Frånvaromeddelande

När jag började blogga hade jag ursprungligen tänkt att vara lite bredare i mitt ämnesval. Nu blev det mest försvars- och säkerhetspolitik eftersom det är frågor jag inte kan lufta IRL utan att omgivningen snabbt får något frånvarande i blicken.

Om de är artiga.

Till skillnad från de flesta som bloggar om försvarsfrågor är det inget professionellt intresse, vilket är den huvudsakliga anledningen till att jag till skillnad från dem varken behöver vara anonym eller vinna era röster.

Forsno är ett nick och inte en pseudonym; jag syns med både namn och bild till höger.

Jag har dock funderat över om jag inte presenterar en mer begränsad bild av mig själv än vad jag skulle gjort om jag hade varit anonym. Till exempel lyser allt som har med både privatliv och jobb att göra som regel med sin frånvaro i bloggen, även om det naturligtvis ibland färgar det jag skriver.

Yrkeslivet kommer dock att ställa lite större krav på min tid de kommande veckorna så det kan bli lite glest mellan inläggen.

Oroande taktikutveckling

Talibanerna har under morgonen genomfört en terroristattack mot Kabul som ser ut att ha använt en vidareutveckling av den taktik Lashkar-e-Taiba använde i Bombay 2008. Det ser dock ut som om självmordsbombare spelat en större roll den här gången.

Det här är inte ett tecken på att Talibanerna är på väg att erövra Kabul.

Det är dels bevis på att de organisatoriska skillnaderna mellan al-Qaida, Lashkar-e-Taiba och Talibanerna inte utgör något hinder för operativt samarbete eller militärtaktiskt utbyte; även om de inte är del av samma organisation är de alla del av samma jihad.

Det är dels någonting som kunde hänt i vilken huvudstad som helst och som kommer att hända i fler huvudstäder.

Han e bakom're!

Jag är för ett svensk NATO-medlemskap, men mot att vi fortsätter att backa in i alliansen på samma sätt som vi backade in i EU.

EU-medlemskapet presenterades för medborgarna som en ekonomisk nödvändighet i samband med en finanskris. Genom att framställa EU som det frihandelsområde det ursprungligen var, snarare än den politiska union det var på väg att bli, gick det att ansöka och gå med utan att ifrågasätta den svenska självbilden.

Att undvika de grundläggande frågorna har dock varit starkt bidragande till att den svenska opinionen efter 15 år av medlemskap fortfarande är uppdelad i Ja och Nej; även om den dimensionen tack och lov är i avtagande.

En svekdebatt är inte helt obefogad i Europafrågan och svek är ingenting vi vill ha förknippat med vår säkerhetspolitik. Den risken finns. På ett liknande sätt har nämligen den försvars- och säkerhetspolitiska förändringen sedan början av 90-talet skett utan någon som helst debatt i kärnfrågan.

Försvarsmakten är idag mer NATO-anpassad än de flesta NATO-länders, samtidigt som förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige är obefintlig och de ensidiga utfästelser vi gör i solidaritetsförklaringen går längre än de i Atlantfördragets artikel fem.

Inget av detta är tillfälligheter eller utan djupa rötter i vår nutidshistoria.


När "Sveriges beredskap är god" gick från att vara en besvärjelse till att bli grunden i den svenska neutralitetsmytologin var regering och försvarsledning realister nog att inse att Sverige omöjligt kunde stå emot Sovjetunionen utan hjälp från NATO.

Medborgarna ansågs dock inte mogna nog att betros med kunskap om landets verkliga strategiska överväganden. Tro nu inte för ett ögonblick att detta rörde sig om att hålla någonting hemligt från Sovjetunionen; de visste redan allt och vi visste att de visste.

Med åren fick myterna allt större betydelse i och med att nya generationer av politiker växt upp med dem. Den svenska neutralitetspolitiken var inte längre egennyttig, och vad som räddat oss undan kriget, utan moraliskt överlägsen (och vad som räddat oss undan kriget).

