Snömos

Jag antar att de flesta inte har följt Guardians avslöjanden om USA:s och Storbritanniens signalspaningsprogram på internet med riktigt samma fixerade fascination som jag har. Underrättelseläckor är ju alltid intressanta, men själva cirkusen runt omkring och vad som hänt i Guardians kommentarsfält har varit en oemotståndlig dokusåpa - eller möjligen freak show.

Svenska media har mest refererat Guardian och vi har inte fått mycket till svensk debatt i frågan, men i ett inlägg på Brännpunkt i dagens SvD så argumenterar statsvetana Mi Lennhag och Lennart Lundquist med utångspunkt från Snowdens avslöjanden för ett absolut meddelarskydd, även om de inte riktigt formulerar det på det sättet, och eftersom jag inte har något bättre för mig just nu så ska jag förklara varför jag tycker att de har fel.

Grunden för “visslarstatus” är att avslöja brott eller oegentligheter. Själv har jag, till skillnad från alla som inte vid det här laget blivit bortskrämda från kommentarsfälten på guardian.co.uk, svårt att se att de program för underrrättelseinhämtning som avslöjats skulle vara olagliga.

Som tur är så har EFF stämt den amerikanska staten baserat på de avslöjanden Snowden gjort så rättsläget kommer att bli klarlagt. Min gissning är att det enda olagliga som avslöjats är James Clappers uttalanden om inhämtningens omfattning inför kongressen som bör kunna räknas som mened.

Det är nog tyvärr omöjligt att komma överens om vad som utgör oegentligheter i sammanhanget. Klyftan mellan de som ser behovet av en stark stat och de som inte gör det är förmodligen oöverstiglig.

Min andra invädning mot artikeln är att varken yttrandefriheten eller meddelarskyddet är abslout eller oinskränkt. Förutom det svagare meddelarskyddet för privatanställda, som de nämner, är lagstiftningen mycket tydlig med att göra undantag för rikets säkerhet och rikets förhållande till främmande makt.

Det Snowden gjort är med andra ord staffbart enligt svensk lag precis som det är det enligt amerikansk; att vara statsvetare och argumentera som om så inte vore fallet är inte helt klädsamt. Om nu inte poängen var just att vi bör göra yttrandefriheten och meddelarskyddet absolut, men i så fall är det ett otydligt formulerat argument.

Jag håller med artkelförfattarna om att meddelarskyddet behöver stärkas och likställas för privat- och offentliganställda, men att detta skulle innebära att inga hänsyn längre ska tas till rikets säkerhet eller förhållande till främmande makt är för mig, och förhoppningsvis för en överväldigande majoritet i Riksdagen, helt oacceptabelt.

Att den svenska regeringen inte tar ställning för Snowden har dock mindre att göra med strikt juridiska hänsyn än det faktum att svensk signalunderrättelsetjänst haft ett mycket nära samarbete med sina brittiska och amerikanska motsvarigheter sedan början av andra världskriget.

Detta samarbete avmattades inte ens under de mest radikala åren inom svensk utrikespolitik under det tidiga 70-talet.

Det svenska intresset för att göra någonting som kan skada ett så långvarigt, och för rikets säkerhet avgörande, samarbete är naturligtvis noll. Detsamma gäller i större eller mindre utsträckning även alla andra västeuropeiska länder.

Artikelförfattarna ser det bristande stödet för Snowden som beklämmande, berömmer Frankrike för sin kritik och anklagar Spanien för “ett rättslöst och närmast unikt frihetsberövande av Bolivias president Evo Morales”.

Hollandes kritik hade kanske kunna uppfattas som mer än ett cyniskt utspel från den mest impopuläre franske presidenten någonsin för att distrahera hemmaopinionen om det inte vore för det faktum att fransk säkerhets- och underrättelsetjänst har motsvarande program som den amerikanska om än i något mindre skala och med betydligt mindre lagreglering.

Ingen har frihetsberövat Evo Morales; hans plan nekades tillträde till ett antal länders luftrum. Alla länder har rätt att neka främmande statsluftfartyg tillträde till sitt luftrum om de så önskar.

