Lögner
Det har framförts en del direkta lögner av kritiker till insatsen. Den vanligaste är att den amerikanska militära operationen Enduring Freedom, ofta förkortad OEF, skulle sakna folkrättslig legitimitet och enbart fått säkerhetsrådets godkännande i efterhand. Innan OEF inleddes hade resolution 1368 förklarat attackerna 11 september för ett hot mot internationell fred och säkerhet samt erkänt USA:s rätt till självförsvar och 1373 krävt att alla misstänkta terrorister skulle utlämnas. Angreppen inleddes först sedan Talibanerna vägrat.
En annan lögn är att det bara är Bonnöverenskommelsen som utgör ISAF:s mandat och att Bonnkonferensen är illegitim eftersom den utgjordes av afghanska exilledare. Frågan om en internationell styrka liknande dem i det forna Jugoslavien väcktes först av den av FN anordnade konferensen i Bonn, men mandatet har förtydligats och förnyats ett antal gånger av både Säkerhetsrådet och afghanska regeringar.
Men redan månaden innan Bonnkonferensen, när man dagen efter att Kabul fallit till Norra alliansen uttryckligen välkomnar störtandet av Talibanerna, uppmanade Säkerhetsrådet i resolution 1378 medlemmarna att säkra Kabulområdet med militära medel.
Bonnkonferensen var det mest representativa forum som gick att uppbringa i december 2001, men följdes så snart det var praktiskt möjligt av två loya jirga, president- och parlamentsval. Se även min tidigare tidslinje. ISAF:s närvaro har stöd från samtliga nationella folkvalda institutioner i Afghanistan och enligt samtliga opinionsundersökningar av en betryggande majoritet av det afghanska folket.
Krig eller inte
Motståndare till insatsen i Afghanistan hävdar som regel att vi befinner oss i krig och förespråkarna att vi inte gör det. Jag skulle säga att det beror på vad man menar med krig.
ISAF:s uppdrag är att bidra till säkerhet och återuppbyggnad genom att ge militärt stöd till afghanska myndigheter. Detta leder oundvikligen till att de som inte vill se vare sig återuppbyggnad eller några afghanska myndigheter anser sig i konflikt med inte bara den afghanska regeringen utan även ISAF. Eftersom grunden för dessa gruppers inflytande bygger på våldsanvändning borde det inte förvåna någon att den konflikten är väpnad.
Talibaner och diverse andra rövarband är med andra ord definitivt i krig med oss.
Frågan blir då om vi är i krig med dem. Kanske inte enligt det krigsbegrepp vi vant oss vid sedan värnplikt och nationell mobilisering spred sig utanför den första franska republiken; det vill säga ett industrialiserat mellanstatligt krig. Vi är dock helt klart i en begränsad väpnad konflikt med flera icke-statliga entiteter. Vi är i vad Rupert Smith kallar ett krig bland folket.
Bomber och truppnivåer
Det största misstaget som både USA och Europa gjort sig skyldiga till i Afghanistan är att man inte tillfört de resurser som krävts för att utföra de uppgifter man tagit på sig. Det är det helt otillräckliga antalet marktrupper som tvingat fram ett beroende av flygunderstöd för deras överlevnad.
Nästan alla civila afghaner som dödats av USA och NATO har fallit offer för flygbomber. Bomberna har huvudsakligen släppts för att ge flygunderstöd till egen trupp (Close Air Support – CAS). Det är enligt krigets lagar tillåtet att i strid bekämpa militära mål; även med bomber och i privata bostäder. Det är även ett säkert sätt att vända befolkningen mot sig.
Detta har med andra ord varit både moraliskt förkastligt och kontraproduktivt men utgör inte ett folkrättsbrott.
En av den nye amerikanske befälhavaren McChrystals första åtgärder när han tillträdde för tre månader sedan var att utfärda nya restriktiva direktiv för när flygunderstöd fick användas. Idag pågår inget ”bombkrig” i Afghanistan. Under tre veckors strider kring staden Garmser i södra Helmandprovinsen, en del av den amerikanska marinkårens offensiv operation Khanjar, släpptes en 227-kilosbomb. Inte trots att man genomförde en stor offensiv med tusentals man utan just därför. För två år sedan släpptes fem och ett halvt ton bomber i understöd av en brittisk offensiv under lika lång tid i samma område. Förstärkningarna leder inte till fler utan färre civila dödsoffer.
