Dripp dropp

Enligt de senaste läckorna och ryktena i Washington kommer president Obama att tillkännage sitt beslut om strategi och styrkenivåer för Afghanistan efter Thanksgiving. Ett sent möte mellan presidenten och hans rådgivare i måndags kväll ska ha varit det sista strategimötet innan Obama bestämmer sig.

Det beslut som ska vara det mest sannolika är en förstärkning med ytterligare 34 000 amerikanska soldater under 2010. Förstärkningarna kommer att tillföras gradvis och med ”avfarter” för att sätta press på den afghanska regeringen att bekämpa korruption och snabbare ta ett större ansvar för den egna säkerheten.

En tydlig skillnad jämfört med den nuvarande strategin är ett tydligare fokus på en explicit exit strategy: när och hur USA och NATO ska lämna över säkerhetsansvaret till afghanerna själva.

Mycket av debatten inom den amerikanska ledningen under de senaste månaderna har varit mellan förespråkare av en strategi baserad på Counterinsurgency, eller COIN, och anhängare av en baserad på Counterterrorism, eller CT; skillnaden mellan att försöka vinna över befolkningen eller döda terrorister.

På grund av bristande förståelse för vad detta innebär har många krigsmotståndare stött den senare linjen; i media ofta identifierad med vicepresident Biden. Den innebär visserligen färre trupper, men även utökad användning av flyg- och specialförband; det vill säga just de "terrorbombningar" och "krigsförbrytelser" som får före detta nedrustningsambassadörer och försvarsministrar att bli hysteriska.

CT kommer förmodligen att spela en stor roll framöver, men det betyder inte att Obama kommer att uppehålla sig vid det när han presenterar sitt beslut. Det är nämligen ingen nyhet. Sedan årsskiftet har antalet robotangrepp med förarlösa flygplan i Pakistan ökat markant, och även antalet dödade ledande jihadis. De amerikanska operationerna i Afghanistan leds av den amerikanska militären under mycket stor mediebevakning medan de i Pakistan utförs av CIA i stort sett utan att lämna spår i den västerländska offentligheten.

För att stabilisera Afghanistan krävs en tonvikt på COIN men för att bekämpa al Qaida, och dess hangarounds, krävs CT. Det är dock inte opportunt att påpeka att det här är två olika saker.

De militära förstärkningarna ska, igen enligt ryktet, bestå av 23 000 soldater i tre armébrigader och en marinkårsbrigad; 7 000 man i en nytt amerikanskt divisionshögkvarter för ISAF-styrkorna i södra Helmand och slutligen ytterligare 4 000 instruktörer för att utbilda och handleda den afghanska armén.

Någon vecka efter tillkännagivandet väntas ett nytt NATO-toppmöte om att utöka den övriga alliansens bidrag till ISAF. Flera NATO-länder, tydligast Storbritannien, har flaggat för att en amerikansk förstärkning är en förutsättning för att de ska utöka sina egna ISAF-kontingenter.

Det har varit tal om amerikanska förstärkningar av ISAF-förbanden utanför de södra och västra regionerna, där man redan har en betydande närvaro, detta hade dock krävt en betydligt större förstärkning än den ovan. Den svenska Afghanistanstyrkan i det tyskledda Regional Command North kan med andra ord, oavsett den lokala händelseutvecklingen, inte räkna med en utökad amerikansk närvaro där.

Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy

Hur nära det här är det faktiska beslutet får vi, igen enligt ryktet, veta i början av nästa vecka. Om McChrystal dyker upp i Washington under helgen så är det ett tydligt tecken på att beslutet är fattat och ska rullas ut.

Rockad

Jag såg just Jan Björklunds tal till Folkpartiets landsmöte på 24 Direkt. Det verkar som om den borgerliga rockaden nu är avslutad. Jag är gammal nog att komma ihåg när Folkpartiet var ett socialliberalt mittenparti till vänster om ett nyliberalt Moderaterna.

Tempus fugit.

Nya Moderaternas trianguleringsstrategi, ”lånad” av Blairs New Labour, har lämnat en lucka på högerkanten av borgerlig politik, men Folkpartiets vandring högerut började redan under Maria Leissners korta ordförandeskap på 90-talet; så det är mer en fråga om långsiktiga parallella processer än enbart taktik inför 2010.

När denna trend sammanfaller med valtaktiska behov blir dock den politiska logiken oövervinnerlig.

