Gott nytt år och god ny upphandling!

När FMV accepterade Länsrättens dom meddelade man att en ny upphandling av pansarterrängbilar skulle ske under december och sent igår kväll, på årets sista arbetsdag, gick man ut med sin anbudsförfrågan.

Anbudsförfrågan sker genom en RFQ istället för en RFP och avsikten är att minimera behovet av förhandlingar genom att tydligare specificera vad som upphandlas. En av de punkter Länsrätten hade synpunkter på var brister i underlaget och det verkar som om verket vill vara säkert på att slippa den kritiken den här gången.

Det viktigaste skälet är dock att IOC 2014 för den första bataljonen kvarstår vilket innebär att kontraktet behöver tecknas innan halvårsskiftet; det är helt enkelt ont om tid.

Anbuden ska vara inne senast vid midnatt tisdag 9 mars. Vi får vänta tills dess för att se hur många tillverkare som gör Patria och BAE Systems Hägglunds sällskap i returmatchen.

Jag vill även passa på att önska alla ett gott nytt år, alldeles oavsett vilka affärer ni har på gång – eller inte!

Die Hard

Det här ganska långa inlägget handlar om varför Helikopter 14 förmodligen kommer att införas oavsett vilka operativa konsekvenser det får för Försvarsmakten under hela tiotalet. De som följt inläggen och kommentarerna kring Försvarsmaktens helikoptrar på Wiseman's Wisdoms och Chefsingenjören är förmodligen bekanta med bakgrunden men jag inleder ändå med en resumé.

I samband med beslutet om att samla alla försvarsmaktens helikoptrar en gemensam organisation 1997 beslutades även att minska antalet helikoptertyper till två som skulle kunna lösa alla de befintliga typernas uppgifter och kunna växla mellan dem.

Varje helikopter skulle införas i två versioner, en marin- och en markoperativ, och utrustas med modulära uppdragsutrustningar som skulle kunna växlas mellan helikopterindivider efter behov. Man valde att genomföra både omorganisation och anskaffningar samtidigt och med en mycket hög ambitionsnivå, men inte nödvändigtvis med motsvarande resurser.

Resultatet har till stora delar blivit nedslående och i vissa delar även allmänt känt.

Flygsäkerhetsbrister till följd av de ständiga omorganisationerna och de av budgetskäl motiverade nedskärningarna av övningsverksamheten har lett till flera olyckor med dödlig utgång. Problemen med att försörja först NBG 2008 och sedan Afghanistaninsatsen med räddningshelikoptrar har för första gången gjort Helikopterflottiljens materielförsörjning till ett hett debattämne. I den del av den heta debatten som förts på nätet har det ofta framförts önskemål om en snabb anskaffning av Black Hawk; det kommer enligt min mening aldrig att bli aktuellt.

Hindret för den amerikanska helikoptern är det helikopterprojekt vars omfattande förseningar lett till tal om interimslösningar överhuvudtaget:


Helikopter 14
Det beslutades från politiskt håll att behovet av en ny medeltung helikopter skulle lösas genom en gemensam nordisk upphandling av medeltunga helikoptrar, men slutresultatet blev att alla de nordiska länderna köpte olika typer.

Danmark hoppade av och köpte den något större AugustaWestland AW101 Merlin, Finland valde NHIndustries NH90 TTH, Norge NH90 NFH och Sverige NH90 HCV.

Svenska Hkp 14 är en NH90 med 24 cm högre takhöjd, kallad HCV eller High Cabin Version internationellt, utrustad med SAABs ledningssystem TMS. Reklamfilmen för TMS visar hur systemet möjliggör den flexibilitet som är själva grundtanken bakom Helikopter 14-systemet, det finns dock tre anledningar till att den är helt datoranimerad.



Den första är att hela NH90-programmet är kraftigt försenat. Målsättningarna har varit mycket ambitiösa och helikoptern använder många nya tekniska lösningar som kolfiberskrov och fly-by-wire. Beställare är ett samarbetsprojekt mellan de fem europeiska NATO-länderna Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna och Portugal. Tillverkare är det europeiska konsortiet NHIndustries dominerat av fransk-tyska Eurocopter. Kombinationen av spetsteknologi, multinationella  kommittéer och dito konsortier så gott som utesluter en smidig utvecklingsprocess.

