söndag 28 september 2014

Därför

Sedan valet har anledningarna till Sverigedemokraternas framgång, och Moderaternas motgång, varit ett populärt ämne i både professionella och social media. Analyserna har i stor grad färgats av skribenternas egna perspektiv och jag tänkte inte ens försöka utgöra ett undantag i det hänseendet när jag försöker mig på att formulera en egen förklaring.

Den väljargrupp som avgjort vilken regering vi haft i Sverige under det senaste årtiondet är de LO-medlemmar som 2006 röstade på Nya moderaterna och som 2010, och i ännu större omfattning 2014, röstade på Sverigedemokraterna.

På försvarsbloggarna har det varit många som i kommentarsfälten meddelat inför valet att det varit den borgerliga alliansens svek i försvarspolitiken som drivit dem att rösta på Sverigedemokraterna. Undersökningarna rankar dock inte helt oväntat invandringen högst som skäl till att väljare valt att rösta på SD med försvaret först på trettonde plats i årets Valu.

Som man frågar får man svar och försvarsfrågan är en icke-fråga för de flesta samhällsvetare precis som den är det för det politiska etablissemanget som helhet. Det gör att försvaret oftast inte finns med som ett valbart alternativ i de olika opinionsundersökningar som gjorts i samband med valet. Om “Försvaret” är något som måste skrivas in i ett fält efter kryssrutan “Annan fråga nämligen:” så blir den frågan naturligtvis underrapporterad.

Men jag vet inte ifall så var fallet med årets Valu-undersökning.

Överhuvudtaget måste alla undersökningar kring Sverigedemokraternas väljarsympatier tas med en stor nypa salt. Partiet har konsekvent undervärderats i alla undersökningar av alla institut. Motsvarande felmarginal behöver gälla även för slutsatser kring vad som motiverat deras väljare att rösta på partiet.

Som federalist och stark förespråkare av ett svenskt Natomedlemskap så har jag själv aldrig känt mig lockad av partiets försvars- och säkerhetspolitik. Den folkhemsnostalgi som genomsyrar partiets retorik har dessutom även lämnat för stort avtryck på den försvarsmakt man förespråkar.

Sverige behöver en försvarsmakt med god förmåga till strid mot en kvalificerad motståndare framförallt över, på och under, men även i viss mån kring, Östersjön. Den behöver dessutom kunna ta upp den striden utan förvarning och från fredsgruppering. Detta kräver en betydande andel stående förband med mycket hög utrustningsnivå.

Att någon som är motståndare till både EU och Nato väljer en i dubbel mening finsk lösning är dock inte förvånande och jag ser inte någon anledning att tvivla på att de som röstat på SD på grund av försvarspolitiken förstått vad de röstat för. Det senare kan tyckas självklart, men det är ett omyndigförklarande som varit vanligt i eftervalsanalysen av nästa politikområde.

Den viktigaste och allt överskuggande frågan för både Sverigedemokraterna och partiets väljare är invandringen. Partiets kritik av den förda migrationspolitiken har två obekväma fakta på sin sida:

  1. Sverige för idag en extrem politik på det här området utan motsvarighet i något industrialiserat land. Sverige gav förra året asyl till fler än Tyskland; ett land med drygt åtta gånger större befolkning och en, med europeiska mått mätt, generös flykting- och asylpolitik.
  2. Omfattande flyktinginvandring innebär, till skillnad från reglerad arbetskraftsinvandring, betydande samhällsekonomiska kostnader för länder med utbyggda generella välfärdssystem.

Landet försattes i den här situationen efter att Alliansen, i en katastrofal överreaktion, gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken för att markera mot det då i Riksdagen nyligen invalda Sverigedemokraterna (det är aldrig en bra idé att göra upp med Miljöpartiet om någonting).

Sverigedemokraternas lösning på problemet kan tyckas lika extrem, och inte så lite simplistisk, men när den lösningen utgör det enda alternativet till den förda politiken är det kanske inte så konstigt att SD vinner röster.

Om borgerligheten vill undvika att förlora lika många röster till Sverigedemokraterna i nästa val så behöver den släppa fram fler sansade röster som KDU:s ordförande Sara Skyttedal istället för att försöka karaktärsmörda dem.

Under året, och speciellt efter valet till Europaparlamentet, har det talats mycket om en vänstervåg. De som inte låter futtigheter som verkligheten påverka sina ståndpunkter, jag tittar åt ditt håll Göran Greider, talar även i eftervalsdebatten om en vänstervåg. Greider vill få det till att vänstervågen var verklig men att den sköljde förbi vänsterpartierna och istället gav nationalisterna 29 nya mandat på grund av något slags misstag av närsynta vänsterväljare.

Jag tror inte att det var något misstag; i alla fall inte väljarnas. Jag tror att det finns ett vakuum inom svensk politik som orsakas av frånvaron av ett konservativt parti och Jimmie Åkesson vill inget hellre än att detta vakuum ska fyllas av Sverigedemokraterna.

Gudrun Schyman har insett att den här dimensionen är stark i opinionen men i stort sett frånvarande i debatten mellan partierna; inte så konstigt eftersom själva grunden för F!:s existens är att utgöra ena motpolen i konflikten mellan ett så kallat normkritiskt förhållningssätt och traditionella värden. Vilka, utöver Sverigedemokraterna, är villiga att försvara de senare mot angrepp från Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och dem närstående debattörer?


Nya moderaterna har ingen ideologi, de har en strategi för röstmaximering med hjälp av triangulering och plånboksfrågor, även de gamla Moderaterna under Bildt och Lundgren var mer nyliberala än konservativa och Kristdemokraterna har inte mycket mer än en konservativ tummetott i form av vårdnadsbidraget att visa upp.

Sverige behöver ett parti som har mer än hån till övers för nationen och familjen; som vågar tala om bortglömda dygder som medborgerlig plikt och personligt ansvarstagande. Kan en Moderat högersväng möta det här behovet? Kan Kristdemokraterna nu när de, i alla fall tillfälligt, är ute ur den nymoderata slagskuggan?

Om svaret på de två frågorna visar sig bli “nej” så kommer ingen att vara gladare över det än Jimmie Åkesson.

söndag 21 september 2014

Finlandisering

Som Jägarchefen och Wiseman nyligen uppmärksammat så har den förda säkerhetspolitiken, och speciellt solidaritetsförklaringen, praktiska konsekvenser och vi kan se tydliga tecken på dem i form av värdlandsavtal, guldkort och geografiska val för Natos stabsövningar. Men det finns ett alternativ till nästanmedlemskap i Nato och det är att inte bara samarbeta med Finland militärt utan även anamma en finsk, eller kanske mer korrekt finlandiserad, säkerhetspolitik.

I takt med att de nordiska Natoländerna har blivit tydligare i sina prioriteringar i ett mer spänt omvärldsläge har det nordiska försvarssamarbetet alltmer kommit att bli till ett svensk-finskt samarbete. I den svenska debatten är det speciellt Socialdemokraterna som krampaktigt håller fast vid denna sista spillra av en Nordisk säkerhetslösning skild från Nato.

På de svenska försvarsbloggarna, och speciellt deras kommentarsfält, så har ofta Finland framhållits som ett föregångsland. Den finska Natodebatten, beväpningen av det finska stridsflyget och framförallt den finska värnplikten har framhållits som vägval även Sverige borde ha gjort.

Men när Finland används som slagträ missar vi ofta att den finska ståndpunkten, och den finska relationen med Ryssland, inte är svartvit. Det finska insatserna under Vinterkriget är med rätta legendariska, men Andra världskriget slutande, heroiska insatser till trots, med Finland på den förlorande sidan och intvingat i VSB-pakten.

Det var inte bara en försvars- och säkerhetspolitisk fråga; då som nu hade relationen med Ryssland en betydande ekonomisk dimension. Den utrikespolitiska balansgången under Kalla kriget hade även en i Sverige lätt bortglömd förhistoria i hur den finska eliten hanterat Finlands ställning inom det ryska imperiet (Storfurstendömet Finland lyckades i stort behålla sin autonomi under större delen av sin existens som en del av det ryska imperiet).

Det borde därför inte komma som någon större överraskning när Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja i en intervju i morgonens Godmorgon världen gör tydligt att öppen Natodebatt till trots så är finlandiseringen inte så död som man kunde hoppas.

Vad talar för att Sverige skulle göra samma vägval?

Den ryska ståndpunkten är tydlig: Sverige är en del av den ryska intressesfären och kan därför inte förvänta sig att få föra en oberoende säkerhetspolitik. Det finns dock ingenting som tyder på att Putin ser någon del av svenskt territorium som en naturlig del av ett återupprättat ryskt imperium. Så länge vi blockerar allt stöd för Baltikum och alla sanktioner mot Ryssland så behöver inte Sverige avträda någon del av sitt territorium och de ekonomiska belöningarna kan bli betydande.

Det är ett alternativ som fyller mig med ett djupt känt äckel men det gör det tyvärr inte omöjligt; speciellt om Sverige inte skapar de nödvändiga förutsättningarna för att kunna neka ryska krav på eftergifter. Om vår solidaritetsförklaring och vårt utökade Natosamarbete talar för en säkerhetspolitik förankrad i en västlig kontext så talar den svenska nedrustningen och det uteblivna återtagandet för en finlandiserad säkerhetspolitik även för Sverige.

Miljöpartiet driver redan i praktiken finlandiseringslinjen genom att trivialisera den ryska aggressionen och förespråka fortsatt svensk nedrustning. Vilket vägval kommer regeringen Löfven att göra?

onsdag 3 september 2014

Katastrof



Den senaste FOI-skandalen är betydligt mycket värre än Saudiaffären eftersom den kan komma att allvarligt skada Sveriges försvars-samarbete med USA. Jag blir alldeles yr av hur vansinnigt det är att ge den kinesiska försvarsindustrin tillgång till källkoden till svensk simuleringsmjukvara.

För USA, Japan, Filippinerna och Vietnam är detta en fientlig handling. Det militärteknologiska samarbetet med Filippinerna och Vietnam är kanske obetydligt men det med USA är helt avgörande för svensk försvarsindustri och svensk försvarsförmåga.

Inte för att lugna drevet utan för att undvika att den för vår säkerhet viktigaste utrikespolitiska relationen lider allvarlig skada, och jag menar "Palme i demonstrationståg med Nordvietnams ambassadör"-skada, måste Jan-Olof Lind avgå och samarbetet mellan KTH och CAE avbrytas; bägge med omedelbar verkan.

Vilka jävla idioter!

Avsnittet av Uppdrag granskning på SVT Play