår skull.

Beslutet att även långsiktigt bibehålla u-båtsvapnet, men med väldigt få båtar tillverkade i väldigt korta serier, innebär att vi kommer att ha u-båtar, men förmodligen inte när och där vi behöver dem.

Ungefär som med helikoptrarna idag.