söndag 2 mars 2014

Luftslott

Det märks att Ryssland leds av ett gäng gamla chekister. Kombinationen av informationskrigföring, falsk (eller snarare ingen) flagg och dolt uppträdande av specialförband som utmärkt de inledande faserna av invasionen av Ukraina känns väldigt KGB.

Som hantverk betraktat är det imponerande. Speciellt när man jämför med avsaknaden av ledarskap på västsidan. De senaste dagarna är ett skolexempel på hur man besegrar en fiende genom att komma innanför hans OODA-loop; d v s genom att ta initiativet och hålla honom reaktiv.

Inte för att vi sett mycket till reaktioner; lite varmluft möjligen.



Eftersom sannolikheten för att Nato skulle ingripa militärt för att upprätthålla Ukrainas gränser får ses som mycket nära noll inskränker sig omvärldens påtryckningsmedel till diplomatiska och ekonomiska åtgärder.

På det diplomatiska området går det att permanent kasta ut Ryssland ur G8 och att permanent avbryta samarbetet mellan Nato och Ryssland.

På det ekonomiska området går det att rikta sanktioner mot den ryska ledningen, inklusive de oligarker som står Putin nära, frysa deras tillgångar och neka dem visum. På lite längre sikt, och till en betydande investeringskostnad, går det att i Europa ersätta den ryska gasen med amerikansk.

Frågan är dock ifall Väst är villigt att utnyttja ens de möjligheterna; kostnaderna skulle inte enbart drabba Ryssland och vi har samhällen som utmärks av kortsiktighet och girighet. Önsketänkande om att fortsatt samarbete är det enda sättet att påverka Ryssland kommer också att spela en avhållande roll (även om det rör sig om så kallad sunk cost fallacy).

Det är i alla fall vad Putin räknar med och ingenting tyder ännu på att han har fel.

Putin har redan ställt omvärlden inför fullbordat faktum på Krim; frågan nu är hur mycket mer av Ukraina han anser bör införlivas som lydstat(-er) i det nygamla ryska väldet: Donetsk? Luhansk? Charkiv? Hela Svarta havskusten?

Jag har alltid svårt att slita mig från det konstanta nyhetsflödet i såna här situationer, men jag kan inte undvika en självklar reflektion av mer strategisk art:

Sveriges säkerhetspolitik under de senaste dryga årtiondet ligger i spillror och även om alla som är ansvariga för den kan förväntas låtsas som ingenting så kommer det inte att fungera den här gången.

  • Allt naivt önsketänkande om den ryska statens natur och utveckling är avslöjat som sådant
  • Allt naivt önsketänkande om hur effektivt EU är som en säkerhetspolitisk aktör är avslöjat som sådant
  • Allt naivt önsketänkande om att det går att omfattas av Artikel 5 (när det passar oss) utan medlemskap i Nato är avslöjat som sådant

Redan Georgienkriget borde ha räckt som varningsklocka, vi ska vara tacksamma över att vi fått en till. Sverige behöver omedelbart fördubbla sin försvarsbudget och söka medlemskap i Nato. Om vi har riktig tur hinner vi kanske få någon slags grundläggande försvarsförmåga på plats innan det är sudetryssarna i Lettlands tur att räddas av moderlandet.

Uppdatering 17:25
Ian Traynor på The Guardian har skrivit en artikel med ett par deprimerande sannolika scenarier för hur den ryska invasionen av Ukraina kan utvecklas (ett Georgien- och ett Jugoslavienliknande scenario). Som vanligt bör kommentarsfälten på The Guardian undvikas av den som inte är tvångsmässig civilisationsförrädare - de är inte bra för blodtrycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar