Gott nytt år och god ny upphandling!

När FMV accepterade Länsrättens dom meddelade man att en ny upphandling av pansarterrängbilar skulle ske under december och sent igår kväll, på årets sista arbetsdag, gick man ut med sin anbudsförfrågan.

Anbudsförfrågan sker genom en RFQ istället för en RFP och avsikten är att minimera behovet av förhandlingar genom att tydligare specificera vad som upphandlas. En av de punkter Länsrätten hade synpunkter på var brister i underlaget och det verkar som om verket vill vara säkert på att slippa den kritiken den här gången.

Det viktigaste skälet är dock att IOC 2014 för den första bataljonen kvarstår vilket innebär att kontraktet behöver tecknas innan halvårsskiftet; det är helt enkelt ont om tid.

Anbuden ska vara inne senast vid midnatt tisdag 9 mars. Vi får vänta tills dess för att se hur många tillverkare som gör Patria och BAE Systems Hägglunds sällskap i returmatchen.

Jag vill även passa på att önska alla ett gott nytt år, alldeles oavsett vilka affärer ni har på gång – eller inte!

Die Hard

Det här ganska långa inlägget handlar om varför Helikopter 14 förmodligen kommer att införas oavsett vilka operativa konsekvenser det får för Försvarsmakten under hela tiotalet. De som följt inläggen och kommentarerna kring Försvarsmaktens helikoptrar på Wiseman's Wisdoms och Chefsingenjören är förmodligen bekanta med bakgrunden men jag inleder ändå med en resumé.

I samband med beslutet om att samla alla försvarsmaktens helikoptrar en gemensam organisation 1997 beslutades även att minska antalet helikoptertyper till två som skulle kunna lösa alla de befintliga typernas uppgifter och kunna växla mellan dem.

Varje helikopter skulle införas i två versioner, en marin- och en markoperativ, och utrustas med modulära uppdragsutrustningar som skulle kunna växlas mellan helikopterindivider efter behov. Man valde att genomföra både omorganisation och anskaffningar samtidigt och med en mycket hög ambitionsnivå, men inte nödvändigtvis med motsvarande resurser.

Resultatet har till stora delar blivit nedslående och i vissa delar även allmänt känt.

Flygsäkerhetsbrister till följd av de ständiga omorganisationerna och de av budgetskäl motiverade nedskärningarna av övningsverksamheten har lett till flera olyckor med dödlig utgång. Problemen med att försörja först NBG 2008 och sedan Afghanistaninsatsen med räddningshelikoptrar har för första gången gjort Helikopterflottiljens materielförsörjning till ett hett debattämne. I den del av den heta debatten som förts på nätet har det ofta framförts önskemål om en snabb anskaffning av Black Hawk; det kommer enligt min mening aldrig att bli aktuellt.

Hindret för den amerikanska helikoptern är det helikopterprojekt vars omfattande förseningar lett till tal om interimslösningar överhuvudtaget:


Helikopter 14
Det beslutades från politiskt håll att behovet av en ny medeltung helikopter skulle lösas genom en gemensam nordisk upphandling av medeltunga helikoptrar, men slutresultatet blev att alla de nordiska länderna köpte olika typer.

Danmark hoppade av och köpte den något större AugustaWestland AW101 Merlin, Finland valde NHIndustries NH90 TTH, Norge NH90 NFH och Sverige NH90 HCV.

Svenska Hkp 14 är en NH90 med 24 cm högre takhöjd, kallad HCV eller High Cabin Version internationellt, utrustad med SAABs ledningssystem TMS. Reklamfilmen för TMS visar hur systemet möjliggör den flexibilitet som är själva grundtanken bakom Helikopter 14-systemet, det finns dock tre anledningar till att den är helt datoranimerad.



Den första är att hela NH90-programmet är kraftigt försenat. Målsättningarna har varit mycket ambitiösa och helikoptern använder många nya tekniska lösningar som kolfiberskrov och fly-by-wire. Beställare är ett samarbetsprojekt mellan de fem europeiska NATO-länderna Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna och Portugal. Tillverkare är det europeiska konsortiet NHIndustries dominerat av fransk-tyska Eurocopter. Kombinationen av spetsteknologi, multinationella  kommittéer och dito konsortier så gott som utesluter en smidig utvecklingsprocess.

NH90 står för NATO Helicopter 90; som i 1990-talet, vilket upplevdes som futuristiskt på 1980-talet när projektet började planeras.

Den andra är att Sverige valde en unik version av en redan unik helikopter. Flygvapnets 18 HCV utgör en liten andel av de 529 beställda NH90-helikoptrarna och de 511 helikoptrar de övriga tretton länderna har beställt är alla i TTH och NFH-versionerna.

Detta innebär till exempel att certifieringen av den svenska versionen måste invänta certifieringen av den tyska TTH-versionen innan den ens kan påbörjas.

Den tredje är att NH90 inte bara är världens första serietillverkade medeltunga helikopter med fly-by-wire. Det elektroniska styrsystemet är bara en del av ett helt integrerat system som styr alla helikopterns funktioner från att övervaka motorerna till att genomföra vapeninsats. Detta integrerade system ska, i Sveriges fall, i sin tur integreras med ett eget ledningssystem som behöver tillgång till vitala system som autopilot, sensorer, vapen och datalänk.

Det är mycket enkelt att skriva ”TMS ↔ brandvägg ↔ FMS”, men mycket svårt att implementera det.

Enligt den ursprungliga planen skulle den sista av de 18 helikoptrarna i den första delserien redan varit operativa. Det talas nu om att den markoperativa Hkp 14A kan få begränsad operativ förmåga 2017 och den sjöoperativa Hkp 14B 2020. Den insats som beskrivs i reklamfilmen är med andra ord inte möjlig ”2011” men kanske 2021.

Det är inte nödvändigtvis fel att välja en teknisk lösning som ligger i absolut framkant om den ger praktiska fördelar som uppväger riskerna för försening och fördyring; om man hanterar de riskerna och slutligen: har råd.

När alla nya stridsfordon i västländerna är utrustade med ledningssystem kan det tyckas självklart att de som flyger helikopter till striden ska ha tillgång till liknande funktionalitet. Frågan är om det är värt priset, i pengar och försenad operativ förmåga, för att få vara först i världen med det.

Jag har inget svar på den frågan och den är hursomhelst rent akademisk; skälet till varför det förhåller sig så är:


Det svenska militärindustriella komplexet
Termen det militärindustriella komplexet syftar på symbios mellan politik, militär och försvarsindustri. Det yttrar sig bland annat genom en försvarspolitik som fokuserar mer på industri- och regionalstöd än faktiska operativa behov.

Känns det bekant?

Kostnaden för ledningssystemet TMS utgör ungefär 2 av de 6,5 miljarderna Hkp 14-projektet kostar. Det är den kopplingen till svensk försvarsindustri som gör Hkp 14 i det närmaste osårbar. Den som inte tror mig bör dra sig till minnes reaktionen när Patria slog Hägglunds i den första AWV2014-upphandlingen.

SAAB AB har under de senaste årtiondet medvetet, bland annat genom flera stora företagsköp, gått från att vara en tillverkare av stridsflygplan till en leverantör av system och system av system.

