söndag 20 maj 2012

Utdelning

Efter lunch imorgon lokal tid så inledningstalar statsministern på partnerdelen av Nato-toppmötet i Chicago; en stor framgång för ansträngningarna att vinna acceptans för den svensk-finska linjen om medlemskap utan medlemskap bland de faktiska medlemmarna.

Förutom andras förståelse för det faktum att de flesta länder har sina egna inrikespolitiska egenheter som kan te sig oförklarliga för utomstående så är det som gett Reinfeldt pole position att vi, retoriken till trots, bevisat oss vara goda och pålitliga allierade.

De insättningar Sverige gjort på Nato-kontot i Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Libyen har gett utdelning.

För jag kan i alla fall bara tolka riksdagens avsikt med Afghanistaninsatsen som att med minsta möjliga insats och risk demonstrera lojalitet med alliansen. Om det nu faktiskt fanns en avsikt hos enskilda ledamöter att ha en märkbar påverkan på utvecklingen i ansvarsområdet så var insatsens storlek inte längre djupt cynisk utan istället chockerande verklighetsfrämmande.

Alla får göra sin egen bedömning om vilket som är värst.

Så mina gratulationer till Fredrik Reinfeldt och Göran Persson; det funkade.

Ett skäl till att jag har undvikit att skriva inlägg den senaste tiden är att jag bävat inför hur mycket energi det skulle krävas att ta debatten med alla upprörda anhängare av invasionsförsvar ano dazumal som spammar kommentarsfälten på varje nyhetsartikel eller blogginlägg i försvarsfrågor nu för tiden. Så om du någonsin använt ordet “långtbortistandoktrinen”, här är mina motargument:

Problemet med internationella insatser och försvarets resurser är inte att de utgör en gökunge utan att de kräver för lite.

Ett försvar som enbart är dimensionerat för utlandsuppdrag kan utgöras av ett regemente lätt mekaniserat infanteri med tre stående bataljoner och inget mer. Det är det nationella försvaret som är verkligt resurskrävande; både när det gäller förbandsvolym och plattformar.

Sverige har inte haft förmåga att utan hjälp utifrån avvärja ett storskaligt och isolerat anfall av Ryssland/Sovjetunionen på flera hundra år; vi hade det definitivt inte under kalla kriget. Att tro att det skulle gå att uppnå genom en återgång till värnpliktsförsvar är fria fantasier.

Försvarets grundproblem är istället underfinansieringen.

Det går inte att upprätthålla en trovärdig militär förmåga över tid med ett anslag som ligger runt en procent av BNP. “Finland”, säger då någon. Till att börja med så är Finlands geostrategiska läge ett helt annat. För ett land med lång landgräns mot Ryssland är det en vettig avvägning att satsa på förhållandevis stor numerär på bekostnad av bland annat skydd och rörlighet. Men jag skulle även ifrågasätta ifall de kan upprätthålla den försvarsförmågan på lite längre sikt utan tillskott.

Sverige behöver inte en halv miljon sega gubbar utan en insatsberedd och flexibel försvarsmakt som kan hantera snabbt uppblossande kriser och konflikter i närområdet. Sveriges säkerhet avgörs under, på, över och kring Östersjön.

Att säkra vår egen, och neka Rysslands, tillgång till Östersjön vid en konflikt kan inte göras utan nära operativ samordning och samverkan med våra de facto allierade: Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark, Nederländerna, Storbritannien och USA.

Poängen med att delta i Nato-insatserna är att de stärker våra band med alliansen; både de militära och de politiska. De ger erfarenheter från skarpa insatser ihop med samma länder vi skulle samarbeta med vid en väpnad konflikt i närområdet. Erfarenheter som bygger både förmåga och förtroende.

Jag skulle bli väldigt positivt överraskad ifall Reinfeldt talade klarspråk i några av de här frågorna i Chicago, eller för den delen hemma, men bara det faktum att han är på Nato-toppmötet är ett steg i rätt riktning.


SvD, DN

fredag 25 november 2011

Lika för lika

Jag är väl lite sen, men jag kan förfarande inte låta bli att kommentera senaste Uppdrag granskning: har Carolina Jemsby ingen skam i kroppen?

För att sammanfatta inslaget så rekryterades informatören Magnus från de vänsterextrema och grovt kriminella miljöer han sökt sig till som spänningstörstande 18-åring. Säkerhetspolisen fortsatte att utnyttja hans tjänster i tio år innan de ansåg att det saknades förutsättningar för ett fortsatt samarbete; i Magnus värld berodde detta på säkerhetsproblem efter en misslyckad "drop" i centrala Stockholm.

Magnus börjar nu kräva arbetsgivarintyg och pension från Säkerhetspolisen (i chatten efter programmet framkommer att han menar att han lurats att anta att han haft en tjänst som analytiker att vänta hos dem). Detta är är, bokstavligen, skrattretande.

I min värld är det ganska uppenbart att det är det faktum att Magnus delvis lever i en fantaisvärld, och är beredd att gå till Uppdrag granskning i ett fåfängt hopp om att realisera den, var något som borde varit tydligt för de som var satta att hantera honom och den mest sannolika anledningen till att de avbröt samarbetet.

