Kalla fötter?

Afghanistanbefälhavaren McChrystals begäran om förstärkningar ska nu vara på väg till den amerikanske presidentens bord.

I amerikanska media har Afghanistandebatten inom Obamaregeringen beskrivits som en konflikt mellan på den ena sidan vicepresident Biden och på den andra utrikesminister Clinton och militärledningen. Vad president Obama till slut beslutar återstår att se. Vissa signaler tyder tyvärr på att han omprövar den Afghanistanpolitik ha presenterade i mars.

Den antiterrorisminriktning som Biden förespråkar är inte ny utan innebär i stort en återgång till Bushregeringens strategi, fast med ännu mindre styrkor och utan några ambitioner att stabilisera eller bygga upp Afghanistan.

Att byta tillbaka ett halvår efter att man gått ut med en ny strategi, och fått med sig sina allierade på den, skulle lamslå det internationella samfundets insatser i Afghanistan just när landet står och väger efter det stulna valet.

Vad Obama bör göra är att fullfölja den Afghanistanpolitik han påbörjat. Den garanterar inte framgång, men alternativen garanterar misslyckande. Obama har redan valt helt rätt befälhavare och behöver nu ge honom resurser att lösa uppgiften.


Watch CBS Videos Online

McChrystals rapport i pdf till slut

Den icke-hemligstämplade versionen av general McChrystals Afghanistanrapport har så till slut dykt upp i pressen. Det som strukits är mer ingående beskrivningar av säkerhets- och underrättelseläget. Rapporten beskriver nuläget och föreslår en militär strategi för ISAF som kan nå de mål som beskrivits i USA:s och NATO:s övergripande strategi för Afghanistan.



Rapporten menar, som väntat, att situationen är kritisk och kräver omedelbara åtgärder:

"[--- M]ore importantly, we face both a short and long-term fight. The long-term fight will require patience and commitment, but I believe the short-term fight will be decisive. Failure to gain the initiative and reverse insurgent momentum in the near-term (next 12 months) – while Afghan security capacity matures – risks an outcome where defeating the insurgency is no longer possible."

Nuläget beskrivs utan några större försök att dölja problemen med hur ISAF hittills utfört sitt uppdrag:

"As formidable as the threat may be, we make the problem harder. ISAF is a conventional force that is poorly configured for COIN, inexperienced in local languages and culture, and struggling with challenges inherent to coalition warfare. These intrinsic disadvantages are exacerbated by our current operational culture and how we operate.

Pre-occupied with protection of our own forces, we have operated in a manner that distances us – physically and psychologically – from the people we seek to protect. In addition, we run the risk of strategic defeat by pursuing tactical wins that cause civilian casualties or unnecessary collateral damage. The insurgents cannot defeat us militarily; but we can defeat ourselves."

Kontrasten med den officiella NATO-rapporten för 2009 är skarp. Den föreslagna nya militära strategi för ISAF rapporten förespråkar bygger på fyra pelare:

• ISAF ska i "radikalt" större omfattning integreras och samverka med de afghanska säkerhetsstyrkorna för att möjliggöra en snabbare utökning av de senares förmåga
• ISAF ska prioritera stödet av en god afghansk myndighetsutövning lika högt som det rena säkerhetsarbetet
• ISAF:s operationer ska i fösta hand inriktas på att återta initiativet och vända utvecklingen till upprorsmännens nackdel
• ISAF ska prioritera de områden där befolkningen är under störst hot

Rapporten innehåller med andra ord inga större överraskningar; mest beroende på att de som arbetat med att ta fram underlag för den uttalat sig löpande i amerikanska media.

Skälet till att den kommer ut i offentligheten just nu har huvudsakligen med amerikansk inrikespolitik att göra. Opinionen har svängt under sommaren till att bli alltmer kritisk till insatsen i Afghanistan, och inom några veckor kommer Obama att få en begäran om stora truppförstärkningar på sitt bord.

Det är dock den lokala politiken i Afghanistan som är det mest akuta hotet mot framgång för det internationella samfundet. Utan en andra, bättre övervakad, valomgång blir en omvald president Karzai utan legitimitet inte bara i omvärldens utan även i afghanernas ögon. Utan en någorlunda fungerande, och någorlunda legitim, regering i Afghanistan kan ingen NATO-strategi besegra Talibanerna.

Rapporten i sin helhet finns att läsa här:
Assessment Redacted 092109
Den politiska delen av Afghanistanstrategin behandlas bara översiktligt i rapporten eftersom denna behandlar den underordnade militära strategin. För den som är intresserad finns den övergripande amerikanska strategin för regionen beskriven här:
Afghanistan-Pakistan White Paper

Fiendens fiende

Lena Andersson har en kolumn i dagens DN där hon, med anledning av Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”, tar upp paradoxen att den kulturkonservativa främlingsfientliga högern i Danmark påstår sig försvara kulturradikalism för att kontrastera mot kulturkonservativa muslimer.

Hon avslutar med:

Så hur ska samhället bära sig åt för att bekämpa främlingsfientlighet och nationalism utan att tvinga in alla pluralistiska tillskyndare i kulturrelativism? Att ta av det berömda locket och låta hatet koka över leder bara till mer förakt och förråelse, visar det danska exemplet. Verklighet skapas av ord. Samtidigt innebär en sannfärdig debatt att man observerar och talar om tillvaron oavsett hur den ser ut, och att var och en och inte minst konsten är fri att göra påståenden om idéer, värderingar och religioner. Fast helst inte bara en av dem och aldrig i mobbningssyfte.

Att infantilisera minoriteter är heller inte lösningen, och inte att ignorera integrationsproblem. Men som Lena Sundström framhåller måste det göras med anständighet och framför allt med likvärdigheten som princip, vilket framhålls av chefredaktören för dagstidningen Politiken som intervjuas i boken: ”Jag har lov att vara här och du har lov att vara här.” Det är en bra grund, om man bara är medveten om att sådant som blasfemi och hädelse ofta har ansetts just oanständigt i sin samtid, men som oumbärliga land­vinningar i efterhand.

Jag har för ovanlighetens skull inga invändningar, sarkasmer eller tillägg. Hon har helt rätt.

Prost!

Stämningen i vissa engelsktalande media börjar gå från kritisk till direkt fientlig mot den tyska insatsen. Times har en artikel idag om att personal vid det tyska PRT-högkvarteret var bakfulla på fredagsmorgonen efter flygattacken utanför Kunduz.

General McChrystal är missnöjd och har beordrat alkoholförbud.

Det här bråket riskerar att spåra ur om inte de underliggande orsakerna får en lösning; att sopa det under mattan är inte en hållbar sådan. Alla länderna i ISAF behöver komma överens om uppdraget, medlen och metoderna.

Ground Truth

Mer detaljerad information om NATO-bombningen av två kapade tankbilar söder om Kunduz i fredags har börjat komma ut. En reporter från Washington Post fick följa med McChrystals undersökningsteam och ger en bild av spänningarna mellan tysk och amerikansk militär i Afghanistan (amerikanerna tycker att det är tyskarnas tendens till att sitta och trycka på campen som är grundorsaken till att det blev ett stort antal civila dödsoffer).

Tydligen byggde den tyske befälhavaren överste Georg Klein beslutet om att bomba på ett telefonsamtal från en afghansk källa och relativt lågupplösta bilder från ett amerikanskt stridsflygplans värmekamera. Tyskarna bedömde även hotbilden sådan att man inte ville sända ut egen trupp för att undersöka platsen direkt efter anfallet.

Detta innebär två avsteg från McChrystals instruktioner kring användning av flygunderstöd.

General McChrystal har tidigare gjort sig känd för att leda från fronten och se till att operationer utförs som han avsett; det var ett av de viktigaste skälen till han fick jobbet. Även om inte mer kommer ut så kan man anta att befälhavaren för den tyska ISAF-kontingenten kommer att utsättas för ett betydande tryck.

Incidenten kommer dessutom mitt i en tysk valrörelse vilket gör saken ännu mer intressant.

