Ofred

Är vi i krig eller inte? Vi har helt klart sett krigsrubriker under de senaste dagarna, men en del menar att det överhuvudtaget inte pågår något krig i Afghanistan eftersom krig, rent definitionsmässigt, bara kan utkämpas mellan stater. Det är möjligen korrekt ur ett strikt folkrättsligt perspektiv, men verkligheten har sedan länge gått vidare. Den som bäst beskrivit vad som ersatt det industriella kriget är Rupert Smith; eller om man ska vara formell: General Sir Rupert Smith KCB, DSO, OBE, QGM.

I sin bok The Utility of Force – The Art of War in the Modern World från 2005 beskriver han vad han kallar War Amongst the People. Detta krig utkämpas bland och om folket. Det strategiska målet är inte att besegra fiendens arméer i snabba kampanjer utan att påverka avsikter över tid. Han förklarar det bättre själv, här i en föreläsning för Carnegie Council for Ethics in International Affairs.

Den inbäddade versionen av videon streamar inte som den ska. Använd den här länken istället.

För den som inte har en timme över tar jag även med en intervju från The Daily Show with Jon Stewart.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
General Rupert Smith Pt. 1
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Joke of the Day

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
General Rupert Smith Pt. 2
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Joke of the Day

Så: ja, vi är i krig. Vi är i Afghanistan för att stödja den Afghanska regeringen och därför i krig, eller mer exakt i väpnad konflikt, med Talibanerna. När vi kan åka hem utan att Afghanistan faller samman har vi vunnit. Detta uppnår vi genom att stödja uppbyggnaden av säkerhet, rättsväsende och politiska strukturer samtidigt som vi i samverkan med afghanerna motverkar upprorsmän, korruption och kriminalitet. Ja: det är lättare sagt än gjort, och ja: det tar väldigt lång tid.

Sedan Sverige tog över PRT Mazar-e-Sharif har säkerhetshoten i de fyra provinser som ingår i vårt ansvarsområde inskränkt sig till organiserad brottslighet och lokala krigsherrar som inte fick någon roll i regeringen (i stort sett samma sak). Nu kommer dock eldöverfallen allt tätare och även självmordsbombningar har börjat förekomma i området. Detta tyder på att Talibanerna etablerat sig i de små fickor av Pashtuner som finns uppe i norr.

Kriget har med andra ord till slut även kommit till vårt lilla lugna hörn av landet.

I fredags lyckades, efter förstärkningar och flera timmars strid, en svensk styrka av till slut plutonstorlek besegra en motståndare som förmodligen uppträdde i plutonstyrka*; i södra Afghanistan genomför talibanerna ofta angreppsstrid i kompanistyrka och med tyngre vapen. Det finns risk för att fienden kan komma att agera i kompanistyrka även i norr vilket gör det mycket viktigt att vi tillför en kvalificerad förmåga till kompanistrid.

Det nuvarande förbandet FS17 behöver förstärkas med minst ett skyttekompani och avlösande FS18 behöver utökas till en bataljonstridsgrupp. Bägge besluten behöver tas omgående.

Att sticka huvudet i sanden är inte ett effektivt skydd mot fientlig eldgivning.

Att ge Försvarsmakten bättre möjligheter att lösa sina uppgifter i Afghanistan är visserligen nödvändigt, men långtifrån tillräckligt. För att stabilisera vårt ansvarsområde behövs även omfattande biståndsarbete där. SIDA ser dock sin roll i landet som identisk med den i andra utvecklingsländer. Detta är en farlig missuppfattning. Man behöver driva projekt i det svenska ansvarsområdet som stärker de lokala samhällenas samhörighet med regeringen.

Bistånd är inte välgörenhet utan ett utrikes- och säkerhetspolitiskt verktyg. Om generaldirektör Anders Nordström inte förstår det bör han bytas ut. Alla myndigheter som verkar i Afghanistan behöver samordna sin verksamhet där i en integrerad strategi.

* Edit 2009-07-31: Nya uppgifter om den aktuella striden som dykt upp under veckan tyder på att det här är en felaktig beskrivning. Överfallet var mindre än vad jag beskriver det och svenskarna som framgångsrikt hanterade de inledande stridskontakterna var ännu färre än upprorsmännen.

Daddy's Back!

En av de bloggar jag följer är Abu Muqawama om samtida upprorsbekämpning, eller Counter Insurgency – COIN. Abu Muqawama är en pseudonym för den amerikanske förde dette jägarkaptenen Andrew Exum. Han är idag aktiv vid Center for a New American Security; en säkerhetspolitisk tankesmedja i Washington med kopplingar till den nuvarande amerikanska regeringen och försvarsledningen.

Exum är nu tillbaka efter att ha lämnat bloggen till sin vikarie Ibn Muqawama för att delta i en studiegrupp för att hjälpa den nya ISAF-ledningen med sin översyn och utvärdering av operationerna i Afghanistan. ”Sonsonen” har hållit liv i bloggen under några veckor med nyhetsbevakning, men har saknat de insikter och analyser som gör Abu Muqawama läsvärd.

