Cui Bono

En närmast reflexmässig reaktion hos faktiska och självidentifierade vänsterintellektuella är att reducera varje konflikt till något som självklart kan förklaras med ekonomiska motiv. Man kan fråga sig ifall detta beror på att de själva uteslutande motiveras av girighet och om så inte är fallet varför de utgår från att alla andra är det.

Detta eviga tjat om cui bono brukar inte behöva följas upp med några faktabaserade argument utan misstanken, eller egentligen misstänkliggörandet, är i sig tillräckligt eftersom "vi vet". Och eftersom "vi vet" så brukar det inte heller löna sig att bemöta dessa påstående med faktabaserade argument.

Exempel på detta är den eviga skrönan att USA invaderade Afghanistan för att säkra pipelines från Centralasien till Pakistan (säkerhetsläget kommer inte att tillåta konstruktionen av någon sådan pipeline under min livstid och även om det vore möjligt är den intäkten, och eventuella negativa effekten för Iran, obetydlig jämfört med kostnaderna för kriget).

Jag stötte på en ny variant av det här fenomenet kopplat till den ryska invasionen av Ukraina och de konsekvenser denna fått på bland annat svensk försvarsdebatt i veckan. Den hävdar att det är det militärindustriella komplexet som vill eskalera konflikten med Ryssland för egen vinning.

När någon anklagar det militärindustriella komplexet för någonting så brukar det som regel av någon anledning vara det i USA eller något annat västland som avses; sällan eller aldrig det ryska eller kinesiska.

Det som gör det hela extra stötande i just det här fallet är att alla själviska ekonomiska motiv talar för att låta Ryssland hållas.

Den här konflikten handlar inte om pengar. Den här konflikten handlar om att Putin vill säkra sitt maktinnehav genom att bygga ett imperium och surfa genom nästa val och in i historieböckerna på en nationalistisk våg. Krim, och eventuella övriga delar av östra Ukraina som inlemmas i det ryska riket, kommer inte i sig att bli en god affär för Putin och hans vänner (även om de blivit obscent rika på att suga ut Ryssland som helhet).

Exakt hur mycket Krim kommer att kosta den ryska eliten återstår att se.

Kalkylen i Kreml har säkerligen utgått från att fortsatta affärer med Ryssland gynnar mycket starka ekonomiska krafter i Europa: från alla förskingrade miljarder i Londons finans- och fastighetsbranscher till franska örlogsvarv via tyskt gasberoende och lukrativa exportaffärer.

Hade Putin fortfarande ägt Tysklands kansler via Gazprom, på det sätt han ägde och äger Gerhard Schröder, så hade det kanske lyckats. Nu heter dock förbundskanslern numera Angela Merkel och jag har drabbats av en rejäl dos kansleravund.

Merkel är sällan snabb till beslut. Hon överväger som regel noga sina alternativ innan hon uttalar sig, men när hon väl formulerat ett beslut brukar det ligga fast. Nu har hon övervägt alternativen, och utforskat det diplomatiska läget, och beslutet är att om Ryssland inte respekterar folkrätten blir det kännbara sanktioner till svar.



Tyskland kommer inte att överge sina grannar för egen ekonomisk vinning och jag känner att det går lite lättare att andas. "Mutti" har satt ner foten och Tyskland väljer den anständiga vägen; inte den mest lönsamma.

Luftslott

Det märks att Ryssland leds av ett gäng gamla chekister. Kombinationen av informationskrigföring, falsk (eller snarare ingen) flagg och dolt uppträdande av specialförband som utmärkt de inledande faserna av invasionen av Ukraina känns väldigt KGB.

Som hantverk betraktat är det imponerande. Speciellt när man jämför med avsaknaden av ledarskap på västsidan. De senaste dagarna är ett skolexempel på hur man besegrar en fiende genom att komma innanför hans OODA-loop; d v s genom att ta initiativet och hålla honom reaktiv.

Inte för att vi sett mycket till reaktioner; lite varmluft möjligen.



Eftersom sannolikheten för att Nato skulle ingripa militärt för att upprätthålla Ukrainas gränser får ses som mycket nära noll inskränker sig omvärldens påtryckningsmedel till diplomatiska och ekonomiska åtgärder.

På det diplomatiska området går det att permanent kasta ut Ryssland ur G8 och att permanent avbryta samarbetet mellan Nato och Ryssland.

På det ekonomiska området går det att rikta sanktioner mot den ryska ledningen, inklusive de oligarker som står Putin nära, frysa deras tillgångar och neka dem visum. På lite längre sikt, och till en betydande investeringskostnad, går det att i Europa ersätta den ryska gasen med amerikansk.

Frågan är dock ifall Väst är villigt att utnyttja ens de möjligheterna; kostnaderna skulle inte enbart drabba Ryssland och vi har samhällen som utmärks av kortsiktighet och girighet. Önsketänkande om att fortsatt samarbete är det enda sättet att påverka Ryssland kommer också att spela en avhållande roll (även om det rör sig om så kallad sunk cost fallacy).

Det är i alla fall vad Putin räknar med och ingenting tyder ännu på att han har fel.

Putin har redan ställt omvärlden inför fullbordat faktum på Krim; frågan nu är hur mycket mer av Ukraina han anser bör införlivas som lydstat(-er) i det nygamla ryska väldet: Donetsk? Luhansk? Charkiv? Hela Svarta havskusten?

Jag har alltid svårt att slita mig från det konstanta nyhetsflödet i såna här situationer, men jag kan inte undvika en självklar reflektion av mer strategisk art:

Sveriges säkerhetspolitik under de senaste dryga årtiondet ligger i spillror och även om alla som är ansvariga för den kan förväntas låtsas som ingenting så kommer det inte att fungera den här gången.

• Allt naivt önsketänkande om den ryska statens natur och utveckling är avslöjat som sådant
• Allt naivt önsketänkande om hur effektivt EU är som en säkerhetspolitisk aktör är avslöjat som sådant
• Allt naivt önsketänkande om att det går att omfattas av Artikel 5 (när det passar oss) utan medlemskap i Nato är avslöjat som sådant

Redan Georgienkriget borde ha räckt som varningsklocka, vi ska vara tacksamma över att vi fått en till. Sverige behöver omedelbart fördubbla sin försvarsbudget och söka medlemskap i Nato. Om vi har riktig tur hinner vi kanske få någon slags grundläggande försvarsförmåga på plats innan det är sudetryssarna i Lettlands tur att räddas av moderlandet.

Uppdatering 17:25
Ian Traynor på The Guardian har skrivit en artikel med ett par deprimerande sannolika scenarier för hur den ryska invasionen av Ukraina kan utvecklas (ett Georgien- och ett Jugoslavienliknande scenario). Som vanligt bör kommentarsfälten på The Guardian undvikas av den som inte är tvångsmässig civilisationsförrädare - de är inte bra för blodtrycket.