Debattartikeln på Brännpunkt är dock ett under av rationalitet och politisk centrism jämfört med vad som skrivits i kommentarsfälten på Guardians nätupplaga den senaste månaden. De traditionella Guardian-läsarna, tänk samhällskunskapslärare i manchesterkavaj, har trängts undan av en ohelig allians av amerikanska libertarianer och Tea Party-anhängare på ena sidan Atlanten och radikal antiglobaliseringsvänster med rejäla inslag av konspirationsteoretiker på bägge sidor.

Galenskapen är piskad till skum i kommentarstrådar på flera tusen inlägg.

De allt färre enstaka kommentarerna som ifrågasätter den kollektiva psykosen som utvecklats där avfärdas omedelbart som NSA-anställda. Inte helt oväntat har de flesta inläggen som inte är helt okritiska till att västvärlden är en fascistisk diktatur som är omöjlig att skilja från 1984 under de senare veckorna mer tagit formen av enstaka brandfacklor av typen “America Fuck Yeah!”; inte oväntat eftersom det är meningslöst att försöka föra logiska resonemang med psykfall.

Som freak show betraktat så är det dock fascinerande.

Det som skrämmer mig mest i hela den här affären är emellertid hur många människor som tror att det de skriver eller skickar okrypterat på nätet på något sätt är privat; det finns några herrar från Nigeria som mycket gärna skulle vilja komma i kontakt med er. Statliga myndigheter från det dussin länder som har möjlighet att samla in den informationen är ert minsta problem.

Om information i elektronisk form är känslig så bör den vara ordentligt krypterad även på den egna hårddisken.

Ett av de avslöjanden som gjorts är att NSA och FBI har fått tillgång till okrypterad data från bl a Microsofts Outlook.com-tjänst (fd Hotmail). Är det verkligen någon som trodde att ett amerikanskt företag inte lämnar ut uppgifter om de federala myndigheterna kommer med en domstolsorder (för det är vad saken handlar om)?

Så: nej, det går inte att förlita sig på att en extern part inte under några omständigheter lämnar ut dina uppgifter. Även i det här fallet ska man vara glad ifall det bara är till myndigheter.

Människor...

Vacuum

Jag har slagits av hur både Husbykravallerna och den Ryska påsken blottlägger en svaghet i den svenska staten orsakad av strömningar i vårt samhälle som under årtionden avfärdat, eller gått till storms mot, den mest grundläggande grunden för en modern stat.

Grundproblemet är nämligen varken småkriminella snorungar i förorten med maffia-ambitioner eller ett återupprustat Ryssland med revanschistiska supermaktsambitioner utan det vakuum som uppstår när en stat, i det här fallet Sverige, inte upprätthåller sitt våldsmonopol med tillräcklig vigör.

Det är väl självklart att en stat som signalerar något annat än en orubblig beslutsamhet att konsekvent kontrollera sitt territorium får finna sig i att andra aktörer markerar intresse. Det finns inte en markplätt utanför Antarktis som inte kontrolleras genom någons förmåga till våldsutövning och bara i absolut bästa fall är denne någon en demokratisk rättsstat.

Om man vill göra en välvillig tolkning av drivkrafterna hos dem som försöker avveckla det staliga våldsmonopolet, och därmed staten, så skulle det möjligen vara en naiv tro på att resultatet skulle bli att våldet försvinner ihop statens utövande av det.

Ett förlorat våldsmonopol resulterar tvärtom alltid i en våldets fria marknad; det som på engelska brukar benämnas en failed state. Det statliga våldsmonopolet är en viktigare innovation än både elden och hjulet. Det är det enda som står mellan oss och maffiavälde eller, ännu värre, allas krig mot alla.

Den som kritiserar vår “militäriserade” polis när Stockholm brinner åsamkar det svenska samhället större skada än den som faktiskt tänder på. Den som avfärdar tal om att återta ens en mycket grundläggande försvarsförmåga som krighets utgör ett större hot mot Sveriges säkerhet än ryska bombplan.

De som bränner bilar och kastar sten behöver gripas, lagföras och ges kännbara straff. Den främmande makt som demonstrerar sin förmåga till luftangrepp på Sverige behöver mötas av en lika tydlig demonstration av svensk vilja och förmåga att möta ett sådant angrepp.