Att byta fokus från plattformar till system är mycket logiskt. Systemen behöver uppdateras kontinuerligt och byts ofta flera gånger under en plattforms livstid. Dessutom är marginalerna mer tilltalande. När Airbus behöver sälja 500 A380-flygplan för att gå med vinst blir det viktiga att sälja Erieye-system och inte ifall det installeras på en SAAB 2000 eller en Embraer EMB-145.

Så målet är inte att börja tillverka helikoptrar utan att etablera ett nytt nischsystem, motsvarande Erieye eller Arthur, som erbjuder goda synergieffekter med den övriga produktportföljen.

Att avbryta Hkp 14-projektet nu skulle även tvinga fram ett indirekt erkännande av allvarliga misstag som att beställa en för Sverige unik version av NH90 istället för TTH och att fortsätta avvecklingen av Hkp 4 när det blev klart att vissa kritiska förmågor som ubåtsjakt skulle bli tio år försenade.

Eftersom alla regeringar sedan 1997 haft del i det som hänt skulle det tappas både socialdemokratiska och borgerliga ansikten. Hanteringen inom Försvarsmakten och FMV har inte heller utmärkt sig. I alla fall inte positivt; FMV varit en mycket svag beställare jämfört med sin finska motsvarighet.

Hkp 14 kommer med andra ord införas oavsett hur sent. Vilket öppnat för en interimslösning för att säkra den medeltunga helikopterförmågan tills dess. De alternativ som nämnts från officiellt håll är huvudsakligen kopplade till modifieringar, och eventuellt nyanskaffningar, av Hkp 10, Allan Widman lobbar hårt för en återaktivering av Hkp 4 som avvecklades 2008 trots avsaknaden av ersättare och som jag nämnde inledningsvis så finns det en nätopinion på försvarsmaktsbloggar för Black Hawk.

Risken finns att en interimslösning inte kan fås operativ snabbt nog att överbrygga förmågeglappet och att ett projekt avsett att ensa helikopterflottan får som konsekvens att den istället består av ett litet antal helikopterindivider i ett stort antal modeller.

Om det överhuvudtaget finns pengar över till någon nyanskaffning eller återaktivering.

Det är kanske nödvändigt att skriva av tiotalet som ett förlorat årtionde och koncentrera sig på att få en fungerande medeltung helikopterförmåga på tjugotalet? Om man läser mellan raderna i den statliga helikopterutredningens första delbetänkande ligger det onekligen i farans riktning.

Man skulle kunna säga att om man tagit fan i båten återstår bara att ro, eller för att anknyta till inläggets titel:

Yippee-ki-yay, motherfucker!

Tack Stanley

Behovet av MEDEVAC/CASEVAC i det svenska ansvarsområdet i Afghanistan ser ut att vara löst. Sorgebarnet Hkp 10B kommer som bekant inte att vara klar för insats innan våren 2011, men USA kommer att ha räddningshelikoptrar i beredskap på Camp Marmal i Mazar-i-Sharif för att täcka behoven tills dess.

Vi få komma ihåg att tacka general McChrystal för det vid tillfälle.

Det här är goda nyheter för Afghanistanstyrkan, men medför risken att opinionen nu accepterar ett tioårigt glapp i den medeltunga helikopterförmågan. Allan Widman behöver nog tjata ännu mer om fyrorna, eller någon annan kostnadseffektiv och snabb interimslösning, tills Hkp 14 blir fullt operativ på andra sidan 2020.

Obamas tur

Efter att hans regeringsmedlemmar, diplomater och generaler lagt grunden har så president Obama själv börjat argumentera för sin Afghanistanstrategi i en intervju med CBS 60 Minutes. Intervjun, som sändes i USA igår söndag, spelades ursprungligen in 7 december.


Watch CBS News Videos Online

Genom att inte retirera från Afghanistan har Obama förlorat stora delar av de nätrötter som spelade en viktig roll i att få honom vald. Bloggare på Huffington Post och MoveOn.Org har förklarat Obamas beslut med att ”generalerna” lurat och/eller tvingat på honom det här alternativet. Det är därför viktigt att presidenten gör klart att han handlar som han gör därför att han, efter att ha noga övervägt alternativen, är övertygad om att det är rätt.

Punkt slut.

Walter Reed syftar på militärsjukhuset Walter Reed Army Medical Center; Dover på Dover Air Force Base dit all militär personal som dödats utomlands flygs och Arlington på militärkyrkogården Arlington National Cemetary.

Informationskrigföring

Obamas långa beslutsprocess landade till slut i en väl övervägd strategi, men det kommer att ta lång tid och kräva stora insatser för att reparera skadan av att lämna den offentliga debatten till Afghanistaninsatsens kritiker i tre månader.

Wiseman brukar säga att krig är en materielsport. Jag har ett mer humanistiskt perspektiv; om än inte nödvändigtvis mer humant. Väpnade konflikter är i grunden politiska konflikter och folkviljan är det som är avgörande. Även om det finns exempel på krig som varit så totala att de slutat med att någon sida blivit helt utplånad är det vanliga att en, eller flera, deltagande sidor till slut får nog.

Eller för att citera Gunnery Sergeant Hartman i Stanley Kubricks Full Metal Jacket: "It is a hard heart that kills".

När målen för konflikten är begränsade och avlägsna blir bilden av den betydligt viktigare än objektiva fakta på marken. En dominerande narrativ är inte oberoende av den observerbara verkligheten men utgör en gruppsykologisk process; en kollektiv perception. En effektiv informationskampanj bygger på fakta, men att ha fakta på sin sida är i sig otillräckligt eftersom en bra produkt faktiskt inte säljer sig själv.

När McChrystal ställde upp på en längre 60 Minutes-intervju, och åkte och talade på ett seminarium i London, möttes det av närmast hysteriska protester från krigsmotståndare i USA som såg det som en informationskampanj från generalens sida. De hade inte helt fel. McChrystal inser hur avgörande informationsoperationer är för framgång i Afghanistan, men avsikten var snarare att genomföra Obamas politik än att påverka den; vid den tiden trodde få amerikanska militärer att den behövde påverkas.

Resultatet blev att alla i ledande ställning i USA belades med munkavle.

Nu har dock försöken att vinna opinionen återupptagits. Till exempel har McChrystal efter utskottsförhören passerat Riz Kahn och Christiane Amanpour på vägen tillbaka till Kabul. Förhoppningsvis kan momentum vändas mot talibanerna inte bara på marken utan även i det kollektiva medvetandet.

Hm, det där sista lät ju okaraktäristiskt New Age för att komma från mig. Vad kommer härnäst? Att stirra på getter?

McChrystal och Eikenberry inför kongressutskott

General McChrystal och ambassadör Eikenberry vittnade under tisdagen inför representanthusets och senatens försvarsutskott. Bemötandet var ungefär som väntat. Republikanerna försökte få dem att säga att presidenten inte gav dem allt de behövde och de mer progressiva demokraterna försökte få dem att erkänna att insatsen är menings- och utsiktslös.

I bägge fallen utan framgång.

Förre presidentkandidaten senator John McCain är en av senatens största hökar och senator Jim Webb är en av de tuffaste kritikerna av Afghanistankriget. Jag tar med två klipp med herrarnas frågor som ger en ganska heltäckande bild av de sex och en halv timmarna utan att ta lika lång tid i anspråk.





Jag har även lagt in pdf:er med de inledande uttalandena och det går att se utfrågningen i sin helhet på C-SPAN.

