Någon annans problem

Valresultatet ser ut att innebära att det, utan ännu en Socialdemokratisk kovändning, inte finns majoritet i den nya riksdagen för att förlänga den militära insatsen i Afghanistan.

Afghanistans framtid blir i så fall någon annans problem.

Vi ska visserligen inte överskatta betydelsen av vårt nuvarande bidrag. Den svenska kontingenten gör ett bra jobb, men utgör trots allt mindre än en halv procent av ISAF:s truppstyrka; andra truppbidragande länder kommer inte att ha några större svårigheter att ta över våra uppgifter.

Åskådarplats är dock knappast en styrkeposition och vårt inflytande över Afghanistans framtid kommer att gå från marginellt till obefintligt.

Jag är kanske lite väl cynisk, men kan inte låta bli att undra om inte de rödgröna anklagelserna om att regeringen kommer att göra sig beroende av Sverigedemokaterna inte är fråga om projektion. Min fråga till Mona Sahlin är om hon verkligen tänker ta hjälp av en samling gamla nynazister för att kunna vrida svensk utrikes- och säkerhetspolitik i en mer nationalistisk och isolationistisk riktning.

Jag hyser inga större förhoppningar om att hon tänker avstå.

Skynda långsamt

Jag vill få in ett sista inlägg om valet såhär på valdagen. Även om jag nu lagt min röst på ytterligare en mandatperiod av Alliansstyre så betyder inte det att jag är helt nöjd med den förda politiken, och min huvudsakliga invändning kan sammanfattas som slarv.

Grundproblemet med Försvarsmaktens nya personalförsörjningssystem, sjukförsäkringsreformen, Boultbee-affären och NK-express är i samtliga fall att Alliansen, drivna av lika delar ideologi och önskan om att kunna visa snabba resultat, forcerat ogenomtänkta åtgärder.

Om Alliansen får förnyat förtroende idag så hoppas jag att man upplever mindre tidspress denna andra mandatperiod och kan göra rätt från början lite oftare.

Start och stopp

Urban Ahlin, Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén har en debattartikel med rubriken Krig utan tidsgräns gagnar ingen i dagens SvD. De kommer återigen med det direkt löngaktiga påståendet att den rödgröna Afghanistanpolitiken är identisk med Obamas.

Trots att alla tre författarna vet bättre skiljer de inte på start- och slutdatum.

Obama har satt ett datum för när processen att lämna över till Afghanskt huvudansvar för säkerheten ska inledas; det rödgröna förslaget sätter ett arbiträrt slutdatum. Ett slutdatum inte bara för en överlämning av huvudansvaret utan för svensk militär närvaro.

Vi vet att de vet bättre eftersom deras ståndpunkt och analys innan överenskommelsen med Vänsterpartiet inte skilde sig från regeringens.

Om jag nu hade haft några tankar på att ändra den förhandsröst jag lade i onsdags så hade de blåsts bort av dagens inlägg och enkätsvaren på Wisemans valguide.