Snövit II

Varför tycker Israel att det då och då är lämpligt att ha ett stort offentligt bråk med Sverige om yttrandefrihet? Även om man inte kan kräva att israeliska regeringsmedlemmar ska vara insatta i den svenska grundlagen borde någon på den israeliska ambassaden här vara det.

De borde därför veta att den svenska regeringens handlingsutrymme är mycket begränsat; så det kan inte vara det att de vill ha svenska eftergifter.

Har det inrikespolitiska fördelar för en israelisk regering att vara i mycket offentliga, men för Israel helt ofarliga, konflikter med små neutrala europeiska länder?

Vilka då?

Frågan är inte retorisk. Jag förstår faktiskt inte hur det här gynnar Netanyahus koalitionsregering. Det finns ju till exempel, för tillfället, inga politiska skandaler att distrahera väljarna från.

Defaitism och anständighet

Jag tyckte att det började bli dags att sammanfatta alla argument om Afghanistaninsatsen jag framfört, både här på bloggen och på andra ställen, till en mer sammanhängande ståndpunkt. Så det här inlägget är lite längre än vanligt och tar även upp en del saker jag behandlat i tidigare inlägg.


Lögner
Det har framförts en del direkta lögner av kritiker till insatsen. Den vanligaste är att den amerikanska militära operationen Enduring Freedom, ofta förkortad OEF, skulle sakna folkrättslig legitimitet och enbart fått säkerhetsrådets godkännande i efterhand. Innan OEF inleddes hade resolution 1368 förklarat attackerna 11 september för ett hot mot internationell fred och säkerhet samt erkänt USA:s rätt till självförsvar och 1373 krävt att alla misstänkta terrorister skulle utlämnas. Angreppen inleddes först sedan Talibanerna vägrat.

En annan lögn är att det bara är Bonnöverenskommelsen som utgör ISAF:s mandat och att Bonnkonferensen är illegitim eftersom den utgjordes av afghanska exilledare. Frågan om en internationell styrka liknande dem i det forna Jugoslavien väcktes först av den av FN anordnade konferensen i Bonn, men mandatet har förtydligats och förnyats ett antal gånger av både Säkerhetsrådet och afghanska regeringar.

Men redan månaden innan Bonnkonferensen, när man dagen efter att Kabul fallit till Norra alliansen uttryckligen välkomnar störtandet av Talibanerna, uppmanade Säkerhetsrådet i resolution 1378 medlemmarna att säkra Kabulområdet med militära medel.

Bonnkonferensen var det mest representativa forum som gick att uppbringa i december 2001, men följdes så snart det var praktiskt möjligt av två loya jirga, president- och parlamentsval. Se även min tidigare tidslinje. ISAF:s närvaro har stöd från samtliga nationella folkvalda institutioner i Afghanistan och enligt samtliga opinionsundersökningar av en betryggande majoritet av det afghanska folket.




Krig eller inte
Motståndare till insatsen i Afghanistan hävdar som regel att vi befinner oss i krig och förespråkarna att vi inte gör det. Jag skulle säga att det beror på vad man menar med krig.

ISAF:s uppdrag är att bidra till säkerhet och återuppbyggnad genom att ge militärt stöd till afghanska myndigheter. Detta leder oundvikligen till att de som inte vill se vare sig återuppbyggnad eller några afghanska myndigheter anser sig i konflikt med inte bara den afghanska regeringen utan även ISAF. Eftersom grunden för dessa gruppers inflytande bygger på våldsanvändning borde det inte förvåna någon att den konflikten är väpnad.

Talibaner och diverse andra rövarband är med andra ord definitivt i krig med oss.

Frågan blir då om vi är i krig med dem. Kanske inte enligt det krigsbegrepp vi vant oss vid sedan värnplikt och nationell mobilisering spred sig utanför den första franska republiken; det vill säga ett industrialiserat mellanstatligt krig. Vi är dock helt klart i en begränsad väpnad konflikt med flera icke-statliga entiteter. Vi är i vad Rupert Smith kallar ett krig bland folket.


Bomber och truppnivåer
Det största misstaget som både USA och Europa gjort sig skyldiga till i Afghanistan är att man inte tillfört de resurser som krävts för att utföra de uppgifter man tagit på sig. Det är det helt otillräckliga antalet marktrupper som tvingat fram ett beroende av flygunderstöd för deras överlevnad.

Nästan alla civila afghaner som dödats av USA och NATO har fallit offer för flygbomber. Bomberna har huvudsakligen släppts för att ge flygunderstöd till egen trupp (Close Air Support – CAS). Det är enligt krigets lagar tillåtet att i strid bekämpa militära mål; även med bomber och i privata bostäder. Det är även ett säkert sätt att vända befolkningen mot sig.

Detta har med andra ord varit både moraliskt förkastligt och kontraproduktivt men utgör inte ett folkrättsbrott.



En av den nye amerikanske befälhavaren McChrystals första åtgärder när han tillträdde för tre månader sedan var att utfärda nya restriktiva direktiv för när flygunderstöd fick användas. Idag pågår inget ”bombkrig” i Afghanistan. Under tre veckors strider kring staden Garmser i södra Helmandprovinsen, en del av den amerikanska marinkårens offensiv operation Khanjar, släpptes en 227-kilosbomb. Inte trots att man genomförde en stor offensiv med tusentals man utan just därför. För två år sedan släpptes fem och ett halvt ton bomber i understöd av en brittisk offensiv under lika lång tid i samma område. Förstärkningarna leder inte till fler utan färre civila dödsoffer.


Afghanska brister
Motståndare till insatsen har helt riktigt påpekat att den afghanska regeringen är korrupt, att den afghanska demokratin har allvarliga brister och att NATO misslyckats med att skapa fullgod säkerhet i hela landet.

Jag har dock aldrig fått förklarat för mig på vilket sätt detta utgör argument för att avbryta alla försök att förbättra situationen och åka hem.

Men det stämmer att Afghanistan är väldigt trasigt. 30 år av krig har slagit sönder de sociala, politiska och ekonomiska strukturer som fanns i ett redan då underutvecklat land. Ett land som dessutom idag kombinerar korruptionen hos en afrikansk biståndsfinansierad kleptokrati med den hos en sydamerikansk drogekonomi. Tiotals miljarder av förskingrade medel och mutor gör myndighetsutövning i Afghanistan till en mycket lönande näringsverksamhet.




Defaitism
Det hävdas av motståndare till insatsen att det är omöjligt att lyckas eftersom afghanerna besegrade Sovjetunionen och eftersom militärt våld aldrig kan leda till fred. Det första påståendet är missvisande och det andra felaktigt.

De gudskrigare som nötte ut Sovjetunionen beväpnades av en supermakt och hade ett betydligt större folkligt stöd än dagens talibaner; stödet för ISAF:s närvaro är större i Afghanistan än i Sverige. Medlen och metoderna är inte jämförbara, och målet med den nuvarande interventionen är betydligt mer blygsamt än det sovjetiska. De talibaner som vill lägga ner vapnen och driva sina intressen med demokratiska medel är välkomna att göra det. Skälet att så inte sker är kopplat till varför militärt våld i det här fallet är oumbärligt för fred.

Om Talibanerna är framgångsrika finns det ingen anledning för dem att kompromissa.

Det enda sättet att få dem till förhandlingsbordet är genom att tvinga dem dit. Det enda sättet att tvinga dem dit är genom att försvaga dem. Det enda sättet att försvaga dem är genom att hindra dem från att kontrollera befolkningen. Den militära delen av att hindra dem från att kontrollera befolkningen är att ha säkerhetsstyrkor där befolkningen finns.

Den som försöker ge sken av att militärer skapar krig och politiker fred avslöjar sin okunnighet om världshistorien och krigets natur. Militär förmåga är ett politiskt verktyg. Krig är alltid politik, men som tur är gäller inte det omvända.

Men även om det inte är omöjligt att skapa ett stabilt Afghanistan är det extremt svårt och risken för ett misslyckande i de pashtunska provinserna i södra och östra Afghanistan är stor.

Talibanerna har starkt stöd bland befolkningen i sina ursprungsområden och försök att bekämpa dem med hjälp av små förband och flygunderstöd har vänt nya grupper mot regeringen och de internationella styrkorna. Dessa lokala grupperingar är nu i en lös allians med Talibanerna och brukar ofta buntas ihop med dem i media.