NH90 står för NATO Helicopter 90; som i 1990-talet, vilket upplevdes som futuristiskt på 1980-talet när projektet började planeras.

Den andra är att Sverige valde en unik version av en redan unik helikopter. Flygvapnets 18 HCV utgör en liten andel av de 529 beställda NH90-helikoptrarna och de 511 helikoptrar de övriga tretton länderna har beställt är alla i TTH och NFH-versionerna.

Detta innebär till exempel att certifieringen av den svenska versionen måste invänta certifieringen av den tyska TTH-versionen innan den ens kan påbörjas.

Den tredje är att NH90 inte bara är världens första serietillverkade medeltunga helikopter med fly-by-wire. Det elektroniska styrsystemet är bara en del av ett helt integrerat system som styr alla helikopterns funktioner från att övervaka motorerna till att genomföra vapeninsats. Detta integrerade system ska, i Sveriges fall, i sin tur integreras med ett eget ledningssystem som behöver tillgång till vitala system som autopilot, sensorer, vapen och datalänk.

Det är mycket enkelt att skriva ”TMS ↔ brandvägg ↔ FMS”, men mycket svårt att implementera det.

Enligt den ursprungliga planen skulle den sista av de 18 helikoptrarna i den första delserien redan varit operativa. Det talas nu om att den markoperativa Hkp 14A kan få begränsad operativ förmåga 2017 och den sjöoperativa Hkp 14B 2020. Den insats som beskrivs i reklamfilmen är med andra ord inte möjlig ”2011” men kanske 2021.

Det är inte nödvändigtvis fel att välja en teknisk lösning som ligger i absolut framkant om den ger praktiska fördelar som uppväger riskerna för försening och fördyring; om man hanterar de riskerna och slutligen: har råd.

När alla nya stridsfordon i västländerna är utrustade med ledningssystem kan det tyckas självklart att de som flyger helikopter till striden ska ha tillgång till liknande funktionalitet. Frågan är om det är värt priset, i pengar och försenad operativ förmåga, för att få vara först i världen med det.

Jag har inget svar på den frågan och den är hursomhelst rent akademisk; skälet till varför det förhåller sig så är:


Det svenska militärindustriella komplexet
Termen det militärindustriella komplexet syftar på symbios mellan politik, militär och försvarsindustri. Det yttrar sig bland annat genom en försvarspolitik som fokuserar mer på industri- och regionalstöd än faktiska operativa behov.

Känns det bekant?

Kostnaden för ledningssystemet TMS utgör ungefär 2 av de 6,5 miljarderna Hkp 14-projektet kostar. Det är den kopplingen till svensk försvarsindustri som gör Hkp 14 i det närmaste osårbar. Den som inte tror mig bör dra sig till minnes reaktionen när Patria slog Hägglunds i den första AWV2014-upphandlingen.

SAAB AB har under de senaste årtiondet medvetet, bland annat genom flera stora företagsköp, gått från att vara en tillverkare av stridsflygplan till en leverantör av system och system av system.

Att byta fokus från plattformar till system är mycket logiskt. Systemen behöver uppdateras kontinuerligt och byts ofta flera gånger under en plattforms livstid. Dessutom är marginalerna mer tilltalande. När Airbus behöver sälja 500 A380-flygplan för att gå med vinst blir det viktiga att sälja Erieye-system och inte ifall det installeras på en SAAB 2000 eller en Embraer EMB-145.

Så målet är inte att börja tillverka helikoptrar utan att etablera ett nytt nischsystem, motsvarande Erieye eller Arthur, som erbjuder goda synergieffekter med den övriga produktportföljen.

Att avbryta Hkp 14-projektet nu skulle även tvinga fram ett indirekt erkännande av allvarliga misstag som att beställa en för Sverige unik version av NH90 istället för TTH och att fortsätta avvecklingen av Hkp 4 när det blev klart att vissa kritiska förmågor som ubåtsjakt skulle bli tio år försenade.

Eftersom alla regeringar sedan 1997 haft del i det som hänt skulle det tappas både socialdemokratiska och borgerliga ansikten. Hanteringen inom Försvarsmakten och FMV har inte heller utmärkt sig. I alla fall inte positivt; FMV varit en mycket svag beställare jämfört med sin finska motsvarighet.