Final/Not for distribution 
Statement of Ambassador Karl Eikenberry Before the House Armed Services

Bakom kulisserna

New York Times har idag en artikel om den tre månader långa beslutsprocessen bakom tisdagens Obamatal. Den bygger på ett antal anonyma källor som ska styrka varandra så den kan tänkas ligga nära sanningen. Min egen erfarenhet av beslutsprocesser där motstridiga viljor och synsätt ska samsas är att det är svårt nog att enas om vad man beslutat; närmast omöjligt att enas om hur man kom fram till det.

Någon absolut objektiv sanning kan vi nog aldrig förvänta oss.

Beskrivningen bär dock sannolikhetens prägel. Obama och hans rådgivare har lagt mycket tid på en mycket grundlig genomgång av, och livlig debatt kring, vägen framåt i Afghanistan och Pakistan. För oss som varit utanför processen har den skymtat fram genom läckor och försök att påverka opinionen, och därmed beslutsprocessen, i en viss riktning.

"The White House suspected the military of leaking details of the review to put pressure on the president. The military and the State Department suspected the White House of leaking to undercut the case for more troops. The president erupted at the leaks with an anger advisers had rarely seen, but he did little to shut down the public clash within his own government."

Enligt artikeln så är de rykten som cirkulerat i media om att vicepresident Joe Biden, säkerhetsrådgivare James Jones och vita husets stabschef Rahm Emanuel drivit på för en mindre och snävare strategi fokuserad på terroristbekämpning sanna. Mot Bidens grupp av skeptiker stod en grupp som ville ge McChrystal det han bad om; bestående av utrikesminister Hillary Clinton, försvarsminister Robert Gates och ÖB Michael Mullen.

Efter att McChrystal-rapporten läckt cirkulerades bara 20 papperskopior av alternativen för truppförstärkningar. Läckorna, och den våldsamma reaktionen på McChrystals svar på en fråga på ett seminarium i London, fick militären att chockat inse att strategirevisionen inte bara skulle förfina den strategi som presenterats i mars utan förutsättningslöst såg över hela det amerikanska agerandet i regionen.

I Vita huset hade man under sommaren läst Gordon M Goldsteins Lessons In Disaster om Vietnamkriget. Det misstag Obama och hans stab var fast beslutna att inte upprepa var Kennedys och Johnssons okritiska accepterande av militärledningens dominoteori. Militärens analys av sambanden mellan al Qaida och Talibanerna, möjligheterna till förhandlingar med de senare och konsekvenserna av ett amerikanskt misslyckande eller tillbakadragande skulle mötas med skepsis och en djupgående egen analys.

Det är detta som tagit tre månader.

Ansvaret för den amerikanska kampanjen mot jihadis i Pakistan vilar på CIA, med visst stöd av de mer hemliga special- och underrättelseförbanden, så de delarna har inte fått samma offentlighet som Afghanistanstrategin. Här gavs klartecken till en geografiskt utökad kampanj så fort den får pakistanskt medgivande utan något TV-tal.

Gates och Clinton fick till slut Obama att acceptera betydande truppförstärkningar trots presidentens stora oro över de långsiktiga kostnaderna. I oktober lyckades man skapa konsensus om de nu mer avgränsade målen att försvaga talibanerna och bara fokusera på att stärka de mest kritiska funktionerna inom den afghanska staten. Vid nästa möte uttalade Obama vad som skulle krävas för att han skulle acceptera en större förstärkning.

"Still, for the first time, he made it clear that he was ready to send more troops if a strategy could be found to ensure that it was not an endless war. He indicated that the Taliban had to be beaten back. “What do we need to break their momentum?” he asked.

Four days later, at a meeting with the Joint Chiefs of Staff on Oct. 30, he emphasized the need for speed. “Why can’t I get the troops in faster?” he asked. If they were going to do this, he concluded, it only made sense to do this quickly, to have impact and keep the war from dragging on forever. “This is America’s war,” he said. “But I don’t want to make an open-ended commitment."

Gates ledde så framtagandet av en ny plan, kallad Option 2A, som minskade den amerikanska truppförstärkningen från 40 000 till 30 000 man med förhoppningen att andra NATO-länder skulle stå för mellanskillnaden. Dessa trupper skulle tillföras under 18 månader. Obamas reaktion var att han ville ha en snabbare förstärkning och ett snabbare tillbakadragande.

Han ville ha en surge.

Den slutliga planen, kallad Max Leverage, presenterades vid ett mycket långt möte i Vita huset 23 november. Biden var fortfarande skeptisk och Obama gav inget tydligt beslut under mötet. Man får hoppas att presidentens ståndpunkt och avsikt blir tydligare med tiden.

Perception

Min första reaktion på Obamas tal, och uppfattning om den reviderade strategin, var ganska skeptisk. Min stora oro var att den amerikanska regeringen övergivit den integrerade militära och civila strategi man presenterade i mars, och den COIN-kampanj McChrystal tagit fram för att implementera den militära delen, för en diskret rusning mot utgången.

Jag kan börja med att säga att jag är lättad och lugnad.

• Den nya strategin är i själva verket bara en mer avgränsad och förtydligad version av den tidigare
• Tillbakadragandet av amerikanska enheter, och överlämningen till afghanska enheter, som ska inledas under juli 2011 gäller bara markstridsförband och utgör inte på något sätt en  ”reträtt”
• Det huvudsakliga syftet med att sätta ett datum för när det här överlämnandet ska inledas är att sätta press på den afghanska regeringen

Problemet är att min första reaktion i huvudsak var en produkt av att ha följt den amerikanska debatten de senaste månaderna och att mina farhågor lugnades först efter att ha lyssnat mig genom fem timmar utskottsförhör från onsdagen.

Det har under flera år funnits en mycket livlig amerikansk debatt mellan ”terroristbekämpare” och ”upprorsbekämpare”. Den har ursprungligen huvudsakligen förts mellan experter men allteftersom COIN-doktrinen fått inflytande över den amerikanska politiska och militära ledningen har den blivit alltmer offentlig.

När Obamaregeringen började behandla McChrystalrapporten och utvärdera hur man skulle gå vidare internt i början av augusti tog man en tre månader lång time-out från den offentliga arenan. Det tomrummet fylldes av spekulationer och spinn. En av de tolkningar som kom att dominera var att konflikten mellan CT- och COIN-lägren nu utkämpades i de strategimöten som pågick i Vita huset; och att CT-lägret under vicepresident Bidens ledning höll på att vinna.

Vi får vänta på de traditionella avslöjande politiska memoarerna för att få en bättre bild, men om det fanns en sådan konflikt så tyder slutresultatet snarare på att det blev en närmast total COIN-seger.

Den egna långa tystnaden gör att det kommer att krävas en massiv mediekampanj från den amerikanska regeringen för att förklara vad man faktiskt försöker göra. Det är inte många, på någon sida av Atlanten, som har tid eller intresse nog att lägga den tid på att följa parlamentariska utskottsförhör som undertecknad gör.

Utskottsförhören fortsätter idag torsdag klockan 15:00 svensk tid och kan följas live på C-SPAN.

Uppdatering: Clinton och Gates upprepar sin viktigaste talkingpoint på Meet The Press.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Rien ne va plus

Så har Obama slutligen hållit sitt Afghanistantal och kanske gett konturerna av en Obamadoktrin för amerikansk utrikespolitik. Talet var i huvudsak riktat till en inhemsk publik och lade fram en tredelad plan för Afghanistan och Pakistan.