Även den omfattande korruptionen inom de afghanska myndigheterna har bidragit till att försvaga förtroendet. Det är fortfarande en majoritet av afghanerna som stöder regeringen och ISAF, men det är en mindre majoritet än för några år sedan.



Det är i det här läget som den nya amerikanska regeringen byter strategi. Obama gick till val på att avsluta kriget i Irak och vinna det i Afghanistan. Den nya regionala strategin för Afghanistan och Pakistan fokuserar på att vinna befolkningens stöd och använder en koordinerad insats av militära och civila medel från för att uppnå detta. Tanken är att även koordinera egna, allierade och internationella organisationers insatser i hela regionen. Den absolut viktigaste delen av strategin är att bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna och att stärka den afghanska regeringens legitimitet.

Om det inte går att etablera en i lokalbefolkningens ögon legitim myndighetsnärvaro i södra Afghanistan under de närmaste två åren är det troligt att truppbidragande länder börjar se kriget som förlorat och tar hem sina markstridsstyrkor. Detta gäller även USA. Obama kan inte behålla uppemot 100 000 man i Afghanistan inför presidentvalet 2012 utan påvisbara framgångar.



Oavsett vad som orsakar det skulle ett förtidigt tillbakadragande av NATO-styrkorna inte leda till fred utan inbördeskrig.

Den afghanska regeringen skulle förlora den lilla kontroll man har över de södra och östra delarna av landet och i praktiken bli en ny version av Norra alliansen. Den skulle få fortsatt stöd av Iran, Ryssland, Kina, Indien och USA; och därför med största sannolikhet kunna behålla kontrollen av alla provinser norr om Hindukush.

Talibanerna har under de senaste åren blivit ännu tydligare i sin pashtunnationalism. Det har hjälpt dem att vinna stöd bland pashtunerna i söder, men samtidigt gjort det i det närmaste omöjligt att vinna anhängare från andra folkgrupper i Afghanistan. De senare utgör tre femtedelar av befolkningen.

De talibanstyrda delarna skulle inte kunna ha några synliga regeringsinstitutioner eftersom dessa skulle vara sårbara för angrepp med flygstridskrafter. De skulle dock tillsammans med gränsprovinserna i Pakistan utgöra ett de facto självständigt Pashtunistan under talibanernas kontroll. Den militära styrkan hos Talibanerna, kombinerat med deras goda relationer med delar av de pakistanska säkerhetsorganen, skulle då utgöra ett allvarligt existentiellt hot mot den nuvarande pakistanska staten.

Kombinationen al Qaida och pakistanska kärnvapen skulle få konsekvenser långt utanför regionen.

Utmaningarna i Afghanistan som helhet, och i synnerhet i söder, är med andra ord enorma. Det svenska ansvaret är dock för en betydligt mer hanterbar del av problemet.


Anständighet
Sveriges riksdag beslutade 2005 att vi skulle ta över ansvaret för Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif och de fyra provinserna Balkh, Samangan, Jowzjan och Sar-i-Pul från Storbritannien. Vi har som stat och nation tagit på oss att stödja säkerhet och återuppbyggnad i ansvarsområdet. Jag vill bestämt hävda att anständigheten kräver att vi gör en allvarligt menad ansats att uppfylla det löftet.

Sverige har, liksom många andra länder som bidrar med trupp till ISAF, försökt hålla insatsen så liten och så billig som möjligt. Inte bara billig i ekonomiska termer utan ännu viktigare: i inrikespolitiska. Riksdag och regering valde det lugnaste ansvarsområdet för att komma undan med att skicka en styrka på mindre än 400 personer för att ansvara för ett område stort som Götaland, täckt av berg och där de få vägar som finns är i mycket dåligt skick. Om styrkan var liten gick det att framställa åtagandet som litet.

Den militära insatsen behöver minst fördubblas men allvarligare är att vi inte genomför den koordinerade insats av militära och civila myndigheter uppgiften kräver; och som vi påstår att vi förespråkar. I PRT MeS finns idag personal från Försvarsmakten och Polisen. SIDA och UD har dock sin personal stationerad i Kabul och har haft så lite kontakt som möjligt med Afghanistanstyrkan. Det har utlovats ett bättre samarbete och en SIDA-närvaro på två personer i Mazar-i-Sharif till hösten. Det återstår att se om de kan överkomma sin myndighets institutionella militära beröringsskräck.