Hkp 14 kommer med andra ord införas oavsett hur sent. Vilket öppnat för en interimslösning för att säkra den medeltunga helikopterförmågan tills dess. De alternativ som nämnts från officiellt håll är huvudsakligen kopplade till modifieringar, och eventuellt nyanskaffningar, av Hkp 10, Allan Widman lobbar hårt för en återaktivering av Hkp 4 som avvecklades 2008 trots avsaknaden av ersättare och som jag nämnde inledningsvis så finns det en nätopinion på försvarsmaktsbloggar för Black Hawk.

Risken finns att en interimslösning inte kan fås operativ snabbt nog att överbrygga förmågeglappet och att ett projekt avsett att ensa helikopterflottan får som konsekvens att den istället består av ett litet antal helikopterindivider i ett stort antal modeller.

Om det överhuvudtaget finns pengar över till någon nyanskaffning eller återaktivering.

Det är kanske nödvändigt att skriva av tiotalet som ett förlorat årtionde och koncentrera sig på att få en fungerande medeltung helikopterförmåga på tjugotalet? Om man läser mellan raderna i den statliga helikopterutredningens första delbetänkande ligger det onekligen i farans riktning.

Man skulle kunna säga att om man tagit fan i båten återstår bara att ro, eller för att anknyta till inläggets titel:

Yippee-ki-yay, motherfucker!

Tack Stanley

Behovet av MEDEVAC/CASEVAC i det svenska ansvarsområdet i Afghanistan ser ut att vara löst. Sorgebarnet Hkp 10B kommer som bekant inte att vara klar för insats innan våren 2011, men USA kommer att ha räddningshelikoptrar i beredskap på Camp Marmal i Mazar-i-Sharif för att täcka behoven tills dess.

Vi få komma ihåg att tacka general McChrystal för det vid tillfälle.

Det här är goda nyheter för Afghanistanstyrkan, men medför risken att opinionen nu accepterar ett tioårigt glapp i den medeltunga helikopterförmågan. Allan Widman behöver nog tjata ännu mer om fyrorna, eller någon annan kostnadseffektiv och snabb interimslösning, tills Hkp 14 blir fullt operativ på andra sidan 2020.

Obamas tur

Efter att hans regeringsmedlemmar, diplomater och generaler lagt grunden har så president Obama själv börjat argumentera för sin Afghanistanstrategi i en intervju med CBS 60 Minutes. Intervjun, som sändes i USA igår söndag, spelades ursprungligen in 7 december.


Watch CBS News Videos Online

Genom att inte retirera från Afghanistan har Obama förlorat stora delar av de nätrötter som spelade en viktig roll i att få honom vald. Bloggare på Huffington Post och MoveOn.Org har förklarat Obamas beslut med att ”generalerna” lurat och/eller tvingat på honom det här alternativet. Det är därför viktigt att presidenten gör klart att han handlar som han gör därför att han, efter att ha noga övervägt alternativen, är övertygad om att det är rätt.

Punkt slut.

Walter Reed syftar på militärsjukhuset Walter Reed Army Medical Center; Dover på Dover Air Force Base dit all militär personal som dödats utomlands flygs och Arlington på militärkyrkogården Arlington National Cemetary.

Informationskrigföring

Obamas långa beslutsprocess landade till slut i en väl övervägd strategi, men det kommer att ta lång tid och kräva stora insatser för att reparera skadan av att lämna den offentliga debatten till Afghanistaninsatsens kritiker i tre månader.

Wiseman brukar säga att krig är en materielsport. Jag har ett mer humanistiskt perspektiv; om än inte nödvändigtvis mer humant. Väpnade konflikter är i grunden politiska konflikter och folkviljan är det som är avgörande. Även om det finns exempel på krig som varit så totala att de slutat med att någon sida blivit helt utplånad är det vanliga att en, eller flera, deltagande sidor till slut får nog.

Eller för att citera Gunnery Sergeant Hartman i Stanley Kubricks Full Metal Jacket: "It is a hard heart that kills".

När målen för konflikten är begränsade och avlägsna blir bilden av den betydligt viktigare än objektiva fakta på marken. En dominerande narrativ är inte oberoende av den observerbara verkligheten men utgör en gruppsykologisk process; en kollektiv perception. En effektiv informationskampanj bygger på fakta, men att ha fakta på sin sida är i sig otillräckligt eftersom en bra produkt faktiskt inte säljer sig själv.