Det kommer att ta ett tag för mig att rita om min mentala karta, men det är dags att börja tänka på Folkpartiet som högerpartiet och Moderaterna som mittenpartiet.

Varför känns det som om Rod Serling när som helst ska kliva in i bild från höger, lite nonchalant rökande i trenchcoat, och välkomna oss till The Twilight Zone.

Repitatativ

FMV avstår inte helt oväntat från att överklaga länsrättens dom och kommer att starta en ny upphandling av pansarterrängbilar till de nya lätta mekaniserade bataljonerna när domen vinner laga kraft på fredag.

Om det nu verkligen blir AWV 2014 eller snarare AWV 2016 återstår att se.

Eftersom en av de punkter länsrätten anmärkte på var den korta anbudstiden är det tveksamt om kontraktet hinner tecknas innan valet nästa år. BAE Systems Hägglunds har framgångsrikt lobbat oppositionen för en ny inriktning av materielförsörjningen så frågan är hur upphandlingen kommer att påverkas av detta.

Eller tänker Hägglunds ge sig in i matchen och försöka vinna genom att, den här gången, ha det bästa erbjudandet? Konstigare saker har hänt.

Mina tidigare inlägg i frågan.

Lagom

The Guardian har intervjuat David Kilcullen angående Obamas beslutsprocess; eller kanske snarare obeslutsamhetsprocess. Det här citatet sammanfattar hans ståndpunkt:

He noted that Obama, in a speech to troops in Jacksonville, Florida, a fortnight ago, had said he would never lightly put them in harm's way.

"That's not the situation we are in. As an analogy, you have a building on fire, and it's got a bunch of firemen inside. There are not enough firemen to put it out. You have to send in more or you have to leave. It is not appropriate to stand outside pontificating about not taking lightly the responsibility of sending firemen into harm's way. Either put in enough firemen to put the fire out or get out of the house. That is my analogy of where we are. Either of those approaches could potentially work."

He added: "If you have 40,000 troops it would be do-able. Anything less than 25,000 is throwing good money after bad."

Han presenterar även en ovanligt realistisk exit strategy:

"Our way out is to go to Karzai and say 'We are done here'. We will be leaving in two to five years. If you do not want to be left hanging from a lamppost, like Najibullah [the former Afghan president hanged in Kabul in 1996 when the Taliban took control], this is what you need to do. I think that would work," Kilcullen said.

Det lät nog ännu bättre med australiskt uttal.

Mer Kilcullen, den här gången i BBC:s The Forum.

Försoning

Ibland framförs försoning som lösningen på den nuvarande konflikten i Afghanistan. Det framställs i värsta fall som att försoning skulle bli den naturliga konsekvensen av ett trupptillbakadragande; som om alla Afghanistans problem skulle försvinna tillsammans med de utländska trupperna.

Det är inte så enkelt.

De i en amerikansk kontext liberala tankesmedjorna Center for American Progress och New America Foundation anordnade en paneldebatt med ämnet Reconciliation and Insurgency - Political Strategies in the Afghan War i torsdags. Medverkande var Gilles Dorronsoro från Carnegie Endowment for International Peace, Michael Semple från Carr Center on Human Rights Policy och Joanna Nathan tidigare analytiker vid International Crisis Group.



Alla panelmedlemmarna var överens om att försoning bara kan utgöra en del av en större politisk lösning och att shuran i Quetta inte har någon anledning att förhandla så länge talibanerna vinner militärt.

Gilles Dorronsoro hade en intressant invändning mot general McChrystals strategi. Han menar att försöken att kontrollera byarna i södra Afghanistan är dömda att misslyckas; det är enligt honom omöjligt för en utländsk aktör att vinna över den pashtunska befolkningen på landsbygden. Man bör istället nu koncentrera sig på att säkra de större städerna i söder.

Angående konsekvenserna av ett trupptillbakadragande var Gilles Dorronsoro och Michael Semple oense. Den förre ansåg att talibanerna skulle ta makten inom tre månader och Michael Semple att de skulle få svårare att rekrytera i bredare folklager och att inbördeskriget därför skulle bli ett utdraget utnötningskrig.

Konsekvenser

Den svenska Afghanistanstyrkan blev idag utsatt för en vägbombning under en patrull med afghanska styrkor i den sedan länge oroliga pashtunfickan mellan Masar-i-Sharif och Sheberghan.



Jag tänker bara i förbigående nämna min irritation över omnämnanden om den dödade tolken som ”förolyckad” och insinuanta frågor krig Galtens skyddsnivå; den som dör i strid är ”stupad” och inget fordon är osårbart. Om soldaterna hade åkt Toyota hade alla dödats omedelbart.