Varför är det som borde vara självklart så omöjligt i det här landet?

Mörkrets hjärta

Jag läste just en mycket intressant artikel om hur Indien omvärderar sitt deltagande i FN:s fredsbevarande operationer av Varun Vira på Small Wars Journal som fick mig att tänka på framtiden för svenska internationella insatser.

Flera faktorer samverkar för att göra ett ökat svenskt deltagande i FN-operationer efter 2014 sannolikt: Afghanistaninsatsen dras ner till runt 200 man (om den fortsätter alls), det har länge framförts högljudda krav på mer FN från den vänstra delen av oppositionen och för närvarande ligger ambitionsnivån om 2 000 man i insats eller beredskap fast (det återstår dock att se ifall den ambitionen kvartstår efter nästa försvarsbeslut).

Jan Eliassons nya post som vice generalsekreterare kan dessutom öka förväntningarna på att Sverige ställer upp även med militära resurser för FN. Sedan kalla kriget har västvärldens andel av FN:s fredsbevarande operationer minskat från 25 % till 2 % så varje bidrag från ett Nato-/partnerland är uppskattat (en av poängerna i artikeln i Small Wars Journal är att Indien tröttnat på att bära så stor del av bördan).

Det finns dock en betydande risk att vi går in i dessa framtida FN-operationer med hopplöst naiva föreställningar om vad de kommer att innebära. FN och FN-operationer har i debatten för vänstern, som vanligt definierad som Aftonbladets kultursidor och vänsterut, kommit att symbolisera allt som är gott i kontrast till det onda imperialistiska förtryckarna USA och Nato.

Mittfåran i svensk debatt ligger inte så långt därifrån; FN har ett exceptionellt starkt varumärke i Sverige.

Verkligheten har dock ytterst få likheter med Harry Potter -  det räcker inte att vifta med trollstaven och ropa pax för att skapa fred. Inte ens med blå basker. Det finns som regel någon som har allt att tjäna på att det inte blir någon fred och som på ett eller annat sätt behöver neutraliseras - om nödvändigt med dödligt våld.

I Afrika har FN tillbringat ett drygt årtionde i strider med diverse miliser, ofta minst lika underbemannade och spridda över enorma ytor som svenskarna i PRT MeZ, och behovet av militära resurser där är i stort sett oändligt. Så när vi talar om FN-insatser så betyder det i praktiken FN-insatser i Afrika.

I vissa avseenden kommer utmaningarna i Afrika att bli större än vad de har varit i Afghanistan. Det är nämligen mycket stor skillnad på att vara en väldigt junior partner i en operation ledd av väldens mäktigaste militärallians och att vara den enda västmakten i en FN-ledd operation i Afrika. I Kongo finns varken något fullt utrustat tyskt akutsjukhus eller amerikanskt attackflyg cirklande över operationsområdet.

Det kommer med andra ord inte att finnas några stormaktsresurser att ta hjälp av utan det blir tvärtom vi som dels behöver stå för för alla förmågor vi själva behöver för att verka och dels förväntas stödja andra kontingenter med de kvalificerade resurser de saknar.

Brutaliteten som många av miliserna i Afrika uppvisar får dessutom till och med Talibanerna att framstå som civiliserade. För att undvika att utsätta vår trupp för en helt omänsklig situation är det därför viktigt att den ges insatsregler som tillåter ett robust upprädande mot dessa och möjligheter att vidta proaktiva åtgärder för att skydda civilbefolkningen.

En av de indiska lärdomarna av erfarenheterna från deltagandet i, och ledningen av, UNAMSIL i Sierra Leone år 2000 var behovet av egen nationell förmåga att snabbt förstärka insatsen.

Isolerade FN-enheter överraskades av RUF-rebellernas offensiv, 23 indiska soldater togs som gisslan och 200, huvudsakligen indiska, FN-soldater inringades vid gränsen mot Guinea. 120 snabbt influgna indiska jägarsoldater, hjälpta av brittiska specialförband och en brittisk tung helikopter, inledde en snabb motoffensiv och en indiskledd mekaniserad styrka på 1 000 man lyckades med understöd av indiska attackhelikoptrar undsätta den strandsatta styrkan.