De tre delarna av strategin är:

1. En 18 månader lång förstärkning av de amerikanska militära styrkorna i landet för att pressa tillbaka Talibanerna och snabbt bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna följd av en gradvis avveckling av insatsen
2. En civil kraftsamling i Afghanistan där han antydde att man om det blir nödvändigt kommer att arbeta runt regeringen i Kabul
3. Ett fördjupat samarbete med Pakistan

Den reviderade strategin kan sammanfattningsvis beskrivas som CT Plus eller kanske möjligen COIN Quick. Om den fungerar vet vi med säkerhet först efter att vi dragit oss ur, men tidsplanen känns mer motiverad av nästa amerikanska presidentval än några praktiska överväganden.

Det känns dessutom inte som om händelseutvecklingen i Afghanistan kommer att tillåtas påverka tidsplanen och att ISAF förmodligen kommer att avvecklas parallellt med den amerikanska truppnärvaron.

[Jag har ändrat uppfattning, se nästa inlägg, men låter ändå det sista stycket stå kvar.]

Uppdatering: McChrystal kommenterar Obamas tal och de kommande utmaningarna vid onsdagsmorgonens videokonferens.

Vietnamigt

Amerikanska media och webbfora närmar sig kokpunkten inför president Obamas tal om den nya Afghanistanstrategin på West Point klockan två i natt svensk tid.

De trötta klyschorna om hur Afghanistan är Obamas Vietnam har rätt i en aspekt: den amerikanska opinionen börjar bli lika polariserad som under Vietnamkriget.

Sedan valnederlaget i förra årets presidentval har Republikanerna drabbats av en ledarskapskris där partiet riskerar att kapas av den yttersta dumhögern personifierad av Sarah Palin och Rush Limbaugh. När nu oppositionen inskränkts till ren obstruktion har yttersta dumvänstern inom Demokraterna drabbats av minnesförlust och hybris.

Den kollektiva minnesförlusten yttrar sig i mycket arga anklagelser om Obamas oerhörda svek när han inte omedelbart drar hem alla trupper från Afghanistan. Han ska tydligen genom någon sorts telepati lovat dem att avsluta kriget i Afghanistan. Det vara bara för alla andra som det lät som upprepade löften om att avsluta det stora misstaget i Irak och tillföra tillräckliga resurser för att vinna i Afghanistan.

Övermodet består i att tro att bara för att oppositionen för tillfället är nere för räkning så är det riskfritt att splittra det egna partiet inför kongressvalet 2010. För de kan väl inte vara så förvirrade att de tror att Obama kommer att upphäva de order han gav i söndags om de bara är tillräckligt högljudda?

Jag tar med ett klipp med Keith Olberman från gårdagens Countdown på MSNBC. Han hinner häva ur sig en bedövande och bedrövande mängd faktafel under dryga nio minuter. Det skulle bli för långt om jag skulle rätta alla så jag låter dem, i alla fall för tillfället, alla stå oemotsagda. Poängen är att ge ett exempel på demokraternas vänsterflygels ståndpunkt.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Jag nöjer mig med att citera Rob Riggles klassiska replik: ”AAARGH, HIPPIES! BOARDS!”

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Marines in Berkeley
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis

Dripp dropp

Enligt de senaste läckorna och ryktena i Washington kommer president Obama att tillkännage sitt beslut om strategi och styrkenivåer för Afghanistan efter Thanksgiving. Ett sent möte mellan presidenten och hans rådgivare i måndags kväll ska ha varit det sista strategimötet innan Obama bestämmer sig.

Det beslut som ska vara det mest sannolika är en förstärkning med ytterligare 34 000 amerikanska soldater under 2010. Förstärkningarna kommer att tillföras gradvis och med ”avfarter” för att sätta press på den afghanska regeringen att bekämpa korruption och snabbare ta ett större ansvar för den egna säkerheten.

En tydlig skillnad jämfört med den nuvarande strategin är ett tydligare fokus på en explicit exit strategy: när och hur USA och NATO ska lämna över säkerhetsansvaret till afghanerna själva.

Mycket av debatten inom den amerikanska ledningen under de senaste månaderna har varit mellan förespråkare av en strategi baserad på Counterinsurgency, eller COIN, och anhängare av en baserad på Counterterrorism, eller CT; skillnaden mellan att försöka vinna över befolkningen eller döda terrorister.

På grund av bristande förståelse för vad detta innebär har många krigsmotståndare stött den senare linjen; i media ofta identifierad med vicepresident Biden. Den innebär visserligen färre trupper, men även utökad användning av flyg- och specialförband; det vill säga just de "terrorbombningar" och "krigsförbrytelser" som får före detta nedrustningsambassadörer och försvarsministrar att bli hysteriska.

CT kommer förmodligen att spela en stor roll framöver, men det betyder inte att Obama kommer att uppehålla sig vid det när han presenterar sitt beslut. Det är nämligen ingen nyhet. Sedan årsskiftet har antalet robotangrepp med förarlösa flygplan i Pakistan ökat markant, och även antalet dödade ledande jihadis. De amerikanska operationerna i Afghanistan leds av den amerikanska militären under mycket stor mediebevakning medan de i Pakistan utförs av CIA i stort sett utan att lämna spår i den västerländska offentligheten.

För att stabilisera Afghanistan krävs en tonvikt på COIN men för att bekämpa al Qaida, och dess hangarounds, krävs CT. Det är dock inte opportunt att påpeka att det här är två olika saker.

De militära förstärkningarna ska, igen enligt ryktet, bestå av 23 000 soldater i tre armébrigader och en marinkårsbrigad; 7 000 man i en nytt amerikanskt divisionshögkvarter för ISAF-styrkorna i södra Helmand och slutligen ytterligare 4 000 instruktörer för att utbilda och handleda den afghanska armén.

Någon vecka efter tillkännagivandet väntas ett nytt NATO-toppmöte om att utöka den övriga alliansens bidrag till ISAF. Flera NATO-länder, tydligast Storbritannien, har flaggat för att en amerikansk förstärkning är en förutsättning för att de ska utöka sina egna ISAF-kontingenter.

Det har varit tal om amerikanska förstärkningar av ISAF-förbanden utanför de södra och västra regionerna, där man redan har en betydande närvaro, detta hade dock krävt en betydligt större förstärkning än den ovan. Den svenska Afghanistanstyrkan i det tyskledda Regional Command North kan med andra ord, oavsett den lokala händelseutvecklingen, inte räkna med en utökad amerikansk närvaro där.

Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy

Hur nära det här är det faktiska beslutet får vi, igen enligt ryktet, veta i början av nästa vecka. Om McChrystal dyker upp i Washington under helgen så är det ett tydligt tecken på att beslutet är fattat och ska rullas ut.

Rockad

Jag såg just Jan Björklunds tal till Folkpartiets landsmöte på 24 Direkt. Det verkar som om den borgerliga rockaden nu är avslutad. Jag är gammal nog att komma ihåg när Folkpartiet var ett socialliberalt mittenparti till vänster om ett nyliberalt Moderaterna.

Tempus fugit.