När McChrystal ställde upp på en längre 60 Minutes-intervju, och åkte och talade på ett seminarium i London, möttes det av närmast hysteriska protester från krigsmotståndare i USA som såg det som en informationskampanj från generalens sida. De hade inte helt fel. McChrystal inser hur avgörande informationsoperationer är för framgång i Afghanistan, men avsikten var snarare att genomföra Obamas politik än att påverka den; vid den tiden trodde få amerikanska militärer att den behövde påverkas.

Resultatet blev att alla i ledande ställning i USA belades med munkavle.

Nu har dock försöken att vinna opinionen återupptagits. Till exempel har McChrystal efter utskottsförhören passerat Riz Kahn och Christiane Amanpour på vägen tillbaka till Kabul. Förhoppningsvis kan momentum vändas mot talibanerna inte bara på marken utan även i det kollektiva medvetandet.

Hm, det där sista lät ju okaraktäristiskt New Age för att komma från mig. Vad kommer härnäst? Att stirra på getter?

McChrystal och Eikenberry inför kongressutskott

General McChrystal och ambassadör Eikenberry vittnade under tisdagen inför representanthusets och senatens försvarsutskott. Bemötandet var ungefär som väntat. Republikanerna försökte få dem att säga att presidenten inte gav dem allt de behövde och de mer progressiva demokraterna försökte få dem att erkänna att insatsen är menings- och utsiktslös.

I bägge fallen utan framgång.

Förre presidentkandidaten senator John McCain är en av senatens största hökar och senator Jim Webb är en av de tuffaste kritikerna av Afghanistankriget. Jag tar med två klipp med herrarnas frågor som ger en ganska heltäckande bild av de sex och en halv timmarna utan att ta lika lång tid i anspråk.





Jag har även lagt in pdf:er med de inledande uttalandena och det går att se utfrågningen i sin helhet på C-SPAN.

Final/Not for distribution 
Statement of Ambassador Karl Eikenberry Before the House Armed Services

Bakom kulisserna

New York Times har idag en artikel om den tre månader långa beslutsprocessen bakom tisdagens Obamatal. Den bygger på ett antal anonyma källor som ska styrka varandra så den kan tänkas ligga nära sanningen. Min egen erfarenhet av beslutsprocesser där motstridiga viljor och synsätt ska samsas är att det är svårt nog att enas om vad man beslutat; närmast omöjligt att enas om hur man kom fram till det.

Någon absolut objektiv sanning kan vi nog aldrig förvänta oss.

Beskrivningen bär dock sannolikhetens prägel. Obama och hans rådgivare har lagt mycket tid på en mycket grundlig genomgång av, och livlig debatt kring, vägen framåt i Afghanistan och Pakistan. För oss som varit utanför processen har den skymtat fram genom läckor och försök att påverka opinionen, och därmed beslutsprocessen, i en viss riktning.

"The White House suspected the military of leaking details of the review to put pressure on the president. The military and the State Department suspected the White House of leaking to undercut the case for more troops. The president erupted at the leaks with an anger advisers had rarely seen, but he did little to shut down the public clash within his own government."

Enligt artikeln så är de rykten som cirkulerat i media om att vicepresident Joe Biden, säkerhetsrådgivare James Jones och vita husets stabschef Rahm Emanuel drivit på för en mindre och snävare strategi fokuserad på terroristbekämpning sanna. Mot Bidens grupp av skeptiker stod en grupp som ville ge McChrystal det han bad om; bestående av utrikesminister Hillary Clinton, försvarsminister Robert Gates och ÖB Michael Mullen.

Efter att McChrystal-rapporten läckt cirkulerades bara 20 papperskopior av alternativen för truppförstärkningar. Läckorna, och den våldsamma reaktionen på McChrystals svar på en fråga på ett seminarium i London, fick militären att chockat inse att strategirevisionen inte bara skulle förfina den strategi som presenterats i mars utan förutsättningslöst såg över hela det amerikanska agerandet i regionen.