Även om Indien ledde hela FN-insatsen var många av de deltagande länderna ovilliga att delta i några offensiva operationer. Indien fick förlita sig till nationella resurser med visst stöd från några villiga deltagande länder och Storbritannien.

Strax efter detta intervenerade Storbritannien militärt och en bataljonsstridgrupp uppbyggd kring en luftburen bataljon och specialförband besegrade RUF-gerillan under den drygt månadslånga Operation Palliser ledd av dåvarande brigadgeneralen David Richards. Som kuriosa kan nämnas att idag är general Sir David Richards (GCB, CBE, DSO) Storbritanniens motsvarighet till ÖB Chief of the Defence Staff.

En intressant illustration av den kvalitativa skillnaden mellan olika länders militär, man skulle kunna parafrasera Stalin och säga att kvalitet är en kvantitet i sig.

Vad innebär då det här för ett svenskt deltagande med en bataljonsstridsgrupp i t ex MONUSCO? Det innebär för det första att det inte är effektivt att göra en insats med ett mindre förband än så på grund av den nödvändiga förmågebredden; kontingenten behöver egen logistik, sjukvård, underrättelse- och understödsförmåga.

Det innebär för det andra att det måste finnas en egen nationell beredskap att snabbt förstärka insatsen med både en andra bataljon och kanske ännu viktigare: stridsflyg för CAS. Redan riksdagsbeslutet om insaten bör innehålla det nödvändiga bemyndigandet av både beredskap och insats för att korta beslutsprocessen vid en plötsligt uppdykande kris.

Det innebär för det tredje att bara delta ifall mandatet och insatsreglerna är tillräckligt robusta för att insatsen ska ha möjlighet att ha någon märkbar effekt samt att skydda både egen trupp och civilbefolkningen.

Det innebär slutligen att både den politiska och militära ledningen måste sätta rätt förväntningar för insatsen. I de FN-insatser där ett svenskt deltagende behövs är riskerna inte obetydliga; vilket innebär att risken för att vi i debatten hemma hamnar i ett läge där “krig” ska ha sålts som “fred” inte heller är det.



Som vanligt i de här sammanhangen så vill jag uppmana alla att läsa Sir Rupert Smiths lysande bok The Utility of Force - The Art of War in the Modern World från 2005 (eller fuska och titta på lite video i stället).

Kärnfrågan

Sveriges och Finlands förhållande till Nato under de senaste årtiondena kan sammanfattas som ett gradvis närmande med en ambition om att både äta kakan och ha den kvar; medlemskap utan medlemskap. Partnerländernas ökade status inom alliansen, senast manifesterat i Chicago, har fått oss att tro att det formella medlemskapet skulle vara en isolerad inrikespolitisk fråga vi kan ta i vår egen takt.

Vi kommer inte att få den lyxen.

Det har från finskt håll gjorts tappra försök att framställa Makarovs kommentarer som missförstånd och en enskild generals åsikter. Om det stämmer så är saken ur världen, men själv är jag helt övertygad om att det här bara är början.

Utspelet var till inget plötsligt infall utan en signal om en ny hård rysk säkerhetspolitisk inriktning för Norden: Finland och de baltiska länderna ingår i den ryska maktsfären och ska inte förvänta sig att kunna föra en självständig säkerhetspolitik.

När Finland skrev på VSB-avtalet 1948 så hade de egentligen inget val; idag har de dock ett alternativ: Natomedlemskap.

Hur stor sannolikheten är för att de faktiskt ansöker om medlemskap beror till stor del på hur den ryska positionen utvecklas. Ifall alla Makarovs krav kvarstår tror jag att den är ganska hög. Jag har i alla fall svårt att tänka mig att Finland skulle gå med på att avstå från partnerskapsövningar, lämna det nordiska försvarssamarbetet och avsäga sig rätten att genomföra övningar i de östra delarna av det egna territoriet.

Är det här då en missräkning från Putins sida? Inte nödvändigtvis.

Putin kom till makten genom att dra igång ett nytt Tjetjenienkrig för att ena nationen (och Georgienkriget fyllde en liknande funktion). Om oppositionen i Moskva och St Petersburg börjar utgöra ett reellt hot mot maktinnehavet så är en lagom stor konfrontation med Nato mycket användbar inrikespolitiskt.