I sitt första inlägg efter frånvaron sammanfattar han sina intryck från sin senaste Afghanistanresa i några punkter:

1. Att vinna i Afghanistan blir väldigt väldigt svårt, men svårt är inte hopplöst.
2. Den nye befälhavaren McCrystal har samlat ett mycket kompetent team omkring sig; dominerat av personer med ett förflutet inom jägar- och specialförbanden.
3. McCrystal förstår, och menar allvar med, den nya strategin för Afghanistan fokuserad på att skydda och vinna över civilbefolkningen; och ”when he tells you that it's impossible to kill your way out of this war, you believe him -- because Lord knows, he's tried.”

Det ska bli spännande att läsa mer om Exums erfarenheter och slutsatser under de kommande veckorna.

Han har redan tidigare arbetat med möjliga strategier för Afghanstan. Senast i rapporten Triage: The Next Twelve Months in Afghanistan and Pakistan från förra månaden, skriven ihop med Nathaniel Fick, Ahmed Humayun och David Kilcullen. Rapporten presenterades, och debatterades, även på en CNAS-konferens 11 juni. En video från panelen finns här.

Chock and Awe

När BAE Systems Hägglunds först förlorade upphandlingen av nya pansarterrängbilar till Försvarsmakten var företagets reaktion mest förvånad oförmåga att acceptera vad som hänt. Man har nu helt klart återhämtat sig från chocken, och förmodligen tvingats lämna över frågan till moderbolaget.

Jag kan inte inte undvika att bli lite imponerad av BAE Systems kampanj. Den kombinerar juridiska, politiska och opinionsmässiga påtryckningsmedel på ett mycket kompetent sätt.

Det var inte för inte som Saab vände sig till just BAE Systems för att få hjälp att sälja Gripen internationellt. Det var inte för inte som BAE Systems drog sig tillbaka från den norska upphandlingen av nya stridsflygplan. BAE Systems kan spelet.

Den senaste smarta bomben är en debattartikel i SvD undertecknad av BAE Systems Hägglunds AB:s VD Jan Söderström och tre fackliga företrädare. Den upprepar i stort samma argument som som man använt under hela kampanjen. De två viktigaste invändningarna mot upphandlingen är att man missgynnats av att vissa skallkrav ändrats till börkrav samt att SEP blir billigare än AMV om man räknar in royalties från framtida exportaffärer.

Det relevanta i det första fallet är ifall kravspecifikationen, och eventuella förändringar av den, avspeglar Försvarets behov. Det vet vi inte; bland annat eftersom handlingarna inte är offentliga.

Det har i inlägg på nätet (även i kommentarer på min egen blogg) förekommit argument som känns väldigt mycket som av BAE levererade talking points. Där har siffran 3,6 miljarder nämnts i samband med SEP-offerten och den verkar rimlig.

Om vi ska räkna in virtuella royalties borde vi i så fall även räkna med den högst reella miljard som FMV redan satsat i SEP-projektet för att förtjäna dem. Priset på 113 SEP blir då inte 3,6 utan 4,6 miljarder; två miljarder mer än priset på samma antal AMV.

Värdet på statens royalties för 4000 SEP skulle vara just två miljarder.

I debattartikeln vill Jan Söderström ge intryck av att 2000 fordon är i underkant och att 4000 är mer realistiskt. Det är det inte. Den enda större affär där SEP fortfarande är aktuell är Storbritanniens FRES-upphandling(ar). Bara rika länder har råd att köpa så dyra fordon som SEP för så lätta roller och Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Italien har redan moderna egenutvecklade fordon av den här typen. Konkurrensen i segmentet är extremt hård.

Intäkterna från royalties är med andra ord inte på något sätt säkra.

I sakfrågan om vilken vagn försvaret bör köpa så är det naturligtvis en avvägning mellan operativ förmåga, kostnad och risk. SEP är en mer tekniskt avancerad lösning än AMV och utlovar med tiden vissa förmågor den senare saknar. Är dessa förmågor värda de högre kostnaderna och riskerna SEP innebär? Enligt FMV:s bedömning var de inte det. Var det en korrekt bedömning? Det vet än så länge varken jag eller någon annan utanför FMV. Förhoppningsvis kommer mer detaljerad information om upphandlingen ut i samband med länsrättens prövning.

I väntan på detta skulle lite källkritik inte skada.

FMV har lämnat sitt svar på BAE Systems Hägglunds inlaga till Länsrätten. Verket bestrider samtliga punkter och avslutar med att förklara att den mycket stora prisskillanden, och AMV:s fördelar inom viktiga funktionsområden, gjorde att utfallet av utvärderingen inte kunde bli annat. Det var med andra ord inte ens nära. Tråkigt nog finns alla siffror från offerterna i en hemlig bilaga.

Metafysiskt dravel

Religionsdebatten på DN rullar på och idag publiceras en debattartikel av Stefan Einhorn som bland annat innehåller ett agnostiskt manifest. Inte helt oväntat är det allmänt snömosigt metafysiskt dravel.

Punkt fem är väldigt konstig för att vara skriven av någon som borde vara väl bekant med den vetenskapliga metoden.

5) Ödmjukhet. I medvetande om att en begränsad andel av mänsklighetens frågor ännu har kunnat besvaras med hjälp av vetenskaplig metodik understryker vi behovet av ett ödmjukt förhållningssätt i avseende på att det vi i dag betraktar som kunskap i framtiden kan komma att modifieras.

Det här beror naturligtvis på vilka man antar att mänsklighetens frågor är. När vetandets gräns nu befinner sig ögonblick efter Big Bang finns i alla fall inget utrymme för religiös kosmologi. Den vetenskapliga metoden kommer dock aldrig att tala om för oss hur vi ska leva, i mitt tycke en av dess största fördelar, men den kan ge oss en verklighetsbeskrivning vi kan grunda våra etiska överväganden på.

Ateister har inga problem med att det vi uppfattar som sanningen bygger på observerbara fakta och kan omprövas om nya uppgifter motsäger vår uppfattning. Det är de religiösa, eller möjligen andliga, som behöver den enda eviga sanningens snuttefilt.

Tanken på att universum med största sannolikhet inte har något syfte, utan bara är, verkar fylla troende och agnostiker med djup motvilja och ångest. För egen del är just min egen obetydlighet på en kosmisk skala källa till en närmast religiös känsla av under. Inget kan som ”skapelsen” få skaparen att framstå som den infantila bronsåldersmyt han är.

Amerikansk tragedi

För människor som George Walker Bush och Richard Bruce Cheney är konsekvenserna av deras handlingar okomplicerade. I det förra fallet på grund av ointresse för den observerbara verkligheten; och i det senare på grund av total likgiltighet inför andras lidande.

Robert Strange McNamara, som dog idag vid den mogna åldern 93 år, var däremot en både intelligent och empatisk människa som var medansvarig till hundratusentals mäns, kvinnors och barns död. Ett liv värdigt en opera (någon borde tala med John Adams).

I väntan på denna lär dock hans död leda till repriser av Errol Morris Oscarbelönade mästerverk The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara. Se det. Det är få filmer som på samma sätt är både tankeväckande och gripande.



Sony har i ett missriktat försök att skydda sin upphovsrätt låtit ta bort det ursprungliga klippet så jag har ersatt det med trailern.

Operation Khanjar

Fyratusen man från amerikanska marinkårens Marinexpeditionsbrigad Afghanistan har nu på morgonen inlett operation Khanjar ("dolk") i Helmandprovinsen i södra Afghanistan. Än så länge har man inte mött något motstånd och det är mindre troligt att talibanerna väljer att ge dem strid på marinkårens villkor. Nästa steg för amerikanerna blir att etablera mindre baser över provinsen och möjliggöra för den Afghanska regeringen att etablera en närvaro i städer och byar.

Det är då talibanerna kommer att börja slå tillbaka.

Enligt DN kallar vissa militära observatörer operationen för "Dagen D i Afghanistan", vilket stämmer om man menar att det är en början på en ny kampanj. Afghanistans framtid kommer dock inte att avgöras i Helmand under juli. Uppror varken vinns eller besegras i korta dramatiska fältslag (se även gårdagens inlägg); det finns dock en förväntan om detta.

Om det går bra kommer det att finnas en västerländsk militär närvaro i Afghanistan i minst tio år till.

På vänsterkanten vill man få det till att om inte marinkåren vinner det här slaget har talibanerna vunnit kriget. Deras revolutionsromantik leder dem fel. Det finns ett grundläggande antagande om att ett uppror inte kan besegras. Det stämmer inte. Det är svårt, dyrt och tar lång tid, men det är inte omöjligt om man vet vad man gör. Om två till tre år borde vi veta säkert ifall den nya amerikanska ledningen visste det.

Nystarten efter åtta bortkastade år är dock lovande.

Flera artiklar talar om Khanjar som den största marinkårsoperationen sedan Vietnamkriget. Detta är en missuppfattning. Den luftburna delen är den största luftburna marinkårsoperationen sedan Vietnamkriget.

Streamad sommarläsning

Jag är lite senare än vanligt med att beställa min sommarläsning, men David Kilcullens The Accidental Guerilla är med på listan (tillsammans med bland annat Tony Beevors nya D-Day). För den som inte är bekant med Kilcullen, som ju har pluggat sin bok ganska flitigt de senaste månaderna, har jag lagt in två klipp. Det första är en lite kortare testund med The Economist och den andra en timslång föreläsning och frågestund anordnad av Google.





För den som har ännu mer tid över är det här en länk till en timslång föreläsning till, den här gången på Pritzker Military Library i Chicago.