Petraeus möter pressen och Georgia Tech

General McChrystals närmste chef, USA:s regionale befälhavare för mellanöstern och centralasien, general David Petraeus var på NBC:s Meet The Press idag. Innan han tillträdde sin nuvarande post var han befälhavare i Irak under The Surge, som han även var den huvudsaklige arkitekten bakom.

Han är i stort sett försiktigt optimistisk angående Operation Moshtarak och den COIN-kampanj operationen ingår i, även om han själv föredrar "realistisk", och han avfärdar helt behovet av tortyr för att få viktiga fångar som mulla Baradar att samarbeta.

Det senare kan för en svensk publik verka som ett lite onödigt uttalande, men förre vicepresidenten Dick Cheney har sedan regeringsskiftet drivit linjen att det är landsförräderi att inte tortera fångar.

Amerikansk politik blir inte mer begriplig om man följer den nära.

Intervjun refereras även av BBC, NBC:s utskrift av hela intervjun finns här och video nedan (inslaget är uppdelat i flera klipp).

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

För den som har en dryg timme att fördriva höll Petraeus även en presentation och besvarade frågor på Georgia Tech 19 januari (det går med fördel att hoppa fram till 0:11:57).



För att kompensera ordflödet i gårdagens inlägg så håller jag mig kort ikväll...

Vinstchanser

Debatter om Afghanistaninsatsen på nätet handlar ofta till viss del om ifall kriget kan vinnas, och i förlängningen, ifall vi håller på att vinna eller förlora. Synen på Operation Moshtarak är ett aktuellt och konkret exempel.

Går den bra eller dåligt?

Den har inte levererat en slutgiltig seger över Talibanerna, men det var aldrig avsikten eller förhoppningen. Den drar ut på tiden, men det kan till stora delar vara ett resultat av att välja en lugn och metodisk taktik för att minimera civila förluster. Se inslaget från Channel 4 nedan för ett exempel på vad jag menar.



Vad ligger då bakom åsikten om att NATO håller på att förlora mot Talibanerna i Nad-e-Ali? Jag menar att det är ett försök att tillämpa det totala industriella krigets paradigm på en begränsad väpnad konflikt.


Det största exemplet på det Stora kriget är andra världskriget vars permanenta plats i vår populärkultur, med uttryck som spänner från MoH till Tony Beevor, gör att det fortfarande är själva definitionen av krig i mångas världsbild. Det som var utmärkande för andra världskriget, som total mobilisering av hela samhället och totala krigsmål syftande till motståndarens förintelse som stat och/eller nation, återfinns delvis även i andra krig före och efter.

Man kan förenklat säga att det började med Napoleon och slutade med MAD.

Napoleon revolutionerade vad krig mellan stater innebar. Revolutionen och republikanismen möjliggjorde för första gången en total mobilisering av alla resurser i en västerländsk stat. Hans motståndare hade politiska system som innebar små expeditionära arméer som i praktiken var för små och dyra för att riskera att förlora.

Som Stalin skulle observera mer än ett århundrade senare så har kvantitet en egen kvalitet i sig; i alla fall i ett totalt krig skulle jag vilja tillägga.

Den ideologiska och politiska motivationen av massarméerna som följde i Napoleons spår utnyttjade den nyvaknande nationalismen och frihetsretorik; exempel på bägge återfinns ännu i de flesta länders nationalsånger (se klippen nedan). Bägge användes även för att mobilisera båda sidorna i det amerikanska inbördeskriget. I det kriget tvingade industrialiseringen av kriget fram tidiga exempel på den tendens till skyttegravskrig som skulle komma att utmärka västfronten under första världskriget.



Generationen som utkämpade "Det stora kriget" hade vant sig vid fred mellan Europas industrialiserade stater. Krig var något som fördes mot dåligt beväpnade vildar kolonierna. I de krig som fördes i samband med Tysklands enande hade den Preussiska tekniska, taktiska och operativa överlägsenheten gjort dem korta och relativt oblodiga. 1914 hade alla stormakterna egna generalstaber, järnvägar och mobiliseringsförberedelser.

Varken de unga män som uppfyllda, och omgivna, av nationalistisk yra marscherade mot fronten eller de som ledde dem insåg konsekvenserna av ett totalt industrialiserat krig mot en jämbördig motståndare. Deras uppfattning om vad krig, och att vinna ett krig, innebär skulle dock fortfarande kännas igen av en nutid som i övrigt ser deras förväntningar som naiva:

1. Mobilisera den egna armén och ställ om hela samhället från fred till krig
2. Besegra fiendens armé i en serie fältslag
3. Inta fiendens huvudstad
4. Diktera fredsvillkoren

Det totala krigets logik nådde sin tragiska höjdpunkt i och med atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Förutsättningarna för framtida konflikter ändrades för alltid med det första sovjetiska atombombsprovet 1949. Konsekvenserna av kärnvapenkrig var först inte uppenbara för en generation politiska och militära ledare som vant sig vid andra världskrigets slakt. Innan ett kärnvapenkrig hann bryta ut utvecklades dock doktriner som såg kärnvapenstyrkorna mer som ett medel för avskräckning än en vapen bland alla andra.

Tröskeln blev så hög att kalla kriget förblev kallt i Europa; övriga världen hade inte samma tur.

Koreakriget var det första kriget i den långa stormaktskonfrontation vi brukar benämna kalla kriget och det sista krig som nästan utkämpades av en stormakt enligt det totala industriella kriget. Den amerikanske befälhavaren general Douglas MacArthur ville, helt i linje med hur det förra kriget förts, genomföra omfattande kärnvapenangrepp mot mål i södra Kina. Istället fick MacArthur sparken och USA varken mobiliserade eller tillgrep kärnvapen.


Det Lilla kriget har existerat parallellt med det stora i århundraden. Samtidigt som Napoleon omdanade hur stater utkämpar krig myntades termen Guerilla ("litet krig") för motståndet mot den Franska ockupationen av Spanien.  Ickestatliga entiteters militära förmåga har lite gemensamt med den hos en stats militär, men stamkrigaren och rövaren fanns långt innan soldaten och polisen. 

Det statliga våldsmonopolet är både en förutsättning för, och ett resultat av, starka stater som kontrollerar hela sitt territorium. Det är inte på något sätt en naturlag utan måste aktivt upprätthållas.

Det Lilla krigets mål är, liksom dess medel, som regel begränsade. Innan Usama bin Ladin hade ingen föreslagit att erövra hela världen med terrorism, bakhåll och vägbomber. Även stater utkämpar dock begränsade väpnade konflikter; inte bara mot ickestatliga aktörer utan även mot varandra.

Det Lilla kriget mot en stat, oavsett om det är den egna eller en ockupationsmakt, handlar om att störa statens maktutövning genom våldsaktioner riktade mot svaga punkter som logistik eller ämbetsmän i sina hem. Syftet är att provocera fram överreaktioner från staten, etablera den egna bilden av konflikten bland befolkningen i övrigt samt göra det så kostsamt för staten att den drar sig tillbaka och låter de små krigarna ta över kontrollen.

Om en gerillakampanj innehåller regelrätta fältslag har den antingen gått riktigt illa eller så är det ingen gerillakampanj. Det var ingen gerillaarmé som intog Saigon 1975, det var den reguljära Nordvietnamesiska.


"Interventioner" har varit betydligt vanligare än "krig" de senaste årtiondena. Detta är inte bara en fråga om politiskt korrekt nyspråk. Rent folkrättsligt så är krig något som utkämpas mellan två stater. Dagens konflikter är som regel antingen subnationella eller överstatliga. De har ofta sina rötter långt tillbaka men då doldes de av det större Kalla kriget och tolkades i den kontexten.

Ett land där stormaktsrivalitet samverkade med subnationella konflikter på ett katastrofalt sätt är Afghanistan.