I sakfrågan tycker jag att den som stjäl diesel vid ett vadställe klockan halv tre på morgonen visserligen inte kan anses som oskyldig, men knappast begår ett brott som förtjänar döden. Hade reglerna för hur flygunderstöd ska användas följts hade förmodligen inga bomber fällts; i alla fall inte utan förvarning. Om tyskarna satt in markstridsförband istället är det möjligt att man även då behövt direkt flygunderstöd, men då hade det kunnat ledas bättre och alla civila i området hade haft en möjlighet att sätta sig i säkerhet när striden började.

Jag har dock svårt att se hur det som skedde skulle kunna utgöra ett brott mot krigets lagar. Lastbilarna var legitima militära mål, närmsta by var två kilometer bort och klockan var halv tre på morgonen.

I ett pressmeddelande om Kunduzbombningen blandar Urban Ahlin ihop OEF och det amerikanska ISAF-deltagandet. Det är ISAF som sedan 2006 utkämpat i stort sett dagliga strider i södra Afghanistan. Strider där man ofta förlitat sig på flygunderstöd. Det är ohederligt att försöka vinna den interna opinionen inom socialdemokratin genom att framställa det som att den svenska insatsen är helt skild från den amerikanska. Det är den inte och det bör den heller inte vara.

Hemmafronten

Motståndarna till den internationella insatsen i Afghanistan har fått styra debatten på bägge sidor av Atlanten under de senaste månaderna vilket synts i opinionsundersökningarna.

Motståndarna i Sverige har en tendens av komma från vänster och förespråka ett totalt tillbakadragande från en pacifistisk utgångspunkt. I USA finns det dock även motståndare från höger som vill dra tillbaka alla markstridskrafter och förlita sig till underrättelsetjänst, specialförband och flygstridskrafter för att hindra Talibanerna från att etablera en ny regering. Den här senare gruppen är helt öppen i sin likgiltighet för hur det går för afghanerna.

Utan politiskt stöd på hemmaplan blir en fortsatt närvaro i Afghanistan omöjlig. I USA har förespråkarna av Obamas politik, både bland militärledningen och opinionsbildare, börjat argumentera för sin sak under veckan. Rösten som saknas är dock Obamas. Att vända opinionen kan bli lika svårt som att vända utvecklingen på marken i Afghanistan, men är en förutsättning för det.

Det svåra med att bemöta argument som i stort består av slagord baserade på lite mer än fördomar med argument baserade på fakta är att det senare tar lång tid. Verkligheten är krånglig och passar sällan in en enkla berättelser om gott och ont; i Afghanistan och Pakistan i ännu högre grad än i Sverige.

Den pakistanske journalisten, författaren och debattören Ahmed Rashid har en debattartikel i dagens Washington Post. Den är en kort sammanfattning av vad som gått fel under de senaste åtta åren och vad som behöver göras nu. Så för den som har lite mer tid över lägger jag till ett klipp från förra årets bokturné för Descent into Chaos. Det är på en hel timme, men hinner på den täcka mycket av bakgrunden till sakernas tillstånd i Afghanistan och Pakistan.



Ett bra exempel på att man kan vara mycket kritisk mot hur insatsen i Afghanistan genomförts utan att vara motståndare till den.

Gervaisianskt

Afghanistanbefälhavaren Stanley McChrystals nya rapport om läget i landet och förslag på ny inriktning börjar uppmärksammas även i svensk press. Redan arbetet med rapporten har dock genererat en hel del artiklar och inslag i, framförallt engelskspråkiga, media under de senaste månaderna så ingen borde vara förvånad över de delar av innehållet som läckt ut.

Till den som uppskattar The Office eller Extras rekommenderas Ole Rothenborgs artikel i DN där han blandar ihop rapporten, som inte offentliggjorts, med ett styrdokument som publicerades förra veckan. I papperstidningen är det en helsida med bildbyline och en stor färgbild på McChrystal som drar blicken till sidan.

Är det värt pengarna att prenumerera på en dagstidning bara för det oavsiktliga underhållningsvärdet?