Public Service

Det har funnits en viss debatt angående Combat Camera inom journalistskråt. I stort sett har man kritiserat att Försvarsmakten agerar medieproducent och försöker spela på den journalistiska planhalvan. Min inställning är snarare att i den mån Informationsstaben lyckats forma rapporteringen från utlandsmissionerna beror det på att svenska media gett dem matchen på walkover.

Ett aktuellt exempel är att det är just Combat Camera som sett till att det finns en webcast från seminarierna under det säkerhetspolitiska sommartorget i Almedalen.

Om SVT tog public service på allvar kunde man kasta ett öga på C-SPAN:s bevakning av den amerikanska politiska debatten på webben.

Brödrafolkens väl

Försvarsdebatter i Sverige har en tendens att handla om industri- och regionalpolitik (det gör oss i och för sig inte unika på något sätt). Eftersom svenska media är dåliga på att bevaka militära frågor så har beslutet om att köpa AMV till Armén än så länge huvudsakligen uppmärksammats i Örnsköldsviks Allehanda och Ny Teknik. Perspektivet blir därför naturligtvis industriellt, och även ekots bevakning följer samma logik.

SEP är helt korrekt en tekniskt sett mer avancerad lösning än AMV. Detta har dock inget egenvärde. Det intressanta är relevant operativ förmåga. Jag väljer att tro att FMV gjort en korrekt avvägning mellan behov, teknisk risk och totalkostnad över hela livscykeln. Jag har dock lyxen att inte vara beroende av BAE Systems Hägglunds för min försörjning.

Det har däremot ett egenvärde att ha samma vagnar som finnarna. Under de senaste åren har finska förband tjänstegjort tillsammans med svenska i NBG, Chad och Afghanistan. Sannolikheten är mycket hög att om svensk trupp i framtiden ska utkämpa strid så kommer det att finnas ett finskt förband i närheten; förhoppningsvis under gemensamt befäl.

Det har talats mycket om nordiskt försvarssamarbete de senaste åren; det är dock långt kvar innan det kan ge några märkbara operativa effekter. Stoltenberg-rapporten fick ett väntat svalt mottagande av regeringen eftersom den var både praktisk och tydlig. Sånt håller vi inte på med här i Sverige. Så länge vi i Sverige har kvar våra inrikespolitiska låsningar kring försvarsgarantier är vi inte en trovärdig partner för våra grannländer.

När väl Finland gått med i NATO, så att vi också kan göra det, så finns alla förutsättningar för att bygga ett försvar "tillsammans med andra” - inte förr.

SEP gör MGV sällskap

FMV har så meddelat vinnaren av upphandlingen av nya pansarterrängbilar till arméns likaledes nya manöverbataljoner. Patrias AMV (Armoured Modular Vehicle) vann och BAE Hägglunds SEP (Splitterskyddad enhetsplattform) gjorde det inte. Det här är med största sannolikhet slutet för SEP och ett hårt slag för den framtida utvecklingen av stridsfordon i Sverige.

Soldaterna som ska åka i de nya pansarterrängbilarna har dock anledning att känna sig något mindre illa till mods.

SEP var i mycket en svensk motsvarighet till stridsfordonsdelen MGV i det amerikanska FCS-programmet. Bägge byggde på idén att modulära plattformar med låg signatur, lätta nog för att transporteras med Herculesplan, med hjälp av sensorer, nätverk och precisionsvapen med lång räckvidd kunde ersätta även tunga mekaniserade fordon. Förre amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld gick i princip i krig mot Pentagon för att tvinga igenom en doktrin baserad på RMA – Revolution in Military Affairs – där FCS var en bärande del av den framtida Armén.

Under ockupationen av Irak märkte dock snart de amerikanska markstridskrafterna att nätverk är en klen ersättning för pansar och nuvarande försvarsminister Robert Gates lade ner MGV i maj i år.

AMV går att få i flera skyddsnivåer och förhoppningsvis köper vi de här vagnarna med maximalt pansarskydd. Om detta så snart som möjligt kompletteras med aktivt pansar får vi en plattform som är lämplig för att patrullera längst ”vägarna” i Afghanistan eller Afrika. Det är dock fortfarande lika ansvarslöst att i framtiden bara ha lätta manöverbataljoner. AMV kan visserligen fås med bra skyddsnivå men är fortfarande en pansarterrängbil. Om man ska slåss på riktigt krävs stridsfordon.

Man tycker ju att det borde höras på namnet...

Oönskat arvegods

Svaret på frågan i rubriken på Göran Rosenbergs debattinlägg Så vilka religioner har vi anledning att frukta? är: alla.

