Rätt och fel

Den amerikanska ståndpunkten att landet befinner sig i krig med al-Qaida brukar inte ges någon större tyngd i svenska, eller för den delen europeiska, medier. I samband med med den mycket lyckade attacken mot al-Awlakis bil i Jemen har oförståelsen fått ny aktualitet.

För européer, liksom för en extremt liten minoritet amerikaner, är det obegripligt hur en stat kan rättfärdiga mordet på en av dess egna medborgare. Motargumentet är att al Qaida är en militär organisation som redan på 90-talet formellt förklarade krig mot USA och sedan dess begått tillräckligt många krigshandlingar mot USA, och dess allierade, för att även USA ska se konflikten som militär.

Att som Anwar al-Awlaki och Samir Khan ansluta sig till fienden är visserligen att göra sig skyldig till det i USA med dödsstraff belagda brottet förräderi, men det relevanta är inte ifall de var brottslingar utan att de var fiender på slagfältet. Lika lite som varje konfederationssoldat behövde dras inför rätta innan han kunde bekämpas på inbördeskrigets slagfält behöver den som idag anslutit sig till den samtida fienden lagföras för att kunna bekämpas med militära medel.

USA:s regering har inte mördat någon – den har utövat USA:s rätt till självförsvar.

I stort ansluter jag mig till den amerikanska tolkningen även om den öppnar för mycket allvarliga gränsdragningsproblem; framför allt: hur avgränsar man vad som utgör slagfältet i en global asymmetrisk konflikt och hur avgränsar man vad som utgör stöd till fienden?

Det hade varit svårt på gränsen till omöjligt att gripa al-Alwaki och föra honom till USA för rättegång, men hur svårt behöver det vara för att man ska slippa försöka? Al-Awlakis roll inom al-Qaida var huvudsakligen propagandistens, men var drar vi gränsen för vad som utgör stöd till al-Qaida; det räcker att vara utgivare av Inspire, men räcker det att vara moderator på ett jihadi-forum?

Det riskerar att bli väldigt mycket gråzon vilket öppnar för väldigt mycket godtycke.


Den som undrar över vem Anwar al-Awlaki var och varför USA:s regering ville har honom död, och har en dryg timme över såhär på söndagen, kan tittat på den här paneldebatten anordnad av Carnegie Endowment for International Peace i samband med att det blev känt att han var med på listan över prioriterade mål.

There But For The Grace of God...

Det verkar som om Taimour Abdulwahabs norska motsvarighet var mer händig med sprängämnen än Sveriges förste shahid. Det är ännu oklart om hur omfattande skadorna i Oslo är, men det talas preliminärt om flera skadade.

Det dyker upp frågor i huvudet som: är det här det nya normalläget och kommer våra offentliga byggnader att behöva byggas om till bunkrar?

Mest av allt fylls jag dock av känslan av hur nära vi var en massaker på Drottninggatan i julas.

Det dock inte hållbart i längden att förlita sig på egen tur och fiendens inkompetens; vilket om inte annat bevisas av dagens tragedi. För att besvara min egen inledande fråga: ja, det här är det nya normalläget och vi behöver hitta ett sätt att förhålla oss till det.

Uppdatering 23:30
...eller var det kanske Norges Tim McVeigh? Jihadis kan visserligen vara av vilken etnicitet som helst, men de brukar inte ge sig levande på själva attentatsplatsen.

Konvergens

Samtidigt som värnpliktens avskaffande och övergången till frivillig rekrytering har utsatts för omfattande kritik här hemma förväntas Storbritanniens försvarsminister Liam Fox inom kort presentera ett förslag i parlamentet som innebär att de närmar sig vår målbild från andra hållet.

Den brittiska utgångspunkten baseras på den försvarsmakt man haft det senaste halva århundradet: huvudsakligen stående förband med en liten ren personalreserv och ett hemvärn som trots kvalificerade territorialförsvarsuppgifter under kalla kriget, och flera skarpa internationella insatser sedan dess slut, i fortfarande ses som lite av Dad's Army.

Bara stående förband med under flera år verksamma yrkessoldater är på riktigt; reservister är bara civilister i uniform.

Lite som här hemma – fast tvärtom.

Som en del av besparingarna inom försvarsbudgeten kommer den stående armén nu att minskas med totalt 17 000 man till 84 000 man. Samtidigt ska den insatsberedda reserven ökas från 20 000 till 35 000 man. Det brittiska målet för 2015 är med andra ord det omvända förhållandet mellan stående och kontrakterade förband som det svenska.

Från ett brittiskt perspektiv är det här dock en oroande hög andel reservister.

All kritik är dock inte kulturell, varken här eller där, och grundproblemet i bägge fallen är, i alla fall enligt min uppfattning, resursbrist; i det brittiska fallet beroende på mycket ansträngda statsfinanser och i det svenska på att det inte anses finnas märkbart många röster att vinna på att stärka försvaret men väl på att hålla försvarsutgifterna nere.

Regementsdöden, som ju härjat så våldsamt i Sverige, kommer att skörda offer i framförallt Tyskland och Skottland. Det enda plåstret på såren är en reell ökning av materielanslaget på en procent mellan 2015 och 2020.

Kommer Storbritannien att lyckas skapa reservförband, i tillräcklig volym, som är både effektiva och kostnadseffektiva? Kommer vi?

Som amerikanerna säger: There's no such thing as a free lunch.

Ut ur bubblan

Jag har väldigt dåligt samvete över mitt bloggande, eller snarare bristen därpå, under de senaste månaderna. Det har varit en del på jobbet som krävt mycket tid och energi; nu blir det i alla fall en försenad semester från och med i övermorgon. Under nästa vecka blir eventuella inlägg dock från New York och därför antingen utan å, ä, ö eller väldigt korta och skrivna på mobilen.

Moralkaka

Den folkrättsliga grunden för dödandet av Usama bin Ladin har debatterats under de senaste dagarna och den svenska delen av debatten har inte oväntat dominerats av en folkrättslig tolkning som skiljer sig väsentligt från den amerikanska.

I grunden handlar det om ifall man tolkar Usama bin Ladins jihad som ett krig eller ett antal misstänkta brott utan något bevisat samband. Slutsatserna i de respektive fallen blir typiskt att räden var en legitim krigshandling respektive att den var mord.

Dessutom finns som vanligt ståndpunkten att all västlig militär våldsanvändning alltid är olaglig.

Behövs det kanske en fällande dom för att få bekämpa en specifik stabsplats? Går det att styrka en brottsmisstanke mot någon vars identitet inte är säkerställd bortom allt tvivel? Behövs det kanske fullständigt namn och folkbokföringsadress innan en stämning kan delges den enskilde fiendesoldaten misstänkt fientlige påstådde soldaten?

Oavsett vad folkrätten säger idag, något som sannolikt inte kommer att kunna prövas utanför tidningarnas debattsidor, så är den föränderlig och i grunden politisk.

Kriget är till sin natur brutalt och inhumant. Utvecklingen mot en striktare reglering av militärt våld är i grunden positiv och en naturlig följd av det senaste århundradets samhälleliga och teknologiska utveckling. Om den går för långt står vi dock avväpnade och utlämnade till varje fiendes välvilja eller brist därpå.

Det är kanske inte nödvändigt att vrida tillbaka klockan till att rent formellt förklara jihadister hostis humani generis, men vi får inte beröva oss själva de medel som krävs för att hantera de konflikter vi har att utkämpa idag och i framtiden.

Låt mig lyfta ner frågan till en mer individuell motsvarighet.

Att vinna ett slagsmål kan ibland vara svårt, men aldrig särskilt komplicerat: slå först, slå hårt och fortsätt slå tills motståndaren är oförmögen att utgöra ett hot. I lagens ögon innebär det här grov misshandel eller i bästa fall nödvärnsexcess; i mina innebär det att inte åka på stryk – eller om man så vill: vinna.

Tröskeln för våldsanvändning behöver vara hög, men när den väl passerats behöver våldet vara så omfattande och effektiv att det kan avslutas så snabbt som möjligt.*

De eventuella juridiska konsekvenserna får man ta om och när de dyker upp; om man nu inte lyckas undvika dem helt det vill säga. Det här med att inte åka dit är ju det viktigaste skälet till att hemliga operationer är just hemliga eller i alla fall erbjuder de ansvariga deniability.

Även om en del länder uttryckligen tillåter egen underrättelse-verksamhet så innebär den ju oundvikligen lagbrott sett från målets perspektiv.

Om man tycker sig behöva ägna sig åt inte bara så kallad särskild inhämtning, det vill säga bedrägeri, stöld och utpressning, utan även hemliga direkta aktioner, det vill säga allmänfarlig ödeläggelse, olaga frihetsberövande och mord, så blir behovet av att inte åka fast ännu större.

Det nya, och problematiska, under det senaste årtiondet är att många av dessa hemliga operationer blivit så storskaliga att det inte längre är möjligt att spela ovetande (delar av den förra amerikanska regeringen försökte inte ens av ideologiska skäl utan var stolta som franska Algerietveteraner över sin roll i storskalig tortyr).

Det är visserligen ett brott mot krigets lagar att döda en fiende som gett sig, men det finns inget krav på att ge fienden tillfälle att ge sig. Om bilderna från hjälmkameran så småningom visar att Usama bin Ladin stod på knä med händerna bakom huvudet när han sköts så ska jag ändra åsikt om hur berättigat det var att skjuta honom i huvudet; inte förr.

Det bästa vore ifall folkrätten utvecklas till att explicit hantera de avvägningar som krävs i en värld där väpnade konflikter nästan aldrig är krig i traditionell mening. Tills dess kommer nationalstaterna fortsätta att driva sina egna nytolkningar och försöka hålla sina värsta överträdelser i skuggorna.

Men kriget kommer aldrig att bli aptitligt.

Sannolikheten att vinna en väpnad konflikt står i direkt proportion till både militär förmåga och villigheten till uppoffringar, och det första offret kan ofta bli ett skålpund av den egna medmänskligheten. En dyrköpt seger må smaka bittert, men hur bittert den än smakar är den fortfarande lättare att svälja än nederlaget.

Uppdatering 2011-05-09: David Axe på Wired-bloggen Danger Room tar upp behovet av tydligare lagar inför framtidens bin Ladin-räder på bloggen och i en artikel på Politico.

* Eller som nordstatsgeneralen, och sedermera presidenten, Ulysses S Grant uttryckte saken: ”The art of war is simple enough. Find out where your enemy is. Get at him as soon as you can. Strike him as hard as you can, and keep moving on.”

Wannabes

PBS Frontlines senaste program handlar om det hemliga kriget i Pakistan, som kanske inte längre är så hemligt efter räden mot bin Ladin, och några al-Qaida wannabes som delvis är aktiva i den södra delen av det svenska ansvarsområdet i Afghanistan. Lika utmärkta reportage som vanligt.

Watch the full episode. See more FRONTLINE.

Hur stökigt CIA:s och JSOC:s krig i Pakistan än är så så är det fortfarande städat jämfört med ett öppet krig mot Pakistan. Så jag tror inte att de nya bevisen, eller i alla fall indicierna, på Pakistans dubbelspel i samband med Usama bin Ladins fristad en kilometer från Pakistans Karlberg kommer att få några alltför dramatiska konsekvenser.

Insallah.

Ja, men...

Jag kan nog inte uttrycka min reaktion på dagens regeringsbeslut om Libyeninsatsen bättre än i mitt svar på en kommentar av Teaterdirektören på Chefsingenjörens blogg från tidigare idag:

En för sen och meningslös gest till en bedömd politisk kostnad i nivå med effekten - helt i linje med säkerhetspolitiken i övrigt med andra ord.

Om man ska se till det positiva så har naturligtvis Wiseman och Chefsingenjören rätt i att detta ger användbara erfarenheter för Flygvapnet. Det danska flygvapnet behöver dessutom inte slösa resurser på att flyga rena jaktuppdrag mot fiender som inte flyger längre och viktigast: när FN kallade så sa vi inte ”nej” utan vi väntade tills andra var klara med det svåraste och farligaste innan vi svarade ”ja, men”.