Utöver detta behöver det dessutom finnas en senior företrädare för UD på plats i Mazar-i-Sharif för att hantera den politiska dimensionen; och helst även leda hela insatsen.

• Försvarsmakten utbildar afghansk militär och stöder afghansk militär och polis i deras operationer
• Polisen utbildar sin afghanska motsvarighet
• SIDA bedriver synliga biståndsprojekt i ansvarsområdet
• UD hanterar politiska kontakter och samordnar de övriga myndigheternas insatser

Inte antingen militär eller civil närvaro utan både och; samtidigt. Vad är det som är så omöjligt?

Obamablind

Frilansjournalisten Lennart Berggren har en debattartikel om Afghanistan i DN idag. Artikeln belyser några av de problem Afghanistan och den internationella insatsen står inför; framför allt korruption och bristen på fungerande inhemska säkerhetsstrukturer.

Det som är lite intressant i sammanhanget är att den nuvarande amerikanska Afghanistanpolitiken i stort sett förbigås i den. Obamas politik är nämligen i allt väsentligt i linje med Berggrens förslag, med ett undantag: den amerikanska ledningen anser att truppförstärkningar är nödvändiga för att uppnå de målen.

Berggren är inte ensam utan snarare symptomatisk för den blindhet för vad den nya amerikanska regeringen försöker uppnå i Afghanistan som genomsyrar den svenska debatten. Är det för att det blir så mycket lättare att hävda att allt USA gör är fel om man bara hittar på vad det är USA gör?

Frågestund

Afghanistanstyrkans chef Olof Granander svarade på frågor i en chat på DN.se idag. Själv ställde jag frågan:

Hur fungerar samarbetet med SIDA, vilka projekt driver de inom PRT MeS ansvarsområde och skulle du vara hjälpt av att få en egen biståndsbudget (som amerikanska befälhavare har)?

Och det diplomatiska svaret blev:

Sida finns från och till på plats här i Mazar e Sharif. Det är deras uppgift att bedriva bistådsarbete och det är de bra på. Regringen har beslutat att denna del skall öka och från i höst har vi flera Sida medarbetare stationerade här och genom nära samarbete blir resultatet på sikt lika bra som någon annan lösning.

Jag tolkar svaret som att SIDA:s insats i det svenska ansvarsområdet kring Mazar-i-Sharif varit precis så obetydlig som det sägs, men att det utlovats ett större bidrag från dem framöver och Granander har inget annat val än att utgå från att det kommer att vara tillräckligt.

Även jag hoppas att det blir så; även om jag inte tror att det blir så.

Och nu blir det reklamfilm...

Sten Tolgfors har satt datum på när värnplikten ska vara avskaffad och en delvis upprörd debatt har följt på bloggar med militär anknytning. Jag förstår att motståndarna behöver få lätta på trycket, men tror att avvecklingen av värnplikten redan är oåterkallelig.

Det är huvudsakligen en fråga om trögheten i försvarspolitiken. Det här är bara det senaste steget i en process som började vid Berlinmurens fall. Oppositionen försöker framställa sig som värnare av värnplikten idag, men är de som har tagit de flesta av de stegen.

Storleken på den nya Armén är så liten den kan vara och fortfarande, med nöd och näppe, kontinuerligt kunna hålla drygt tusen man i utlandstjänst. Ansvaret för territorialförsvaret, eller kanske snarare det minimala upprätthållandet av den territoriella integriteten, faller på Hemvärnet och dess lyckade förvandling till Nationell skyddsstyrka à la Territorial Army.

Detta mycket slimmade försvar är det som Anders Karlsson beskyller för att komma att "sparka grus på kaserngården". Hans alternativ innehåller ännu mer frivillighet, är ännu mer underfinansierat och ger väsentligt lägre beredskap.

Att ha mage att kalla frivillig mönstring på nätet för värnplikt är för övrigt vad jag kallar chutzpah.

Det är även en fråga om hur mycket som återstår av försvarets förmåga att upprätthålla ett meningsfullt värnpliktsförsvar. Hur länge sedan var det en majoritet av en årskull genomförde värnplikten? Hur länge sedan var det vi övade mobilisering? Även om den politiska viljan skulle finnas, vilket den inte gör, så vore det mer en fråga om att bygga upp än att bevara värnplikten.