Den moderna afghanska staten grundades 1747 av Ahmad Shah Durrani. Under 1920-talet hade kortlivade försök att importera kemalistiska idéer mött våldsamt motstånd, men den pashtunska monarkin överlevde fram till en statskupp 1973; en ny kupp 1978 förde kommunistpartiet till makten (en Aprilrevoultion att motsvara Oktoberrevolutionen).

Det här öppnade sprickor längst flera dimensioner inom det afghanska samhället:

• Mellan höger och vänster i en västerländsk mening
• Mellan modern sekulär stad och traditionell islamistisk landsbyggd
• Mellan och inom olika folkgrupper, stammar och klaner

Konflikten blir väpnad när en samling Gudskrigare, eller Mujahedin, börjar ett Litet krig mot kommunistregeringen i Kabul. USA väljer att i det läget hälla bränsle på elden genom att ge dessa stöd enligt logiken att fiendens fiende är min vän - eller i alla fall min tillfälliga allierade.

USA:s mål är att få Sovjetunionen och dess allierade att blöda så mycket som möjligt.

Kommunistregeringen i Kabul sätter hårt mot hårt och i mars 1979 tillträder Hafizullah Amin som ny president. Hans hårdhänta och kompromisslösa metoder stärker bara upprorsmännens ställning och situationen blir kritisk för den seniore partnern Sovjetunionen.

Sovjetunionen har genom sin officiella ateism redan en viss oro över lojaliteten hos delar av den muslimska befolkningen i de centralasiatiska delrepublikerna. Den islamistiska revolutionen i Iran och det tilltagande islamistiska upproret i Afghanistan ses som allvarliga hot mot statens säkerhet. Eftersom den afghanska ledningen inte verkar förmögen att lösa uppgiften behöver den uppenbarligen "hjälp"; denna kommer i from av den sovjetiska invasionen på julafton 1979.

Sovjetunionens mål är att säkra en stabil och lydig regering i Afghanistan som kan hindra vågen av islamistisk radikalisering från att fortsätta norrut.


De två supermakternas respektive mål leder till att kriget i Afghanistan är två helt olika typer av konflikter beroende på om man befinner sig i Washington eller Moskva.

USA utkämpar ett Litet krig via ombud. Eftersom målet inskränker sig till att skada Sovjetunionens intressen räcker det att genom de pakistanska och saudiska underrättelsetjänsterna ge de lokala små krigarna medel att göra detta. Hur detta sker, vilka det gynnar i regionen och vilken påverkan detta får på situationen efter kriget ses inte som relevant.

USA:s krigsmål uppnås om det Lilla kriget blir framgångsrikt i att motverka statens maktutövning eller orsakar fienden betydande förluster.

Sovjetunionen utkämpar ett begränsat krig för att slå ner ett uppror i en klientstat; man bekämpar med andra ord ett Litet krig både direkt och genom ombud. Detta är en betydligt större utmaning än att bedriva ett uppror eftersom det kräver kontroll över befolkning och territorium och inte bara möjlighet att verka inom dem.

Sovjetunionens krigsmål uppnås om det Lilla kriget misslyckas, statens maktutövning blir effektiv samt att den egna kontrollen över den staten bibehålls.

Så vem vann?

Det beror på vad man menar med att vinna.

USA lyckades mycket väl med att få Sovjetunionen och dess allierade att blöda. Även om Sovjetunionen till slut tvingades dra sig tillbaka så lämnade man efter sig en kommunistregering som behöll kontrollen över de afghanska städerna tills Sovjetunionens sammanbrott tog bort dess förutsättningar för att överleva.

Det är däremot mycket enkelt att säga vilka som förlorade; runt 1,5 miljoner afghaner förlorade sina liv.

Komplexa konflikter med begränsade mål får sällan tydliga och slutgiltiga utfall. De är inte totala förintelsekrig utan politik med andra medel. Konsekvenserna för de som är direkt drabbande kan dock fortfarande bli absoluta.


Så kan vi vinna nu, och i så fall: vinner vi? Det beror på hur man definierar vinna, men jag skulle svara: "ja" och "vi får se".