Så länge påtryckningarna håller sig till utspel och övningar så är det dessutom förhållandevis riskfritt; inget Natoland kommer under några omständigheter att initiera ett militärt anfall mot Ryssland och utan rysk gas fryser Västeuropa. Om han går så långt att börja med systematiska gränskränkningar så uppstår dock risken för upptrappning till en militär konfrontation med mer svårförutsägbara konsekvenser.

I det offentliga Sverige råder samsyn om att konflikter bör undvikas och om de uppstår kan lösas med ett konstruktivt samtalsklimat; i vårt stora östra grannland är dock fokus mer på att vinna dem - och gärna även personligen vinna på dem.

Det offentliga Sveriges vägran att debattera relationen till Nato kommer därför under de närmaste åren att bli ännu mer ohållbar. Förr eller senare blir debatten oundviklig och jag tänkte passa på att redan nu avfärda de vanligaste argumenten mot medlemskap så att jag har det gjort:

Opinionen
Den vanligaste undanflykten för att slipa debattera sakfrågan är att peka på att den svenska opinionen idag otvetydigt är mot ett Natomedlemskap och, får man förmoda, därför inte bör besväras med en massa obekväma argument som skulle kunna få den att ändra åsikt.

Att flera generationer av indoktrinering inte försvinner av sig själv är varken förvånade eller avskräckande.

Handlingsfriheten
Det brukar hävdas att vår trovärdighet som internationell medlare skulle minska ifall vi tillhörde en militärallians; ett argument som kräver att mottagaren är helt ovetande om att Norge har en betydligt mer framträdande medlarroll i internationella konflikter än Sverige (alternativt inte vet att Norge är Natomedlem).

Det vanligaste argumentet kopplat till förlorad handlingsfrihet är dock att vi vill kunna välja att stå utanför en konflikt i närområdet; ett argument som kräver att målgruppen antingen är okunnig om solidaritetsförklaringen, och tror att formuleringen i utrikesförklaringen fortfarande är “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, eller besitter mycket effektiva förträngningsmekanismer.

Inget Natoland kan tvingas delta i någon alliansoperation oavsett syfte eller insatsområde. Luxemburg har veto. Den debattör som är riktigt deprimerande okunnig, eller utgår från att publiken är det, kan i det här sammanhanget till och med häva ur sig någon absurditet om att Sverige hade tvingats delta i Irakinvasionen ifall vi varit Natomedlemmar (Operation Iraqi Freedom hade överhuvudtaget ingenting med Nato att göra).

Det politiska trycket från andra medlemmar att delta, eller i alla fall inte blockera insatsen, kan dock vara betydligt, men vårt ensidiga Natoberoende gör att vi redan är utsatta för det trycket och dessutom behöver demonstrera solidaritet med alliansen även i situationer där en medlem med faktiska försvarsgarantier kan avstå.

Försvarsgarantierna
Jag får erkänna att jag aldrig förstått på vilket sätt det är moraliskt högstående att lämna sina grannar åt sitt öde och hoppas att deras angripare nöjer sig det grannen hade, men det är uppenbart att blotta omnämnandet av ömsesidiga försvarsgarantier frammanar någon slags betingad reflex hos många svenskar.

Den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget var hård realpolitik, under kalla kriget en dogm för inrikespolitisk konsumtion och efter kalla kriget ett kollapsande korthus; etisk var den aldrig.

Nuläget är att vi har redan i och med solidaritetsförklaringen lämnat ensidiga försvarsgarantier till våra grannländer och vi har ända sedan kalla kriget varit beroende av Natos hjälp i den händelse vårt territorium utsattes för ryska, eller sovjetiska, krigshandlingar.

Vi tar redan alla riskerna och betalar redan det fulla priset för medlemskap men har valt bort det inflytande och de garantier som ett faktiskt medlemskap skulle innebära. Det här är en irrationell säkerhetspolitisk hållning som bara kan förklaras av den mytologiska kraften hos föreställningen om alliansfriheten.