Det är kanske bättre för självkänslan att tro att det var vår höga moral snarare än vår järnmalm som höll oss ur kriget och uppbyggligare att tro att det var unika svenska kvalitéer, snarare än det faktum att vårt land inte låg i ruiner, som låg bakom rekordåren.

Någon som anmanat den här värdsbilden har dock svårt att se poängen med att söka europeiska eller transatlantiska lösningar på våra utmaningar; därav det fortsatta behovet av att inte tala klarspråk.


Det är därför väldigt positivt att allt fler börjar kräva en öppen och saklig debatt om Sveriges förhållande till NATO; nu senast med en debattartikel av Annika Nordgren Christensen och Ulf Henricsson i SvD.

Jag tycker för övrigt att Annika Nordgren Christensen och Allan Widman med flera ska börja debattera NATO i alla tillgängliga fora tills de ortodoxas tystnad blir så pinsam att även den trognaste partifunktionär måste ta debatten.

Om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer vi att ha tvingat in oss själva i NATO när den nuvarande situationen blivit tillräckligt ohållbar. Min gissning är att detta i så fall inträffar efter 2015 men innan 2025 och utan föregående debatt.

I alla fall ingen där Socialdemokratiska partiföreträdare deltar frivilligt.


Rubriken bör läsas på gammaldags Stockholmsdialekt; tänk Robban Aschberg, Jacques Wallner eller Jerry Williams.

Summ und Brumm

BAE Systems Hägglunds marknadsdirektör Tommy Gustavsson-Rask uttalar sig till Radio Västernorrland angående företagets chanser i AWV 2014 Mk II. Hägglunds är osäkert på om de ska delta i upphandlingen.

– Vårt SEP-fordon är byggd för en svängdiameter på 16 meter, säger Tommy Gustafsson-Rask, marknadsdirektör. I det nya underlaget sägs det 23 meter som gynnar våra konkurrenter.

Det bör i sammanhanget påpekas att det var ändringen under pågående upphandling snarare än kravet i sig Länsrätten hade invändningar mot. I den nu aktuella RFQ:n är skallkravet att fordonen ska kunna vändas mellan två väggar med 23 meters mellanrum och börkravet 16 meter.

Ett fordon behöver med andra ord klara 23 meter för att få delta i upphandlingen men kan tillgodoräkna sig förmågan att klara 16 meter; en förmåga som för övrigt inte på något sätt är unik för SEP.

Det här vet naturligtvis även Hägglunds marknadsavdelning.

Det skulle dock vara tjänstefel av dem att erkänna de verkliga anledningarna till att de behöver överväga ifall de kan konkurrera: att de får svårt att få ner priset till just de 2,5 miljarder de nämner och att tillräckligt snabbt leverera operativa fordon i tillräckligt antal.

Klassisk spinn. Så klassisk att det fick mig att tänka på Wagner och inledningen på andra akten av Den flygande holländaren:

Summ' und brumm', du gutes Rädchen,
munter, munter, dreh' dich um!
Spinne, spinne tausend Fädchen,
gutes Rädchen, summ' und brumm'!

Uppdatering: Det första YouTube-Klippet jag hittade hade inte tillräckligt med oomph så jag lade först in en aria som kommer strax efteråt; sjungen av den alltid lika gudomliga Nina Stemme. Jag hittade dock till slut versionen nedan från en Bayreuth-uppsättning, med som man kan förvänta sig betydligt mer schwung. Andra akten börjar vid 2:58.

Kvalitet eller kvantitet?

Robert Haddick, från Small Wars Journal och Foreign Policy, har skrivit en artikel med rubriken What Afghanistan Can Learn from Colombia i högertankesmedjan American Enterprise Institutes tidskrift The American.

Se där bevis på att jag inte får hela min världsbild, eller i alla fall inte alla mina argument, från CNAS.

Haddick menar att situationen i dagens Afghanistan har stora likheter med 90-talets Colombia; om något så var våldet, korruptionen och området under gerillans kontroll mer utbredda i det senare fallet. Lösningen i fallet Columbia var att stärka kvalitén på arméns professionella manöverförband kombinerat med lokala värnpliktiga hemvärnsplutoner.

En viktig faktor i den ökade förmågan för manöverbataljonerna var att gå från en helikopterstyrka med 20 helikoptrar till en med 255. Ett närmast surrealistiskt antal jämfört med svenska förhållanden.

En fördel med lokala hemvärnsförband i Afghanistan skulle enligt Haddick vara att möjligheten att tjänstgöra lokalt skulle minska risken för deserteringar, något som idag är ett mycket stort problem för ANA. Frågan är om det finns tid till att bygga kvalitet när det inhemska stödet för insatsen är så skakig i ISAF-länderna, men lokal milis borde gå snabbare att få på fötter än luftburna bataljoner.

Det finns redan ett Afghan Public Protection Program att bygga på, men det är än så länge ett pilotprojekt i Wardak.

Nya ministernomineringar

President Karzai har lämnat in en ny lista med ministernomineringar till parlamentet. Förra helgen avvisades 17 av 24 då nominerade, den mest ökände av dem Isamil Khan, och ingen av dessa har nominerats igen. Dock har ännu inga nya namn nominerats till ministerierna för vatten och energi samt kommunikation.

Kanske vill Karzai fortfarande kunna locka någon lokal storman med affärsmöjligheterna som följer med kontrollen av stora infrastrukturprojekt.

Talmannen Mohammad Younus Qanuni hoppas på att kunna hålla omröstningen på torsdag.

Om de nya nomineringarna är lämpliga ministrar återstår att se, men som jag skrev sist så tycker jag att det, trots eventuella olägenheter och förseningar, är positivt att det afghanska parlamentet tar sin roll på allvar.

Best Practice

Idag tänkta jag laga copypasta på rapporten i gårdagens inlägg. I Fixing Intel tar författarna upp ett föredömligt exempel från Helmand:

In late June 2009, a small number of U.S. Marines and British soldiers were the only foreign forces in Nawa, a district of 70,000 farmers in Afghanistan’s Helmand province. The American and British troops could not venture a kilometer from their cramped base without confronting machine gun and rocket fire from insurgents. Local farmers, wary of reprisals by the Taliban, refused to make eye contact with foreign soldiers, much less speak with them or offer valuable battlefield and demographic information. 

The tide began to turn in Nawa on July 2, when 800 Marines descended in helicopters and began sweeping across the district on foot, establish­ing nearly two dozen patrol bases in villages and cornfields along the way. Five months later and with few shots fired by Marines after their initial operation, the situation in Nawa is radically differ­ent. Insurgents find it substantially more difficult to operate without being ostracized or reported by farmers; government officials meet regularly with citizens to address their grievances, remov­ing this powerful instrument of local control from the Taliban’s arsenal; the district center has trans­formed from a ghost town into a bustling bazaar; and IED incidents are down 90 percent. Nawa’s turnaround, although still fragile, could not have occurred without population-centric counterin­surgency techniques. This evolution illustrates the pivotal role intelligence plays when a battalion commits itself to understanding the environment at least as well as it understands the enemy. 

The men of 1st Battalion, 5th Marines who fanned out across the district that hot July morning had to operate with no more supplies than they could carry on their backs. For weeks, they had no hardened bases, little electricity, and only radios for communication. The battalion S-2 and deputy intelligence officers, finding their unit widely dispersed across an alien environment without classified or unclassified data networks, responded with two particularly farsighted decisions. First, they distributed their intelligence analysts down to the company level, and second, they decided that understanding the people in their zone of influence was a top priority. 

By resisting the urge of many intelligence officers to hoard analysts at the command post, the S-2 and his deputy armed themselves with a network of human sensors who could debrief patrols, observe key personalities and terrain across the district, and – crucially – write down their findings. Because there were not enough analysts to send to every platoon, the infantry companies picked up the slack by assigning riflemen to collate and analyze information fulltime. 