Vårt, det vill säga Sveriges, FN:s, EU:s, NATO:s och USA:s, mål i Afghanistan är att skapa en stabil stat som inte utgör en fristad för terrorister. Den militära delen av det uppdraget vilar på NATO:s ISAF-styrka, där Sveriges militära insats i Afghanistan ingår, och målet med den insatsen är att stabilisera säkerhetsläget och bygga upp Afghanistans kapacitet att ta över säkerhetsansvaret.

Sedan president Obamas tillträde har USA:s ledarskap för insatsen förnyats och både en ny strategi och tillräckliga resurser har tillförts; eller tillförs under första halvåret i år.

En del misstolkar tal om att besegra Talibanerna som en avsikt att nedkämpa dem till siste talib, men så är icke fallet. Det viktiga är inte att döda Talibaner utan att hindra dem från att uppnå sina mål. För att utkämpa sitt Lilla krig så behöver de kontrollera befolkningen och hindra staten från att kontrollera territoriet.

Den nu pågående Operation Moshtarak är första gången som alla element samverkar som tänkt. Tillräckliga NATO-styrkor för att ta mark utan att förlita sig på tyngre eldunderstöd, afghanska enheter som i största möjliga mån står för direktkontakten med lokalbefolkningen samt en afghansk och internationell civil insats i den militärens fotspår.

Det är inte säkert att det lyckas, men om vi ska vinna i Afghanistan så är det såhär det behöver göras.

Även om Talibanerna förlorar kontrollen över landsbygden i sina kärnområden i Helmand och Kandahar så har de dock fortfarande kvar sin fristad i Pakistan.

Eller har de det?

Den pakistanska militära underrättelsetjänsten ISI byggde en gång upp Talibanrörelsen som ett sätt att säkra ett pålitligt Indienfientligt strategiskt djup i Afghanistan. Talibanernas exilregering Det islamiska emiratet Afghanistans Shura majlis har om något år tillbringat ett årtionde i Quetta, Pakistan.

Den senaste veckan har dock tre mycket tunga Talibanledare gripits av ISI: rörelsens näst högste ledare mulla Abdul Ghani Baradar, skugguvernören i Kunduz mulla Abdul Salam och skugguvernören i Baghlan mulla Mir Mohammad.

Om det här är början på en trend, och det här innebär att Pakistan börjar agera mot den afghanska delen av Talibanrörelsen på samma sätt som man agerat mot delar av den rent inhemska, då kan det innebära att Quetta shuran inte längre är säker i Quetta.

Om Talibanerna förlorar sin fristad i Pakistan så är de besegrade inom ett år.

Om.

Bara det utökade tryck dessa gripanden utgör, när de nu kommer samtidigt med en NATO-offensiv för att beröva Talibanerna kontrollen över sina kärnområden i Afghanistan, är dock mycket välkommet.

Det tyder kanske inte nödvändigtvis på att vi vinner, men vi har i alla fall slutat förlora.

Regeringslådan

Operation Moshtarak, den senaste offensiven i Afghanistan, kom inte som en överraskning för någon eftersom den medvetet basunerats ut i förväg. Tanken var att ge civilbefolkningen möjlighet att lämna området, eller ta skydd, och Talibanerna en möjlighet att slinka undan.

Målet är nämligen att ta kontroll över området; inte nödvändigtvis döda Talibaner.


Visa större karta

Det här är den första större operation som helt, och från början, följer general McChrystals COIN-strategi. Alla skillander jämfört med Khanjar, som genomfördes strax efter hans tillträde som befälhavare, är till det bättre.

• Betydligt större andel Afghanska styrkor (1/3 av markstridsförbanden istället för 1/10)
• Operationen är politiskt förankrad på nationell, regional och lokal nivå i Afghanistan
• Färdigt civilt biståndspaket
• Färdig "regeringslåda" med lokal guvernör, administration och polis

Risken för något som liknar något av slagen om Fallujah är obefintlig. Den militära operationen går än så länge enligt planerna och förväntas inte stöta på några större problem. Den verkliga utmaningen kommer dock när "regeringslådan" ska öppnas.

Kommer innehållet att imponera på lokalbefolkningen nog för att vinna över dem?

Även om det här inte är Det Avgörande Slaget så är det såhär kriget är tänkt att vinnas. Prototypen behöver visa sig tillräckligt lovande för att bygga vidare på om vi ska ha en chans till framgång.

So far so good.

Behovsanalys

Jag hamnade i en debatt med Sumatra om bland annat sega gubbar bland kommentarerna till ett inlägg på Strategi och krigskonst för två veckor sedan. Det här ganska långa inlägget är delvis en fortsättning på den.

Jag har varit lite osynlig på min egen och "de vanliga" bloggarna under veckan, men både Chefsingenjören och Wiseman tog igår upp pågående förändringar i vår strategiska situation; hur vi påverkas av USA:s QDR och Medvedev-doktrinen respektive hur vår ovilja att låta den solidaritetsförklaring vi avgett få någon som helst substans påverkar andras bild av oss.

I samband med solidaritetsförklaringen har jag några gånger uttryckt det som att den måste få bli dimensionerande eller dras tillbaka. Det här inlägget är ett försök att vara mer konstruktivt, mindre om vad jag är mot och mer om vad jag är för, och definiera vad jag menar med dimensionerande.


Ryssland har varit Sveriges största säkerhetsutmaning i över trehundra år. För ett litet grannland till Ryssland spelar det mindre roll om det senare har tsarvälde, kommunistdiktatur eller pseudo-demokratiskt och nationalistiskt styre; Ryssland är Ryssland och om man inte är försiktig så kan man bli det själv med.

Ibland räcker det inte ens att vara försiktig.

Sedan Sovjetunionens fall har de baltiska staternas återvinna frihet inneburit att Rysslands tillgång till Östersjön begränsas till St Petersburg längst in i Finska viken och den lätt avskurna Kaliningradenklaven. Den politiska omvälvningen kring Östersjön var större än de nya gränserna och innebar inte bara att de baltiska länderna utan även Sverige och Finland integrerades i västliga strukturer.

Under det sena 90-talet var förhoppningar om rysk vilja att integreras i väst tillsammans med rysk militär svaghet oemotståndliga skäl för Sveriges politiker att, med Baltikum och Finland som buffert, lägga statens medel på saker som vinner röster.

Så påbörjade Försvarsmakten sin ”strategiska time out”. Konsekvenserna kan sammanfattas som avrustning; ständiga omorganisationer och flyttkaruseller med påföljande organisatoriskt kaos samt en knappt mätbar operativ ambitionsnivå.

Det enda kvantifierbara målet som överlevde var storleken på de internationella insatserna. Det här har lett en del till att ge de internationella insatserna skulden för invasionsförsvarets avveckling. Ståndpunkten har bland annat varit vanlig i samband med debatterna kring den så kallade Afghanistandoktrinen.

Jag tror tvärtom att vi kan tacka de internationella ambitionerna för att vi har kvar något försvar överhuvudtaget. När konsensus inom det svenska försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget var att den eviga freden brutit ut i Norden var det bara behovet av internationella insatser som kunde motivera försvarsanslagen.


Samtidigt som vi själva blivit så nära NATO-medlemmar ett land kan bli utan att faktiskt vara det har vi även hjälpt de baltiska länderna med vapen och aktiv hjälp in i NATO. En rationell politik helt i linje med svenska säkerhetsintressen om än inte svensk säkerhetspolitisk retorik.

Så länge våra östra grannländer är oberoende och väl förankrade i NATO och EU är ett omfattande isolerat ryskt anfall mot svenskt territorium i det närmaste omöjligt. Logistikkedjan från St Petersburg och Kaliningrad håller inte för flera divisioner på andra sidan Östersjön.

Därför är Baltikums fortsatta frihet ett vitalt svenskt säkerhetsintresse.