Både omställningen till, och den långsiktiga personalförsörjningen av, ett yrkesförsvar medför risker och svårigheter. Men om en ny regering återinför "värnplikt" efter nästa riksdagsval kommer det att leda till systemkollaps.


När det nu blir nödvändigt att attrahera soldater på den öppna arbetsmarknaden får Försvarsmakten en ny utmaning: den som historieberättare. Ett varumärke byggs i det kollektiva medvetandet. Det byggs av det du berättar om det med hjälp av marknadsföring, av upplevelser och av det andra säger om det.

I varumärkesbyggande har behovet av en attraktiv historia blivit allt viktigare i takt med den allt större betydelsen av sociala media. Att få den historia som berättas om en att spegla de värderingar man vill att varumärket ska stå för är målet; allt annat är bara medel. Det här är inte bara en fråga om hur man gör reklam utan behöver ha sin grund i den faktiska verksamheten och vara tillräckligt nära den befintliga uppfattningen för att accepteras av tillräckligt många med inflytande över de sociala nätverk de tillhör.

Försvarsmakten är inte på något sätt omedveten om den här utmaningen. Det är just det här behovet som ligger bakom Swedish Combat Camera och centraliseringen av mil.se. Min huvudsakliga kritik mot hur man inledningsvis skött uppdraget är att man gjorde informationstjänsten för lik reklam. Gör informationen fördelaktig genom att styra verksamheten rätt och låt reklamen vara reklam. Jag tänkte visa några exempel på rekryteringsfilmer från några länder med yrkesförsvar för att inspirera det senare.

Även andra länder använder rekryteringsfilmer liknande de Försvarsmakten gjort för Utlandsstyrkan och NBG. Reklam där man presenterar militär tjänstgöring som huvudsakligen en möjlighet att göra en humanitär insats i de länder som är mindre lyckligt lottade än det egna. Här är den spanska versionen.



Genom att hänvisa till insatser som redan gjorts erbjuder man tittaren en möjlighet att få vara del av historien och därmed även de positiva egenskaperna hos varumärket. Om man har en målgrupp som är mottaglig för ett budskap som anspelar på våldsanvändning kan även internationella insatser med stridande förband tas med, som i den här TV-spotten för australiska armén. Den hänvisar till alla större australiska operationer utanför landets gränser under de senaste hundra åren, men utan att visa några bilder som kan ses som stötande.



För länder med längre och stoltare militärhistoria än Australien kan det räcka med namnen på ett antal orter och länder. Austerlitz, Verdun och Normandie har i sig en så stark laddning att den känsloladdade musiken nästan blir överflödig. Nästan. Det här fungerar i sitt ursprungsland Frankrike. Frågan är hur det skulle fungera i ett land där nationell stolthet inte tar sig lika öppna eller traditionella uttryck; som Sverige. Skulle det gå att använda Lützen, Lund, Narva, Kongo, Bosnien och Afghanistan utan folkstorm?



Ett annat land där patriotiska budskap tas på blodigt allvar snarare än möts med oförståelse eller hån är USA. Få militära organisationer har så starkt varumärke som den amerikanska marinkåren. Något man lever gott på när det ska rekryteras – eller budgetförhandlas. Den här spotten skulle inte fungera i något annat västland, minst av allt här i Sverige, men den kan vara intressant att se ändå.



Stolthet och sentimentalitet kan dock även ta sig andra uttryck. Den här låter anhöriga till spansk militär personal tala om sina känslor för dem inför firandet av försvarsmaktens dag. Om nationens stolthet är för stor kan kanske familjens vara mer lagom även här? Det kan vara intressant i sammanhanget att den spanska försvarsmakten inte alls har samma status i det egna samhället som t ex den amerikanska eller brittiska.



Om man vill bli uppfattad på ett visst sätt kan det enklaste vara att bara säga hur man vill bli uppfattad, som berättarrösten i det har klippet för brittiska marinkåren.



Alla rekryteringskampanjer är inte gällande samma personalkategorier och därför inte riktade mot samma målgrupp. Den brittiska armén rekryterar till exempel inte officerare med samma kampanjer som man gör soldater. Den här har, liksom flera svenska rekryteringskampanjer för officerare, ett problemlösningstema.