I Vita huset hade man under sommaren läst Gordon M Goldsteins Lessons In Disaster om Vietnamkriget. Det misstag Obama och hans stab var fast beslutna att inte upprepa var Kennedys och Johnssons okritiska accepterande av militärledningens dominoteori. Militärens analys av sambanden mellan al Qaida och Talibanerna, möjligheterna till förhandlingar med de senare och konsekvenserna av ett amerikanskt misslyckande eller tillbakadragande skulle mötas med skepsis och en djupgående egen analys.

Det är detta som tagit tre månader.

Ansvaret för den amerikanska kampanjen mot jihadis i Pakistan vilar på CIA, med visst stöd av de mer hemliga special- och underrättelseförbanden, så de delarna har inte fått samma offentlighet som Afghanistanstrategin. Här gavs klartecken till en geografiskt utökad kampanj så fort den får pakistanskt medgivande utan något TV-tal.

Gates och Clinton fick till slut Obama att acceptera betydande truppförstärkningar trots presidentens stora oro över de långsiktiga kostnaderna. I oktober lyckades man skapa konsensus om de nu mer avgränsade målen att försvaga talibanerna och bara fokusera på att stärka de mest kritiska funktionerna inom den afghanska staten. Vid nästa möte uttalade Obama vad som skulle krävas för att han skulle acceptera en större förstärkning.

"Still, for the first time, he made it clear that he was ready to send more troops if a strategy could be found to ensure that it was not an endless war. He indicated that the Taliban had to be beaten back. “What do we need to break their momentum?” he asked.

Four days later, at a meeting with the Joint Chiefs of Staff on Oct. 30, he emphasized the need for speed. “Why can’t I get the troops in faster?” he asked. If they were going to do this, he concluded, it only made sense to do this quickly, to have impact and keep the war from dragging on forever. “This is America’s war,” he said. “But I don’t want to make an open-ended commitment."

Gates ledde så framtagandet av en ny plan, kallad Option 2A, som minskade den amerikanska truppförstärkningen från 40 000 till 30 000 man med förhoppningen att andra NATO-länder skulle stå för mellanskillnaden. Dessa trupper skulle tillföras under 18 månader. Obamas reaktion var att han ville ha en snabbare förstärkning och ett snabbare tillbakadragande.

Han ville ha en surge.

Den slutliga planen, kallad Max Leverage, presenterades vid ett mycket långt möte i Vita huset 23 november. Biden var fortfarande skeptisk och Obama gav inget tydligt beslut under mötet. Man får hoppas att presidentens ståndpunkt och avsikt blir tydligare med tiden.

Perception

Min första reaktion på Obamas tal, och uppfattning om den reviderade strategin, var ganska skeptisk. Min stora oro var att den amerikanska regeringen övergivit den integrerade militära och civila strategi man presenterade i mars, och den COIN-kampanj McChrystal tagit fram för att implementera den militära delen, för en diskret rusning mot utgången.

Jag kan börja med att säga att jag är lättad och lugnad.

• Den nya strategin är i själva verket bara en mer avgränsad och förtydligad version av den tidigare
• Tillbakadragandet av amerikanska enheter, och överlämningen till afghanska enheter, som ska inledas under juli 2011 gäller bara markstridsförband och utgör inte på något sätt en  ”reträtt”
• Det huvudsakliga syftet med att sätta ett datum för när det här överlämnandet ska inledas är att sätta press på den afghanska regeringen

Problemet är att min första reaktion i huvudsak var en produkt av att ha följt den amerikanska debatten de senaste månaderna och att mina farhågor lugnades först efter att ha lyssnat mig genom fem timmar utskottsförhör från onsdagen.

Det har under flera år funnits en mycket livlig amerikansk debatt mellan ”terroristbekämpare” och ”upprorsbekämpare”. Den har ursprungligen huvudsakligen förts mellan experter men allteftersom COIN-doktrinen fått inflytande över den amerikanska politiska och militära ledningen har den blivit alltmer offentlig.

När Obamaregeringen började behandla McChrystalrapporten och utvärdera hur man skulle gå vidare internt i början av augusti tog man en tre månader lång time-out från den offentliga arenan. Det tomrummet fylldes av spekulationer och spinn. En av de tolkningar som kom att dominera var att konflikten mellan CT- och COIN-lägren nu utkämpades i de strategimöten som pågick i Vita huset; och att CT-lägret under vicepresident Bidens ledning höll på att vinna.