Norden
Ibland framförs en fördjupning av det nordiska försvarssamarbetet som ett alternativ till Natomedlemskap; ett argument som till att börja med kräver att man bortser från det faktum att alla nordiska länder utom Sverige och Finland redan är Natomedlemmar.

Det nordiska samarbetet är i själva verket huvudsakligen det fikonlöv vi i Sverige och Finland behöver för att kunna samarbeta med våra övriga grannländer och samtidigt låtsas att det inte innebär ett samarbete med Nato.

Om det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas ytterligare behöver det bli operativt; något som bara kan ske inom Natos ledningsstrukturer eftersom inget Natoland har något som helst intresse av att tillåta uppbyggnaden av regionala ledningsstrukturer utanför alliansen.

Själv ser jag mycket gärna ett nära operativt nordiskt samarbete, med gemensam ledning av luft- och sjöstridskrafter, en svensk-norsk-finsk Lapplandsdivision och en finsk-svensk Nylandsbrigad, inom Nato.

Finland
Argumentet att vi inte kan lämna Finland ensamma utanför Nato kan, som jag spekulerade inledningsvis, falla under de kommande åren. Motviljan att överhuvudtaget ta i frågan gör att ett eventuellt svenskt Natointräde hursomhelst inte lär ske innan ett finskt; möjligen i samband med men troligare något år efter.

Kärnvapnen
Det faktum att Nato har kärnvapenavskräckning som en grundpelare i det kollektiva försvaret är Natomotståndarnas starkaste argument och ett som avskräcker varje motargument (det finns ingen svensk politiker som skulle våga riskera att uppfattas som försvarare av kärnvapen).

Det är helt korrekt att alliansen delar en gemensam kärnvapenförmåga. Precis  som med försvarsgarantierna är det här en av de huvudsakliga fördelarna med medlemskap; att slippa ha egna kärnvapen utan kunna förlita sig på sina allierades.

Sverige har redan gjort just det valet - fast som vanligt enbart grundat på hemliga inofficiella försäkringar istället för internationella avtal.

Skälet till att vi avbröt det svenska kärnvapenprogrammet var att Sverige fick försäkringar från USA om att vi omfattades av deras kärnvapenparaply. Vi slapp därmed den enorma kostnaden för att utveckla både kärnvapen och lämpliga kärnvapenbärare utan kunde istället fokusera på våra konventionella stridskrafter under 70-talet (som även då var kraftigt underfinansierade - speciellt Armén).

Det var rätt val då och det är rätt val nu. Vi kan dela kärnvapen på samma sätt som vi delar strategiskt transportflyg, med våra allierade.

Om det verkligen skulle vara så att vi inte kan anses redan omfattas av Natos kärnvapenparaply, med samma ensidiga beroendeförhållande som kännetecknar våra övriga relationer till alliansen, så behöver vi återuppta ett nationellt kärnvapenprogram.

Det skulle bli extremt dyrt.


Karin Enström kommenterar Makarovs besök och uttalanden  efter 06:10 i klippet ovan.

Ledare:
SvD, DN
Bloggat:
Wiseman, Observationsplatsen,, Staffan Danielsson (c)

Utdelning

Efter lunch imorgon lokal tid så inledningstalar statsministern på partnerdelen av Nato-toppmötet i Chicago; en stor framgång för ansträngningarna att vinna acceptans för den svensk-finska linjen om medlemskap utan medlemskap bland de faktiska medlemmarna.

Förutom andras förståelse för det faktum att de flesta länder har sina egna inrikespolitiska egenheter som kan te sig oförklarliga för utomstående så är det som gett Reinfeldt pole position att vi, retoriken till trots, bevisat oss vara goda och pålitliga allierade.

De insättningar Sverige gjort på Nato-kontot i Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Libyen har gett utdelning.

För jag kan i alla fall bara tolka riksdagens avsikt med Afghanistaninsatsen som att med minsta möjliga insats och risk demonstrera lojalitet med alliansen. Om det nu faktiskt fanns en avsikt hos enskilda ledamöter att ha en märkbar påverkan på utvecklingen i ansvarsområdet så var insatsens storlek inte längre djupt cynisk utan istället chockerande verklighetsfrämmande.

Alla får göra sin egen bedömning om vilket som är värst.

Så mina gratulationer till Fredrik Reinfeldt och Göran Persson; det funkade.

Ett skäl till att jag har undvikit att skriva inlägg den senaste tiden är att jag bävat inför hur mycket energi det skulle krävas att ta debatten med alla upprörda anhängare av invasionsförsvar ano dazumal som spammar kommentarsfälten på varje nyhetsartikel eller blogginlägg i försvarsfrågor nu för tiden. Så om du någonsin använt ordet “långtbortistandoktrinen”, här är mina motargument:

Problemet med internationella insatser och försvarets resurser är inte att de utgör en gökunge utan att de kräver för lite.

Ett försvar som enbart är dimensionerat för utlandsuppdrag kan utgöras av ett regemente lätt mekaniserat infanteri med tre stående bataljoner och inget mer. Det är det nationella försvaret som är verkligt resurskrävande; både när det gäller förbandsvolym och plattformar.

Sverige har inte haft förmåga att utan hjälp utifrån avvärja ett storskaligt och isolerat anfall av Ryssland/Sovjetunionen på flera hundra år; vi hade det definitivt inte under kalla kriget. Att tro att det skulle gå att uppnå genom en återgång till värnpliktsförsvar är fria fantasier.

Försvarets grundproblem är istället underfinansieringen.

Det går inte att upprätthålla en trovärdig militär förmåga över tid med ett anslag som ligger runt en procent av BNP. “Finland”, säger då någon. Till att börja med så är Finlands geostrategiska läge ett helt annat. För ett land med lång landgräns mot Ryssland är det en vettig avvägning att satsa på förhållandevis stor numerär på bekostnad av bland annat skydd och rörlighet. Men jag skulle även ifrågasätta ifall de kan upprätthålla den försvarsförmågan på lite längre sikt utan tillskott.

Sverige behöver inte en halv miljon sega gubbar utan en insatsberedd och flexibel försvarsmakt som kan hantera snabbt uppblossande kriser och konflikter i närområdet. Sveriges säkerhet avgörs under, på, över och kring Östersjön.

Att säkra vår egen, och neka Rysslands, tillgång till Östersjön vid en konflikt kan inte göras utan nära operativ samordning och samverkan med våra de facto allierade: Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark, Nederländerna, Storbritannien och USA.

Poängen med att delta i Nato-insatserna är att de stärker våra band med alliansen; både de militära och de politiska. De ger erfarenheter från skarpa insatser ihop med samma länder vi skulle samarbeta med vid en väpnad konflikt i närområdet. Erfarenheter som bygger både förmåga och förtroende.

Jag skulle bli väldigt positivt överraskad ifall Reinfeldt talade klarspråk i några av de här frågorna i Chicago, eller för den delen hemma, men bara det faktum att han är på Nato-toppmötet är ett steg i rätt riktning.


SvD, DN

Lika för lika

Jag är väl lite sen, men jag kan förfarande inte låta bli att kommentera senaste Uppdrag granskning: har Carolina Jemsby ingen skam i kroppen?

För att sammanfatta inslaget så rekryterades informatören Magnus från de vänsterextrema och grovt kriminella miljöer han sökt sig till som spänningstörstande 18-åring. Säkerhetspolisen fortsatte att utnyttja hans tjänster i tio år innan de ansåg att det saknades förutsättningar för ett fortsatt samarbete; i Magnus värld berodde detta på säkerhetsproblem efter en misslyckad "drop" i centrala Stockholm.

Magnus börjar nu kräva arbetsgivarintyg och pension från Säkerhetspolisen (i chatten efter programmet framkommer att han menar att han lurats att anta att han haft en tjänst som analytiker att vänta hos dem). Detta är är, bokstavligen, skrattretande.

I min värld är det ganska uppenbart att det är det faktum att Magnus delvis lever i en fantaisvärld, och är beredd att gå till Uppdrag granskning i ett fåfängt hopp om att realisera den, var något som borde varit tydligt för de som var satta att hantera honom och den mest sannolika anledningen till att de avbröt samarbetet.

En tipsare som får några tusenlappar av en kvällstidning för lite skvaller och några mobilbilder blir lika lite därmed reporter där som en polisinformatör är statstjänsteman.

Inslagets ingång är att Magnus varit anställd och utfört polisarbetsuppgifter; den här absurda utgångspunkten ifrågasätts överhuvudtaget inte under hela programmet. Det som gör det här så djupt cyniskt är att Carolinas egen relation till Magnus är analog med den mellan honom och hans hanterare på Säkerhetspolisen.

För tittarna så är kanske Uppdrag granskning synonymt med den sorts konfronterade intervjuer med "Den Skyldige" som Janne Josefsson gjorde sig känd för på Striptease (och fortfarande slentrianmässigt levererar då och då), men för att få något att konfrontera med så har reportern dessförinnan gjort några veckors researcharbete (ibland helt eller delvis outsourcat till en frilans) och samlat på sig intervjuer med "offret" och lämpliga "experter"

"Offret" är vad en journalist skulle kalla för en källa och en polis skulle kalla för en informatör.

I bägge fallen handlar det om att framstå som sympatisk och förtroendeingivande så att någon berättar saker för dig som du behöver veta för ditt jobb. I bägge fallen är det ofta inte i denne någons intresse att göra det, men det uppmärksammar man dem aldrig på. Om källan tror att det är han som kommer att vinna stora journalistpriset, eller få fast jobb som analytiker på Författningsskyddet, så är det enklast att låt honom fortsätta tro det.

I alla fall tills knäcket är klart.

Så tänker SVT ge Magnus fast anställning, arbetsgivarintyg och pension? Om inte bör redaktionen och företaget offentligt be Polisen om ursäkt; eller skulle göra det ifall de hade någon form av anständighet.

Det enda uppmuntrande i hela affären är att SVT:s försök att få igång ett drev verkar ha fallit ganska platt. Magasinsprogram som Uppdrag granskning försöker få uppmärksamhet i andra media, speciellt pressen, inför varje nytt program genom t ex exklusiva förhandsvisningar av inslagen några dagar innan sändning. DN och kvällstidningarna (Ab, Exp) har fört in de artiklar de skrev som en del av lanseringen av inslaget, men snöbollseffekten verkar har uteblivit. Bortsett från försök att hålla liv i "avslöjandet" i SVT:s, och systerbolaget SR:s, egna nyhetssändningar så verkar ingen riktigt vilja kliva på tåget.

Tar jag ut segern i förskott eller kan det verkligen vara så att dumheten inte kommer att segra den här gången?


I sakfrågan kan jag överhuvudtaget inte se på vilket sätt Säpo skulle ha agerat klandervärt.

Godtycke

Tioårsdagen av den senaste amerikanska militära inblandningen i Afghanistans krig uppmärksammas i media som tioårsdagen av Afghanistankrigets början. I alla fall i SVT och SR. Det är ett väldigt snävt västerländskt perspektiv; de senaste tio åren i Afghanistan har varit betydligt fredligare än de föregående tio – för att inte tala om de tio innan dess.

Men visst, nu är det tio år sedan vi blev direkt inblandade.

Jag vet inte ifall jag har så mycket nytt att tillföra i ämnet. Efter Emiratets fall blev insatsen närmast symbolisk när Irakkriget tog resurser och fokus fram till Obamas tillträde som president. De senaste två åren har avvärjt nederlaget, men krigströttheten och den ekonomiska krisen har tagit ut sin rätt vilket lett till att västvärlden har gjort en betydande ambitionssänkning.

Nu är målet att dra sig ur med hedern i behåll; det vill säga utan att Kabul faller till Talibanerna.

Den afghanska armén kan, till skillnad från polisen, mycket väl vara redo att axla huvudansvaret 2014, men korruptionen och godtycket i den afghanska myndighetsutövningen gör att sannolikheten för ett fredligt och stabilt Afghanistan efter 2014 får anses som mycket låg.


DN, Godmorgon Sverige, P1-Morgon

Uppdatering 23:10: McChrystal har blivit intervjuad av Tom Brokaw på ett event med anledning av tioårsdagen på Council of Foreign Relations. Det är djupt tragiskt att den mannen inte hade bättre omdöme angående vem han var beredd att ta en en öl med.