While the concept of forming mini S-2 shops at the company level is not new (the Army calls them Company Intelligence Support Teams; Marines call them Company-Level Intelligence Cells), it is uncommon for them to be staffed with more than a pair of junior soldiers. First Battalion, Fifth Marines saw things differently. Alpha Company, for instance, dedicated five non-commissioned officers to their intelligence cell. 

The battalion intelligence officers refused to allow the absence of a data network to impede the flow of information. Each night, the deputy intelligence officer hosted what he called “fireside chats,” during which each analyst radioed in from his remote posi­tion at a designated time and read aloud everything learned over the last 24 hours. Using this approach, daily reports incorporated a wide variety of sources: unclassified patrol debriefs; the notes of officers who had met with local leaders; the observations of civil affairs officers; and classified HUMINT reports. The deputy intelligence officer typed up a master report of everything called in by analysts and closed each “chat session” by providing them with an updated list of questions – called “intelligence requirements” – for the companies to attempt to answer. 

In the earliest days of the operation, many of these questions dealt with basic logistical matters, such as the location and conditions of roads, bridges, mosques, markets, wells, and other key terrain. Once these were answered, however, the focus shifted to local residents and their perceptions. What do locals think about the insurgents? Do they feel safer or less safe with us around? What disputes exist between villages or tribes? As the picture sharpened, the focus honed in on identify­ing what the battalion called “anchor points” – local personalities and local grievances that, if skillfully exploited, could drive a wedge between insur­gents and the greater population. In other words, anchor points represented the enemy’s critical vulnerabilities. 

The battalion soon found one to exploit. Many local elders, it turned out, quietly resented the Taliban for threatening their traditional power structure. The Taliban was empowering young fighters and mullahs to replace local elders as the primary authorities on local economic and social matters. Despite this affront to the elders, they were too frightened to openly challenge the Taliban’s iron-fisted imposition.

Based on its integrated intelligence, 1st Battalion, 5th Marines took steps to subvert the Taliban power structure and to strengthen the elders’ traditional one. The battalion commander partnered with the district governor, traveling with him constantly and participating in impromptu meetings with citizens to build their confidence in Afghan and U.S. secu­rity. To demonstrate the benefits of working with the Afghan government, the battalion facilitated development projects that addressed grievances identified through coordinated surveys of the popu­lace by Marines and civilian officials. These efforts paid off. The district governor persuaded elders to reconstitute a traditional council featuring locally selected representatives from each sub-district. The council now serves as the primary advisory board to the Afghan government in Nawa. 

To be sure, various chips had to fall the right way in order for our forces to enable this positive turn of events. Nawa was lucky to have a charismatic governor and a modern battalion commander who, together, ran their joint effort like a political campaign as much as a military operation. The robust presence of security personnel (there was one Marine or Afghan soldier or policeman for every 50 citizens) was also vital. 

But the battalion’s intelligence effort was equally decisive. Battalion leadership understood that driving a wedge between the people and the insur­gents would advance the U.S.-Afghan mission, and it geared its intelligence toward understanding the environment, knowing this would ultimately make Marines safer than would over-concentrating on the IED threat. Crucially, the battalion com­mander took an active role in feeding and guiding the collection effort. His priority intelligence requirements, which he frequently updated, asked who the local powerbrokers were and what social dynamics were ripe for exploitation. A visitor to the district center of Nawa last June, before the battalion arrived, would today not recognize the bustling marketplace. Farmers who last summer would have said nothing upon spotting the Taliban burying a roadside bomb now chase them away themselves. 

[---] 

To the extent that intensive intelligence analysis pays dividends against IEDs, it appears to occur when analysts are closest to where the problem lies – at the ground level. Even then, the effort seems to have less impact than analysis aimed at exploit­ing social networks and associated powerbrokers to marginalize insurgents across the board. As an example, one brigade in Regional Command East devoted a robust multi-functional team of intel­ligence collectors and analysts solely to countering IEDs and without a doubt, they had a positive impact. There was only a 20 percent increase in IEDs in their area, compared to triple-digit per­centage increases in IED attacks in neighboring brigade battle spaces. But these results pale in comparison to the experience of 1st Battalion, 5th Marines in Nawa, where they not only saw a zero increase in IED attacks, but experienced a 90 percent decrease in IED activity. The 1st Squadron, 91st Cavalry Regiment in Nuristan and Kunar, and the 3rd Squadron, 71st Cavalry in Logar experi­enced comparable drops in violence. This evidence is admittedly anecdotal, but it is not irrelevant. Any comparison of approaches with results this divergent merits investigation and replication of the successful model. 