Nya Moderaternas trianguleringsstrategi, ”lånad” av Blairs New Labour, har lämnat en lucka på högerkanten av borgerlig politik, men Folkpartiets vandring högerut började redan under Maria Leissners korta ordförandeskap på 90-talet; så det är mer en fråga om långsiktiga parallella processer än enbart taktik inför 2010.

När denna trend sammanfaller med valtaktiska behov blir dock den politiska logiken oövervinnerlig.

Det kommer att ta ett tag för mig att rita om min mentala karta, men det är dags att börja tänka på Folkpartiet som högerpartiet och Moderaterna som mittenpartiet.

Varför känns det som om Rod Serling när som helst ska kliva in i bild från höger, lite nonchalant rökande i trenchcoat, och välkomna oss till The Twilight Zone.

Repitatativ

FMV avstår inte helt oväntat från att överklaga länsrättens dom och kommer att starta en ny upphandling av pansarterrängbilar till de nya lätta mekaniserade bataljonerna när domen vinner laga kraft på fredag.

Om det nu verkligen blir AWV 2014 eller snarare AWV 2016 återstår att se.

Eftersom en av de punkter länsrätten anmärkte på var den korta anbudstiden är det tveksamt om kontraktet hinner tecknas innan valet nästa år. BAE Systems Hägglunds har framgångsrikt lobbat oppositionen för en ny inriktning av materielförsörjningen så frågan är hur upphandlingen kommer att påverkas av detta.

Eller tänker Hägglunds ge sig in i matchen och försöka vinna genom att, den här gången, ha det bästa erbjudandet? Konstigare saker har hänt.

Mina tidigare inlägg i frågan.

Lagom

The Guardian har intervjuat David Kilcullen angående Obamas beslutsprocess; eller kanske snarare obeslutsamhetsprocess. Det här citatet sammanfattar hans ståndpunkt:

He noted that Obama, in a speech to troops in Jacksonville, Florida, a fortnight ago, had said he would never lightly put them in harm's way.

"That's not the situation we are in. As an analogy, you have a building on fire, and it's got a bunch of firemen inside. There are not enough firemen to put it out. You have to send in more or you have to leave. It is not appropriate to stand outside pontificating about not taking lightly the responsibility of sending firemen into harm's way. Either put in enough firemen to put the fire out or get out of the house. That is my analogy of where we are. Either of those approaches could potentially work."

He added: "If you have 40,000 troops it would be do-able. Anything less than 25,000 is throwing good money after bad."

Han presenterar även en ovanligt realistisk exit strategy:

"Our way out is to go to Karzai and say 'We are done here'. We will be leaving in two to five years. If you do not want to be left hanging from a lamppost, like Najibullah [the former Afghan president hanged in Kabul in 1996 when the Taliban took control], this is what you need to do. I think that would work," Kilcullen said.

Det lät nog ännu bättre med australiskt uttal.

Mer Kilcullen, den här gången i BBC:s The Forum.

Försoning

Ibland framförs försoning som lösningen på den nuvarande konflikten i Afghanistan. Det framställs i värsta fall som att försoning skulle bli den naturliga konsekvensen av ett trupptillbakadragande; som om alla Afghanistans problem skulle försvinna tillsammans med de utländska trupperna.

Det är inte så enkelt.

De i en amerikansk kontext liberala tankesmedjorna Center for American Progress och New America Foundation anordnade en paneldebatt med ämnet Reconciliation and Insurgency - Political Strategies in the Afghan War i torsdags. Medverkande var Gilles Dorronsoro från Carnegie Endowment for International Peace, Michael Semple från Carr Center on Human Rights Policy och Joanna Nathan tidigare analytiker vid International Crisis Group.



Alla panelmedlemmarna var överens om att försoning bara kan utgöra en del av en större politisk lösning och att shuran i Quetta inte har någon anledning att förhandla så länge talibanerna vinner militärt.

Gilles Dorronsoro hade en intressant invändning mot general McChrystals strategi. Han menar att försöken att kontrollera byarna i södra Afghanistan är dömda att misslyckas; det är enligt honom omöjligt för en utländsk aktör att vinna över den pashtunska befolkningen på landsbygden. Man bör istället nu koncentrera sig på att säkra de större städerna i söder.

Angående konsekvenserna av ett trupptillbakadragande var Gilles Dorronsoro och Michael Semple oense. Den förre ansåg att talibanerna skulle ta makten inom tre månader och Michael Semple att de skulle få svårare att rekrytera i bredare folklager och att inbördeskriget därför skulle bli ett utdraget utnötningskrig.

Konsekvenser

Den svenska Afghanistanstyrkan blev idag utsatt för en vägbombning under en patrull med afghanska styrkor i den sedan länge oroliga pashtunfickan mellan Masar-i-Sharif och Sheberghan.



Jag tänker bara i förbigående nämna min irritation över omnämnanden om den dödade tolken som ”förolyckad” och insinuanta frågor krig Galtens skyddsnivå; den som dör i strid är ”stupad” och inget fordon är osårbart. Om soldaterna hade åkt Toyota hade alla dödats omedelbart.

Jag tycker nämligen att det finns en viktigare fråga här:

Att två allvarligt skadade soldater behöver vänta två timmar på kvalificerad sjukvård bara fyra mil från campen är helt oacceptabelt. Man talar om den gyllene timmen efter en allvarlig skada när det är avgörande att påbörja kvalificerad medicinsk behandling. Om man sätter in vården senare ökar riskerna för död eller livslångt handikapp betydligt.

Det här är ett exempel på att materielförsörjningen har operativa konsekvenser; speciellt när den inte fungerar. Vi har länge sett behovet av helikoptrar för att evakuera skadade soldater under insater. Ursprungligen skulle Försvarsmakten haft tre Hkp 10B operativa till NBG 2008, men dessa har fortfarande inte levererats till Helikopterflottiljen.

Vem bär ansvaret för beslutet att driva modifieringen av tre Super Pumor till Hkp 10B som ett eget projekt istället för att beställa en lösning från tillverkaren? Den eller de personerna har anledning att må rätt dåligt just nu.

Faites vos jeux

När Karzai först offentligt kommenterade sin ”valseger” fanns där formuleringar om att den nya regeringen skulle spegla hela Afghanistan och tal om försoning med i alla fall delar av talibanerna.

Den som var mycket naiv och helt obekant med afghansk politik kan möjligen ha tolkat detta som en antydan om en mjölig samlingsregering. Det innebar i själva verket att Karzai undergräver Abdullahs möjligheter att skapa en livskraftig opposition genom att köpa över tunga ledare från den gamla Norra alliansen.

Både talibanerna och deras nyttiga idioter i väst hävdar som vanligt att valet var uppgjort av de utländska ockupanterna.

Detta har tråkigt nog ingenting med verkligheten att göra.

FN och USA hjälpte Karzai till makten men hans maktbas är afghanskt. Det är just det som driver korruptionen inom statsförvaltingen; det är så man köper inflytande i Afghanistan. Pengarna som förskingras kommer visserligen från väst, men de köper oss ingenting eftersom vi inte låtsas om spelet.

Om Afghanistan vore ockuperat så skulle det här vara lätt att avhjälpa, vi skulle bara behöva byta ut de ämbetsmän vi var missnöjda med och ändra regler och lagar för att förhindra korruption, men Afghanistan är inte ockuperat och har inte varit det sedan Sovjetunionen lämnade landet 1989.

Ockupation innebär inte utländsk militär närvaro utan utländskt militärt styre.