Jag tycker nämligen att det finns en viktigare fråga här:

Att två allvarligt skadade soldater behöver vänta två timmar på kvalificerad sjukvård bara fyra mil från campen är helt oacceptabelt. Man talar om den gyllene timmen efter en allvarlig skada när det är avgörande att påbörja kvalificerad medicinsk behandling. Om man sätter in vården senare ökar riskerna för död eller livslångt handikapp betydligt.

Det här är ett exempel på att materielförsörjningen har operativa konsekvenser; speciellt när den inte fungerar. Vi har länge sett behovet av helikoptrar för att evakuera skadade soldater under insater. Ursprungligen skulle Försvarsmakten haft tre Hkp 10B operativa till NBG 2008, men dessa har fortfarande inte levererats till Helikopterflottiljen.

Vem bär ansvaret för beslutet att driva modifieringen av tre Super Pumor till Hkp 10B som ett eget projekt istället för att beställa en lösning från tillverkaren? Den eller de personerna har anledning att må rätt dåligt just nu.

Faites vos jeux

När Karzai först offentligt kommenterade sin ”valseger” fanns där formuleringar om att den nya regeringen skulle spegla hela Afghanistan och tal om försoning med i alla fall delar av talibanerna.

Den som var mycket naiv och helt obekant med afghansk politik kan möjligen ha tolkat detta som en antydan om en mjölig samlingsregering. Det innebar i själva verket att Karzai undergräver Abdullahs möjligheter att skapa en livskraftig opposition genom att köpa över tunga ledare från den gamla Norra alliansen.

Både talibanerna och deras nyttiga idioter i väst hävdar som vanligt att valet var uppgjort av de utländska ockupanterna.

Detta har tråkigt nog ingenting med verkligheten att göra.

FN och USA hjälpte Karzai till makten men hans maktbas är afghanskt. Det är just det som driver korruptionen inom statsförvaltingen; det är så man köper inflytande i Afghanistan. Pengarna som förskingras kommer visserligen från väst, men de köper oss ingenting eftersom vi inte låtsas om spelet.

Om Afghanistan vore ockuperat så skulle det här vara lätt att avhjälpa, vi skulle bara behöva byta ut de ämbetsmän vi var missnöjda med och ändra regler och lagar för att förhindra korruption, men Afghanistan är inte ockuperat och har inte varit det sedan Sovjetunionen lämnade landet 1989.

Ockupation innebär inte utländsk militär närvaro utan utländskt militärt styre.

Vårt inflytande över den Afghanska regeringen är därför beroende av utpressning – eller diplomati om man nu vill vara fin i kanten. Vårt enda påtryckningsmedel är dock att dra tillbaka vårt stöd. Karzai har satsat på att vi fortsätter att stödja honom oavsett vad han gör eftersom vi inte kan acceptera alternativet och vunnit varje gång.

En tolkning av Obamas tystnad kring storleken och inriktningen på den fortsatta amerikanska militära närvaron de senaste månaderna är att detta varit del av ett chicken race mellan honom och Karzai.

Afghanska utrikesdepartementet har nu i ett ilsket fördömande av Kai Eide markerat att det inte blir några reformer. Hela det internationella samfundet behöver därför ställa ultimativa krav på Karzai, och man ska aldrig framföra tomma hot.

Om Karzai slutgiltigt vägrar minska korruption och vanstyre inom sin regering lämnar det oss bara två mycket oattraktiva alternativ: att avlägsna honom med våld eller avveckla vår närvaro. Det första alternativet skulle inte ha några möjligheter att vinna afghanernas förtroende och det andra leder förmodligen till ett mångårigt inbördeskrig och hundratusentals döda afghaner.

Det finns tyvärr ett tredje alternativ: att inte göra någonting alls utan bara låta oss bli beskjutna och bestulna tills väljarkårerna i ISAF-länderna tröttnar. Jag säger ”tyvärr” för det här är det alternativ våra regeringar med största sannolikhet kommer att välja och i slutändan blir konsekvenserna desamma som för alternativ två; det bara drar ut på det oundvikliga och kostar mer.

Det hela ger en känsla som påminner mig om att försöka kontrollera en bil med sommardäck utan låsningsfria bromsar som fått sladd i en isig nedförsbacke; det finns fortfarande saker man kan göra men frågan är om det hjälper.