Det är inte bara den inneboende totalitarismen i de monoteistiska religionerna som är problemet utan vidskepligheten i all religion. Tron på Gud, reinkarnation och kristaller är alla lika irrationella vanföreställningar. Så länge det rör sig om en ren privatsak är det en smula tragiskt och den resandes ensak. Det blir dock även mitt problem när dessa vanföreställningar gör anspråk på inflytande över samhället.

Göran Rosenberg framhärdar i att hävda att ett korstågsbanér i folkungaättens färger saknar religiös betydelse. Vi behöver inte ersätta flaggan men väl se det kristna arvet. Detta består inte bara av vad vi normalt tänker på som religiösa traditioner, t ex psalmer på skolavslutningar, utan manifesterar sig även som ett slags kollektivt undermedvetande. Föreställningar som är så självklara att vi inte vet att vi har dem (ungefär på samma sätt som Göran Rosenberg fortfarande inte ser korset på flaggan).

Politiskt aktiva kristna på högerkanten brukar anföra liknande argument om det kristna arvet för att få västerländska frihetsideal till en kristen – eller möjligen judisk-kristen – uppfinning. Vilket är sant i betydelsen att de uppstod i en kultur som präglats av den religiösa traditionen, men är en skamlös lögn i betydelsen att de uppstod tack vare den religiösa traditionen.

Det här är högst samtida politik. Hade det inte varit för fransk laïcité hade förmodligen försöket att få in skrivningar om kristna värderingar i EU:s konstitution blivit mer långlivat. Jag menar med andra ord att vi behöver se det kristna arvet för att kunna undvika att oreflekterat följa ovanor grundade på vidskeplighet. Detta är vad jag läser in i flaggorna i Humanisternas kampanj. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte se det utpekande av judar och muslimer som Göran Rosenberg ser där.

QED

Göran Rosenberg ondgör sig över hur Humanisternas kampanj Gud finns nog inte ersätter korset på den svenska flaggan med en davidsstjärna och en halvmåne.

”Någon kanske tillägger att kampanjen också illustreras med ett gult kors på blå botten, men korset i den svenska flaggan är inte en symbol för kristendomen utan en symbol för nationen och sticker därmed inte ut i sammanhanget på samma sätt som Davidsstjärnan eller halvmånen, i synnerhet inte på samma sätt som en gul Davidsstjärna, som i Europa associerar till något helt annat än till frågan om Guds existens.”

Just det faktum att korset på den svenska flaggan är så självklart att det är osynligt är ju just det som gör att det behöver ersättas med en annan religiös symbol för att märkas. Det finns annat kristet tankegods som passerar under radarn i den samtida kulturen men utan att vara lika grafiskt tacksamt.

I USA försöker kreationisterna bekämpa evolutionsteorin genom att framställa intelligent design som vetenskap; i DN försöker Göran Rosenberg avfärda ateismen genom att framställa den som ännu en tro. Någon med språket som arbetsredskap borde kunna skilja på tro och övertygelse.

Vinna och/eller förlora

President Obamas nya Afghanistanpolitik har mötts av lika delar förvåning och förvirring på båda sidor av Atlanten. I USA ser stora delar av ”vänstern” det som att Obama svikit dem och blivit till en mer vältalig Bush. Om de hade lyssnat lite bättre under valkampanjen hade de lagt märke till att han lovade att göra exakt det här: dra ner i Irak och vinna i Afghanistan.

Det tydligaste tecknet på avsikten att vinna är valet av ny befälhavare och den nya befälsstruktur som samtidigt införs för alla insatser i Afghanistan.

I en artikel i dagens DN återspeglas Svenska Afghanistankommitténs syn på saken: detta riskerar att leda till en skadlig sammanblandning av ISAF:s stabilitetsoperationer och OEF:s jakt på jihadis. Det är, inte oväntat, precis tvärtom. Det enda sättet att om inte vinna så i alla fall inte förlora är att ha en samordnad strategi och ledning.

ISAF:s syfte är att ge stöd till den Afghanska regeringen för att möjliggöra en politisk och ekonomisk återuppbyggnad av landet efter årtionden av krig. Att skapa säkerhet så att det går att bygga skolor, sjukhus och politiska strukturer baserade på mer än krigherrevälde är i konflikt med Talibanernas krigsmål. På ren svenska är vi med andra ord i krig med Talibanerna. Vi ser det kanske inte så i ett Sverige genomsyrat av pacifism och samförståndslösningar, men Talibanerna ser det så och det är det som räknas.

Det finns inget säkrare sätt att förlora en konflikt än att inte inse att man är i en.

SAK är tyvärr inte ensamma i sin militära beröringsskräck. Den svagaste länken i den svenska insatsen är inte de tragikomiska turerna kring Hkp 10B utan att SIDA lyser med sin frånvaro i Mazar-i-Sharif. Vi kan inte antingen bekämpa jihadis eller bygga skolor; vi måste göra både och samtidigt.