En tipsare som får några tusenlappar av en kvällstidning för lite skvaller och några mobilbilder blir lika lite därmed reporter där som en polisinformatör är statstjänsteman.

Inslagets ingång är att Magnus varit anställd och utfört polisarbetsuppgifter; den här absurda utgångspunkten ifrågasätts överhuvudtaget inte under hela programmet. Det som gör det här så djupt cyniskt är att Carolinas egen relation till Magnus är analog med den mellan honom och hans hanterare på Säkerhetspolisen.

För tittarna så är kanske Uppdrag granskning synonymt med den sorts konfronterade intervjuer med "Den Skyldige" som Janne Josefsson gjorde sig känd för på Striptease (och fortfarande slentrianmässigt levererar då och då), men för att få något att konfrontera med så har reportern dessförinnan gjort några veckors researcharbete (ibland helt eller delvis outsourcat till en frilans) och samlat på sig intervjuer med "offret" och lämpliga "experter"

"Offret" är vad en journalist skulle kalla för en källa och en polis skulle kalla för en informatör.

I bägge fallen handlar det om att framstå som sympatisk och förtroendeingivande så att någon berättar saker för dig som du behöver veta för ditt jobb. I bägge fallen är det ofta inte i denne någons intresse att göra det, men det uppmärksammar man dem aldrig på. Om källan tror att det är han som kommer att vinna stora journalistpriset, eller få fast jobb som analytiker på Författningsskyddet, så är det enklast att låt honom fortsätta tro det.

I alla fall tills knäcket är klart.

Så tänker SVT ge Magnus fast anställning, arbetsgivarintyg och pension? Om inte bör redaktionen och företaget offentligt be Polisen om ursäkt; eller skulle göra det ifall de hade någon form av anständighet.

Det enda uppmuntrande i hela affären är att SVT:s försök att få igång ett drev verkar ha fallit ganska platt. Magasinsprogram som Uppdrag granskning försöker få uppmärksamhet i andra media, speciellt pressen, inför varje nytt program genom t ex exklusiva förhandsvisningar av inslagen några dagar innan sändning. DN och kvällstidningarna (Ab, Exp) har fört in de artiklar de skrev som en del av lanseringen av inslaget, men snöbollseffekten verkar har uteblivit. Bortsett från försök att hålla liv i "avslöjandet" i SVT:s, och systerbolaget SR:s, egna nyhetssändningar så verkar ingen riktigt vilja kliva på tåget.

Tar jag ut segern i förskott eller kan det verkligen vara så att dumheten inte kommer att segra den här gången?


I sakfrågan kan jag överhuvudtaget inte se på vilket sätt Säpo skulle ha agerat klandervärt.

fredag 7 oktober 2011

Godtycke

Tioårsdagen av den senaste amerikanska militära inblandningen i Afghanistans krig uppmärksammas i media som tioårsdagen av Afghanistankrigets början. I alla fall i SVT och SR. Det är ett väldigt snävt västerländskt perspektiv; de senaste tio åren i Afghanistan har varit betydligt fredligare än de föregående tio – för att inte tala om de tio innan dess.

Men visst, nu är det tio år sedan vi blev direkt inblandade.

Jag vet inte ifall jag har så mycket nytt att tillföra i ämnet. Efter Emiratets fall blev insatsen närmast symbolisk när Irakkriget tog resurser och fokus fram till Obamas tillträde som president. De senaste två åren har avvärjt nederlaget, men krigströttheten och den ekonomiska krisen har tagit ut sin rätt vilket lett till att västvärlden har gjort en betydande ambitionssänkning.

Nu är målet att dra sig ur med hedern i behåll; det vill säga utan att Kabul faller till Talibanerna.

Den afghanska armén kan, till skillnad från polisen, mycket väl vara redo att axla huvudansvaret 2014, men korruptionen och godtycket i den afghanska myndighetsutövningen gör att sannolikheten för ett fredligt och stabilt Afghanistan efter 2014 får anses som mycket låg.


DN, Godmorgon Sverige, P1-Morgon

Uppdatering 23:10: McChrystal har blivit intervjuad av Tom Brokaw på ett event med anledning av tioårsdagen på Council of Foreign Relations. Det är djupt tragiskt att den mannen inte hade bättre omdöme angående vem han var beredd att ta en en öl med.

söndag 2 oktober 2011

Rätt och fel

Den amerikanska ståndpunkten att landet befinner sig i krig med al-Qaida brukar inte ges någon större tyngd i svenska, eller för den delen europeiska, medier. I samband med med den mycket lyckade attacken mot al-Awlakis bil i Jemen har oförståelsen fått ny aktualitet.

För européer, liksom för en extremt liten minoritet amerikaner, är det obegripligt hur en stat kan rättfärdiga mordet på en av dess egna medborgare. Motargumentet är att al Qaida är en militär organisation som redan på 90-talet formellt förklarade krig mot USA och sedan dess begått tillräckligt många krigshandlingar mot USA, och dess allierade, för att även USA ska se konflikten som militär.