Vårt inflytande över den Afghanska regeringen är därför beroende av utpressning – eller diplomati om man nu vill vara fin i kanten. Vårt enda påtryckningsmedel är dock att dra tillbaka vårt stöd. Karzai har satsat på att vi fortsätter att stödja honom oavsett vad han gör eftersom vi inte kan acceptera alternativet och vunnit varje gång.

En tolkning av Obamas tystnad kring storleken och inriktningen på den fortsatta amerikanska militära närvaron de senaste månaderna är att detta varit del av ett chicken race mellan honom och Karzai.

Afghanska utrikesdepartementet har nu i ett ilsket fördömande av Kai Eide markerat att det inte blir några reformer. Hela det internationella samfundet behöver därför ställa ultimativa krav på Karzai, och man ska aldrig framföra tomma hot.

Om Karzai slutgiltigt vägrar minska korruption och vanstyre inom sin regering lämnar det oss bara två mycket oattraktiva alternativ: att avlägsna honom med våld eller avveckla vår närvaro. Det första alternativet skulle inte ha några möjligheter att vinna afghanernas förtroende och det andra leder förmodligen till ett mångårigt inbördeskrig och hundratusentals döda afghaner.

Det finns tyvärr ett tredje alternativ: att inte göra någonting alls utan bara låta oss bli beskjutna och bestulna tills väljarkårerna i ISAF-länderna tröttnar. Jag säger ”tyvärr” för det här är det alternativ våra regeringar med största sannolikhet kommer att välja och i slutändan blir konsekvenserna desamma som för alternativ två; det bara drar ut på det oundvikliga och kostar mer.

Det hela ger en känsla som påminner mig om att försöka kontrollera en bil med sommardäck utan låsningsfria bromsar som fått sladd i en isig nedförsbacke; det finns fortfarande saker man kan göra men frågan är om det hjälper.

Delseger för det militärindustriella komplexet

Länsrätten gav Hägglunds rätt på fyra punkter i överklagandet av FMV:s upphandling av nya pansarterrängbilar och kräver att upphandlingen görs om. Hägglunds kommentar till domslutet antyder dock att företaget förväntar sig att den i så fall inte blir i konkurrens.

Marknads- och försäljningsdirektör Tommy Gustavsson Rask säger till SVT att Hägglunds förväntar sig att politikerna nu ”tar sitt ansvar” och ger besked innan årsskiftet för att inte de 320 lagda varslen ska verkställas. En ny upphandling tar ännu längre tid än den förra eftersom den korta anbudstiden var en av de punkter länsrätten slog ner på; den är förmodligen inte klar innan nästa årsskifte.



Hägglunds förtroende för det egna erbjudandet är med andra ord så lågt att de inte ens tänker försöka konkurrera med Patria. De förlitar sig på att företagets politiska inflytande ska ge dem ordern utan någon upphandling överhuvudtaget.

De spelar sitt Gå till kontraktstecknande! Gå direkt till kontraktstecknande utan att passera FMV!-kort, men efter det nedslående resultatet förra gången är det kanske inte så konstigt.

En central del i Hägglunds överklagande var kritiken mot FMV:s utvärderingsmodell men Länsrätten delade i det fallet inte företagets uppfattning. Nästa upphandling kommer därför förmodligen att använda samma utvärderingsmodell som sist gav ordern till Patria.

Det ger Hägglunds två alternativ: de kan antigen förbättra sitt erbjudande eller undvika en öppen upphandling enligt LOU; de väljer det senare.

Även om den nuvarande regeringen skulle stå på sig och dra igång en ny konkurrensutsatt upphandling så kommer den inte att hinna slutföras innan nästa val. I kampanjen som löpt parallellt med överklagandet har BAE Systems Hägglunds haft hjälp av resten av försvarsindustrin, arbetarrörelsen och media.

Om företaget kan hålla liv i den koalitionen över valet är de förmodligen i mål.

Föreläsande

Irländaren Michael Semple höll en föreläsning på Carr Center for Human Rights Policy 15 september som nu lagts upp på YouTube. Semple är förmodligen mest känd för att ha utvisats från Afghanistan 2007 för att han, som en del av sitt uppdrag som biträdande chef för EU-missionen i landet, haft kontakter med talibanerna. Även för den som inte vill lyssna på all 89 minuterna, vilket rekommenderas, kan det vara intressant att höra hans svar på en fråga om det afghanska valet 00:49:22.

I sammanfattning menar han att FN-ledningen medvetet lät Karzai stjäla valet och att kritiken av valfusket kuppades igenom av Peter Galbraith när Kai Eide var i Norge för att fira sin bröllopsdag.



Det är väldigt intressant att höra så utförligt från någon som är så insatt i både landets historia och alla turerna efter Kabuls fall 2001. Det är även rätt intressant hur han avslutar med att såga hela PRT-konceptet jämt med fotknölarna. Den enda verkliga poängen med dem är enligt honom att få länder som egentligen inte vill vara i Afghanistan att adoptera en provins och långsiktigt ge bistånd till den; enligt Semple står och faller Afghanistans utveckling med ett framgångsrikt samarbete mellan ISAF och UNAMA.

Jag är inte i en position att säga att han har fel.

Ett system där den civila och politiska dimensionen i provinserna är FN:s snarare än ett enskilt lands angelägenhet är förmodligen den långsiktiga lösningen. Vi bör dock inte vänta på den utan fortsätta att stärka vår civila närvaro i PRT MeS eftersom en förändring av hela upplägget måste ske i samordning och samförstånd med hela världssamfundet.

Sånt tar tid vi inte har.

Processande

Jag har full förståelse för att en del processer måste ta tid. Jag inser att saker ibland måste tas i en viss ordning för att slutresultatet av en process kan vara nödvändigt för att påbörja nästa. Jag inser att beslutsprocesser lyder under vissa maktpolitiska begränsningar.

Omvärlden tar dock sällan hänsyn till våra interna processer, och när våra motståndare gör det är det för att utnyttja deras svagheter.

Jag förstår att en mellanchefs perspektiv utgår från verksamhetens operativa behov och sällan behöver innefatta de strategiska frågor som upptar den högsta ledningens tid; och vice versa. Jag inser även att en fallenhet för maktspel är den viktigaste förutsättningen för att nå toppen och har, liksom många andra, erfarenhet av att ledningen kan uppvisa en total likgiltighet för verksamhetens realiteter.

Så i princip förstår jag hur general McChrystal har det.

Samtidigt som beslutsprocessen i USA och valprocessen i Afghanistan haltar vidare, och upptar bägge ländernas ledningar, lägger dock talibanerna sin energi på att vinna kriget.

Tick tack...

En sista chans?

Det ser ut som om det kanske blir en andra valomgång i Afghanistan till slut, och enligt BBC:s Newsnight i veckan så kommer Obamas farligt utdragna time out att sluta i en betydande förstärkning av den amerikanska insatsen i linje med McChrystals rekommendationer.

Som vanligt i Afghanistan skulle det här inte garantera framgång, men tillsvidare avstyra ett misslyckande.

Föredömlig militärbyråkrati

Den amerikanska armén har lånat mycket tankegods från den tyska. Ett resultat av detta är man planerar och utreder i en omfattning som skulle gjort von Moltke talför. Nu senast har man släppt ett nytt reglemente för försvarsmaktsgemensamma upprorsbekämpningsoperationer i samarbete med andra myndigheter, eller joint counterinsurgency operations, som kompletterar det tidigare arméreglementet FM 3-24.
Joint Publication JP 3-24 Counterinsurgency Operations
Jag tar även med arméreglementet för den som vill friska upp minnet.
US Army Field Manual FM 3-24 Counterinsurgency
JP 3-24 lägger fast doktrin och är därför naturligtvis inte lika brutalt ärlig som McChrystal-rapporten, men har fortfarande ett realistiskt – hantverksmässigt – förhållande till verkligheten.

Jag kan inte undgå att göra vissa kopplingar till den svenska debatten kring Afghanistaninsatsen.

Från vänster hörs ofta slagord av typen ”det går aldrig att besegra en gerilla”; det gör det visst och såhär gör man. Från regering och berörda myndigheter hörs ofta floskler som antyder att lovvärda målsättningar i sig utgör en genomförbar operativ plan; det gör de inte, men såhär sätter man ihop en.

Grundorsaken till att regeringen är luddig är naturligtvis att den, liksom en gång regeringen Persson, vill ge sken av att insatsen i Afghanistan motsvarar den efter en olycka eller naturkatastrof. Afghanistans historia sedan 1978 är visserligen mycket olycklig men Talibanerna är ingen naturkraft.

De är våra fiender.

Fienden har övertygelse, intelligens och initiativförmåga som naturen saknar, och som kommer att besegra oss om vi inte respekterar dem.

Obamas krig

De inom president Obamas eget parti som är motståndare till Afghanistaninsatsen, och de är många, framställer ofta det kommande beslutet om eventuella truppförstärkningar som avgörande för om kriget i Afghanistan ska bli Obamas.

Det här är naturligtvis ett absurt synsätt.

USA är i krig och Barak Obama är landets president; Afghanistan har varit Obamas krig sedan han tillträdde.

Obama's War är även titeln på en dokumentär i PBS:s Frontline-serie. Det är den sortens ambitiösa reportage vi nästan aldrig ser i svenska massmedier; journalistik av och för vuxna. För den som vill förstå situationen i Afghanistan bortom reflexmässiga jämförelser med Vietnamkriget är det en väl använd timme.



Det är dessutom intressant att få argumenten för de två sidorna i den amerikanska Afghanistandebatten presenterade. I USA är nämligen debatten om huruvida insatsen ska ha en civil komponent; här huruvida den ska ha en militär.

ÖB kräver civil ledning

ÖB Sverker Göransson efterlyser civil ledning av insatsen i Afghanistan i en debattartikel i dagens DN. Andra debattörer, och även jag själv, har förspråkat samma sak så jag är naturligtvis glad att ÖB är inne på den linjen; om även regeringen vore det skulle jag bli direkt optimistisk.

Han avslutar med en uppmaning om att alla, oavsett åsikt om hur insatsen ska se ut, bör ge sitt stöd till våra soldater som gör den. Då är det min tur att hålla med.

Mycket snack och lite verkstad

Det börjar se ännu mörkare ut för Afghanistan. Allt mer tyder på att policykonflikten inom den amerikanska regeringen är verklig.

Nu senast verkar ett anförande som Afghanistanbefälhavaren McChrystal höll vid ett seminarium anordnat av International Institute for Strategic Studies i torsdags retat upp Obamas säkerhetsrådgivare, den före dette marinkårsgeneralen James Jones, och även presidenten själv; det påstås till och med att det korta möte McChrystal hade med Obama i Köpenhamn ska ha varit en tillrättavisning för den förres frispråkighet.



Det faktum att Obama i praktiken tagit en time out från Afghanistan för att omvärderar sin egen strategi, sex månader efter att den presenterats, och inte gör några märkbara ansatser att motverka mediebilden av inre slitningar inom regeringen tyder på att strategin som presenterades i mars kan komma att rivas upp.

Det troligaste skräckscenariot är att han kommer att försöka få militären att gå med på att låtsas försöka genomföra den nuvarande strategin men med helt otillräckliga resurser. Det vill säga en kompromiss som fortsätter att möta den nedåtgående spiralen av terror och korruption med tomma hot och löften.

Den verkliga katastrofen vore dock om vicepresident Bidens idéer om en billig terroristbekämpningskampanj vinner gehör. Denna innebär att förlita sig på bomber och specialförband för att jaga al Qaida vid gränsen med Pakistan samtidigt som man tar hem alla markstridsförband; det vill säga lämnar alla delar av Afghanistan som inte ligger nära en amerikansk flygbas till Talibanerna.

Vad är det då som gör mig så pessimistisk? Först är det fråga om att situationen i Afghanistan är kritisk. Jag delar helt McChrystals analys och slutsatser: om inte Talibanernas framgångar hejdas, och börjar vändas, inom ett år blir dessa irreversibla.

Det andra, och avgörande, är att jag börjar bli övertygad om att Obama är mycket snack och lite verkstad. Vårdreform-, klimat- och finansregleringsfrågorna har alla inletts med stolta linjetal följda av ingenting. Det tyder inte bara på ovilja utan oförmåga att ta inrikespolitiska konflikter för att nå verkliga resultat.

På samma sätt som det kommer att antas en lag som kommer att heta någonting med sjukvårdsreform kommer det att presenteras någonting som kallas Afghanistanstrategi.

Det intressanta är vad dessa innebär.

Inte för maktspelet i Washington DC utan för USA:s oförsäkrade och Afghanistans folk.

Kalla fötter?

Afghanistanbefälhavaren McChrystals begäran om förstärkningar ska nu vara på väg till den amerikanske presidentens bord.

I amerikanska media har Afghanistandebatten inom Obamaregeringen beskrivits som en konflikt mellan på den ena sidan vicepresident Biden och på den andra utrikesminister Clinton och militärledningen. Vad president Obama till slut beslutar återstår att se. Vissa signaler tyder tyvärr på att han omprövar den Afghanistanpolitik ha presenterade i mars.

Den antiterrorisminriktning som Biden förespråkar är inte ny utan innebär i stort en återgång till Bushregeringens strategi, fast med ännu mindre styrkor och utan några ambitioner att stabilisera eller bygga upp Afghanistan.

Att byta tillbaka ett halvår efter att man gått ut med en ny strategi, och fått med sig sina allierade på den, skulle lamslå det internationella samfundets insatser i Afghanistan just när landet står och väger efter det stulna valet.

Vad Obama bör göra är att fullfölja den Afghanistanpolitik han påbörjat. Den garanterar inte framgång, men alternativen garanterar misslyckande. Obama har redan valt helt rätt befälhavare och behöver nu ge honom resurser att lösa uppgiften.


Watch CBS Videos Online

McChrystals rapport i pdf till slut

Den icke-hemligstämplade versionen av general McChrystals Afghanistanrapport har så till slut dykt upp i pressen. Det som strukits är mer ingående beskrivningar av säkerhets- och underrättelseläget. Rapporten beskriver nuläget och föreslår en militär strategi för ISAF som kan nå de mål som beskrivits i USA:s och NATO:s övergripande strategi för Afghanistan.



Rapporten menar, som väntat, att situationen är kritisk och kräver omedelbara åtgärder:

"[--- M]ore importantly, we face both a short and long-term fight. The long-term fight will require patience and commitment, but I believe the short-term fight will be decisive. Failure to gain the initiative and reverse insurgent momentum in the near-term (next 12 months) – while Afghan security capacity matures – risks an outcome where defeating the insurgency is no longer possible."