Afghanska brister
Motståndare till insatsen har helt riktigt påpekat att den afghanska regeringen är korrupt, att den afghanska demokratin har allvarliga brister och att NATO misslyckats med att skapa fullgod säkerhet i hela landet.
Jag har dock aldrig fått förklarat för mig på vilket sätt detta utgör argument för att avbryta alla försök att förbättra situationen och åka hem.
Men det stämmer att Afghanistan är väldigt trasigt. 30 år av krig har slagit sönder de sociala, politiska och ekonomiska strukturer som fanns i ett redan då underutvecklat land. Ett land som dessutom idag kombinerar korruptionen hos en afrikansk biståndsfinansierad kleptokrati med den hos en sydamerikansk drogekonomi. Tiotals miljarder av förskingrade medel och mutor gör myndighetsutövning i Afghanistan till en mycket lönande näringsverksamhet.
Defaitism
Det hävdas av motståndare till insatsen att det är omöjligt att lyckas eftersom afghanerna besegrade Sovjetunionen och eftersom militärt våld aldrig kan leda till fred. Det första påståendet är missvisande och det andra felaktigt.
De gudskrigare som nötte ut Sovjetunionen beväpnades av en supermakt och hade ett betydligt större folkligt stöd än dagens talibaner; stödet för ISAF:s närvaro är större i Afghanistan än i Sverige. Medlen och metoderna är inte jämförbara, och målet med den nuvarande interventionen är betydligt mer blygsamt än det sovjetiska. De talibaner som vill lägga ner vapnen och driva sina intressen med demokratiska medel är välkomna att göra det. Skälet att så inte sker är kopplat till varför militärt våld i det här fallet är oumbärligt för fred.
Om Talibanerna är framgångsrika finns det ingen anledning för dem att kompromissa.
Det enda sättet att få dem till förhandlingsbordet är genom att tvinga dem dit. Det enda sättet att tvinga dem dit är genom att försvaga dem. Det enda sättet att försvaga dem är genom att hindra dem från att kontrollera befolkningen. Den militära delen av att hindra dem från att kontrollera befolkningen är att ha säkerhetsstyrkor där befolkningen finns.
Den som försöker ge sken av att militärer skapar krig och politiker fred avslöjar sin okunnighet om världshistorien och krigets natur. Militär förmåga är ett politiskt verktyg. Krig är alltid politik, men som tur är gäller inte det omvända.
Men även om det inte är omöjligt att skapa ett stabilt Afghanistan är det extremt svårt och risken för ett misslyckande i de pashtunska provinserna i södra och östra Afghanistan är stor.
Talibanerna har starkt stöd bland befolkningen i sina ursprungsområden och försök att bekämpa dem med hjälp av små förband och flygunderstöd har vänt nya grupper mot regeringen och de internationella styrkorna. Dessa lokala grupperingar är nu i en lös allians med Talibanerna och brukar ofta buntas ihop med dem i media.
Även den omfattande korruptionen inom de afghanska myndigheterna har bidragit till att försvaga förtroendet. Det är fortfarande en majoritet av afghanerna som stöder regeringen och ISAF, men det är en mindre majoritet än för några år sedan.
Det är i det här läget som den nya amerikanska regeringen byter strategi. Obama gick till val på att avsluta kriget i Irak och vinna det i Afghanistan. Den nya regionala strategin för Afghanistan och Pakistan fokuserar på att vinna befolkningens stöd och använder en koordinerad insats av militära och civila medel från för att uppnå detta. Tanken är att även koordinera egna, allierade och internationella organisationers insatser i hela regionen. Den absolut viktigaste delen av strategin är att bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna och att stärka den afghanska regeringens legitimitet.