Försvarsmakten har fördelen att stora delar av verksamheten är visuellt tacksam. I brist på bättre idéer kan man därför med förhållandevis enkla medel göra en actionfylld reklamfilm som säljer på äventyr och fysiska utmaningar. Här är ett exempel från nederländska marinkåren.



Om man slutligen lägger till en kamerakran, en steadycam och lite post-production kan man få den här franska musikvideon om det spännande livet i armén.

Att lösa uppgiften

Svenska freds ordförande Anna Ek och Sten Tolgfors debatterade Afghanistaninsatsen i gårdagens Aktuellt. Eller kanske snarare ”debatterade” eftersom bägge två huvudsakligen drog sina standardargument utan att bemöta den andres.

Detta föregicks av en inslag med en normal mängd småfel och tveksamma antydningar:

• Att "inga utländska styrkor lyckats knäcka motståndet" i Helmand är kan ge intrycket att konflikten står mellan USA och Helmandprovinsen istället för mellan Talibanerna och Kabulregeringen.
  
• De av svenska soldater dödade angriparna var visserligen förmodligen afghaner, men att bara beskriva dem som detta är ett ordval som signalerar mer än det förhållandet.
• Storbritanniens nye arméchef talade om en brittiskt närvaro i någon form i minst 40 år: ”The Army’s role will evolve, but the whole process might take as long as 30 to 40 years.”. Detta är inte samma sak som 40 år av väpnad konflikt.
• Översten som presenteras med ”även från amerikanskt håll” är kanadensare; eller menas kanske från nordamerikanskt håll?
  

Studiosamtalet var som sagt ganska intetsägande, men Anna Ek sa några saker jag vill kommentera.

Hon skyller det försämrade säkerhetsläget under de senaste åren på att vår oförmåga att, i den vanlige afghanens ögon, skilja vår FN-mandaterade insats i ISAF från den ”offensiva militära krigföringen” i amerikanska OEF.

När det gäller risken för sammanblandning skulle jag gå ännu längre och säga att den vanlige afghanen naturligtvis inte gör någon skillnad på vilken FN-resolution en viss militär operation av utländska soldater stöder sig på.

Det föregående inslaget och samtalet i studion kan ge det felaktiga intrycket att de omfattande strider som pågår i Helmand inte är ISAF-operationer. Det är de. De är operationer för att uppnå just det även Anna Ek vill uppnå: ”skydda den afghanska civilbefolkningen mot upprorsmakare och kringströvande rövarförband.” Det räcker inte att vänligt men bestämt be dem sluta försöka ta makten och/eller berika sig med våld. Det krävs även ett visst inslag av välriktat och effektivt militärt våld för att nå önskad effekt.

Jag menar även att hon har fel om orsakerna till talibanernas framgångar. Det är inte det folkliga stödet för talibanerna som ökat utan vår tidigare passivitet som straffar sig.

Skälet till att det tidigare var lugnt i Helmand var att det inte fanns någon ISAF-närvaro där och de få uttrycken för den afghanska statens inflytande som fanns i provinsen var de som var så ineffektiva att de inte vara värda besväret att utplåna. Talibanerna fick bygga upp sin styrka, och sitt inflytande, i lugn och ro så när ISAF väl fått resurser att börja arbeta även i södra Afghanistan var de redo.

Grundproblemet var allt som inte gjordes under åren innan våldet började ta fart men det förvärrades av att ISAF-förbanden i Helmand under flera år saknade tillräckliga resurser för att lösa uppgiften. Mest beroende på att bara en handfull länder var beredda att riskera sina trupper i strid.

De problem vi har med överfall på den svenska styrkan beror på liknande underlåtenhetssynder. Under lång tid har vi låtit ”upprorsmakare och rövarförband” ta allt större plats även i vårt ansvarsområde. Viljan från officiellt svenskt håll att framställa insatsen som riskfri ledde till att insatsens storlek, utrustning och uppträdande begränsades utan någon hänsyn till vårt åtagande; att ansvara för det internationella säkerhetsstödet i fyra afghanska provinser.

Liksom amerikaner, britter, kanadensare och danskar bör vi börja ta vår uppgift på allvar.