Nuläget beskrivs utan några större försök att dölja problemen med hur ISAF hittills utfört sitt uppdrag:

"As formidable as the threat may be, we make the problem harder. ISAF is a conventional force that is poorly configured for COIN, inexperienced in local languages and culture, and struggling with challenges inherent to coalition warfare. These intrinsic disadvantages are exacerbated by our current operational culture and how we operate.

Pre-occupied with protection of our own forces, we have operated in a manner that distances us – physically and psychologically – from the people we seek to protect. In addition, we run the risk of strategic defeat by pursuing tactical wins that cause civilian casualties or unnecessary collateral damage. The insurgents cannot defeat us militarily; but we can defeat ourselves."

Kontrasten med den officiella NATO-rapporten för 2009 är skarp. Den föreslagna nya militära strategi för ISAF rapporten förespråkar bygger på fyra pelare:

• ISAF ska i "radikalt" större omfattning integreras och samverka med de afghanska säkerhetsstyrkorna för att möjliggöra en snabbare utökning av de senares förmåga
• ISAF ska prioritera stödet av en god afghansk myndighetsutövning lika högt som det rena säkerhetsarbetet
• ISAF:s operationer ska i fösta hand inriktas på att återta initiativet och vända utvecklingen till upprorsmännens nackdel
• ISAF ska prioritera de områden där befolkningen är under störst hot

Rapporten innehåller med andra ord inga större överraskningar; mest beroende på att de som arbetat med att ta fram underlag för den uttalat sig löpande i amerikanska media.

Skälet till att den kommer ut i offentligheten just nu har huvudsakligen med amerikansk inrikespolitik att göra. Opinionen har svängt under sommaren till att bli alltmer kritisk till insatsen i Afghanistan, och inom några veckor kommer Obama att få en begäran om stora truppförstärkningar på sitt bord.

Det är dock den lokala politiken i Afghanistan som är det mest akuta hotet mot framgång för det internationella samfundet. Utan en andra, bättre övervakad, valomgång blir en omvald president Karzai utan legitimitet inte bara i omvärldens utan även i afghanernas ögon. Utan en någorlunda fungerande, och någorlunda legitim, regering i Afghanistan kan ingen NATO-strategi besegra Talibanerna.

Rapporten i sin helhet finns att läsa här:
Assessment Redacted 092109
Den politiska delen av Afghanistanstrategin behandlas bara översiktligt i rapporten eftersom denna behandlar den underordnade militära strategin. För den som är intresserad finns den övergripande amerikanska strategin för regionen beskriven här:
Afghanistan-Pakistan White Paper

Fiendens fiende

Lena Andersson har en kolumn i dagens DN där hon, med anledning av Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”, tar upp paradoxen att den kulturkonservativa främlingsfientliga högern i Danmark påstår sig försvara kulturradikalism för att kontrastera mot kulturkonservativa muslimer.

Hon avslutar med:

Så hur ska samhället bära sig åt för att bekämpa främlingsfientlighet och nationalism utan att tvinga in alla pluralistiska tillskyndare i kulturrelativism? Att ta av det berömda locket och låta hatet koka över leder bara till mer förakt och förråelse, visar det danska exemplet. Verklighet skapas av ord. Samtidigt innebär en sannfärdig debatt att man observerar och talar om tillvaron oavsett hur den ser ut, och att var och en och inte minst konsten är fri att göra påståenden om idéer, värderingar och religioner. Fast helst inte bara en av dem och aldrig i mobbningssyfte.

Att infantilisera minoriteter är heller inte lösningen, och inte att ignorera integrationsproblem. Men som Lena Sundström framhåller måste det göras med anständighet och framför allt med likvärdigheten som princip, vilket framhålls av chefredaktören för dagstidningen Politiken som intervjuas i boken: ”Jag har lov att vara här och du har lov att vara här.” Det är en bra grund, om man bara är medveten om att sådant som blasfemi och hädelse ofta har ansetts just oanständigt i sin samtid, men som oumbärliga land­vinningar i efterhand.

Jag har för ovanlighetens skull inga invändningar, sarkasmer eller tillägg. Hon har helt rätt.

Prost!

Stämningen i vissa engelsktalande media börjar gå från kritisk till direkt fientlig mot den tyska insatsen. Times har en artikel idag om att personal vid det tyska PRT-högkvarteret var bakfulla på fredagsmorgonen efter flygattacken utanför Kunduz.

General McChrystal är missnöjd och har beordrat alkoholförbud.

Det här bråket riskerar att spåra ur om inte de underliggande orsakerna får en lösning; att sopa det under mattan är inte en hållbar sådan. Alla länderna i ISAF behöver komma överens om uppdraget, medlen och metoderna.

Ground Truth

Mer detaljerad information om NATO-bombningen av två kapade tankbilar söder om Kunduz i fredags har börjat komma ut. En reporter från Washington Post fick följa med McChrystals undersökningsteam och ger en bild av spänningarna mellan tysk och amerikansk militär i Afghanistan (amerikanerna tycker att det är tyskarnas tendens till att sitta och trycka på campen som är grundorsaken till att det blev ett stort antal civila dödsoffer).

Tydligen byggde den tyske befälhavaren överste Georg Klein beslutet om att bomba på ett telefonsamtal från en afghansk källa och relativt lågupplösta bilder från ett amerikanskt stridsflygplans värmekamera. Tyskarna bedömde även hotbilden sådan att man inte ville sända ut egen trupp för att undersöka platsen direkt efter anfallet.

Detta innebär två avsteg från McChrystals instruktioner kring användning av flygunderstöd.

General McChrystal har tidigare gjort sig känd för att leda från fronten och se till att operationer utförs som han avsett; det var ett av de viktigaste skälen till han fick jobbet. Även om inte mer kommer ut så kan man anta att befälhavaren för den tyska ISAF-kontingenten kommer att utsättas för ett betydande tryck.

Incidenten kommer dessutom mitt i en tysk valrörelse vilket gör saken ännu mer intressant.

I sakfrågan tycker jag att den som stjäl diesel vid ett vadställe klockan halv tre på morgonen visserligen inte kan anses som oskyldig, men knappast begår ett brott som förtjänar döden. Hade reglerna för hur flygunderstöd ska användas följts hade förmodligen inga bomber fällts; i alla fall inte utan förvarning. Om tyskarna satt in markstridsförband istället är det möjligt att man även då behövt direkt flygunderstöd, men då hade det kunnat ledas bättre och alla civila i området hade haft en möjlighet att sätta sig i säkerhet när striden började.

Jag har dock svårt att se hur det som skedde skulle kunna utgöra ett brott mot krigets lagar. Lastbilarna var legitima militära mål, närmsta by var två kilometer bort och klockan var halv tre på morgonen.

I ett pressmeddelande om Kunduzbombningen blandar Urban Ahlin ihop OEF och det amerikanska ISAF-deltagandet. Det är ISAF som sedan 2006 utkämpat i stort sett dagliga strider i södra Afghanistan. Strider där man ofta förlitat sig på flygunderstöd. Det är ohederligt att försöka vinna den interna opinionen inom socialdemokratin genom att framställa det som att den svenska insatsen är helt skild från den amerikanska. Det är den inte och det bör den heller inte vara.