Att som Anwar al-Awlaki och Samir Khan ansluta sig till fienden är visserligen att göra sig skyldig till det i USA med dödsstraff belagda brottet förräderi, men det relevanta är inte ifall de var brottslingar utan att de var fiender på slagfältet. Lika lite som varje konfederationssoldat behövde dras inför rätta innan han kunde bekämpas på inbördeskrigets slagfält behöver den som idag anslutit sig till den samtida fienden lagföras för att kunna bekämpas med militära medel.

USA:s regering har inte mördat någon – den har utövat USA:s rätt till självförsvar.

I stort ansluter jag mig till den amerikanska tolkningen även om den öppnar för mycket allvarliga gränsdragningsproblem; framför allt: hur avgränsar man vad som utgör slagfältet i en global asymmetrisk konflikt och hur avgränsar man vad som utgör stöd till fienden?

Det hade varit svårt på gränsen till omöjligt att gripa al-Alwaki och föra honom till USA för rättegång, men hur svårt behöver det vara för att man ska slippa försöka? Al-Awlakis roll inom al-Qaida var huvudsakligen propagandistens, men var drar vi gränsen för vad som utgör stöd till al-Qaida; det räcker att vara utgivare av Inspire, men räcker det att vara moderator på ett jihadi-forum?

Det riskerar att bli väldigt mycket gråzon vilket öppnar för väldigt mycket godtycke.


Den som undrar över vem Anwar al-Awlaki var och varför USA:s regering ville har honom död, och har en dryg timme över såhär på söndagen, kan tittat på den här paneldebatten anordnad av Carnegie Endowment for International Peace i samband med att det blev känt att han var med på listan över prioriterade mål.

fredag 22 juli 2011

There But For The Grace of God...

Det verkar som om Taimour Abdulwahabs norska motsvarighet var mer händig med sprängämnen än Sveriges förste shahid. Det är ännu oklart om hur omfattande skadorna i Oslo är, men det talas preliminärt om flera skadade.

Det dyker upp frågor i huvudet som: är det här det nya normalläget och kommer våra offentliga byggnader att behöva byggas om till bunkrar?

Mest av allt fylls jag dock av känslan av hur nära vi var en massaker på Drottninggatan i julas.

Det dock inte hållbart i längden att förlita sig på egen tur och fiendens inkompetens; vilket om inte annat bevisas av dagens tragedi. För att besvara min egen inledande fråga: ja, det här är det nya normalläget och vi behöver hitta ett sätt att förhålla oss till det.

Uppdatering 23:30
...eller var det kanske Norges Tim McVeigh? Jihadis kan visserligen vara av vilken etnicitet som helst, men de brukar inte ge sig levande på själva attentatsplatsen.

måndag 18 juli 2011

Konvergens

Samtidigt som värnpliktens avskaffande och övergången till frivillig rekrytering har utsatts för omfattande kritik här hemma förväntas Storbritanniens försvarsminister Liam Fox inom kort presentera ett förslag i parlamentet som innebär att de närmar sig vår målbild från andra hållet.

Den brittiska utgångspunkten baseras på den försvarsmakt man haft det senaste halva århundradet: huvudsakligen stående förband med en liten ren personalreserv och ett hemvärn som trots kvalificerade territorialförsvarsuppgifter under kalla kriget, och flera skarpa internationella insatser sedan dess slut, i fortfarande ses som lite av Dad's Army.

Bara stående förband med under flera år verksamma yrkessoldater är på riktigt; reservister är bara civilister i uniform.

Lite som här hemma – fast tvärtom.

Som en del av besparingarna inom försvarsbudgeten kommer den stående armén nu att minskas med totalt 17 000 man till 84 000 man. Samtidigt ska den insatsberedda reserven ökas från 20 000 till 35 000 man. Det brittiska målet för 2015 är med andra ord det omvända förhållandet mellan stående och kontrakterade förband som det svenska.

Från ett brittiskt perspektiv är det här dock en oroande hög andel reservister.

All kritik är dock inte kulturell, varken här eller där, och grundproblemet i bägge fallen är, i alla fall enligt min uppfattning, resursbrist; i det brittiska fallet beroende på mycket ansträngda statsfinanser och i det svenska på att det inte anses finnas märkbart många röster att vinna på att stärka försvaret men väl på att hålla försvarsutgifterna nere.

Regementsdöden, som ju härjat så våldsamt i Sverige, kommer att skörda offer i framförallt Tyskland och Skottland. Det enda plåstret på såren är en reell ökning av materielanslaget på en procent mellan 2015 och 2020.

Kommer Storbritannien att lyckas skapa reservförband, i tillräcklig volym, som är både effektiva och kostnadseffektiva? Kommer vi?

Som amerikanerna säger: There's no such thing as a free lunch.

Ut ur bubblan

Jag har väldigt dåligt samvete över mitt bloggande, eller snarare bristen därpå, under de senaste månaderna. Det har varit en del på jobbet som krävt mycket tid och energi; nu blir det i alla fall en försenad semester från och med i övermorgon. Under nästa vecka blir eventuella inlägg dock från New York och därför antingen utan å, ä, ö eller väldigt korta och skrivna på mobilen.