Walk The Timeline

Det är i grunden positivt att Afghanistanpolitiken debatteras på ledarsidor och bloggar. För en del debattörer verkar dock vem som gjorde vad när redan ha försvunnit in i historiens dimmor. Jag tycker därför att en kort resumé kan var på sin plats innan vi diskuterar hur vi går vidare. Här är en tidslinje över de viktigaste politiska och militära händelserna som ledde fram till den nuvarande svenska insatsen i Afghanistan.


9 september 2001
Ahmad Shah Massoud dödas i en självmordsattentat utfört av två al Qaida-medlemmar som utgett sig för att vara TV-journalister. Massoud var en internationellt välkänd motståndsledare från kriget mot Sovjetunionen och en av grundarna av den så kallade Norra alliansen av motståndare till Talibanerna.

11 september 2001
19 kapare från al Qaida använder fyra passagerarflygplan för att genomföra attacker mot New York och Washington DC. Självmordsattackerna lämnar 3 000 döda; huvuddelen i New York.

12 september 2001
Säkerhetsrådets resolution 1368 förklarar angreppen 11 september, och internationell terrorism, ett hot mot internationell fred och säkerhet, samt erkänner USA:s rätt till självförsvar i enlighet med FN-stadgans sjunde kapitel.

Ett enigt Nato förklarar att angreppen faller under Natostadgans artikel fem om kollektivt försvar.

20 september 2001
USA lämnar ett ultimatum till Talibanledningen där man kräver att man lämnar ut al Qadias ledarskap till USA, släpper samtliga utländska fångar, stänger samtliga träningsläger, överlämnar samtliga terrorister och deras anhängare till lämpliga myndigheter samt ger USA tillgång till al Qaidas träningsläger för inspektioner.

21 september 2001
Talibanerna tillbakavisar USA:s ultimatum med hänvisning till att det saknas bevis för att al Qaida skulle varit skyldiga till attackerna 11 september.

26 september 2001
De första amerikanska underrättelseofficerarna anländer till norra Afghanistan för att upprätta kontakter med Norra alliansen.

28 september 2001
Säkerhetsrådets resolution 1373 ålägger samtliga stater att vidta åtgärder för att bekämpa terrorism. Punkt 2c kräver att alla stater ska neka de som finansierar, planerar, möjliggör och utför terrorism fristad. Punkt 3g kräver att staterna vidtar åtgärder för att undvika att flyktingstatus missbrukas samt att terroristers politiska motiv inte kan rättfärdiga en vägran att utlämna dem.

7 oktober 2001
Anfall med flygstridskrafter och kryssningsrobotar inleder Operation Enduring Freedom (OEF) och USA:s militära insatser i Afghanistan.

19 oktober 2001
De första amerikanska specialförbanden anländer till norra Afghanistan för att dirigera amerikanskt flygunderstöd av Norra alliansens offensiv mot Talibanerna.

9 november 2001
Afghanistans näst största stad Mazar-i-Sharif faller till Norra alliansen.

13 november 2001
Afghanistans huvudstad Kabul faller till Norra alliansen.

14 november 2001
Säkerhetsrådets resolution 1378 fördömer Talibanerna för att ha låtit al Qaida använda Afghanistan som bas, stöder ansträngningarna att skapa en Afghansk övergångsregering och uppmanar medlemsstaterna att göra detsamma. Resolutionen uppmanar bland annat medlemsstaterna att säkra Kabul för att möjliggöra övergångsregeringens, FN:s och hjälporganisationernas arbete.

november 2001
Brittiska specialförband säkrar Bagramflygbasen norr om Kabul.

25 november 2001
En stridsgrupp från amerikanska marinkåren, de första konventionella amerikanska markstridskrafterna i Afghanistan, besätter ett flygfält utanför Kandahar.

december 2001
Brittiskt marininfanteri etablerar en reguljär brittisk militär närvaro i Kabulområdet.

5 december 2001
Överenskommelse om tillfälliga arrangemang inväntande återetableringen av permanenta regeringsinstitutioner, eller Bonnöverenskommelsen, undertecknas av en FN-sponsrad konferens med afghanska ledare i den tyska staden med samma namn. Annex 1 begär hjälp av det internationella samfundet med att upprätta och träna nya afghanska säkerhetsstyrkor. I väntan på att dessa styrkor får tillräcklig förmåga begärs att en internationell styrka ges FN-mandat att tillgodose säkerhetsbehoven i, till att börja med, Kabul.