Ett blygsamt förslag

Låt mig börja med att säga att regeringens proposition ”Ett användbart försvar” ger ett försvar som är underfinansierat, för lätt och för litet. Under förmiddagens riksdagsdebatt blev man dock påmind om att det fortfarande är väsentligt bättre än alternativet – om det nu finns något.

Sedan är jag även tvungen ta lite tid i anspråk för en smula språkvård. Om vi nu ska definiera ”yrkesförsvar” som en försvarsmakt där anställda skyttesoldater tjänstegör som just skyttesoldater mellan arton och sextiofem års ålder så finns det inget land som har ”yrkesförsvar”; det har heller aldrig funnits något. Det förslag på nytt personalförsörjningssystem som ligger på bordet innebär en övergång till ett rent yrkesförsvar, eller om man så vill ”frivilligförsvar”, att påstå något annat är direkt löjeväckande.

Trots att Håkan Juholt och Anders Karlsson idag vill ge sken av annat så är det här ingenting alliansregeringen hittat på alldeles själva det senaste året. Den avgörande skillnaden jämfört med regeringen är i själva verket att Socialdemokratin har samma schizofrena förhållningssätt till värnplikten som man har till alliansfriheten.

Partiet har under sjuttio år byggt upp en offentlig mytologi som haft allt mindre med den förda politiken att göra. Om man, efter så långt och hårt arbete, har varit framgångsrik i att övertyga sina väljare om att värnplikt är en förutsättning för folkförankring och demokratisk kontroll av Försvarsmakten är det kanske inte så konstigt att man drabbas av minnesförlust när det börjar närma sig den logiska konsekvensen av de senaste tjugo årens utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik.

Allianspartierna, som inte i samma utsträckning målat in sig i ett hörn, nöjer sig som sagt med nyspråk.

Det finns med andra ord i grunden en bred parlamentarisk samsyn om att övergå till ett yrkesförsvar; resten är spin control. En nackdel med detta som redan nämnts i debatten är att det blir väsentligt mycket dyrare än personalförsörjning baserad på värnplikt. En annan, och i mitt tycke minst lika stor, nackdel är att den totala personalvolym på 50 000 personer som nämns i propositionen även ungefär är den största volym som går att attrahera på den öppna arbetsmarknaden i ett i-land av Sveriges storlek; och att nå även denna volym ställer mycket stora krav på rekryteringen och FM som arbetsgivare.

Så för att sammanfatta: det blir ett yrkesförsvar och det kan som mest bli på cirka 50 000 man.

Vilket för mig in på mitt blygsamma förslag. Förrådsställ inte utrustning till fyra tunga mekaniserade bataljoner. Låt fyra av bataljonerna i de Nationella skyddsstyrkorna vara mekaniserade, en vara artilleribataljon, en vara ingenjörsbataljon och så vidare. Ha med andra ord riktiga förband nog för en tung mekaniserad brigad och utöka antalet stående brigadstaber från två till tre.

Är han galen? Vill han ge Hemvärnet tungt artilleri? Nej, jag vill ge de framtida Nationella skyddsstyrkorna tungt artilleri. Dessa kommer enligt propositionen att personalförsörjas med kontraktsanställda soldater som borde kunna lägga all sin kontrakterade tjänstgöringstid på utbildning och övningar och därmed ha förutsättningar att bli minst lika kompetenta som vilken repgubbe som helst i det gamla invasionsförsvaret. Om de har tillräcklig tjänstgöringstid och tillförs tillräckliga resurser för detta det vill säga.

Det här är just en blygsamt förslag för ett dito försvar; vad som borde vara möjligt inom den beslutade inriktningen om än inte inom den beslutade ekonomiska ramen. Inom den får för övrigt inte heller den föreslagna personalvolymen eller meningsfull bestyckning av Gripen och Visby plats. Om vi vill ha ”Ett användbart försvar” så kommer det att kosta betydligt mer än dagens. Även det en sanning som lyste med sin frånvaro under förmiddagen.

First...

Långt efter att bloggandet blivit mainstream, och lagom till att det börjar bli passé, har jag beslutat att världen inte längre ska behöva överleva utan även mitt raljerade och navelskådande.

Precis vad nätet behöver. Ännu en medelålders b-filmstittande nörd som är pinsamt intresserad av hur och varför folk är nedriga mot varandra i organiserade former. Jag får försvara mig med en observation från Something Awful: The internet makes you stupid. Vem är jag att vara immun?

Jag får be om överseende med att det ser lite tomt och generiskt ut såhär i början. Om inte förr så borde jag få ordning på saker och ting i midsommar; det är ju mindre troligt att jag är och raglar runt någon stång ute i skärgården...