Även ett begränsat isolerat anfall är extremt osannolikt. Det Gotlandsscenario som Bo Pellnäs framfört under flera år är mer sannolikt men bara som en del av en större operation för att invadera och ockupera ett eller flera baltiska länder. I det läget skulle frambaserade kust- och luftvärnsrobotförband på Gotland kunna skära av Baltikum från förstärkningar.

I ett större perspektiv är det svenska samhället och den svenska ekonomin extremt beroende av system av system och globala flöden. Ett bra exempel på det senare är Operation Atalanta. Att skydda sjöfarten är en av flottans kärnuppgifter som aldrig borde avvecklats och vi behöver kunna ha en närvaro där våra flöden är sårbara.

Det kan dock lika gärna behöva ske i Östersjön som i Adenviken och i det senare fallet med en motståndare med tillgång till mer än lätta vapen och små motorbåtar. Även om konsekvenserna av ett storskaligt angrepp naturligtvis är värre är sannolikheten för något som kan liknas vid kanonbåtsdiplomati betydligt högre.


De säkerhetspolitiska slutsatserna bör vara att bygga upp ett operativt nordiskt försvarssamarbete inom NATO. Bara NATO har de nödvändiga strukturerna för det nära samarbete som skulle krävas och de enda nordiska länderna utanför NATO är Finland och Sverige.

För tio år sedan fanns kanske möjligheten att EU skulle bygga upp en parallell ledningsorganisation under fransk ledning, men det franska återinträdet i NATO:s alla strukturer har stängt den dörren. De resurser för militär ledning och samverkan EU behöver i framtiden kommer att ”lånas” av NATO utöver de för mindre fredsbevarande operationer.

Försvarsmakten är redan helt NATO-anpassad och i och med solidaritetsförklaringen har vi även redan tagit hela risken med att ingå en allians. Det är dock bara genom fullt medlemskap som vi får fördelarna med den investering vi gjort.

Som jag skrivit tidigare så finns det dock historia som förskräcker när det gäller hur Sverige anslutit sig till internationella samarbeten.

När det gäller den amerikanska orminriktningen så påverkar den oss mindre än övriga Europa. Den hjälp vi skulle behöva i ett krisläge vore flyg- och amfibiestridskrafter som snabbt kan omgrupperas globalt.


Hur bör då försvaret se ut för att möta hoten ovan inom ramen för den säkerhetspolitiken? Det som behövs för det nationella militära försvaret är ett starkt skalförsvar. Utöver detta krävs en robust expeditionär snabbinsatsförmåga i närområdet och en begränsad förmåga till insatser utanför det.

Den försvarsmakt som beskrivs i IO 2014 är otillräcklig för att möta de två inledande behoven; den går dock att bygga vidare på om man behåller viss dimensionerande utrustning och infrastruktur. Det handlar med andra om en målbild för IO 2020.

Det finns mycket som är bra med den pågående omställningen som behöver tas till vara:

• Fokus på operativ förmåga och på snabbt gripbara modulära förband med anställda och kontrakterade soldater
• För snabbinsatser i närområdet, och de flesta insatser utanför det, är bataljonstridsgrupp den relevanta förbandsstorleken
• Den höjda ambitionsnivån för Hemvärnet

Det som oroar är bland annat att:

• Genomförande av det nya personalförsörjningssystemet verkar hafsigt och forcerat
• En kris i närområdet kräver förmåga till brigadstrid; vilket kräver mer än brigadstaber
• Steget från målsättning till levererbar operativ effekt är mycket långt och dyrt

Det som saknas på armésidan är reservbrigader eller möjligen reservbrigadstridsgrupper. Plural. Förband som inte behöver rotera genom perioder av beredskap och insats på samma sätt som de övriga kontraktsförbanden men väl hållas samövade och fullt utrustade. Organisatoriskt bör de vara uppbyggda som de övriga manöverförbanden för att bibehålla full interoperabilitet och modularitet, men eftersom det rör sig om förband som normalt bara ska mobiliseras vid en allvarlig kris i närområdet bör det dock uteslutande röra sig om mekaniserade förband.

