De vanliga anklagelserna om kolonialkrig för olja har framförts av de vanliga foliehattarna inom nätvänstern. Även om det pågående inbördeskriget naturligtvis påverkar leveranssäkerheten så är detta trams; det var ingen som hade några problem med att köpa gas och olja av Khadaffi.
Om vi ska isolera ett enda avgörande motiv så är min kandidat snarare
Frankrikes Ära.
Frankrikes inledande stöd till den tunisiska regimen fick landet att tappa ansiktet och tvingade till slut fram utrikesminister Michèle Alliot-Maries avgång. Frankrikes, och republikens presidents, ära krävde att landet demonstrerade att det var redo att med vapenmakt försvara de värden republiken är grundad på.
Ett bra historiskt exempel på en liknande motivbild är De Gaulles allt överskuggande mål under andra världskriget att återupprätta Frankrikes Ära; vilket vid flera tillfällen orsakade slitningar med de övriga allierande.
Ett annat sätt att uttrycka det, och kanske ett som är mer begripligt i en svensk kontext, är att det hade varit oförenligt med den franska självbilden att agera på något annat sätt. Det hela är på sätt och vis existentialistiskt i och med att det handlar om vem och vad man väljer att vara; vilket även vi i Sverige gör, men med andra resultat.
Det borde kanske inte komma som någon överraskning. Vi har i Sverige inte bara övergett alla begrepp om ära som hopplöst föråldrade, vi är dessutom olidligt självgoda och överlägsna över detta.
Det har även uttryckts en del oro över att Khadaffi nu skulle övergå till irreguljära metoder för att bekämpa både koalitionen och oppositionen, men hans metoder är redan irreguljära. De hjälpförband av libyska anhängare och utländska legosoldater som rensar de återtagna städerna på oppositionella är ett exempel och uppgifterna om operatörer från säkerhetstjänsten i Benghazi skulle kunna vara ett annat.
Utan tunga vapen hade dock regeringssidan inte återtagit en enda stad och utan tunga vapen kommer de inte att kunna hålla de med ett omfattande stöd för revolutionen. Det är ett rimligt antagande att stödet för denna ökat snarare än minskat i städer som Brega och Misurata.
Om han gör slag i saken och beväpnar alla sina anhängare så innebär det att resten av inbördeskriget kommer att utkämpas mellan irreguljära förband på bägge sidor. Detta är inte asymmetri utan symmetri och utnötningskrig, vilket gynnar sidan med flest arga män med automatkarbin.
Det vill säga rebellerna.
Innan han, skrämd av invasionerna av Afghanistan och Irak, övergav det var Khadaffi en av världens största sponsorer av terrorism – eller möjligen frihetskämpar beroende på läsarens ideologiska hemvist. Det är troligt att han försöker återuppta de kontakterna för att slå mot länderna i koalitionen men om han lyckas är en mer öppen fråga.
Libyen var en effektiv bas för grupper från IRA till PLO eftersom det var utanför västs kontroll men samtidigt hade kommunikations-möjligheter dit. Så länge flygoperationerna pågår och rebellerna är aktiva är det svårt att se hur han skulle kunna återskapa den situationen.
Vi har, i hela den globala mediadebatten, i alltför stor utsträckning köpt myten om att asymmetriska och irreguljära metoder inte kan besegras,
men om regimen inte faller inom någon vecka så riskerar inbördeskriget att bli både utdraget och blodigt.
Guardian (forts.) DN SvD
Inlägg
