Delseger för det militärindustriella komplexet

Länsrätten gav Hägglunds rätt på fyra punkter i överklagandet av FMV:s upphandling av nya pansarterrängbilar och kräver att upphandlingen görs om. Hägglunds kommentar till domslutet antyder dock att företaget förväntar sig att den i så fall inte blir i konkurrens.

Marknads- och försäljningsdirektör Tommy Gustavsson Rask säger till SVT att Hägglunds förväntar sig att politikerna nu ”tar sitt ansvar” och ger besked innan årsskiftet för att inte de 320 lagda varslen ska verkställas. En ny upphandling tar ännu längre tid än den förra eftersom den korta anbudstiden var en av de punkter länsrätten slog ner på; den är förmodligen inte klar innan nästa årsskifte.



Hägglunds förtroende för det egna erbjudandet är med andra ord så lågt att de inte ens tänker försöka konkurrera med Patria. De förlitar sig på att företagets politiska inflytande ska ge dem ordern utan någon upphandling överhuvudtaget.

De spelar sitt Gå till kontraktstecknande! Gå direkt till kontraktstecknande utan att passera FMV!-kort, men efter det nedslående resultatet förra gången är det kanske inte så konstigt.

En central del i Hägglunds överklagande var kritiken mot FMV:s utvärderingsmodell men Länsrätten delade i det fallet inte företagets uppfattning. Nästa upphandling kommer därför förmodligen att använda samma utvärderingsmodell som sist gav ordern till Patria.

Det ger Hägglunds två alternativ: de kan antigen förbättra sitt erbjudande eller undvika en öppen upphandling enligt LOU; de väljer det senare.

Även om den nuvarande regeringen skulle stå på sig och dra igång en ny konkurrensutsatt upphandling så kommer den inte att hinna slutföras innan nästa val. I kampanjen som löpt parallellt med överklagandet har BAE Systems Hägglunds haft hjälp av resten av försvarsindustrin, arbetarrörelsen och media.

Om företaget kan hålla liv i den koalitionen över valet är de förmodligen i mål.

Föreläsande

Irländaren Michael Semple höll en föreläsning på Carr Center for Human Rights Policy 15 september som nu lagts upp på YouTube. Semple är förmodligen mest känd för att ha utvisats från Afghanistan 2007 för att han, som en del av sitt uppdrag som biträdande chef för EU-missionen i landet, haft kontakter med talibanerna. Även för den som inte vill lyssna på all 89 minuterna, vilket rekommenderas, kan det vara intressant att höra hans svar på en fråga om det afghanska valet 00:49:22.

I sammanfattning menar han att FN-ledningen medvetet lät Karzai stjäla valet och att kritiken av valfusket kuppades igenom av Peter Galbraith när Kai Eide var i Norge för att fira sin bröllopsdag.



Det är väldigt intressant att höra så utförligt från någon som är så insatt i både landets historia och alla turerna efter Kabuls fall 2001. Det är även rätt intressant hur han avslutar med att såga hela PRT-konceptet jämt med fotknölarna. Den enda verkliga poängen med dem är enligt honom att få länder som egentligen inte vill vara i Afghanistan att adoptera en provins och långsiktigt ge bistånd till den; enligt Semple står och faller Afghanistans utveckling med ett framgångsrikt samarbete mellan ISAF och UNAMA.

Jag är inte i en position att säga att han har fel.

Ett system där den civila och politiska dimensionen i provinserna är FN:s snarare än ett enskilt lands angelägenhet är förmodligen den långsiktiga lösningen. Vi bör dock inte vänta på den utan fortsätta att stärka vår civila närvaro i PRT MeS eftersom en förändring av hela upplägget måste ske i samordning och samförstånd med hela världssamfundet.

Sånt tar tid vi inte har.

Processande

Jag har full förståelse för att en del processer måste ta tid. Jag inser att saker ibland måste tas i en viss ordning för att slutresultatet av en process kan vara nödvändigt för att påbörja nästa. Jag inser att beslutsprocesser lyder under vissa maktpolitiska begränsningar.

Omvärlden tar dock sällan hänsyn till våra interna processer, och när våra motståndare gör det är det för att utnyttja deras svagheter.

Jag förstår att en mellanchefs perspektiv utgår från verksamhetens operativa behov och sällan behöver innefatta de strategiska frågor som upptar den högsta ledningens tid; och vice versa. Jag inser även att en fallenhet för maktspel är den viktigaste förutsättningen för att nå toppen och har, liksom många andra, erfarenhet av att ledningen kan uppvisa en total likgiltighet för verksamhetens realiteter.

Så i princip förstår jag hur general McChrystal har det.

Samtidigt som beslutsprocessen i USA och valprocessen i Afghanistan haltar vidare, och upptar bägge ländernas ledningar, lägger dock talibanerna sin energi på att vinna kriget.

Tick tack...

En sista chans?

Det ser ut som om det kanske blir en andra valomgång i Afghanistan till slut, och enligt BBC:s Newsnight i veckan så kommer Obamas farligt utdragna time out att sluta i en betydande förstärkning av den amerikanska insatsen i linje med McChrystals rekommendationer.

Som vanligt i Afghanistan skulle det här inte garantera framgång, men tillsvidare avstyra ett misslyckande.