[---] 

The success of the battalion in Nawa became known not through intelligence channels, but from reports by American news outlets. In our search for details, we were unable to find significant infor­mation in official reports and summaries reaching headquarters level. Ultimately, one of us had to fly to Nawa to get the full story in person. As an inves­tigative effort, this is acceptable. As a coherent and effective intelligence system, it is a failure. 

In the end, however, the Nawa anecdote is dou­bly instructive. While it demonstrates the extent to which the intelligence community above the battalion level is out of touch – officers are oblivi­ous even to big successes in the field – it also offers clues about how to fix the problem. 

To begin, commanders must authorize a select group of analysts to retrieve information from the ground level and make it available to a broader audience, similar to the way journalists work. These analysts must leave their chairs and visit the people who operate at the grassroots level – civil affairs officers, PRTs, atmospherics teams, Afghan liaison officers, female engagement teams, will­ing NGOs and development organizations, United Nations officials, psychological operations teams, human terrain teams, and staff officers with infan­try battalions – to name a few. 

People at the grassroots level already produce reams of reports and are willing to share them. Little of what they write, however, reaches Afghanistan’s five regional commands, and even less reaches top decision-makers and analysts in Kabul and beyond. Some reports remain trapped at the ground level because of a lack of bandwidth, while others get pushed up only to be “stove-piped” in one of the many classified-and-disjointed networks that inevitably populate a 44-nation coalition. But even where there is a commonly available network, such as the unclassified Internet, little from the ground level in Afghanistan reaches a central repository where customers who need information can access or search for it. Instead, vital information piles up in obscure SharePoint sites, inaccessible hard drives, and other digital junkyards. 

Although strenuous and costly efforts are under­way to move to a common, classified network and to establish a few master databases, eight years of disunity has shown that technology alone is not the answer. To solve the problem, specially trained analysts must be empowered to methodically iden­tify everyone who collects valuable information, visit them in the field, build mutually beneficial relationships with them, and bring back informa­tion to share with everyone who needs it. 

This is easier to do in Afghanistan than it might appear. Helicopters routinely shuttle between PRTs and brigade and battalion headquarters, offering analysts what their predecessors in the Cold War and in conventional conflicts could only dream of – firsthand, in-person access to the ground-level environment they are analyzing. Information essential to the successful conduct of a counter­insurgency is ripe for retrieval, but analysts that remain confined to restricted-access buildings in Kabul or on Bagram and Kandahar Airfields can­not access it.

Jag ska försöka vara lite mer originell i nästa inlägg.

X & Y

The Guardian, och DN, uppmärksammar en rapport från CNAS med titeln Fixing Intel: A Blueprint for Making Intelligence Relevant in Afghanistan skriven av ISAF:s underrättelsechef generalmajor Michael T Flynn, kapten Matt Pottinger från dennes stab och Paul D Batchelor från DIA.

Det är med andra ord ett dokument med betydligt större tyngd än man vanligen ser från en think tank eftersom det skrivits av personer som leder underrättelsearbetet i Afghanistan; inte bara såhär skulle man kunna göra utan såhär blir det.

Rapporten analyserar bristerna med den befintliga processen och presenterar ett antal åtgärder som ska ge en underrättelsefunktion som är bättre lämpad för den COIN-kampanj ISAF börjat genomföra.

Huvudproblemet har inte varit brister i informationsinhämtningen utan i sammanställningen och analysen. Underrättelseanalytikerna har, mest av tradition och vana, koncentrerat sig på att sammanställa information om motståndarens aktiviteter åt beslutsfattare högt upp i beslutskedjan.

