söndag 16 mars 2014

Cui Bono

En närmast reflexmässig reaktion hos faktiska och självidentifierade vänsterintellektuella är att reducera varje konflikt till något som självklart kan förklaras med ekonomiska motiv. Man kan fråga sig ifall detta beror på att de själva uteslutande motiveras av girighet och om så inte är fallet varför de utgår från att alla andra är det.

Detta eviga tjat om cui bono brukar inte behöva följas upp med några faktabaserade argument utan misstanken, eller egentligen misstänkliggörandet, är i sig tillräckligt eftersom "vi vet". Och eftersom "vi vet" så brukar det inte heller löna sig att bemöta dessa påstående med faktabaserade argument.

Exempel på detta är den eviga skrönan att USA invaderade Afghanistan för att säkra pipelines från Centralasien till Pakistan (säkerhetsläget kommer inte att tillåta konstruktionen av någon sådan pipeline under min livstid och även om det vore möjligt är den intäkten, och eventuella negativa effekten för Iran, obetydlig jämfört med kostnaderna för kriget).

Jag stötte på en ny variant av det här fenomenet kopplat till den ryska invasionen av Ukraina och de konsekvenser denna fått på bland annat svensk försvarsdebatt i veckan. Den hävdar att det är det militärindustriella komplexet som vill eskalera konflikten med Ryssland för egen vinning.

När någon anklagar det militärindustriella komplexet för någonting så brukar det som regel av någon anledning vara det i USA eller något annat västland som avses; sällan eller aldrig det ryska eller kinesiska.

Det som gör det hela extra stötande i just det här fallet är att alla själviska ekonomiska motiv talar för att låta Ryssland hållas.

Den här konflikten handlar inte om pengar. Den här konflikten handlar om att Putin vill säkra sitt maktinnehav genom att bygga ett imperium och surfa genom nästa val och in i historieböckerna på en nationalistisk våg. Krim, och eventuella övriga delar av östra Ukraina som inlemmas i det ryska riket, kommer inte i sig att bli en god affär för Putin och hans vänner (även om de blivit obscent rika på att suga ut Ryssland som helhet).

Exakt hur mycket Krim kommer att kosta den ryska eliten återstår att se.

Kalkylen i Kreml har säkerligen utgått från att fortsatta affärer med Ryssland gynnar mycket starka ekonomiska krafter i Europa: från alla förskingrade miljarder i Londons finans- och fastighetsbranscher till franska örlogsvarv via tyskt gasberoende och lukrativa exportaffärer.

Hade Putin fortfarande ägt Tysklands kansler via Gazprom, på det sätt han ägde och äger Gerhard Schröder, så hade det kanske lyckats. Nu heter dock förbundskanslern numera Angela Merkel och jag har drabbats av en rejäl dos kansleravund.

Merkel är sällan snabb till beslut. Hon överväger som regel noga sina alternativ innan hon uttalar sig, men när hon väl formulerat ett beslut brukar det ligga fast. Nu har hon övervägt alternativen, och utforskat det diplomatiska läget, och beslutet är att om Ryssland inte respekterar folkrätten blir det kännbara sanktioner till svar.



Tyskland kommer inte att överge sina grannar för egen ekonomisk vinning och jag känner att det går lite lättare att andas. "Mutti" har satt ner foten och Tyskland väljer den anständiga vägen; inte den mest lönsamma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar