Köpläge?

Storbritannien har nyligen presenterat de förväntade budget-nedskärningarna och försvarsbudgeten krymper med 8 procent. Förhandstipsen talade om betydligt större nedskärningar på upp till 20 procent, vilket är den genomsnittliga minskningen för alla politik-områden förutom vård och bistånd, så det kunde varit värre. Förmodligen var just den jämförelsen avsikten med läckorna.

En av konsekvenserna är att Royal Fleet Auxiliary kommer att avveckla ett av de fyra stödfartygen av Bay-klass.

Bay-klassen är baserad på den mycket framgångsrika holländska Enforcer-designen och det äldsta fartyget sjösattes 2003. De är stora men enkla fartyg menade att komplettera andra brittiska amfibiefartyg med framförallt logistikstöd.

Det svenska projektet för stridsstödsfartyget L10 håller på och kravställer, men är det inte läge att lägga ett snabbt skambud?

Teaser

Om en dryg månad ska NATO anta en ny strategi på ett toppmöte i Lissabon och generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen gav en försmak av NATO 3.0 vid ett tal i Bryssel i veckan. Det fulla versionsnumret till trots så är det en väldigt evolutionär strategi han indikerar; en allians som bygger vidare på de erfarenheter man gjort sedan det kalla krigets slut och, utan att ge avkall på det kollektiva självförsvaret, öppnar sig för nya samarbeten.

Han tog bland annat upp behovet av cyberförsvar, bättre möjligheter till samverkan med civila aktörer, som EU och FN, och av att permanenta förmågan till utbildning och mentorskap som värkt fram i Afghanistan under det senaste årtiondet.

Rasmussen slutar med att påpeka att de europeiska medlemmarna, budgetunderskotten till trots, inte kan skära mycket i sina försvarsbudgetar utan att det får konsekvenser för både Lissabonfördragets och det transatlantiska samarbetets trovärdighet.

Helt sant, men frågan är om det räcker för att avskräcka; konsekvenserna är långsiktiga men besparingarna omedelbara.

Någon annans problem

Valresultatet ser ut att innebära att det, utan ännu en Socialdemokratisk kovändning, inte finns majoritet i den nya riksdagen för att förlänga den militära insatsen i Afghanistan.

Afghanistans framtid blir i så fall någon annans problem.

Vi ska visserligen inte överskatta betydelsen av vårt nuvarande bidrag. Den svenska kontingenten gör ett bra jobb, men utgör trots allt mindre än en halv procent av ISAF:s truppstyrka; andra truppbidragande länder kommer inte att ha några större svårigheter att ta över våra uppgifter.

Åskådarplats är dock knappast en styrkeposition och vårt inflytande över Afghanistans framtid kommer att gå från marginellt till obefintligt.

Jag är kanske lite väl cynisk, men kan inte låta bli att undra om inte de rödgröna anklagelserna om att regeringen kommer att göra sig beroende av Sverigedemokaterna inte är fråga om projektion. Min fråga till Mona Sahlin är om hon verkligen tänker ta hjälp av en samling gamla nynazister för att kunna vrida svensk utrikes- och säkerhetspolitik i en mer nationalistisk och isolationistisk riktning.

Jag hyser inga större förhoppningar om att hon tänker avstå.

Skynda långsamt

Jag vill få in ett sista inlägg om valet såhär på valdagen. Även om jag nu lagt min röst på ytterligare en mandatperiod av Alliansstyre så betyder inte det att jag är helt nöjd med den förda politiken, och min huvudsakliga invändning kan sammanfattas som slarv.

Grundproblemet med Försvarsmaktens nya personalförsörjningssystem, sjukförsäkringsreformen, Boultbee-affären och NK-express är i samtliga fall att Alliansen, drivna av lika delar ideologi och önskan om att kunna visa snabba resultat, forcerat ogenomtänkta åtgärder.

Om Alliansen får förnyat förtroende idag så hoppas jag att man upplever mindre tidspress denna andra mandatperiod och kan göra rätt från början lite oftare.

Start och stopp

Urban Ahlin, Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén har en debattartikel med rubriken Krig utan tidsgräns gagnar ingen i dagens SvD. De kommer återigen med det direkt löngaktiga påståendet att den rödgröna Afghanistanpolitiken är identisk med Obamas.

Trots att alla tre författarna vet bättre skiljer de inte på start- och slutdatum.

Obama har satt ett datum för när processen att lämna över till Afghanskt huvudansvar för säkerheten ska inledas; det rödgröna förslaget sätter ett arbiträrt slutdatum. Ett slutdatum inte bara för en överlämning av huvudansvaret utan för svensk militär närvaro.

Vi vet att de vet bättre eftersom deras ståndpunkt och analys innan överenskommelsen med Vänsterpartiet inte skilde sig från regeringens.

Om jag nu hade haft några tankar på att ändra den förhandsröst jag lade i onsdags så hade de blåsts bort av dagens inlägg och enkätsvaren på Wisemans valguide.

Ut ur garderoben

Många som följt bloggen, och framförallt de som debatterat med mig från en vänsterståndpunkt, blir möjligen förvånade men jag är inte Höger höger utan gammal högersosse.

Skälet till mina bitvis hätska utfall vänsterut är att det huvudsakligen är om utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik jag bloggat och att det är just där mina åsikter alltid skilt sig från partiets; och ja, jag har under en stor del av mitt liv i dagligt tal använt det Sahlinska ”Partiit”.

Jag har alltid varit anhängare av ett starkt försvar. Den åsikten var kanske i minoritet i vissa sammanhang men jag var inte helt ensam om den. Som federalist gjorde EU-frågan, och de otillfredsställande kompromisserna för att hantera sprickan i den inom partiet, mer för att få mig att sluta vara aktiv.

Valet nästa månad blir dock första gången i mitt liv som jag kommer att rösta borgerligt i ett riksdagsval.

Sedan Mona Sahlin misslyckades med att driva partiet mot mitten, och istället gick i koalition med Vänsterpartiet, var planen först att rösta blankt, men nu har sakernas tillstånd blivit sådant att jag är tvungen att göra min del för att hålla kvar oppositionen i oppositionsställning.

Man kan möjligen samarbeta med kommunister i vissa enstaka frågor, men man släpper inte in dem i regeringen – och man låter dem definitivt inte styra utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken.

Isberg och etiketter

Det finns en tendens inom media att bara följa en fråga i taget (som kommer till sitt mest fulla uttryck i ett drev). I den mediaskugga den öppna insatsen i Afghanistan kastar kan man dock ana konturerna av det hemliga kriget.

Då och då så sticker notiserna om drone strikes upp över ytan av afghanska IED:er och pakistanska skyfall. Det är dock bara toppen av isberget. Under toppen av våldsanvändning finns ett omfattande och långvarigt underrättelsearbete – inte bara i Pakistan utan globalt.

Det är nuförtiden mest motståndare till det som använder begreppet Kriget mot terrorismen. President Obamas terroristbekämpnings-rådgivare John O Brennan har beskrivit det som en kampanj mot al-Qaida och dess samarbetspartners som kommer att sträcka sig över flera generationer;inom Pentagon talas det om Det långa kriget.

Det här är det nya normalläget så det kan vara bra att bekanta sig med det. New York Times publicerade en artikel om igår som ger en överblick över omfattningen med fokus på Jemen. För vidare studier rekommenderas The Long War Journal.


Det tal av John Brennan från i maj i år, hållet vid CSIS Statesmen's Forum, som New York Times-artikeln hänvisar till.

Det här är dock inte Civilisationerna kamp. Bin Ladins jihad är lika mycket mot den nära som den fjärran fienden; det vill säga otillräckligt fanatiska muslimer respektive väst.

Men det är inte bara inom Umma det finns sprickor.

Inom vad man får beteckna som den västliga kultursfären så har vi dels nationalistisk höger, som mer än gärna utmålar den lokale jourbutiksföreståndaren som företrädare för ”Stormakt Grön”, dels en vänster som bara ser att jihadisterna har en gemensam motståndare med dem – de etablerade maktstrukturerna i de liberala marknadsekonomierna.

Konflikten blir alltså inte bara långvarigt utan även komplex och multidimensionell. Det är nätverk mot nätverk, koalition mot koalition och världsbild mot världsbild. Jag borde nog kanske till och med använt pluralformer i föregående mening.

Jag har inga som helst moraliska betänkligheter mot att döda jihadis; om detta sedan sker med med handeldvapen eller beväpnade obemannade flygplan är en teknikalitet. Däremot är jag mindre tvärsäker på hur vi bör hantera de inre politiska och kulturella konflikterna.

Kan man till exempel effektivt bekämpa Assange och Wikileaks utan att göra våld på för vårt samhälle grundläggande principer som åsikts- och yttrandefrihet?

Frågan är inte retorisk, jag har ingen aning, men jag vill ogärna acceptera att vi långsiktigt måste välja mellan nederlag och pyrrhusseger.

En annan sak som tydligen ligger i svensk mediaskugga är den tyska försvarsmaktens kommande övergång till frivillighet och möjligen en organisation på så lite som 156 000 man. Är det så att ingen läser tyska längre eller görs nyhetsvärderingen att ett politiskt storbråk om försvars- och säkerhetspolitik i vårt stora södra grannland inte är värt ens en notis?

Uppdatering 2010-08-28: Se där, inte bara en notis utan en hel artikel.