Uppgifter om lokala ekonomiska, politiska och sociala förhållanden har både centrala beslutsfattare och kompanichefer ”på marken” fått söka i media.

Bland åtgärderna finns att analytiker inte längre ska arbeta funktionsindelat utan geografiskt och ges frihet att besöka de enheter som står för underrättelseinhämtning i fält samt att det inrättas regionala Stability Operations Information Centers där analytiker och ”informationsmäklare” ska se till att allas informationsbehov möts.

Det mesta verkar vettigt och förändringarna borde i stort sett vara genomförbara innan nästa stridssäsong.


The Guardian sätter rapporten i samband med självmordsbombningen som dödade sju CIA-anställda på FOB Chapman 30 december. De har sökt, men inte fått, någon kommentar till rapporten från CIA.

Drevlogiken och ”hemlig” nutidshistoria leder dem i det här fallet fel. Det här är inte det senaste skottet i den byråkratiska kampen mellan militären och CIA. Här kan det vara på sin plats med lite bakgrundsinformation.


I Sverige är underrättelsetjänsten militär. MUST är en del av försvarsmakten. FRA, FOI och FMV är alla civila myndigheter under Försvarsdepartementet.

Den brittiska, och sedermera amerikanska, modellen är dock att landets huvudsakliga underrättelsetjänst är civil och formellt underställd utrikesdepartementet men i praktiken rapporterar direkt till regeringschefen.

I Storbritannien heter den civila utrikes underrättelsetjänsten Secret Intelligence Service (SIS) och den militära Defence Intelligence Staff (DIS); i USA Central Intelligence Agency (CIA) och Defense Intelligence Agency (DIA).

Det här är något förenklat eftersom det i de två länderna finns ett stort, i USA:s fall mycket stort, antal myndigheter som är aktiva inom underrättelseinhämtning och -analys.


Sedan 11 september 2001 har det pågått en dragkamp mellan Pentagon och Langley om vem som ska leda det hemliga ”Kriget mot terrorismen”. CIA blev belagda med vissa begränsningar i Intelligence Authorization Act och dåvarande försvarsminister Rumsfeld hävdade att militären däremot kunde genomföra alla hemliga operationer man ansåg nödvändiga för att ”förbereda slagfältet” – utan att fråga eller informera någon i kongressen.

Sagt och gjort.

Den hemliga delen av de amerikanska specialförbanden finns samlade under Joint Special Operations Command (JSOC) och de gav sig ut på en global jakt efter al Qaida; det är vissa av dessa operationer som Seymour Hersh på The New Yorker kallat mordkommandon.

JSOC:s befälhavare mellan 2003 och 2008 var dåvarande generallöjtnant Stanley A McChrystal.


Så när general McChrystals handplockade underrättelsechef generalmajor Flynn kritiserar även CIA finns det en historik. Därmed inte sagt att syftet med den nya inriktningen är att minska CIA:s roll. Till att börja med är kritiken explicit riktad mot hela underrättelse-funktionen i Afghanistan, både den militära och civila, med mycket av udden riktad mot den militära underrättelseanalysens fokus på IED:er.

TT och DN missar, som vanligt när det gäller militära frågor, målet grovt och ger intrycket att rapporten hanterar CIA som verkar sköta all underrättelsetjänst i Afghanistan. Det är en sak att inte vara insatt i frågan, men att i rubriken inte ens veta hur man (inte) använder citattecken? Vem skulle ha sagt att "CIA kan för lite om Afghanistan"? Av sammanhanget skulle man kunna förledas att tro att det rör sig om ett Flynn-citat.

Tabloidfasoner.

Om vi ger motståndarna till Afghanistaninsatsen rätt och fortsätter göra samma misstag som under de första åtta åren men med fler trupper kommer det även att ge samma nedslående resultat.

Det är just för att göra den här typen av förändringar som Flynn blev tillsatt i juni förra året. Att snabbt bygga upp en underrättelsefunktion som är mer anpassad till de behov en befolkningscentrerad COIN-kampanj har är avgörande för dess framgång.