6 december 2001
Säkerhetsrådets resolution 1383 välkomnar Bonnöverenskommelsen och ger säkerhetsrådets stöd till den fortsatta arbetet i enlighet med den.

7 december 2001
Talibanerna retirerar från Kandahar och lämnar staden till Pashtunska grupperingar; bland annat milisförband trogna Hamid Karzai.

20 december 2001
Säkerhetsrådets resolution 1386 accepterar det brittiska erbjudandet om att organisera och leda en International Security Assistance Force (ISAF) för att svara mot Bonnöverenskommelsens förfrågan om en internationell säkerhetsstyrka. Det inledande mandatet gäller för Kabulområdet och sex månader.

18 januari 2002
Riksdagen beslutar att sända den första svenska ISAF-kontingenten till Afghanistan. Det svenska bidraget under de fyra första missionerna består av en underrättelseenhet på 45 personer som arbetar i Kabulområdet; huvudsakligen bemannad av personal från Försvarsmaktens specialförband.

1-18 mars 2002
Operation Anaconda, en del av OEF, genomförs i Shahi-Kot-dalen. Operationen, som involverar 1 700 amerikanska soldater, är den enda större insatsen av västerländska markstridskrafter i kampanjen för att driva Talibanerna från makten och al Qaida från Afghanistan.

23 maj 2002
Säkerhetsrådets resolution 1413 ger Turkiet i uppdrag att ta över ledningen av ISAF från Storbritannien och Irland.

11 juni 2002
Den första loya jirga, ungefär stort rådslag, som efterlysts i Bonnöverenskommelsen samlar 2 000 delegater från hela Afghanistan till Kabul.

12 juni 2002
Riksdagen beslutar att förlänga det svenska deltagandet i ISAF till 20 december 2002.

27 november 2002
Säkerhetsrådets resolution 1444 ger Tyskland och Nederländerna i uppdrag att ta över ledningen av ISAF.

18 december 2002
Riksdagen beslutar att förlänga det svenska deltagandet i ISAF till 19 december 2003. Uppgiften för den femte och sjätte svenska ISAF-missionen blir civil-militär samverkan, eller CIMIC på Natoengelska.

13 oktober 2003
Säkerhetsrådets resolution 1510 utökar, i enlighet med Bonnöverenskommelsen, ISAF:s mandat till att gälla även utanför Kabulområdet och ger NATO i uppdrag att leda ISAF.

11 december 2003
Riksdagen beslutar att förlänga det svenska deltagandet i ISAF till 24 februari 2004.

4 januari 2004
De 502 delegaterna på den konstitutionella loya jirga som inletts föregående månad antar den nya afghanska författningen.

26 maj 2004
Riksdagen beslutar att utöka det svenska deltagandet i ISAF till 150 personer som nu ska tjänstgöra utanför Kabulområdet. Den sjunde svenska ISAF-missionen börjar lösa uppgifter inom det nyupprättade brittiskledda Provincial Reconstruction Team Mazar-e-Sharif, eller PRT MeS.

9 oktober 2004
De första presidentvalet enligt den nya konstitutionen hålls, och vinns av den sittande interimpresidenten Hamid Karzai.

18 september 2005
De första fria parlamentsvalen i Afghanistan sedan 1973 hålls.

25 september 2005
En fjärrutlöst sprängladdning slår ut ett lätt fordon från den svenska ISAF-styrkan och dödar löjtnanterna Jesper Lindblom och Tomas Bergqvist. Bägge männen tillhör specialförbandet Särskilda skyddsgruppen (SSG).

7 december 2005
Riksdagen beslutar att förlänga den svenska militära insatsen i 24 månader, utöka den till 375 personer samt att ta över ansvaret för PRT MeS från Storbritannien.

16 mars 2006
Den elfte ISAF-missionen, och därmed Sverige, tar över ledningen av PRT Mazar-e-Sharif och ansvaret för de fyra provinserna Balkh, Samangan, Jowzjan och Sar-e-Pul från Storbritannien.