Föredömlig militärbyråkrati

Den amerikanska armén har lånat mycket tankegods från den tyska. Ett resultat av detta är man planerar och utreder i en omfattning som skulle gjort von Moltke talför. Nu senast har man släppt ett nytt reglemente för försvarsmaktsgemensamma upprorsbekämpningsoperationer i samarbete med andra myndigheter, eller joint counterinsurgency operations, som kompletterar det tidigare arméreglementet FM 3-24.
Joint Publication JP 3-24 Counterinsurgency Operations
Jag tar även med arméreglementet för den som vill friska upp minnet.
US Army Field Manual FM 3-24 Counterinsurgency
JP 3-24 lägger fast doktrin och är därför naturligtvis inte lika brutalt ärlig som McChrystal-rapporten, men har fortfarande ett realistiskt – hantverksmässigt – förhållande till verkligheten.

Jag kan inte undgå att göra vissa kopplingar till den svenska debatten kring Afghanistaninsatsen.

Från vänster hörs ofta slagord av typen ”det går aldrig att besegra en gerilla”; det gör det visst och såhär gör man. Från regering och berörda myndigheter hörs ofta floskler som antyder att lovvärda målsättningar i sig utgör en genomförbar operativ plan; det gör de inte, men såhär sätter man ihop en.

Grundorsaken till att regeringen är luddig är naturligtvis att den, liksom en gång regeringen Persson, vill ge sken av att insatsen i Afghanistan motsvarar den efter en olycka eller naturkatastrof. Afghanistans historia sedan 1978 är visserligen mycket olycklig men Talibanerna är ingen naturkraft.

De är våra fiender.

Fienden har övertygelse, intelligens och initiativförmåga som naturen saknar, och som kommer att besegra oss om vi inte respekterar dem.

Obamas krig

De inom president Obamas eget parti som är motståndare till Afghanistaninsatsen, och de är många, framställer ofta det kommande beslutet om eventuella truppförstärkningar som avgörande för om kriget i Afghanistan ska bli Obamas.

Det här är naturligtvis ett absurt synsätt.

USA är i krig och Barak Obama är landets president; Afghanistan har varit Obamas krig sedan han tillträdde.

Obama's War är även titeln på en dokumentär i PBS:s Frontline-serie. Det är den sortens ambitiösa reportage vi nästan aldrig ser i svenska massmedier; journalistik av och för vuxna. För den som vill förstå situationen i Afghanistan bortom reflexmässiga jämförelser med Vietnamkriget är det en väl använd timme.



Det är dessutom intressant att få argumenten för de två sidorna i den amerikanska Afghanistandebatten presenterade. I USA är nämligen debatten om huruvida insatsen ska ha en civil komponent; här huruvida den ska ha en militär.

ÖB kräver civil ledning

ÖB Sverker Göransson efterlyser civil ledning av insatsen i Afghanistan i en debattartikel i dagens DN. Andra debattörer, och även jag själv, har förspråkat samma sak så jag är naturligtvis glad att ÖB är inne på den linjen; om även regeringen vore det skulle jag bli direkt optimistisk.

Han avslutar med en uppmaning om att alla, oavsett åsikt om hur insatsen ska se ut, bör ge sitt stöd till våra soldater som gör den. Då är det min tur att hålla med.

Mycket snack och lite verkstad

Det börjar se ännu mörkare ut för Afghanistan. Allt mer tyder på att policykonflikten inom den amerikanska regeringen är verklig.

Nu senast verkar ett anförande som Afghanistanbefälhavaren McChrystal höll vid ett seminarium anordnat av International Institute for Strategic Studies i torsdags retat upp Obamas säkerhetsrådgivare, den före dette marinkårsgeneralen James Jones, och även presidenten själv; det påstås till och med att det korta möte McChrystal hade med Obama i Köpenhamn ska ha varit en tillrättavisning för den förres frispråkighet.



Det faktum att Obama i praktiken tagit en time out från Afghanistan för att omvärderar sin egen strategi, sex månader efter att den presenterats, och inte gör några märkbara ansatser att motverka mediebilden av inre slitningar inom regeringen tyder på att strategin som presenterades i mars kan komma att rivas upp.

Det troligaste skräckscenariot är att han kommer att försöka få militären att gå med på att låtsas försöka genomföra den nuvarande strategin men med helt otillräckliga resurser. Det vill säga en kompromiss som fortsätter att möta den nedåtgående spiralen av terror och korruption med tomma hot och löften.

Den verkliga katastrofen vore dock om vicepresident Bidens idéer om en billig terroristbekämpningskampanj vinner gehör. Denna innebär att förlita sig på bomber och specialförband för att jaga al Qaida vid gränsen med Pakistan samtidigt som man tar hem alla markstridsförband; det vill säga lämnar alla delar av Afghanistan som inte ligger nära en amerikansk flygbas till Talibanerna.

Vad är det då som gör mig så pessimistisk? Först är det fråga om att situationen i Afghanistan är kritisk. Jag delar helt McChrystals analys och slutsatser: om inte Talibanernas framgångar hejdas, och börjar vändas, inom ett år blir dessa irreversibla.

Det andra, och avgörande, är att jag börjar bli övertygad om att Obama är mycket snack och lite verkstad. Vårdreform-, klimat- och finansregleringsfrågorna har alla inletts med stolta linjetal följda av ingenting. Det tyder inte bara på ovilja utan oförmåga att ta inrikespolitiska konflikter för att nå verkliga resultat.

På samma sätt som det kommer att antas en lag som kommer att heta någonting med sjukvårdsreform kommer det att presenteras någonting som kallas Afghanistanstrategi.

Det intressanta är vad dessa innebär.

Inte för maktspelet i Washington DC utan för USA:s oförsäkrade och Afghanistans folk.