Charader

Det har varit en chockartad helg. När jag tidigare i månaden uppmanade blocken att gilla läget och göra upp så menade jag ju inte att de skulle göra upp om att avskaffa den parlamentariska demokratin.

Att riktiga moderater som Mikael Odenberg, och mer ideologiska borgerliga röster som ledningarna för Fria Moderata Studentförbundet och Heimdal, protesterar mot vansinnet är inte så konstigt men när även det gamla språkröret Peter Eriksson är förnuftets röst så når surrealismen nya höjder.

Jag tror att det här är första gången som Peter Eriksson och jag är överens om någonting överhuvudtaget.

Alliansen kommer att vara “opposition” på ungefär samma sätt som Alliansen försvarspolitik gav oss “en stärkt försvarsförmåga”. Faktum är att den här överenskommelsen är ett svek av liknande omfattning och ett för mycket.

Alliansens riksdagsledamöter kommer att vara personligt ansvariga för varje skattehöjning och varje förlorat arbetstillfälle. Att tro att det räcker med några skarpa replikskiften i kammaren för att ha någon sorts trovärdighet som opposition är skrattretande.

Efter Decemberöverenskommelsen finns bara ett oppositionsparti kvar i Riksdagen: Sverigedemokraterna. Hur någon partistrateg inom Alliansen kunde tro att den här villkorslösa kapitulationen skulle neutralisera Sverigedemokraterna är helt obegripligt; de enda som som är neutraliserade är Alliansen.

Vänsterpartiets ledning hade i alla fall vett att sälja sitt stöd dyrt.

Oavsett hur långvarig överenskommelsen blir så kommer Stefan Löfven aldrig att behöva leva upp till sin del av avtalet eftersom Alliansen genom detta har förskjutit hundratusentals av sina väljare i famnen på Sverigedemokraterna. Det kommer inte att bli någon ny Alliansregering så länge Decemberöverenskommelsen gäller.

Det finns ett ekonomiskt begrepp som heter kreativ förstörelse. Detta innebär att vid större omvälvningar, orsakade av till exempel teknikskiften, så behöver de företag vars affärsmodeller är beroende av det gamla paradigmet gå under för att frigöra kapital och arbetskraft för nya företag som är konkurrenskraftiga under de nya förutsättningarna.

Det är uppenbarligen så att Allianspartierna i nuvarande form är bortom all räddning och måste gå under för att en borgerlighet värd namnet ska kunna uppstå. Om ni i Alliansen vill oss, era nu före detta väljare, någonting så sitter vi hemma hos Jimmie och spelar nätpoker.

Ekvationens två lösningar

Den enda anledning jag kan tänka mig till att Stefan Löfven valde nyval istället för regeringsombildning är att han verkligen på allvar tror på den egna retoriken om att väljarna i det senaste valet gav honom ett tydligt mandat att riva upp Alliansens ekonomiska politik.

Man kan ju tycka att bara det faktum att det var Alliansens budget som vann Riksdagens stöd borde gett honom en ganska tydlig indikation om att så inte var fallet. Stefan Löfven vann inte riksdagsvalet 2014; Fredrik Reinfeldt förlorade det.

Det verkar som om Stefan Löfven tror att valresultatet var någon sorts misstag som kan redas ut i mars. Han kommer att bli väldigt besviken. Efter Sverigedemokraternas beslut om att söka konfrontation i sin huvudfråga och fälla varje regering som verkar för ökad invandring, och enligt uttalanden under partiets kommundagar kanske till och med en regering som inte verkar för minskad invandring, är den långa svenska traditionen med minoritetsregeringar över.

De två stora blocken ligger runt 40 procent vardera och det är ytterst osannolikt att något av dem kommer att komma över 50 procent i mars nästa år. Det gör att det bara finns två stabila regeringsalternativ: antingen en regering med både Socialdemokraterna och Nya Moderaterna eller en Alliansregering med aktivt stöd av Sverigedemokraterna; inget enskilt block kan få egen majoritet.

Hur främmande den förra lösningen än kan tyckas den befintliga partikulturen i de, just nu, två största partierna är den fortfarande, än så länge, närmare än den senare.

Om man ska möta väljarna med argument om att “någonting håller på att gå sönder i Sverige” så är det kanske inte så konstigt om man då samtidigt måste låtsas som om Nya Moderaternas triangulering inte var på riktigt. Återigen verkar det dock som om det inte bara är en fråga om retorik. Jag undrar ifall Berlin i Stefan Löfvens mentala karta ligger i DDR för hans inviter till “mittenpartierna” Centern och Folkpartiet tyder på en helt föråldrad världsbild.

För tydlighetens, och möjligen Stefan Löfvens, skull: mittenpartiet i den borgerliga Alliansen heter Nya Moderaterna med de tre mindre Allianspartierna tydligt positionerade till höger om dem.

En koalition mellan S och M skulle därför inte vara en regering som samlar högern och vänstern inom svensk politik, som det ibland har påståtts under de senaste dagarna, utan vara en regering bestående av de två stora mittenpartierna.

Min fråga till Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra är vad är det som gör en stor koalition mindre nödvändig, eller lättare att genomföra, efter ett nyval där bägge de två stora mittenpartierna kan förväntas förlora ytterligare väljare till Sverigedemokraterna?

Bägge partierna har i och för sig möjlighet att när de vill stoppa väljarflykten, det skulle räcka med att återgå till den migrationspolitik de förde på 90-talet, men allt tyder på att de tänker gå till val på Miljöpartiets migrationspolitik även i nyvalskampanjen. Om väljarna även fortsättningsvis tvingas välja mellan Miljöpartiets migrationspolitik och Sverigedemokraternas är det bara en tidfråga innan de senare är Riksdagens största parti; mycket beroende på att de två som just nu är större än dem samtidigt kommer att bli väsentligt mycket mindre.

Kommer det att räcka med att Kristdemokraterna åker ur Riksdagen och Sverigedemokraterna får 15 till 20 procent av rösterna, beroende på hur många självmål övriga partier gör under valrörelsen, för att de ska inse vilka de två möjliga lösningarna är?

Svälj prestigen och gilla läget.

Det bästa vore att göra det redan nu, men om de inblandade envisas med att fortsätta blunda för realiteterna hoppas jag verkligen att det räcker med ett nyval för att de ska öppna ögonen. Landet måste regeras. Vår omvärld uppvisar många paralleller till 1910-, 30- och 50-talen; det går inte att ta en time out från geopolitiken när den håller på och ritar om det egna grannskapet.

Wiseman skriver om det rådande förkrigstillståndet i sitt senaste inlägg.