Kärnfrågan

Sveriges och Finlands förhållande till Nato under de senaste årtiondena kan sammanfattas som ett gradvis närmande med en ambition om att både äta kakan och ha den kvar; medlemskap utan medlemskap. Partnerländernas ökade status inom alliansen, senast manifesterat i Chicago, har fått oss att tro att det formella medlemskapet skulle vara en isolerad inrikespolitisk fråga vi kan ta i vår egen takt.

Vi kommer inte att få den lyxen.

Det har från finskt håll gjorts tappra försök att framställa Makarovs kommentarer som missförstånd och en enskild generals åsikter. Om det stämmer så är saken ur världen, men själv är jag helt övertygad om att det här bara är början.

Utspelet var till inget plötsligt infall utan en signal om en ny hård rysk säkerhetspolitisk inriktning för Norden: Finland och de baltiska länderna ingår i den ryska maktsfären och ska inte förvänta sig att kunna föra en självständig säkerhetspolitik.

När Finland skrev på VSB-avtalet 1948 så hade de egentligen inget val; idag har de dock ett alternativ: Natomedlemskap.

Hur stor sannolikheten är för att de faktiskt ansöker om medlemskap beror till stor del på hur den ryska positionen utvecklas. Ifall alla Makarovs krav kvarstår tror jag att den är ganska hög. Jag har i alla fall svårt att tänka mig att Finland skulle gå med på att avstå från partnerskapsövningar, lämna det nordiska försvarssamarbetet och avsäga sig rätten att genomföra övningar i de östra delarna av det egna territoriet.

Är det här då en missräkning från Putins sida? Inte nödvändigtvis.

Putin kom till makten genom att dra igång ett nytt Tjetjenienkrig för att ena nationen (och Georgienkriget fyllde en liknande funktion). Om oppositionen i Moskva och St Petersburg börjar utgöra ett reellt hot mot maktinnehavet så är en lagom stor konfrontation med Nato mycket användbar inrikespolitiskt.

Så länge påtryckningarna håller sig till utspel och övningar så är det dessutom förhållandevis riskfritt; inget Natoland kommer under några omständigheter att initiera ett militärt anfall mot Ryssland och utan rysk gas fryser Västeuropa. Om han går så långt att börja med systematiska gränskränkningar så uppstår dock risken för upptrappning till en militär konfrontation med mer svårförutsägbara konsekvenser.

I det offentliga Sverige råder samsyn om att konflikter bör undvikas och om de uppstår kan lösas med ett konstruktivt samtalsklimat; i vårt stora östra grannland är dock fokus mer på att vinna dem - och gärna även personligen vinna på dem.

Det offentliga Sveriges vägran att debattera relationen till Nato kommer därför under de närmaste åren att bli ännu mer ohållbar. Förr eller senare blir debatten oundviklig och jag tänkte passa på att redan nu avfärda de vanligaste argumenten mot medlemskap så att jag har det gjort:

Opinionen
Den vanligaste undanflykten för att slipa debattera sakfrågan är att peka på att den svenska opinionen idag otvetydigt är mot ett Natomedlemskap och, får man förmoda, därför inte bör besväras med en massa obekväma argument som skulle kunna få den att ändra åsikt.

Att flera generationer av indoktrinering inte försvinner av sig själv är varken förvånade eller avskräckande.

Handlingsfriheten
Det brukar hävdas att vår trovärdighet som internationell medlare skulle minska ifall vi tillhörde en militärallians; ett argument som kräver att mottagaren är helt ovetande om att Norge har en betydligt mer framträdande medlarroll i internationella konflikter än Sverige (alternativt inte vet att Norge är Natomedlem).

Det vanligaste argumentet kopplat till förlorad handlingsfrihet är dock att vi vill kunna välja att stå utanför en konflikt i närområdet; ett argument som kräver att målgruppen antingen är okunnig om solidaritetsförklaringen, och tror att formuleringen i utrikesförklaringen fortfarande är “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, eller besitter mycket effektiva förträngningsmekanismer.

Inget Natoland kan tvingas delta i någon alliansoperation oavsett syfte eller insatsområde. Luxemburg har veto. Den debattör som är riktigt deprimerande okunnig, eller utgår från att publiken är det, kan i det här sammanhanget till och med häva ur sig någon absurditet om att Sverige hade tvingats delta i Irakinvasionen ifall vi varit Natomedlemmar (Operation Iraqi Freedom hade överhuvudtaget ingenting med Nato att göra).