Dessutom behöver RBS 97 bytas ut mot ett modernt system med lång räckvidd och förmåga att bekämpa både kryssnings- och medeldistansrobotar; det vill säga MEADS eller SAMP/T.


Det som saknas på marinsidan är volym och slutförda projekt. Visbykorvetterna behöver färdigställas; inklusive RBS 15 Mk3/4, luftvärnsrobotar och UAV. Om klassen håller vad den lovar bör den förlängas med tre fartyg. För att klara eskortrollen bör fyra till sex lätta fregatter anskaffas. Ett modernt alternativ med låg risk kan vara att ta rygg på den Israeliska MEKO CSL ordern som verkar vara på gång. A26 ordern behöver utökas till tre enheter för en ubåtsflottilj på sex u-båtar i två klasser och ett andra stridsstödsfartyg beställas.

Syftet med dessa nya kölar är att alltid ha svenska ytstridsfartyg på Östersjön och u-båtar under dess yta.

Alltid.

Om vi ska kunna verka med brigadstridsgrupp i Baltikum behöver vi dessutom kunna få dit den och hålla den försörjd. I ett läge med förhöjd spänning, vilket är en förutsättning för att behovet ska uppstå, krävs det eskortfartyg för det.


Det som saknas på flygvapensidan är vapen-, stör- och spaningssystem till Gripen samt helikoptrar. Nya jaktrobotar är på gång men hur blir det med ersättarna för RB 75 och BK 90? På sikt kan en operativ efterföljare till nEUROn ge Flygvapnet förmåga att bekämpa mål djupt inne i fientligt luftrum. En lösning som finns tillgänglig redan idag, och till ett väsentligt lägre pris, är kryssningsrobotar som KEPD 350 Taurus.

Flygvapnet var väldigt diskreta angående Sk 37E "Störviggen" så länge de flög, så det är möjligt att den nuvarande förmågan bara är hemlig; man kan ju alltid hoppas. Spaningskapseln SPK 39 börjar bli materielprojektens Duke Nukem Forever. Det är kanske dags att börja titta på alternativen.

Någon gång kring 2020 behöver även samtliga Gripar börja moderniseras till en så ambitiös E/F-modell som möjligt. Den som vill spara pengar på HTM:en bör titta på videoklippet nedan.



Även om och när eländet med Helikopter 14 får ett slut och alla 18, eller möjligen 25, maskinerna är operativa någon gång på andra sidan 2020 så kommer de att vara alldeles för få. 18 medeltunga helikoptrar räcker inte ens för ubåtsjakt, räddning och stöd till jägar- och specialförbanden. Transport av trupp och last för ens de två lätta bataljonernas behov kräver lika många till även om vi inskränker oss till att kunna lyfta en kompani i taget.

Nu när det gamla bassystemet är avvecklat, och Flygvapnets numerär så låg, måste baserna få eget permanent luftförsvar och fortifikatoriskt skydd. Ska vi kunna ta emot andra länders stridsflyg behöver det förberedas med bland annat upprättandet av reservbasbataljoner.


Som Clausewitz påpekade så är den bästa strategin att alltid vara stark. Om ett användande av militära maktmedel mot ett av grannländerna i väst innebär väpnad konflikt med ett samlat Norden inom NATO så lockas ingen rysk ledare av alternativet.

Vi uppnår därmed den framtid av hundvalpar, fred och Pripps blå-stunder i skärgården vi är ute efter.

Jag hoppas att jag tolkat Folkpartiets försvarspolitiska utspel rätt i att det är i samma riktning som mina förslag ovan. Allan Widman skrev på sin blogg igår att han skulle lägga upp ett inlägg i frågan under dagen. Vi får ser om det verkar fortsätta peka i rätt riktning.

Uppdatering: Intervjun i SvD och på ledarbloggen var ju i alla fall lovande.