Uppdatering: SvD


Slutligen för de läsare som inte är gamla nog att känna igen referensen i rubriken:

Röster från andra sidan

Det är möjligt att den afghanska demokratin är död, men någon verkar i så fall ha glömt att upplysa det afghanska parlamentet om den saken.

17 av de 24 som nominerats till ministerposter i Karzais nya regering underkändes i en votering i lördags.

The most high-profile scalp was that of the water and power minister, Ismail Khan, a warlord in the western province of Herat during the 1990s civil war who is accused of corruption and human rights abuses. Critics say he is an example of how the president remains beholden to regional powerbrokers.

Om Afghanistan ska få en fungerande demokrati så måste afghanerna bygga den själva. Det verkar som om de inte är så ointresserade av detta som det getts sken av.

Kulturkampf

Jag satt och slösurfade och lyssnade på Neu!, vilket kändes om en lagom ambitiös sysselsättning såhär på nyårsdagen, när jag stötte på ett samlingsklipp med Combat Cameras produktioner under 2008-2009 på YouTube.



Det är lätt att driva med Combat Camera och hela den ”marknadskommunikation bristfälligt maskerad som information”-genre enheten är en militär representant för. Det är faktiskt så lätt att jag tänker avstå och skriva om den betydligt knepigare relaterade frågan om motsättningarna mellan militär och civil kultur istället.

Poängen med att ha en försvarsmakt är att ge staten förmåga till väpnad strid; det vill säga döda människor och förstöra saker.

Detta är något man som regel undviker att tala om i de vulgära termerna, men det är vad det i grunden handlar om. Inom mer teknikintensiva vapenslag kan man kanske till vardags tänka i abstraktioner om att man strider mot andra plattformar, men det finns ingenting abstrakt med vad som händer efter att en sjömålsrobot träffat en fartygssida.

Just därför att det är så obehagligt, och bokstavligen abnormt, undviker vi att tala om den egentliga kärnverksamheten i den offentliga försvarsdebatten. Det känns mycket bättre att framställa utlandsmissioner som bistånd och den nationella uppgiften som att vara ännu en blåljusmyndighet.

Men staten har redan biståndsarbetare på SIDA och räddningstjänsten har redan brandmän; inga andra myndigheter har dock soldater.

Under stormaktstiden var gapet mellan den civila och militära verkligheten mindre eftersom fattigdom, missväxt och sjukdom gjorde döden ständigt närvarande i bondesamhället. Idag gör förväntningarna om ett långt liv, fritt från risker, våld och uppoffringar, det nästan oöverstigligt.

När den officiella bilden av utlandsstyrkan som bistånd möter den afghanska verkligheten med eldöverfall och IED:er uppstår inte oväntat en viss kognitiv dissonans hos den bredare allmänheten. Att framställa militära insatser som närmast civila för att minska de politiska kostnaderna förenade med att beordra dem kan framstå som lockande, men bara om man räknar med att aldrig hamna i skarpt läge.

Tråkigt nog kommer en motståndare aldrig ta hänsyn till vad som är inrikespolitiskt opportunt i Sverige annat än för att hitta politiska svagheter att utnyttja.

Kulturskillnaderna mellan det militära och civila är inte bara oundvikliga utan även nödvändiga. Om den militära och civila kulturen är identisk i ett industrialiserat land innebär det antingen ett militariserat samhälle eller en oanvändbar militär. Den militära subkulturen behöver dock vara förankrad i det samhälle den ska skydda.

Kulturkrockar förekomer även inom Försvarsmakten och blir som tydligast när det gäller inställningen till värnpliktens avskaffande.

Wisemans inlägg om riskerna med det nya personalförsörjnings-systemet brukar som regel få mothugg av yngre truppförande officerare från Armén eller Amfibiekåren. Man kan förklara det med att de senare aldrig upplevt ett fungerande värnpliktsförsvar, och därför inte ser något värde i värnplikten, eller med att det finns en kulturskillnad när det gäller synen på den militära identiteten.

Även om en bild säger tusen ord är det svårt att överbrygga allt detta med några YouTube-klipp som dessutom ska vara säljande.