Det politiska trycket från andra medlemmar att delta, eller i alla fall inte blockera insatsen, kan dock vara betydligt, men vårt ensidiga Natoberoende gör att vi redan är utsatta för det trycket och dessutom behöver demonstrera solidaritet med alliansen även i situationer där en medlem med faktiska försvarsgarantier kan avstå.

Försvarsgarantierna
Jag får erkänna att jag aldrig förstått på vilket sätt det är moraliskt högstående att lämna sina grannar åt sitt öde och hoppas att deras angripare nöjer sig det grannen hade, men det är uppenbart att blotta omnämnandet av ömsesidiga försvarsgarantier frammanar någon slags betingad reflex hos många svenskar.

Den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget var hård realpolitik, under kalla kriget en dogm för inrikespolitisk konsumtion och efter kalla kriget ett kollapsande korthus; etisk var den aldrig.

Nuläget är att vi har redan i och med solidaritetsförklaringen lämnat ensidiga försvarsgarantier till våra grannländer och vi har ända sedan kalla kriget varit beroende av Natos hjälp i den händelse vårt territorium utsattes för ryska, eller sovjetiska, krigshandlingar.

Vi tar redan alla riskerna och betalar redan det fulla priset för medlemskap men har valt bort det inflytande och de garantier som ett faktiskt medlemskap skulle innebära. Det här är en irrationell säkerhetspolitisk hållning som bara kan förklaras av den mytologiska kraften hos föreställningen om alliansfriheten.

Norden
Ibland framförs en fördjupning av det nordiska försvarssamarbetet som ett alternativ till Natomedlemskap; ett argument som till att börja med kräver att man bortser från det faktum att alla nordiska länder utom Sverige och Finland redan är Natomedlemmar.

Det nordiska samarbetet är i själva verket huvudsakligen det fikonlöv vi i Sverige och Finland behöver för att kunna samarbeta med våra övriga grannländer och samtidigt låtsas att det inte innebär ett samarbete med Nato.

Om det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas ytterligare behöver det bli operativt; något som bara kan ske inom Natos ledningsstrukturer eftersom inget Natoland har något som helst intresse av att tillåta uppbyggnaden av regionala ledningsstrukturer utanför alliansen.

Själv ser jag mycket gärna ett nära operativt nordiskt samarbete, med gemensam ledning av luft- och sjöstridskrafter, en svensk-norsk-finsk Lapplandsdivision och en finsk-svensk Nylandsbrigad, inom Nato.

Finland
Argumentet att vi inte kan lämna Finland ensamma utanför Nato kan, som jag spekulerade inledningsvis, falla under de kommande åren. Motviljan att överhuvudtaget ta i frågan gör att ett eventuellt svenskt Natointräde hursomhelst inte lär ske innan ett finskt; möjligen i samband med men troligare något år efter.

Kärnvapnen
Det faktum att Nato har kärnvapenavskräckning som en grundpelare i det kollektiva försvaret är Natomotståndarnas starkaste argument och ett som avskräcker varje motargument (det finns ingen svensk politiker som skulle våga riskera att uppfattas som försvarare av kärnvapen).

Det är helt korrekt att alliansen delar en gemensam kärnvapenförmåga. Precis  som med försvarsgarantierna är det här en av de huvudsakliga fördelarna med medlemskap; att slippa ha egna kärnvapen utan kunna förlita sig på sina allierades.

Sverige har redan gjort just det valet - fast som vanligt enbart grundat på hemliga inofficiella försäkringar istället för internationella avtal.

Skälet till att vi avbröt det svenska kärnvapenprogrammet var att Sverige fick försäkringar från USA om att vi omfattades av deras kärnvapenparaply. Vi slapp därmed den enorma kostnaden för att utveckla både kärnvapen och lämpliga kärnvapenbärare utan kunde istället fokusera på våra konventionella stridskrafter under 70-talet (som även då var kraftigt underfinansierade - speciellt Armén).

Det var rätt val då och det är rätt val nu. Vi kan dela kärnvapen på samma sätt som vi delar strategiskt transportflyg, med våra allierade.

Om det verkligen skulle vara så att vi inte kan anses redan omfattas av Natos kärnvapenparaply, med samma ensidiga beroendeförhållande som kännetecknar våra övriga relationer till alliansen, så behöver vi återuppta ett nationellt kärnvapenprogram.

Det skulle bli extremt dyrt.


Karin Enström kommenterar Makarovs besök och uttalanden  efter 06:10 i klippet ovan.

Ledare:
SvD, DN
Bloggat:
Wiseman, Observationsplatsen,, Staffan Danielsson (c)