Vi får vänta på de traditionella avslöjande politiska memoarerna för att få en bättre bild, men om det fanns en sådan konflikt så tyder slutresultatet snarare på att det blev en närmast total COIN-seger.

Den egna långa tystnaden gör att det kommer att krävas en massiv mediekampanj från den amerikanska regeringen för att förklara vad man faktiskt försöker göra. Det är inte många, på någon sida av Atlanten, som har tid eller intresse nog att lägga den tid på att följa parlamentariska utskottsförhör som undertecknad gör.

Utskottsförhören fortsätter idag torsdag klockan 15:00 svensk tid och kan följas live på C-SPAN.

Uppdatering: Clinton och Gates upprepar sin viktigaste talkingpoint på Meet The Press.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Rien ne va plus

Så har Obama slutligen hållit sitt Afghanistantal och kanske gett konturerna av en Obamadoktrin för amerikansk utrikespolitik. Talet var i huvudsak riktat till en inhemsk publik och lade fram en tredelad plan för Afghanistan och Pakistan.

De tre delarna av strategin är:

1. En 18 månader lång förstärkning av de amerikanska militära styrkorna i landet för att pressa tillbaka Talibanerna och snabbt bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna följd av en gradvis avveckling av insatsen
2. En civil kraftsamling i Afghanistan där han antydde att man om det blir nödvändigt kommer att arbeta runt regeringen i Kabul
3. Ett fördjupat samarbete med Pakistan

Den reviderade strategin kan sammanfattningsvis beskrivas som CT Plus eller kanske möjligen COIN Quick. Om den fungerar vet vi med säkerhet först efter att vi dragit oss ur, men tidsplanen känns mer motiverad av nästa amerikanska presidentval än några praktiska överväganden.

Det känns dessutom inte som om händelseutvecklingen i Afghanistan kommer att tillåtas påverka tidsplanen och att ISAF förmodligen kommer att avvecklas parallellt med den amerikanska truppnärvaron.

[Jag har ändrat uppfattning, se nästa inlägg, men låter ändå det sista stycket stå kvar.]

Uppdatering: McChrystal kommenterar Obamas tal och de kommande utmaningarna vid onsdagsmorgonens videokonferens.

Vietnamigt

Amerikanska media och webbfora närmar sig kokpunkten inför president Obamas tal om den nya Afghanistanstrategin på West Point klockan två i natt svensk tid.

De trötta klyschorna om hur Afghanistan är Obamas Vietnam har rätt i en aspekt: den amerikanska opinionen börjar bli lika polariserad som under Vietnamkriget.

Sedan valnederlaget i förra årets presidentval har Republikanerna drabbats av en ledarskapskris där partiet riskerar att kapas av den yttersta dumhögern personifierad av Sarah Palin och Rush Limbaugh. När nu oppositionen inskränkts till ren obstruktion har yttersta dumvänstern inom Demokraterna drabbats av minnesförlust och hybris.

Den kollektiva minnesförlusten yttrar sig i mycket arga anklagelser om Obamas oerhörda svek när han inte omedelbart drar hem alla trupper från Afghanistan. Han ska tydligen genom någon sorts telepati lovat dem att avsluta kriget i Afghanistan. Det vara bara för alla andra som det lät som upprepade löften om att avsluta det stora misstaget i Irak och tillföra tillräckliga resurser för att vinna i Afghanistan.

Övermodet består i att tro att bara för att oppositionen för tillfället är nere för räkning så är det riskfritt att splittra det egna partiet inför kongressvalet 2010. För de kan väl inte vara så förvirrade att de tror att Obama kommer att upphäva de order han gav i söndags om de bara är tillräckligt högljudda?

Jag tar med ett klipp med Keith Olberman från gårdagens Countdown på MSNBC. Han hinner häva ur sig en bedövande och bedrövande mängd faktafel under dryga nio minuter. Det skulle bli för långt om jag skulle rätta alla så jag låter dem, i alla fall för tillfället, alla stå oemotsagda. Poängen är att ge ett exempel på demokraternas vänsterflygels ståndpunkt.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Jag nöjer mig med att citera Rob Riggles klassiska replik: ”AAARGH, HIPPIES! BOARDS!”

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Marines in Berkeley
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis