Fokus på Kandahar

Afghanistanbefälhavaren general McChrystal och NATO:s högste civile representant ambassadör Mark Sedwill höll en presskonferens för Pentagons presskår via telefon igår.

Fokus börjar nu skifta från Helmand till Kandahar, men det betyder inte att Moshtarak på långa vägar är över. Det innebär snarare att de operationer ISAF sedan flera månader genomför för att "forma slagfältet" i och kring Kandahar kommer att trappas upp.

Kandhar-operationen verkar även bli det första stora, och kanske avgörande, provet för underrättelsechefen generalmajor Flynns underrättelsereformer. En god insikt i den lokala politiska, ekonomiska och sociala situationen i operationsområdet blir helt nödvändig för framgång i en mycket komplex situation.



McChrystals chef den regionale befälhavaren general Petraeus vittnade för sin del inför senatens försvarsutskott i tisdags. Ämnet var egentligen nästa års budget, men situationen i Afghanistan och Pakistan tog naturligtvis upp en stor del av de nästan tre timmarna.

Kundfokus

I samband med domen i Länsrätten så undrade jag över ifall Hägglunds tänkte göra ett allvarligt försök att vinna nästa upphandling på egna meriter eller förlita sig på sin politiska tyngd; det verkar som om man tänker försöka sig på både och.

Samtidigt som den politiska kampanjen fortsätter så har företaget meddelat att man, trots tidigare osäkerhet, ska lämna ett anbud på 113 pansarterrängbilar till försvaret.

Den förenklade och väsentligt billigare versionen av SEP 8x8, som även marknadsförts internationellt som Thor, benämns Alligator. De första detaljerna kring fordonet tyder på att företaget använt den tid överklagandet köpte dem väl och att man faktiskt har en vilja, och en chans, att vinna upphandlingen genom att ha det bästa erbjudandet.

Det blir inte bara billigare utan obeprövad och onödig spetsteknologi utan dessutom bättre. Försvaret behöver inte i första hand innovativa utan fältmässiga pansarfordon. Om det nu är vad Hägglunds beslutat att erbjuda till ett konkurrenskraftigt pris önskar jag dem lycka till.

Om de ska klara leveranstiden så kan de behöva det.

Hemläxa

Jag har ägnat förmiddagen åt hushållsarbete och att lyssna på några paneldebatter på C-SPAN; jag måste skaffa mig ett liv.

Johns Hopkins School of Advanced International Studies anordnade ett tvådagars seminarium förra veckan om vilka lärdomar som går att dra om COIN-konflikter från Vietnam till Afghanistan, och vilka av dessa som är tillämpbara på situationen i Afghanistan.

Fredagens första paneldiskussion behandlade Irakkriget. Journalisten och författaren Linda Robinson deltog tillsammans med stora delar av CNAS: Patrick Cronin, Andrew Exum och Thomas Ricks.

För att anknyta till gårdagens inlägg så påpekade Andy Exum att det inte handlade om att göra om den amerikanska försvarsmakten till en ren COIN-styrka utan att den behövde vara flexibel nog hantera bland annat COIN, eftersom en framtida fiende alltid kommer att använda de medel USA har bristfälliga motmedel mot.

Den andra tog upp Afghanistan och panelen bestod av Colin Jackson från Naval War College, Gilles Dorronsoro från Carnegie Endowment for International Peace (som skaffat skägg), Gerald Meyerle från CNA Strategic Studies, USA:s Afghanistanambassadör 2005-2007 Ronald Neumann och John Wood från Near East and South Asia Center for Strategic Studies.

Det hettade till en smula mellan Gilles Dorronsoro och Gerald Meyerle på ämnet vad som gick att lära från den sovjetiska erfarenheten i Afghanistan. Dorronsoro hävdade att de sovjetiska framgångarna under slutet av 80-talet berodde på att KGB var betydligt bättre på underrättelsearbete och hade en bättre partner i det Afghanska kommunistparitet. Detta gjorde Meyerle märkbart upprörd. Han hävdade att det sovjetiska uppträdandet enbart borde tjäna som ett varnande exempel.

En sak som var tydlig är att det är väldigt svårt att dra slutgiltiga och självklara lärdomar av historien, så man ska kanske inte räkna med att det någonsin uppstår konsensus om huruvida operation Moshtarak är/var framgångsrik.

Jämförande krigsvetenskap

Foto: CJCS

På försvarsbloggarna, speciellt Krigsvetenskapsakademiens Strategi och krigskonst, har debattinläggen och kommentarerna för ett svenskt sega gubbar-försvar börjat komma allt tätare. Jag håller som bekant inte med. Vi kan inte positivt påverka vår säkerhet eller våra intressen genom att trycka i skogen, om den inte ligger i Finland.

En svensk expeditionär förmåga behöver byggas för att möta svenska behov, så vi ska inte dra för omfattande slutsatser av den amerikanska diskussionen om deras försvarsmakts framtid; men man kan dra nytta av andras erfarenheter utan att för den skull göra en copy-paste.

USA:s ÖB amiral Mike Mullen höll en föreläsning på Kansas State i onsdags. Han tog bland annat upp sina erfarenheter av det moderna krigets natur och hur USA:s försvarsmakt och regering bör hantera det. Mullen betonade tre punkter:

1. Militärmakt, eller snarare militära förmågor och resurser, bör inte vara den sista utvägen
2. Våld bör, i största möjliga utsträckning, utövas precist och principfast
3. Kvaliteten på personal, träning och system är viktigare än antalet plattformar

Den första punkten kan av en svensk publik upplevas som väldigt provocerande, men vad han menar är att militären har en unik förmåga till snabba insatser i alla typer av kriser och katastrofer och att den är en tillgång i även politiska och diplomatiska sammanhang. Militären bör därför vara inblandad från första början i en whole of governement approach.

Det bör kanske för säkerhets skull påpekas att han talar om den amerikanska militären.

I USA har Foggy Bottom obetydliga resurser jämfört med Pentagon, USA lägger lika mycket på försvar som resten av världen tillsammans, men i Sverige har SIDA nästa lika stor budget som Försvarsmakten. Deras problem är att de icke-militära instrumenten är för svaga och vårt att de civila har allvarliga samarbetssvårigheter.

Jag antar att alla har sina problem.

Det är en sak att inte oroa sig över antalet plattformar om man för befälet över planetens överlägset mest kapabla försvarsmakt; en helt annan att göra det när man är nere på sin sista.

Mullen hade även en väldigt bra liknelse för hur framgång eller seger i Afghanistan skulle se ut:

In other words, success in these types of wars is iterative; it is not decisive. There isn’t going to be a single day when we stand up and say, that’s it, it’s over, we’ve won. We will win but we will do so only over time and only after near constant reassessment and adjustment. Quite frankly, it will feel a lot less like a knock-out punch and a lot more like recovering from a long illness.

Det var ju en mycket mer kortfattad och kärnfull formulering än mitt eget utdragna försök för någon vecka sedan. En utskrift och video från föreläsningen samt den efterföljande frågestunden finns här.