Om det inte går att etablera en i lokalbefolkningens ögon legitim myndighetsnärvaro i södra Afghanistan under de närmaste två åren är det troligt att truppbidragande länder börjar se kriget som förlorat och tar hem sina markstridsstyrkor. Detta gäller även USA. Obama kan inte behålla uppemot 100 000 man i Afghanistan inför presidentvalet 2012 utan påvisbara framgångar.
Oavsett vad som orsakar det skulle ett förtidigt tillbakadragande av NATO-styrkorna inte leda till fred utan inbördeskrig.
Den afghanska regeringen skulle förlora den lilla kontroll man har över de södra och östra delarna av landet och i praktiken bli en ny version av Norra alliansen. Den skulle få fortsatt stöd av Iran, Ryssland, Kina, Indien och USA; och därför med största sannolikhet kunna behålla kontrollen av alla provinser norr om Hindukush.
Talibanerna har under de senaste åren blivit ännu tydligare i sin pashtunnationalism. Det har hjälpt dem att vinna stöd bland pashtunerna i söder, men samtidigt gjort det i det närmaste omöjligt att vinna anhängare från andra folkgrupper i Afghanistan. De senare utgör tre femtedelar av befolkningen.
De talibanstyrda delarna skulle inte kunna ha några synliga regeringsinstitutioner eftersom dessa skulle vara sårbara för angrepp med flygstridskrafter. De skulle dock tillsammans med gränsprovinserna i Pakistan utgöra ett de facto självständigt Pashtunistan under talibanernas kontroll. Den militära styrkan hos Talibanerna, kombinerat med deras goda relationer med delar av de pakistanska säkerhetsorganen, skulle då utgöra ett allvarligt existentiellt hot mot den nuvarande pakistanska staten.
Kombinationen al Qaida och pakistanska kärnvapen skulle få konsekvenser långt utanför regionen.
Utmaningarna i Afghanistan som helhet, och i synnerhet i söder, är med andra ord enorma. Det svenska ansvaret är dock för en betydligt mer hanterbar del av problemet.
Anständighet
Sveriges riksdag beslutade 2005 att vi skulle ta över ansvaret för Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif och de fyra provinserna Balkh, Samangan, Jowzjan och Sar-i-Pul från Storbritannien. Vi har som stat och nation tagit på oss att stödja säkerhet och återuppbyggnad i ansvarsområdet. Jag vill bestämt hävda att anständigheten kräver att vi gör en allvarligt menad ansats att uppfylla det löftet.
Sverige har, liksom många andra länder som bidrar med trupp till ISAF, försökt hålla insatsen så liten och så billig som möjligt. Inte bara billig i ekonomiska termer utan ännu viktigare: i inrikespolitiska. Riksdag och regering valde det lugnaste ansvarsområdet för att komma undan med att skicka en styrka på mindre än 400 personer för att ansvara för ett område stort som Götaland, täckt av berg och där de få vägar som finns är i mycket dåligt skick. Om styrkan var liten gick det att framställa åtagandet som litet.
Den militära insatsen behöver minst fördubblas men allvarligare är att vi inte genomför den koordinerade insats av militära och civila myndigheter uppgiften kräver; och som vi påstår att vi förespråkar. I PRT MeS finns idag personal från Försvarsmakten och Polisen. SIDA och UD har dock sin personal stationerad i Kabul och har haft så lite kontakt som möjligt med Afghanistanstyrkan. Det har utlovats ett bättre samarbete och en SIDA-närvaro på två personer i Mazar-i-Sharif till hösten. Det återstår att se om de kan överkomma sin myndighets institutionella militära beröringsskräck.
Utöver detta behöver det dessutom finnas en senior företrädare för UD på plats i Mazar-i-Sharif för att hantera den politiska dimensionen; och helst även leda hela insatsen.
- Försvarsmakten utbildar afghansk militär och stöder afghansk militär och polis i deras operationer
- Polisen utbildar sin afghanska motsvarighet
- SIDA bedriver synliga biståndsprojekt i ansvarsområdet
- UD hanterar politiska kontakter och samordnar de övriga myndigheternas insatser
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar