torsdag 17 februari 2011

Febrigt

Jag har haft väldigt mycket att göra de senaste månaderna så det har även blivit väldigt låg frekvens på inläggen. Nu är jag hemma och däckad i feber så jag har fått några timmars oväntad fritid så länge effekten av de febernedsättande håller i sig; det ger mig även en bekväm ursäkt ifall jag råkar bli lite svamligare än vanligt.

På försvarsbloggarna finns ett, förklarligt, fokus på förmågor och förmågebrister i det militära försvaret. Ibland slinker det in utrikes- och säkerhetspolitiska överväganden, men det blir lätt mycket system och lite mjuka värden – när dessa inte får tragikomiska uttryck i Firman.

En fråga som jag har funderat alltmer över på sista tiden är ifall det inte finns ett djupare, och allvarligare, problem på det kulturella planet: har pacifismen blivit en etablerad svensk överideologi och går utvecklingen mot anarki den medför att avstyra?

Låt mig utveckla.

Det finns två uppfattningar angående konflikters natur som är deprimerande dominerande i Sverige: att konflikter beror på missförstånd och att en konflikt aldrig kan lösas med våld; den första missuppfattningen bidrar till det andra logiska felslutet.

Konflikter, i både det stora och lilla formatet, beror i en överväldigande majoritet av fallen på motstridiga intressen eller livsåskådningar. Om det inte finns både tydliga gemensamma intressen och en gemensam referensram kan konflikter förvärras av att ”prata om saken”; i tryckpressens spår följde två århundraden av europeiska religionskrig.

Att våld aldrig löser konflikter är lika felaktigt som att påstå det motsatta, men det avgörande i varje förhandlingslösning är parternas styrkeförhållanden; vilket på en grundläggande nivå innebär egen, eller på annat sätt tillgänglig, förmåga till våldsanvändning. Detta gäller vid alla konflikter, men alldeles särskilt ifall tröskeln för faktisk våldsanvändning passerats.

Den som har övertaget kan genomdriva sin vilja även vid förhandlingsbordet eftersom alternativet finns att annars göra det fysiskt. Våld har alltid varit, är och kommer alltid att vara trumf.

Det är närmast en naturlag.

Hans Linde ägnade större delen av sitt inledande anförande under den utrikespolitiska debatten åt männens krig mot kvinnorna i Liberia och resten av världen. Den nu allt vanligare feministiska dogmen om våldtäkt som massförstörelsevapen var en de bärande punkterna. Det rör sig, som jag tidigare påpekat, inte om våldtäkt som vapen utan om våldtäkt som löneförmån. I förmoderna väpnade konflikter är möjlighet till plundring och våldtäkt det huvudsakliga incitamentet för att bära vapen.

Vidrigheterna i Liberia och Kongo är inte nya utan uråldriga och precis det som det statliga våldsmonopolet och den moderna militärmakten utvecklades för att motverka.

Om en tilltagande pacifism får oss att avrusta statens våldsinstrument leder det även till den moderna statens avvecklande, eftersom den stat som inte längre kan garantera sina medborgares säkerhet förlorat grunden för sitt existensberättigande. Oförmåga att möta externa hot innebär att vi i varje konflikt saknar alternativ till underkastelse under vilka krav en extern part än kan tänkas ha, men en oförmåga att möta interna hot riskerar att få ännu allvarligare konsekvenser.

Om jag inte längre kan förvänta mig att staten garanterar min och de minas säkerhet så blir alternativet att göra det själv, och mina metoder skulle inte vara begränsade av någon lag som då förlorat all relevans.

Om säkerheten privatiseras på grund av att staten abdikerar från denna sin mest grundläggande funktion, oavsett om det är till bevakningsföretag, medborgargarden eller den organiserade brottsligheten, får detta betydande konsekvenser för hela samhällsstrukturen.

Myndigheternas förmåga att leverera säkerhet består av både resurser och det utrymme lagstiftning och förordningar ger dem att verka. Det är till exempel inte primärt resursbrist som hindrar ett effektivt bekämpande av jihadis, och andra extremister, utan begränsningar i lagstiftningen.

Det här är inte abstrakt utan väldigt konkret; Taimour Abdulwahab parkerade sin vita Audi några våningar under mitt dåvarande kontor och sprängde som tur var bara sig själv inom synhåll från mitt nuvarande, men det faktum att han propagerat för jihad på sin Facebook-sida var bara ett uttryck för hans grundlagsskyddade åsiktsfrihet och därmed inte grund för någon övervakning från säkerhetspolisens sida.

Men eftersom behovet av en fungerande inrikes underrättelsetjänst bara tangerar frågan om pacifismens utbredning får det vänta till ett annat inlägg.

Kanske när jag blir sjuk nästa gång...