Vinna och/eller förlora

President Obamas nya Afghanistanpolitik har mötts av lika delar förvåning och förvirring på båda sidor av Atlanten. I USA ser stora delar av ”vänstern” det som att Obama svikit dem och blivit till en mer vältalig Bush. Om de hade lyssnat lite bättre under valkampanjen hade de lagt märke till att han lovade att göra exakt det här: dra ner i Irak och vinna i Afghanistan.

Det tydligaste tecknet på avsikten att vinna är valet av ny befälhavare och den nya befälsstruktur som samtidigt införs för alla insatser i Afghanistan.

I en artikel i dagens DN återspeglas Svenska Afghanistankommitténs syn på saken: detta riskerar att leda till en skadlig sammanblandning av ISAF:s stabilitetsoperationer och OEF:s jakt på jihadis. Det är, inte oväntat, precis tvärtom. Det enda sättet att om inte vinna så i alla fall inte förlora är att ha en samordnad strategi och ledning.

ISAF:s syfte är att ge stöd till den Afghanska regeringen för att möjliggöra en politisk och ekonomisk återuppbyggnad av landet efter årtionden av krig. Att skapa säkerhet så att det går att bygga skolor, sjukhus och politiska strukturer baserade på mer än krigherrevälde är i konflikt med Talibanernas krigsmål. På ren svenska är vi med andra ord i krig med Talibanerna. Vi ser det kanske inte så i ett Sverige genomsyrat av pacifism och samförståndslösningar, men Talibanerna ser det så och det är det som räknas.

Det finns inget säkrare sätt att förlora en konflikt än att inte inse att man är i en.

SAK är tyvärr inte ensamma i sin militära beröringsskräck. Den svagaste länken i den svenska insatsen är inte de tragikomiska turerna kring Hkp 10B utan att SIDA lyser med sin frånvaro i Mazar-i-Sharif. Vi kan inte antingen bekämpa jihadis eller bygga skolor; vi måste göra både och samtidigt.